Julskinka och tics

Tiden, den tiden..var tar den väl vägen?
Hade planerat att hinna med en hel massa innan lunch, men icke. Inte ens fast jag sköt på lunchen trekvart hann jag med det jag hade tänkt. Istället för att tänka att jag är ineffektiv (orkar inte racka ner på mig själv idag) så tänker jag att tiden är oerhört snabb idag. Den har liksom lagt i räsern. För att hinna med att äta innan nästa möte sitter jag nu här framför datorn och trycker i mig en julsmörgås.

Förlåt..

Jag vet..det är för tidigt för att äta julsmörgåsar. Men när jag stod där på konditoriet och skulle välja smörgås så fullkomligen skrek skylten åt mig; ”Smörgås med julskinka och senap”…kom och ät mig..kom och ät mig. Nej, jag har ingen karaktär när det gäller ätbara saker. När suget satt i hittar jag inte av-knappen. När suget satt i är jag ohejdbar. Egentligen, tänker jag, är det ju konditoriets fel att jag äter julsmörgås på tok för tidigt, för hade de inte sålt den så hade jag aldrig köpt den. Just det..skyll på någon annan, känns bra ibland.

Kroppen känns oerhört mör idag, förmodligen eftersom jag spenderade större delen av gårdagen ståendes, och gåendes, i Karlshamn. Det hela var mycket trevligt, men ändock oerhört tröttande. Framförallt för en gravidrundis med foglossning. Kroppströttheten tar sig uttryck i tics idag, fler tics än vanligt. Sitter inlåst på mitt kontor och rynkar hejdlöst på näsan. Passar på att dra några djupandningar och torrhosta också när jag ändå är på gång. Fast ja, det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag kan skriva ändå, rynkandes och allt.

Men nu är min speedlunch slut och det är dags att ägna sig åt arbetsuppgifter.
Fridens liljor, hörrni

Kom inte på någon överskrift

Jag vill kräkas, och ändå vill jag inte sluta.
Kan inte annat än konstatera att jag har oerhört dålig karaktär då det gäller smågodis. Har haft en påse stående sedan i fredags, och känt mig duktig som inte slukat den. Men nu är det alltså för sent. Nu har jag gått loss på den på allvar.

Det blåser ute, och regnar. Inte på långa vägar så mycket som det gör i USA, tack och lov, men ändå tillräckligt för att jag inte ska vilja gå ut. Längtar tills dess att vår nyinköpta kamin är installerad så att jag kan börja tända brasor när kylan kryper på. Jag älskar eld. Har alltid varit totalt fashinerad faktiskt. Ända sedan jag var barn har jag suttit som trollbunden framför diverse eldar. Få saker kan få mina välmåendenerver att darra lika kraftigt som just eld. Den skrämmer mig, och faschinerar mig..i ett virrvarr.
Oj, nu tog vinden i så att det skallrade i rutan här ute. När vinden viner, brukar jag alltid tacka min lyckliga stjärna för att jag har tak över huvud. Tänker på alla de som inte har en egen bostad, utan som tvingas leta tillfälliga tak över sina huvuden för att inte frysa ihjäl.

För övrigt halvligger jag i soffan, med datorn på magen, och försöker förbereda mig inför morgondagens föreläsning i Karlshamn. Eftersom jag haft lite annat att tänka på än just datorer den senaste tiden så har jag fortfarande inte bytt ut min lapptopp (som papsen brukar kalla den) mot en ny..vilket innebär att laddningssladden fortfarande är glapp som attan. Detta innebär i sin tur att datorn bara går att använda när man ligger med den på magen i en mycket märklig vinkel. Normalt sett har detta varit aningen mäckligt, men ändå funkat..när man är gravid är det inte lika enkelt att ligga i dylik ställning. Inte nog med att det känns himla obehagligt att ligga på rygg..datorn vickar liksom av magen hela tiden. Men men, jag ska inte klaga. Jag har det varmt och gott här hemma. Annat är det med stackars Pontus som sitter ihopklämd på ett väldigt försenat tåg från Stockholm. Tåg. Jag säger bara det; Tåg! 🙁

Ska fortsätta planera föreläsning nu. Och jag ska sluta äta smågodis. Jag lovar.
Ha en härlig kväll, hörrni.

PS. Höll ju på att glömma. Måste få berätta..jag och mamsen tog en shoppingrunda idag. Vanligtvis avskyr jag dylika, då det här med att trängas i affärer inte passar mina ADHD-nerver. Dessutom brukar jag aldrig hitta allt det jag söker, vilket brukar innebära att jag kommer hem såväl slutkörd som missnöjd. Men inte idag..idag bockade jag av varenda pinal på listan. Och jag fyndade lite därutöver. Dessutom insåg jag att den perfekta shoppingtide är en mulen, regnig måndag mellan kl 11:30-14:00. Bra att veta. Värt att komma ihop. Häpp hörrni.

Ledsagare, löjliga vovvar och sömn

Jag har haft några dagars ohälsa här, några trött-hela-tiden, konstant-skallebang, illamående-kräk-dagar.
Tänkte först att det kanske berodde på graviditeten och halsbränna men förstod vad det led att det nog berodde på gamla hederliga baciller igen. Det är tomt på flera av mina arbetskompisars kontor nämnligen.

Jag har tagit ledigt några dagar. Inte förrän på onsdag nästa vecka ska jag jobba igen. Det känns som om jag behöver vara ledig..som om jag behöver ladda batterierna. För hur euforiskt lycklig jag än är så tar det på krafterna att ha en liten Lydia på jäsning. Jag är ju faktiskt inte 20 år längre. Jag är ju faktiskt nästan fyrtio. Tanken är svindlande..jag..fyrtio. Hur gick det till? Kan inte påstå att jag har något emot att bli äldre, jag kan bara inte fatta att det gick så fort. Och det skrämmer mig en aning. Fast å andra sidan är det också en nyttig vetskap. Livet går fort, vi måste ta tillvara på det.

Pontus badar. Vovven står givakt utanför badrumsdörren för att se till att han inte tänker smita igen.

Solskenet har varit på bio med sin ledsagare idag. Han kom hem, sprudlande lycklig.
De är sannerligen ett udda par, Solskenet och Ledsagaren. I stort sett så olika man bara kan bli. Ledsagaren svär av naturen. Det gör inte Solskenet. Ledsagaren har en piercing i läppen. Det har inte Solskenet. Ledsagaren lyssnar på hårdrock. Det gör inte Solskenet. Ledsagaren kallar mig för kärringa. Det gör INTE Solskenet. Och vet ni vad, de är en perfekt match verkar det som. Och faktum är att han kan mer om Aspergers syndrom än de flesta jag mött. Om han har läst sig till det eller bara helt enkelt har det naturligt vet jag inte, och det spelar ju mindre roll. Och samtidigt som det känns fantastiskt att Solskenet fått en ledsagare som han gillar så kommer rädslan över att han ska försvinna krypande. De tenderar ju att göra det ledsagarna..försvinna efter ett tag. Fast det är dumt att oroa sig i förskott. Vi tackar vår lyckliga stjärna, så länge det varar.

För övrigt är Pontus äntligen hemma igen. Han föreläste på någon läkar-konferens-tjottafräs (det korrekta; Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska undersökningsenheters utvecklingsdagar –  nu ser nu..läkarkonferenstjottafräs var enklare)  i Göteborg idag, och även om jag är väldigt stolt över honom så gillar jag allra mest när han ligger här bredvid mig och snarkar. Vovven är också glad. Överlycklig faktiskt. När Pontus är bortrest går han runt som en äggsjuk höna här hemma. Han gnyr och letar och voffar för minsta lilla ljud. Löjlo är vad han är. En riktigt löjlovovve.

Men nu ska jag sova. Det här med att sova är min nya favoritsysselsättning.
Natti natti, hörrni

Tid.

3-0 till Tyskland efter 38 minuter..gissa om min man hänger läpp här uppe i TV-rummet!
Alla, som läst några av mina inlägg, vet att det här med idrott på TV inte intresserar mig nämnvärt. Men min man intresserar mig oerhört, så av den anledningen sympatisurar jag nu över detta dystra faktum.

Har funderat mycket på det här med tid den senaste tiden. Den räcker liksom inte till, tiden. Den rusar iväg och flinar hånfullt åt mig i backspegeln.
Det finns så mycket jag vill göra, som jag inte hinner med. Tror jag har lite väl mycket att tänka på för närvarande, lite väl många uppgifter som ligger och väntar. Tror jag måste försöka se till att uppgifterna minskar så att jag någon gång kan få känna att jag hinner med.

En massa gravidbilder..jo, jag vet, men tankarna är ganska upptagna av detta mirakel. Att vara blivande mamma vid 38 är ju faktiskt ingen självklarhet..

Jo, jag är en överaktiv prick..men inte ens överaktiva prickar kan tänja ut timmarna så att de räcker längre.
Ta de lungt nu..står det i alla gravidböcker. Ta det lungt. Hur i hela friden ska jag lyckas med det när högarna växer sig allt större?
Nä, det få bli några dagars riktigt maratonarbetande framöver..och sedan blir det NEJ med versaler till fler arbetsuppgifter innan jag känner att jag hinner med det hela och ändå hinner med att sova åtminstone åtta timmar per natt.

Skulle så gärna vilja kunna trolla. Tänk så mycket jag skulle trolla i ordning då. Tänk.
Jag skulle vilja hinna med alla mina arbetsuppgifter utan fördröjning så att alla de människor som är beroende av mig slapp vänta. Jag skulle vilja föreläsa mer, för attans så kul det är. Jag skulle vilja vara en aktiv attitydambassadör och hjälpa till i arbetet med att mota bort fördomar kring människor med psykiatriska diagnoser. Jag skulle vilja vara en jätteaktiv bloggare och skriva långa inlägg och alla de tanker som bubblar upp i mitt huvud varje dag..och som jag hinner glömma innan jag kommer hem. Jag skulle vilja måla Storebrors rum..och källaren..och vardagsrummet. Och jag skulle vilja ta långa promenader med vovven. Skulle vilja, en massa..

För övrigt har vi nästan inget tryck i duschmunstyckena..allt efter ett massivt fel hos Hässleholms vatten.
Enligt uppgift skulle trycket vara okej någon gång igår mitt på dagen, men inte vårt tryck inte. Givetvis. Känner inte riktigt att jag orkar med vattentjafs för närvarande. Sicken tur att jag har en äkta make som kan axla ansvaret. Han är min klippa. Jag vet att jag alltid, alltid, alltid (ser ni..tre gånger..Lisaterapi) kan lita på honom. Känslan av att veta att man inte är ensam slår faktiskt det mesta. Och när jag skriver ensam menar jag inte fysiskt ensam, utan rent mentalt ensam. För även om Pontus är på tjänsteresa så är jag inte ensam. Han är ju en del av mig ändå..oavsett om han sitter precis brevid eller åker på tur till Korpilombolo.

Avslutningsvis..
..tack för det hjärtliga mottagandet jag fick när jag föreläste för biblioteksmänniskor som en del av Projektet Salt i Trelleborg. Ett fantastiskt initiativ. Eloge till er!

Men nu ska jag hämta mig lite morotsstavar och dippsås.

Flygande män, fantastiska vänner och nostalgi.

Felix Baumgartner överlevde hoppet från rymden.
Jag såg hela alltet, trots att paniken spred sig i mitt bröst. Märkligt det där, hur man fortsätter titta på något trots att hjärnan skriker; ”SLUTA TITTA!!” Känns nästan lite som om man blir paralyserad. Hypnotiserad. Hur som, han överlevde. Och när hans fötter nuddade marken uppfylldes jag av en mycket märklig hatkänsla..en känsla av att jag skulle vilja slå till Felix. Livet är så värdefullt..varför riskera det bara för att slå ett löjligt rekord?! Och jag undrar i mitt stilla sinne..kommer han att nöja sig med de rekord han nu satt eller kommer han inte att vara nöjd förrän han blir utsmetad som en blöt fläck någonstans på jorden?

Kunde inte låta bli. Ulliga luddflufftofflor för småtroll.
Står på vår sänggavel och väntar på att ägarinnan ska kika fram någon gång i mars..

Morr.

Jag är i alla fall oerhört tacksam över att mina söner inte känner ett behov av att slänga sig ut ur flygande farkoster.
Och appropå söner. Idag hade Solskenet en kompis här. Och trots att de aldrig träffats förut så satt de i flera timmar uppe i Solskenets rum och pratade om allt möjligt. Exakt hur varmt mitt hjärta blir av den tanken kan jag inte förklara. Hjärtat bubblar liksom över..och jag vill bara skratta högt. Och länge. Och som grädde på moset hade Solskenets kompis en väldigt trevlig mamma i släptåg. Tänka sig.

Apprå på ingenting så är jag ledig imorgon. Ska föreläsa i Trelleborg för ett projekt som heter Salt. Den som inte vet vad det är uppmanas att googla. Skulle givetvis kunna lägga ut en länk, men jag har glömt hur man gör..och jag är på tok för lat för att läsa mig till det just nu. Just nu är det Twin Peaks som gäller. Twin Peaks..snacka om nostalgitripp. Minns som igår hur jag, femton år gammal, satt klistrad framför TVn och förbluffades över alla märkliga förvecklingar i Twin Peaks. Det är tjugotre år sedan det. Hissnande tanke. .

Nä, nu måste jag fokusera på Agent Cooper.
Sov sött, hörrni

Det förunderliga i livet..

”Jag ska på banken och fixa nytt bankkonto idag”, sa Storebror imorse. Och jag tittade på min store pojke och förundrades över hur snabbt han blev 1.94 cm lång. Tänk att han kliver upp tidigt, utan att mamma behöver tjata, för att själv gå till banken och ordna ett nytt bankkonto så att han kan få ersättning. ”Undrens tid är inte förbi.”, tänkte jag och insåg att han är snudd på vuxen.  

Livets under….

Medan jag stod där och, med stolthet, betraktade min förstfödde rumlade Solskenet ner för trappen med ett stort leende på läpparna. ”Idag ska vi inte bli osams till frukost!”, sa han bestämt..och syftade till en liten meningsskiljaktighet vi hade igår, han och jag. Det hela grundade sig i att jag var stressad, allt medan Solskenets tanke körde in på en enkelriktad tankeväg. Och trots att jag vet att det inte hjälper att höja rösten så gjorde jag det. Nä, inte ens mammor gör rätt jämt. Faktiskt.
Efter tio minuters gafflande insåg jag det poänglösa i det hela och bytte helt sonika tema. Solskenet tappade då, som alltid, tråden och vips så var situationen en annan. Men idag..idag skulle vi inte göra samma miss. Och mitt store kloke Solsken hade funderat på det medan han klädde på sig. Och jag, ja..jag blev så stolt en mor kan bli.

Och som inte våra två underverk till grabbar vore nog så fick vi dessutom veta igår att det ligger en liten flicka i min mage och skumpar runt. Det här med ultraljud är sannerligen en makalös manick. Förundrade såg vi hur den lilla flickan levde rövare där inne. Tänk så påtagligt livets under blir när man ser något dylikt. Tänk så fantastiskt det är att varenda litet organ fanns på plats. Tänk så ljuvligt livet är.

Både Storebror och Solskenet gillade skarpt tanken på att en liten lillasyster, om allt går väl, anländer i mitten av mars. En liten Lydia Anna Elisabet. Utan att tumma det minsta på sanningen kan jag högljutt deklarera; Mitt liv är fullkomligt nu.

Nu är lunchen slut.
Fridens liljor, hörrni.

Flyktingar och barn

I veckan var jag på en mycket gripande föreläsning. Marie-Louise Lundberg (psykolog, fil.dr och enhetschef för Teamet för Krigs och Tortyrskadade TKT i region Skåne) föreläste om traumatiserade flyktingbarn på SUS i Lund. Hon berättade bland annat om hur flyktingsmugglarna idag utvecklat sin verksamhet och lagt till trafficking till sin repertoar, och hur de kan stanna halvvägs och säga till barnen (för faktum är att det i många fall handlar om just barn); ”Hit räcker din mammas pengar. Vill du vidare så får du betala.” Och betalning sker genom att barnen tvingas sälja sina kroppar. Hon berättade också om hur det händer att pojkar som kommit hit ensamma berättar om hur de blivit sövda, och sedan upptäckt att de blivit utsatta för övergrepp. Flyktingsmugglare säljer nedsövda pojkar, till intresserade, från ett lastbilsflak….

….och sedan har inskränkta människor mage att sprida lögner om de ensamkommande flyktingbarnen. Jag blir så arg, så fruktansvärt arg.
Hur vuxna människor, som ofta själva är föräldrar, kan bli så blinda att de sprider lögnerna vidare är för mig en gåta. Titta på ditt eget barn. Titta på din tonårsson..och ponera att han hade blivit tvingad att sälja sin kropp för att få tillräckligt med pengar för att lyckas ta sig till säkerheten i ett land i fred. Och ponera att de vuxna i detta land såg på honom med tvivel och avsky..och hävdade att han borde slängas ut.
Marie-Louise Lundberg berättade också att hon träffat barn som berättat hur de suttit bredvid andra barn i trånga lastbilar där syret tagit slut, och där flera dött. Hon berättade om en pojke som, fastklamrad under en lastbil, såg sin vän tappa taget och bli mosad under lastbilens hjul. Vågar du tänka tanken att det hade kunnat vara ditt barn?

Jag ser på mina älskade söner, fjorton och nitton år gamla, och tackar alla Gudar som finns att de får växa upp i ett land där de slipper välja medan att bli soldater och att lämna sin familj, och ensam bege sig ut i världen, för att överelva. Jag tackar allt, och alla, för att de får bo med mig..och att ingen hotar med att skicka iväg någon av dem till ett annat land med hänvisning till att deras anknytning inte är tillräckligt stark. En nittonåring är myndig nämnligen. Hur mycket barn han än är.

Inskränkta människor kommer alltid att finnas, jag vet det..och ändå blir jag så arg ibland. Och jag tänker att vi aldrig får sluta reagera på idioti. Aldrig. Det är så viktigt att våga ta ställning, öppet.

För övrigt har jag en väldigt stor nyhet..igår hälsade Ärtan på sin pappa för första gången. Två små sparkar fick han, två små hejsvejs. Tänk så förunderligt livet är ändå. Trots att jag faktiskt redan varit gravid två gånger har jag fortfarande svårt att greppa att det faktiskt ligger en liten Ärta på tillväxt där inne. Det är makalöst, i sanning.

Men nu blir det filmkväll.
Häpp, hörrni

Oro och choklad

Såg Solskenet försvinna över skolgården nyss och känslan som spreds i mitt bröst var dubbel. Den starkaste delen var utan tvekan stoltheten, stoltheten över att han blivit en så fantastisk ung man. Men under den, hur väl jag än försöker trycka bort den, så bubblar oron. Oron över att han i livet ska möta människor som gör honom illa. Människor som inte har förstånd att se den makalösa människa han är. Antar det hör föräldrarollen till. Antar jag får dras med oron.

För övrigt vann han en Toblerone-stafett i fredags.
Det här med idrott är något Solskenet aldrig uppskattat, men den entusiasm han visade när han berättade om vinsten var äkta. Och att någon lyckats få Solskenet att känna så inför en idrottsaktivitet..det är banne mig en bedrift. Skickar en eloge till hans lärare!

Men nu börjar dagen.
Vi hörs!

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×