Om livsval..

Huvudvärken har haft ett (h)järngrepp om mig denna vecka. Det har känts som om jag haft en järnring spänd runt pannan. Fredagen var något bättre, men i helgen har huvudvärken kommit igen med ny kraft. Jag har sovit mest hela helgen.
I fredags somnade jag vid 22-tiden, och sov sedan till kl 07. Läste tidningen i trekvart och somnade sedan om. Kvart i tio klev vi upp, åt frukost och löste melodikrysset..och sedan somnade jag på soffan. Efter att ha sovit en timme raglade jag in i sovrummet och somnade om. När klockan närmade sig 15:30 väcktes jag av maken som undrade om jag inte skulle äta lite. Efter att ha ätit två smörgåsar bestämde vi att vi skulle åka in till Hässleholm och se Hypnotisören. Halvslumrande tog jag mig igenom filmen (som faktiskt var helt okej) och när vi så kom hem igen somnade jag vid 22-tiden igen. Vaknade imorse vid 10-tiden..och har sedan dess slumrat mest hela tiden. Huvudet bankar fortfarande. Frenetiskt.

Varför har jag huvudvärk?
Tja, anledningarna kan ju vara många. Kanske håller jag på att bli sjuk igen. När man är gravid har man ju nedsatt immunförsvar. Kanske hänger huvudvärken ihop med någon nerv som klämts i nacken..jag har ju trots allt en gammal whiplashskada. Eller kanske beror huvudvärken på något helt annat..stress kanske. Och känslan av otillräcklighet. Det finns ju så mycket jag vill, men som tiden inte räcker till. Tiden. Den rusar, och den bryr sig oerhört lite om allt jag skulle behöva göra för att känna mig i fas. Och hur mycket jag än försöker finns det alltid någon som tycker att jag borde prioriterat annorlunda. Vilket är helt förståeligt..eftersom deras tideräkning förmodligen inte överenstämmer med min.

Nä, jag tror trots allt att jag är ganska bra på att hantera stress, att jag är rätt bra på att prioritera och se vad jag kan, och inte kan, påverka.
Det jag däremot är urusel på att hantera är när någon lägger ord i min mun..när någon anklagar mig för något jag är oskyldig till och jag vet att jag på intet sätt kan bevisa hur fel det är. Det är den högsta nivån av frustration för mig. Orättvisor. Någon sa att jag skulle ha kallat hen för ”inkompetent”. När denne någon sa detta till mig kändes det som om någon slog mig med en knytnäve i ansiktet, som om jag fick svårt att andas. Och jag visste inte vad jag skulle svara.
Jag vet att jag aldrig någonsin skulle säga något liknande..och samtidigt vet jag att det inte finns något jag kan göra för att bevisa att anklagelsen är falsk. Detta får mig att känna panik. På riktigt.
Jag tänker mig att hen inte med vilja far med osanning, utan att hen helt enkelt hört fel/uppfattat fel. Men det förbättrar egentligen inte min känsla, snarare tvärtom. För om jag trodde att det handlade om en elak jäkel, som av ren illvilja snackar skit, så skulle jag ha mycket enklare att förhålla mig till det hela. Då skulle jag kunna strunta i det. Men nu..nu förföljer det mig. Vare sig jag vill det eller inte.

Jag tänker att jag måste välja hur jag ska förhålla mig. Kanske är det detta som ger mig huvudvärk..kanske är det känslan av oförätt som knackar hål i huvudet på mig. Och är så fallet så måste jag ju verkligen fundera ut hur jag vill att min framtid ska se ut. Kommer jag att kunna befinna mig i ett klimat där det finns människor som så fundamentalt fått mig om bakfoten..eller kommer det att tära för mycket på mig?
Fast först måste jag givetvis vara säker på att huvudvärken inte kommer från ytterligare en förkylningsbacill. Det vore ju nesligt annars. Inga förhastade beslut här inte. Näpp.

Nu ska jag sova lite till.
Fridens liljor..

Jag hatar att skriva inlägg på telefonen..OCH att sova borta!!

 

 

 

Jag ligger i en underslaf på ett vandrarhem på Sveriges sydligaste destination. Här luktar på tok för unket för att min känsliga gravidnäsa ska tycka att det är okej. Jag är på internat med mina kollegor. Och jag längtar hem..som jag längtar hem. Det är inte så att jag  inte vill umgås med mina kollegor. Jag vill bara ännu hellre umgås med min familj. Men jag accepterar att många tycker att internat är viktigt..och rättar in mig i ledet. Man kan inte alltid få sin vilja igenom, tänker jag. Ibland får man helt enkelt göra saker för någon annans skull. Men ja..fick jag välja skulle jag absolut välja min egen säng framför denna.

 

 

Mejl från Gunilla Gerland

”Hej,
Några av er känner jag och några inte. Jag skriver med anledning av att franska föräldrar uppmärksammat mig på situationen i Frankrike vad gäller barn med autism. Där är psykoanalysen med dess galna idéer om att autism uppstår i relationen mellan mamma och barn, och att den ska behandlas med psykoanalys den rådande. Detta har jag känt till länge. 

I dagarna visades en fransk film, producerad av Sophie Robert, som kritiserar detta. (Se gärna filmen, den ligger här, textad till engelska). Nu planeras en stämning av Sophie Robert och analytikerna har lyckats få lagens företrädare att beslagta hennes intervjumaterial. Det är skandalöst, minst sagt och franska föräldrar till barn med autism behöver vårt stöd.
Här finns filmen:

http://www.dailymotion.com/video/xlezv3_the-wall-or-psychoanalysis-put-to-the-test-for-autism_news

Se gärna filmen, sprid länken, tryck på för att filmen ska visas t ex här i Sverige. (Även här finns några enstaka galningar som tror på dessa teorier). 

Jag har skapat en facebook-sida ”In support for French parents of children with autism”. Om ni har facebook, gå gärna in och gilla sidan, och lägg gärna länken i er egen statusrad och uppmana era vänner att gå in på sidan och gilla den. Galet eller ej så kan facebook vara en maktfaktor, lyckas man få tillräckligt många som gillar, kan till exempel media börja intressera sig för saken. Här är länken till Facebook-sidan: http://www.facebook.com/pages/In-support-of-French-parents-of-children-with-autism/192710130809193?sk=wall 

Några av kanske har bloggar, hemsidor eller liknande, om ni vill kan ni lägga en ”gilla” knapp till den här facebook-gruppen på er blogg/hemsida. Längst ner i det här mejlet finns koden och instruktionen för att göra detta.

Några av er är journalister med intresse för autism, kanske ni vill skriva något om situationen i Frankrike?

Låt oss hjälpa de franska föräldrarna (och personerna med autism) att få en förändring!

Med vänlig hälsning

Gunilla Gerland (som var med och drev den här frågan i Sverige för sådär en 15-17 år sedan)”

Ytterligheter..

Sitter här på lunchrasten och tänker på ytterligheter..på hur ytterligheter på något vis går hand i hand med mig livet igenom.
Jag har alltid varit antingen eller, aldrig mittemellan. Antingen är jag varit jättepigg, eller så är jag jättetrött. Det är oerhört sällan min kropp känner sig lite småtrött och hajjar att den behöver ta det lite lugnare. Det hajjar jag i regel när kroppen säger NEJ å det grövsta och jag blir fysiskt sjuk.
Jag är också antingen väldigt aktiv (läs; renoverar fyra rum samtidigt) eller så är jag ohyggligt inaktiv (läs; ligger på soffan och byter TV-kanal)..det där mellanläget har jag oerhört svårt att hitta.
Ytterligare ett bevis är matlagningen. Antingen värmer jag färdigmat, eller så spenderar jag timmar på att laga allt från grunden..på noga utvalda råvaror.

Kom precis på att det här med barnafödandet ju faktiskt också följer samma mall.
När jag fick Storebror var jag bara nitton år gammal. Jag ansågs vara en ung mamma, och bjöds in till alla möjliga sammanhang där unga mammor kunde få stöd. Jag minns hur jag många gånger kände mig misstrodd..och hur jag kände att det liksom ansågs vara självklart att en ung mamma inte skulle kunna ha en väl utvecklad föräldraförmåga. Allvarlig talat tror jag att jag var en bättre mamma än många betydligt äldre mammor var. Anledningen var säkert att jag haft väldigt bra föräldraförebilder, och att jag hela tiden kände att jag hade deras stöd. Jag säger inte att grupper för unga mammor inte ska finnas, för de kan ju vara ypperliga tillfällen för unga mammor att träffa andra unga mammor. Det jag säger är att jag minns att det bemötande jag fick då, 1993, ibland lämnade en hel del att önska.

Någon ung mamma är jag definitivt inte denna gång. Denna gång är jag tvärtom så gammal att jag erbjuds en hel radda tester för att se om mitt barn har några sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Den här gången är jag gift, högskoleutbildad och heltidsarbetande. Den här gången är det ingen som ifrågasätter min förmåga att tillförsäkra mitt blivande barn en trygg uppväxt.
Visst känner jag en viss skillnad mellan graviditeten för nitton år sedan, och graviditeten nu..jag är mer säker på mig själv nu. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad omgivningen tycker och tänker (såvida jag inte tycker att infallsvinklarna är intressanta det vill säga) längre. Idag är jag mycket mer medveten om mina styrkor, och mina svagheter. Om det verkligen kommer att bli någon skillnad i mitt föräldraskap denna gång är väl egentligen omöjligt att sia om. Det får vi väl utvärdera om nitton år, eller så.

Och nu bet jag av en nagel. Gräsligt onödig. Ska sura på mig själv nu.
Vi hörs, hörrni

Bebisar och märkliga tapeter

Satt som en påse nötter i kontorsstolen på kontoret i fredags. Det händer emellanåt, trots att jag är väl medveten om vikten av att sitta ergonomiskt riktigt. Någonstans långt där inne i mig bor en upphängd och nedsläppt tonåring..och med jämna mellanrum blir jag varse om att jag sitter som en ostkrok. (Jo..i Hälsingland heter det ”ostkrok”..) Vanligtvis rätar jag upp min lekamen relativt smärtfritt när jag väl kommer på att jag måste sitta ordentligt, men i fredags var det tvärnit. I fredags kändes det som om svanskotan låst sig, och som jag aldrig någonsin skulle kunna räta ut mig igen. Efter några minuters försiktigt lirkande lyckades jag slutligen ta mig upp..tänk, jag hade helt glömt bort det här med foglossning….
Man hinner glömma mycket på fjorton år. Eller egentligen snart femton år, för Solskenet fyller ju femton om ett halvår. Tiden rusar. Onekligen.
Fördelen med foglossningen, förutom då det uppenbara..dvs. att bebisen ska få plats att komma ut så småningom, är att jag hädanefter kommer att sitta mycket ergonomiskt korrekt. Jag kommer att bli ett ergonomiskt praktexemplar några månader framöver.

Vovvens psykadeliska matplats….

För övrigt hamrade Pontus bort ett köksskåp idag.
Vi ska renovera köket och diskuterar olika lösningar. Vi ska byta kylskåp också, och för att komma åt att se vilken typ av kontakt som fanns där bakom kylskåpet så var vi tvugna att ta bort ett skåp. Och herre jisses sicka tapeter det har funnits genom åren. De oranga tapeten som uppenbarade sig bakom köksskåpet är sannerligen ett praktexemplar. Både jag och Pontus blev hux flux förflyttade till våra barndomsår på sjuttiotalet. Förväntade mig att Solskenet skulle protestera högljutt när han såg tapeten men icke..han såg den inte ens. Kanske hade det faktum att det serverades köttbullar något med det hela att göra. Köttbullar tenderar att täppa till Solskenets observationsporer. När det vankas köttbullar blir han väldigt fokuserad.

Appropå ingenting så behöver jag en ny dator. Jag har fortfarande kvar min skruttiga gamla glappmaskin, och jag måste fortfarande hålla i kontakten medan jag skriver..annars dör apparajten omedelbums. Onekligen tar den obekväma skrivställningen bort tjusningen med att skriva. Nog för att jag kan vara enträgen men blir det allt för besvärligt så tappar jag liksom sugen. Tänker inte att det har att göra med min adhd..tänker att det har att göra med att jag är människa, helt enkelt. Försöker skriva på luncherna emellanåt, på jobbmaskinen, men det hinns inte alltid med.
JO, jag borde köpa en ny dator..med datorer kostar pengar, och mina pengar lägger jag i första hand på huset  just nu. Och nästa prio blir barnvagn..

Skulle ha skrivit om vår tripp till Wä´s medeltidamarknad också..men det glömde jag. Här är i alla fall jag när jag dricker kaffe och äter fattiga riddare.
Och här är mina älsklingar när de äter fattiga riddare.
Solskenet gav utflykten 3 av 5 poäng, vilket får anses vara snudd på toppbetyg när det gäller just Solskenet

Kollade lite löst runt på barnvagns-sajter i förrgår..och vet ni vad, en ny barnvagn kostar mellan 7000-9000 kr.
Hur är detta möjligt?!
Tycker dylika priser borde vara snudd på olagliga. Icke att jag tänker lägga så mycket pengar på en barnvagn. Icke. Jag får väl köpa en begagnad. Eller fjolårets modell kanske. Det gjorde jag förra gången..för fjorton år sedan. Och återigen slår det mig..
..herre jösses, vi ska få en bebis. Poletten trillar liksom ner gång på gång. Den stannar inte där nere dock, utan kryper liksom upp i omedvetenheten igen. Känslan är så overklig. Den är ljuvlig..men overklig.
Men nu ska jag äta wienergum och pilla mig i naveln ett tag.

Trevlig kväll, hörrni

Lunchrapporten

Pigg..nja, knappast. Men huvudet upp och fötterna ner. Åtminstone. OCH jag jobbar faktiskt idag. Har preparerat mig med två flaskor nässpray och en vilja av stål, och tänker INTE bli sjuk(are) igen. Pontus däremot ligger därhemma och hostar lungorna ur sig. Det är en i särklass envis bacill vi drabbats av.

För övrigt blir jag tjockare och tjockare för varje vecka.
Solskenet följer det hela med långt mer entusiasm än förväntat. Härom dagen sa han; ”Vet ni om det är en flicka eller en pojke..ja, så man vet om man ska skaffa hänglås eller inte.”
Solskenet vill ha en lillasyster förstår ni..för hans storebror har sagt att småbröder är jobbiga. Så det så.
Fast han småler när han muttrar om att han absolut inte vill ha någon lillebror. Ärligt talat så tror jag han tycker hela den här bebisgrejjen är väldigt spännande. Häromdagen åt jag segt kött..varpå Solskenet utbrister; ”Du får väl säga åt bebisen att hjälpa till att tugga.”

Varje dag slås jag av hur lyckosam jag är som fått en så underbar son som Solskenet.
Han är så otroligt vänlig, omtänksam, rolig, fyndig, intressant..ja, ljuvlig på alla sätt. Ibland kniper det i hjärtat när jag tänker på att alla kanske inte kan se hans fantastiska egenskaper. Ibland blir jag rädd för att han ska stöta på människor om bara ser honom som en vandrande diagnos. Men sådant är föräldraskapet..oron hör till. När det gäller Storebror oroar jag mig över andra saker.
Och faktum är att jag vet att min lilla mamma oroar sig över mig också..fortfarande. Trots att jag är 38 år, gift och har två barn. Sådant ska livet vara, annars är det något fel.

Men nu är lunchen slut. Trevlig eftermiddag, hörrni.

Väck baciller, väck..

Jag har nu varit sjuk i tre veckor. Visst är jag piggare nu än tidigare, men jag skulle inte gå så långt som att säga att jag känner mig pigg. För det vore en lögn.
Jag har inte haft feber i någon större utsträckning, utan ”bara” varit genomförkyld. Men när förkylningen innefattar snor i varenda bihåla, vaknätter pga hostande och en nästäppa som inget biter på så blir situationen rätt ansträngande. Min förra sjukdomsomgång stannade jag hemma i två dagar..vilket resulterade i att jag två dagar senare var mer förkyld än någonsin. Denna gång beslutade jag mig för att faktiskt bli frisk innan jag gick tillbaka till jobbet. Hoppas fortfarande på att så är fallet på måndag.

Vad finns mer att berätta?
Tja, inte mycket. Jag har mest sovit. Har jag inte sovit i sängen så har jag sovit i vardagsrumssoffan..eller i TV-rumssoffan framför discovorychannel. Jag har, med andra ord, inte haft något att berätta. Och ärligt talat, inte heller haft ork att knäppa på datorn. Så typiskt det är..precis när jag kände att graviditetströttheten började släppa så kom förkylningspruppet.
Appropå graviditet så har jag fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är gravid. Att vi faktiskt ska få en ny familjemedlem.

Ända sedan Solskenet föddes har jag med bestämdhet hävdat att jag inte tänkte skaffa fler barn. Om någon hade frågat mig för ett och ett halvt år sedan så hade jag skrattat dem rakti i ansiktet och undrat om de drabbats av solsting. Men så mötte jag Pontus..och ja, helt plötsligt ändrades mina livslinser och jag såg en helt annan framtid än tidigare. Tänk så ljuvligt livet är ändå..så fantastiskt..så föränderligt. Och jag ska ta tillvara på varenda sekund. Det har jag lärt mig. Varenda sekund är viktig, för i och med att framtiden faktiskt är oviss så tycker jag att det känns säkrast. Ta det säkra före det osäkra..liksom.

Nu ska jag ta en tupplur, hörrni.
Trevlig helg!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×