Att med bävan vänta..

Det är en märklig känsla att med bävan vänta på att få läsa om en diagnos i tidningen. Jag önskar att jag kunde låta bli att oroa mig.
Ett mord begicks för ett tag sedan, och nyligen läste jag i tidningen att gärningsmannen genomgått en rättspsykiatrisk undersökning och att det i den framkommit att han lider av en allvarlig psykisk störning. Och med ens blev jag kall inombords. Med ens började jag bäva inför den dag då diagnosen publiceras..för det gör den så småningom, allt som oftast. Och resultatet blir att en hel grupp pekas ut som potentiella mördare. Jag erkänner, varje gång jag läser om ett våldsbrott tänker jag ”Måtte det ej visa sig att h*n har Aspergers syndrom.”

Jag vill inte att Solskenet någonsin mer ska behöva komma hem till mig och fråga; ”Jag har Aspergers syndrom, är jag sjuk i huvudet mamma.” För den som inte följt min blogg finns grunden till det uttalandet här. Givetvis är det lika illa oavsett vilken diagnos som skrivs ut. Minns hur en man kom fram till mig efter en föreläsning en gång och tackade för att jag öppet berättade att jag har diagnoser. Han såg sig över axeln, lutade sig fram mot mig och viskade; ”Jag har ju själv schizofreni men det vågar man inte säga högt för då blir folk så rädda.”  Det är ju för gräsligt att han ska behöva känna så! 🙁

Nog om detta, och över till annat. Jag hankar mig numera fram på kryckor. Det här med foglossning är ingen rolig historia. Känner mig som ett skevt gammalt fönster som står och slår i vinden, hängandes i bara ett halvt gångjärn. Känns lite som om fogmassan lossnat och glaset håller på att trilla ut. Mest irriterande av allt, förutom det faktum att det gör gräsligt ont, än nog den irriterande lilla nerven som styr lårmuskelaturen. Den har uppenbarligen hamnat i kläm mellan Lydia och ljumsken, och strejkar därför med jämna mellanrum. Helt plötsligt blir det tvärnit, liksom. Har i alla fall fått diverse hjälpmedeln nu, och tänker att det ljusa i det hela är att det går över innan våren. OCH att anledningen till mina gnisslande fogar är vår helt egen lilla prinsessa. Så ja, det är utan tvekan värt det. Hundra gånger om.

Men nu ska jag gå och kissa. För alla som någonsin varit gravid, eller som någonsin haft en gravid kvinna i sin nära omgivning, vet hur lite plats kissblåsan får när bebisen växer. Bäst att skynda sig..en olycka vill vi inte ha. Olyckor är olyckliga. Och obehagliga. Åtminstone efter en stund. Kan inte låta bli att tänka på följande lilla trudelutt; ”Kiss i sängen och ha det bra, ligga lite och fundera. Varmt om stjärten som en sommardag, jag tror jag kissar lite mera.”

Fridens liljor, hörrni.

 

Kan socialsekreterare trolla med knäna?

”Kan socialsekreterare trolla med knäna?”
Fick ett litet reklambrev med ovanstående rubrik här precis nyss. Svaret är givetvis ”Nej” även om jag många gånger hade önskat att jag kunde. Denna oförmåga rör dock inte bara yrkesrollen utan även privatlivet. Inte heller på fritiden kan jag trolla med knäna, även om jag försökt många gånger. Det som är nytt, i mitt fall, är nog faktiskt att jag äntligen insett det själv. Jag har faktiskt slutat försöka..för jag har insett att det inte är någon idé att försöka sig på omöjliga uppgifter. Det finns så många viktiga möjliga uppgifter som bör prioriteras. Däremot måste man, varje gång man stöter på ett hinder, noga undersöka om det verkligen krävs ett trolleri för att uträtta något..för allt som oftast går det faktiskt att komma fram till en rimlig lösning även utan trollspö och magiska knän.

En annan viktig insikt jag fått med åren är insikten om att jag inte kan förändra någon annan än mig själv.
Jag kan aldrig förändra en annan människa. Däremot kan jag göra allt jag kan för att stötta den människa som själv kommit fram till att h*n vill ändra sig. Och jag kan också vara enträgen i min tro på att människor kan förändras. För det tror jag att människor kan, i de allra flesta fall.
Jag är en ganska logiskt lagd, saklig, person. Huruvida jag hade varit det utan mina autistiska drag eller ej kan jag inte spekulera i, och egentligen är det väl oviktigt. Fördelen med att vara ganska logiskt lagd och saklig är att jag inte, till allt för stor utsträckning, värderar det som sägs. Jag registrerar det, och försöker sedan omvandla det hela till något konstruktivt. Jag är lite av den åsikten att min världsbild inte nödvändigtvis måste vara den enda rätta, och jag tänker att man med stor försiktighet ska försöka pådyvla andra sina egna sanningar. Jag har också upplevt så pass mycket i mitt liv att jag insett att det ofta finns många varianter av sanningen..många rätt, och många fel. Jag kan uppmärksamma människor om mina egna tankar och åsikter, jag kan ge argument för varför jag tror att något är på ett visst sätt..men det innebär inte per automatik att jag tror att mitt sätt är det enda rätta. Jag tänker att det vore oerhört dumt att tro det. Fattigt på något vis.

För övrigt ska Solskenet till Malmö och titta på utställningen om Tutankhamun imorgon. Jag måste försöka komma ihåg att handla fika till honom. Måste ställa alarmet på mobilen bums, annars försvinner tanken. Sådan är jag..minne som en guldfisk. Tack och lov för teknikens under. Tack och lov för mobilalarm.
Men nu är fikarasten slut, och jag ska ta och ägna mig åt arbetet några timmar innan jag ska åka hem. Vi hörs så snart jag hinner/orkar. Här trollas det, som sagt, inte med knäna längre. Här lyssnas det på kroppen. Och på lilla Lydia. Hon är en bestämd madame!

Fridens liljor, hörrni!
 

 

Det här är mitt land.

Maken, och vovven, trampar runt och väntar på att jag ska blir färdig för att följa med på en senhöstpromenad.
Det är inte så att jag inte vill det, för det vill jag gärna, men först måste jag bli färdig med det jag håller på med..dvs. skriver blogg. Oavsett vad jag pysslar med så vill jag göra klart. Om jag lyssnar på något så vill jag lyssna klart. Och om jag läser något så vill jag läsa klart. Blir jag avbruten bubblar en svårförklarade stress- och oroskänsla upp inom mig och även om det är så att den som avbryter mig har ett fullt legitimt skäl för att göra så, så blir jag väldigt stressad..och det tar både tre och sju ögonblick innan jag lyckas återfå lugnet. Varför är jag sådan? Oviktigt egentligen. Jag är sådan.

Lysande, lysande, lysande urklipp!

För övrigt vill jag högt deklarera att DET HÄR ÄR MITT LAND. Det är mitt, och ditt. Det är vårt. Jag är så stolt över mitt vackra Sverige..och jag delar det gärna med mina medmänniskor. Allt annat vore korkat.
Få saker får mig så fruktansvärt förbannad som inskränkta fördomsfulla idioter, och ja..går man runt på stan med järnrör och skriker hora och babbe så kvalificerar man in sig i kategorin inskränkta, fördomsfulla idioter. Simple as that. Inskränktheten riktas inte bara mot människor på grund av etnicitet. Den riktas också mot människor på grund av religiös åskådning och sexuell läggning. Och jag blir så förbannat trött. Hur dum är man inte om man tror att en människa inte är mer mångfacetterad än så?! Ibland önskar jag att jag vore mörkhyad, muslim och homosexuell, så att jag kunde kliva upp på barrikaderna och vråla att jag duger precis som jag är. Fast å andra sidan är det ju inget måste..jag kan vråla det i alla fall. Jag duger precis som jag är..precis som en mörkhyad, muslimsk homosexuell gör. Och alla var för sig.
Basta!

Vad ligger här på huvudkudden mellan mig och min man?!

Nu när jag kräkat av mig lite vill jag berätta att en älskad familjemedlem har lämnat oss. Mamsen och papsens (och Solskenets) katt, Urban, jagar numera möss i katthimlen. Hans njurar slutade fungera och hans liv gick inte längre att rädda. Tänk så stora tomrum små små djur kan lämna. Med bävan tänker jag mig den dag då vår älskade vovve inte längre kommer hoppandes oss till mötes i hallen när vi kommer hem. Usch, jag vill inte tänka på det. Tror jag låter bli. Vi gläds när vi kan, och tar sorgen när den kommer.
Och nu är jag redo för en promenad. Lagom tills vovven har somnat i korgen, och Pontus lagt sig till rätta i soffan. Hm.

Sista bilden på Urban. Goa kisse.

Fridens liljor, hörrni

Björndjur och tid

Det är fredag, hur gick det till? Var tar tiden vägen?
I den här takten lär Lydia flytta hemifrån innan jag hinner blinka. Åtminstone känns det så emellanåt.
Storebror ska på anställningsintervju och pratar om att det finns utbildningar att söka i Göteborg..och jag tänker ”Va, nä stopp och belägg..små barn kan inte bara flytta iväg sådär”.  Jo, jag hinner tänka det både en och tjugotre gånger innan mitt förnuft knackar mig i pannan och påminner mig om att han faktiskt fyller tjugo år nästa år. Och att han faktiskt är i stort sett lika gammal nu som jag var när jag fick honom.

 

Visst har han rätt. Visst har björndjuret lika bullig mage som en stor björn!

 

Solskenet rusar också iväg, han blir större för varje gång jag blinkar. Ja, inte rent fysiskt då alltså, för rent fysiskt magrar han av för varje centimeter han växer på längden, men rent mognadsmässigt. Han diskuterar och argumenterar, och funderar. Som han funderar.
I morse, när vi åkte till jobb/skola, pratade Solskenet om tåliga djur. Han pratar ju oftast om något bestämt tema, och imorse råkade det bli just tåliga djur, alltså djur som klarar sig väl i naturkatastrofer. Solskenet deklarerade stolt att han läst att det allra tåligaste djuret är björndjuret.
”Jaha du”,
sa jag, ”undrar just hur de ser ut.”
Tja, som små små björnar”, utbrast Solskenet. Och sedan skrattade vi hela vägen till Hässleholm.
På vägen enades vi om att de nog inte direkt ser ut som små björnar, men Solskenet tror att de åtminstone är lika bulliga runt magarna som björnar är.

Nä, nu är lunchrasten slut..dags att sätta fart. För tiden rusar även här på jobbet. På intet sätt hinner jag med allt jag skulle vilja, fast å andra sidan föredrar jag det över att sitta sysslolös och rulla tummarna.
Önskar er alla en riktigt trevlig helg!!

Fridens liljor, hörrni.

Badbollar och mobilspel

Mamsen har åkt hem till Idenor, och huset är väldigt tomt utan henne.
Det är inte så att hon tar särskilt mycket plats, eller att hon pratar särskilt mycket..eller att hon märks av väldigt mycket när hon är här, för oftast ligger hon på sängen i sitt lilla gästrum och läser böcker. Alternativt sitter hon i fåtöljen framför TVn och stickar något. Men emellanåt kommer hon ner till mig och Pontus på nedervångingen och dricker lite kaffe, och äter lite mat, och pratar lite. Och det saknar vi nu. Jo, det är sant..vi saknar henne båda. De flesta drar efter andan när man berättar att mamma/svärmor varit på besök i två veckor..men de har aldrig träffat henne. Eller någon som hon. Hon ÄR inget besvär. Hon är bara en fröjd att ha här. Det är sant.

Lisa – the winner takes it all

I mammaabstinensens tecken har vi pysslat i trädgården en sväng idag. Jag pysslade, och rensade, i ungefär trettio minuter innan Lydia lämnade in sitt veto. Hon gillar inte att hennes mamma sitter på huk. Antar hon känner sig aningen trängd. Pontus fortsatte dock trädgårdspyssla medan jag gick in till vardagsrumssoffan och började allt jag ska baka ikväll, för det slog mig häromdagen..jag har ju ny ugn, jag kan ju baka nu. Så nu har jag vältrat mig i recept och kommit fram till att jag ska baka både farsdagskaka och frukostbullar ikväll.

Förutom det har jag spelat Yatzy på min telefon. Att spela spel mot en mobiltelefon är rätt konstigt, men faktiskt riktigt underhållande. I alla fall om man kan benämna total handlingsförlamning som underhållande. Klick klick, och jag vinner mot mobiltelefonen. Och vinner jag inte..ja, då slutar jag innan spelet är färdigt och börjar om från början. Känns lite som när jag var barn och alltid vann i alla jag spelade. Undrar just om mamma och pappa lät mig vinna. Hm.

Svalt en badbol..

För övrigt blir jag större och större. Känslan är ljuvlig. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle få uppleva den igen. Jag hade ju bestämt mig; här väntas det på barnbarn. Se så lite man vet om framtiden. Härligt spännande är vad det är. Bättre än vilken äventyrsfilm som helst, även om det hela innefattar trädgårspill, receptbestämmeri och yatzy.

Fridens liljor, hörrni

Herr rektor,

”Målet är att Solskenet ska gå i en stor klass”, sa rektorn på Solskenets skola till mig under det första mötet vi var på.
”Nej!”, svarade jag, ”målet är att Solskenet får det stöd han behöver i skolan och att han mår bra!”
Jag och rektorn har vid fler tillfällen än ett haft denna ordväxling, och måhända tycker rektorn att Solskenets mamma är aningen besvärlig. Jag viker inte en tum dock, för faktum är att om man högt och tydligt deklarerar att målet är att alla elever ska gå i storklass så innebär det ju att vissa elever inte når upp till målet. Ett totalt meningslöst och korkat mål, för på intet sätt mäter det en elevs kunskapsfärdigheter. Målet måste väl alltid vara att elever ska få det stöd de behöver utifrån sina individuella behov, inte att de ska gå i stor klass. Att vissa elever sedan inte når kunskapsmålen i vissa ämnen är en helt annan historia.  

Skolinspektionen har granskat hur skolsituationen ser ut för elever med autismspektrumtillstånd…och ja, resultatet förvånar mig inte. Tyvärr.
Det som framkom var att skolpersonal ofta har bristande kunskap i hur undervisningen för dessa elever ser ut, vilket leder till att eleverna begränsas i sin kunskapsutveckling. Detta påverkar givetvis deras fortsatta möjligheter till utbildning och arbete. Och vad skolinspektionens utredare också poängterar är att ordet inkludering oftast tolkas som om eleverna ska gå i en ordinarie klass, samt att det naturligtvis är helt fel. Inkludering handlar om att skapa en miljö där eleven känner sig trygg och kan utvecklas utifrån sina förutsättningar. Inkludering innebär alltså inte att målet är att alla ska gå i stor klass, herr rektor.

Förväntar jag mig att alla rektorer genom ett trollslag ska vara experter på neuropsykiatri?
Nej, absolut inte. Men jag förväntar mig att det är rektorernas ambition att jobba för att just deras skola ska satsa på alla sina elever. Och jag förväntar mig att rektorerna ägnar sig åt att söka kunskap hos dem som besitter expertkunskaper istället för att pinka in sina revir och låta påskina att just deras skolor är ofelbara. För vet ni vad..ingen förväntar sig att ni ska kunna allt. Det är därför det ska finnas stödfunktioner inom skolorganisationen, och det är därför rektorerna måste se på dessa stödfunktioner som just STÖD istället för hotfulla vet-allltare som i värsta fall kan påpeka att en rektor borde ändra något för att det ska fungera bättre. Lämnar er prestige därhän och ni kommer att bli förebilder.

Jag har träffat rektorer som i mitt betygssystem inte ens fått ett betyg, och jag har träffat rektorer som fått A med guldstjärna. Människor är människor, oavsett vilken yrkesroll de har.
Slutligen vill jag påpeka att Solskenets Herr rektor dock inte propsat på att Solskenet ska gå i stor klass, åtminstone inte ännu. Och jag hoppas innerligt att det även fortsättningsvis kommer att tas hänsyn till Solskenets behov, och inte till bara-för-att-mål. Förutom några särskilt utvalda meningar är det faktiskt inget annat som retat mig när det gäller hans skolsituation. Faktum är att han trivs väldigt bra, och när han trivs då trivs jag. Det är hans vilja som är den viktiga, inte min.

Nu är lunchen slut.
Häpp, hörrni

Att slå en volt..

Det ligger en mörbultad tjockis i vår soffa.
Hon, det vill säga jag, gick på trottoaren på lunchen, med en inhandlad tonfiskbaguette i handen, och råkade för en sekund titta ner i handväskan istället för framåt. Helt plötsligt, som ur ingenting, dök én stentrapp upp och innan jag visste ordet av slog jag en halv volt och landade på höger knä och armbåge. Jag lyckades krumma med ryggen så att magen inte tog i marken, och rullade sedan över på sidan..som värsta stuntartisten. Den första reaktionen; Var det någon som såg? Andra reaktionen; Bröt jag något? Tredje reaktionen; AJ!
Den första reaktionen retar mig gräsligt..för hur korkad är den inte. Herre Jisses, som om man vore en sämre människa för att man ramlar. Löjligt.

Förutom det faktum att hela högersidan känns förstenad och halvförlamad så kan jag bara konstatera att jag hade väldig tur som inte slog mig ännu värre. Pontus har tvingat mig att lova att hädanefter hålla ögonen på vägen när jag går. Ska göra mitt yttersta. Lovar.
Det enda positiva med det hela är väl möjligtvis att höger sida av kroppen gör så pass ont nu att jag inte riktigt känner av foglossningen. Hm. Gäller att se det positiva..eller nåt.

För övrigt har jag haft hundra uppslag till blogginlägg denna vecka, men då tiden inte funnits har de försvunnit ut i glömskan. Den stora nackdelen med min ADHD är faktiskt mitt dåliga arbetsminne. Jag har oerhört dåligt minne, och det jag inte skriver ner upphör att exsistera. Jag  vet att jag måste skriva ner det jag vill minnas, men problemet är ju att det inte alltid är tekniskt möjligt. När en idé dyker upp medan jag kör bil så försvinner den innan jag är framme..och kommer jag på något när jag sitter i ett möte är det inte alltid jag har möjlighet att stanna upp och skriva ner det hela. Det kan vara frustrerande detta, men det är ingen idé att förebrå sig själv för saker man faktiskt inte kan rå för. Jag har lärt mig acceptera att jag inte minns allt. Och jag har lärt mig se att mitt idéplopperi är så pass aktivt att jag klarar mig ändå. Alla kan inte allt, och det är helt okej.

På TVn slog precis en bandyspelare en riktig bandyvurpa..någon meter upp i luften och rakt ner på vänster sida. Hans volt var faktiskt värre än min. Och varför jag tittar på bandy? Tja, det beror på kärleken helt enkelt. Hammarby bandy ligger Pontus varmt om hjärtat, och Pontus ligger mig varmt om hjärtat. Med andra ord..här tittas det på bandy.
Men nu har höften stelnat till och jag måste byta ställning. Bloggandet får vila för idag med andra ord.
Önskar alla en härlig kväll.
Fridens..

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×