Dagens I-landsproblem

Imorse var det kyligt, dimmigt och höst. Nu är det varmt, soligt och sommar. Varför i hela friden kan vädret inte bestämma sig?! Eller ska man behöva ha med sig ombyte till jobbet? Jag vet inte hur jag ska klä på mig på morgonen. Ska jag frysa på morgonen så att jag inte svettas halvt ihjäl mitt på dagen? Men vågar jag lita på att det faktiskt blir varmt mitt på dagen? Tänk om det inte blir varmt och jag får huttra runt hela dagen.
Hur ska du ha det, vädret?! Varmt..eller kallt?!

Dagens I-landsproblem, utan tvekan. Men ändå..ett problem.
Usch.

Avslöjanden och förebråenden

Hur ofta uppdateras register egentligen? Jag menar namn- och adressregister..sådana som diverse företag använder sig av när de vill skicka ut en massa strunt till potentiella konsumenter. Jag har bott där jag bor nu i snart ett år..och ändå kommer det fortfarande post till min gamla adress. Detta trots att jag hela tiden haft eftersändning på posten. Hur är detta möjligt? Vad betalade jag för när jag gjorde adressändringen?

För övrigt gjorde jag rabarbersaft igår, och attan så god den blev. Snart är det dags att skörda plommonen också..och jag väntar ivrigt på att tomaterna ska mogna. Hoppas innerligt att de hinner bli mogna..den unkna sommaren till trots.

För övrigt har jag något att berätta. Något som kan förklara den förlamande trötthet jag drabbats av i sommar. Kan dock också avslöja att jag mår bättre nu. Trots att jag är förkyld och gräslig så känner jag mig piggare än vad jag gjort på hela sommaren. Rätt skönt det. Vad ville jag då berätta?
Tja, se nedan..

När det gäller ovanstående tillstånd måste jag avslöja Solskenets spontana reaktion när han fick veta nyheten;
”Ja men sedan räcker det med barn. Du kan inte få barn hela tiden!”
Som om jag vore trettonbarnsmor. Men ja, ingen kan ta ifrån honom känslan. 😉

Solskenet ligger för övrigt för ankar. Hämtade honom i skolan i måndags, och han hade då 38,7 i feber. Han var lite mosig redan på morgonen men å andra sidan är han 14 år och ja, då brukar man vara mosig på mornarna. Han frös också gräsligt, men han hade sovit med fönstret öppet hela natten så det var snudd på nollgradigt i hans rum..så ja, jag tyckte inte det var konstigt att han frös. När jag så hade hämtat honom utbrast han; ”Vilken mamma du är som skickar iväg mig till skolan fast jag har feber!”
”Mäh, sa jag, ”hur skulle jag kunna veta att du har feber?”
”Sådant ska mammor veta”,
muttrade han.
Fast efter att jag frågat om han ville att jag hädanefter skulle ta tempen på honom varje morgon så ändrade han inställning och menade att han kunde ha överseende med att jag missade hans förkylningsfeber. Han är för ljuvlig..det är han.

Men nu ska jag faktiskt lägga mig och lösa korsord. Kanske somnar jag. Hoppas få sova hela natten utan att vakna av att jag är dödens kissnödig. Det är över fjorton år sedan jag befann mig i detta tillstånd..jag hade faktiskt glömt bort hur det var. 🙂

Häpp, hörrni

 

Hur svårt kan det vara?!

Jag har starka åsikter, och emellanåt svårt att inte uttrycka dem i samma sekund som tanken ploppar upp.
Jag försöker allt som oftast bita mig i kinden, för jag har lärt mig att man kommer längre med vänliga ord än med skäll. Fast ibland är det svårt. Ibland vill jag spärra upp ögonen, slå ut med armarna, sucka högt och vråla; ”Men allvarlig..hur svårt kan det vara?!”

Det här med elevassistenters vara eller icke vara är en sådan fråga.
Så ofta stöter jag på skolpersonal som sliter sitt hår, föräldrar som är förtvivlade och upprivna och barn som mår skit. Att inget funkar i skolan brukar samtliga vara överens om, men anledningen till det däremot..det är en annan femma. Lite för ofta har jag fått höra skolpersonal säga att situationen i skolan beror på hemförhållandena. Och visst, det kan hända..men allt som oftast är det faktiskt inte så. Och jag fattar inte. Om problemen finns i skolan..varför är det då så himla svårt att se att det är skolsituationen som måste förändras för att det ska bli bättre?

Det mest idiotiska uttalande jag hört är nog; ”Nä, det är ingenting som funkar. Hen når inga mål. Hen borde ha en annan skolform. Vaddå? Elevassistent? Nä..det går inte..hen har ju BARA adhd. Man får inte elevassistent om man har bara adhd.”
Bara adhd.
Men uppenbarligen så stora svårigheter att skolsituationen inte fungerar. Fast ja..det är ju BARA adhd.
Hur skolsituationen ska lösas verkar däremot ingen ha en aning om. Och det är då någon ber mig; ”Kan du inte berätta för oss hur en lärare som har 25 elever i klassen, samt två med särskilda behov, ska göra för att tillgodose alla barns behov.”
Mitt svar är enkelt; ”Jag har inte en aning om hur den läraren ska bära sig åt. Kanske ni kan lära läraren att trolla med knäna?”

Barnet har behov av ett eget studierum.
Ja men se det finns inget sådant på skolan, så det går inte.
Men barnet kan inte koncentrera sig i storklass. utan behöver få sitta i lugn och ro.
Ja men se det går inte. Vi har ju inget rum.
Okej..men bara för att ni inte har ett rum så försvinner inte barnets behov. Då har ni ett problem. Skyll inte det problemet på barnet! Om barnet inte klarar av att studera i helklass men ni inte kan ge det förutsättningar så är risken överhängande att det inte kommer att fungera.
Hur svårt kan det vara att förstå?!

Barnet behöver en elevassistent som kan fungera som en social tolk för att minska konfrontationer på rasterna.
Ja men se hen har ju bara adhd, så det kan hen inte få.
Ja men barnet har svårt att tolka andra människor. Barnet kan inte lära sig själv. Barnet kan inte ”skärpa till sig”.
Ja men ser du har man bara adhd så kan man ju inte få en elevassistent.
Okej, barnet har stora svårigheter att interagera med andra barn på rasterna men ni anser att eftersom barnet har ”fel” etikett så kan barnet inte få stöd av en elevassistent för att minimera riskerna för konfrontationer. Risken för att konfrontationerna fortsätter lär ju då vara överhängande.
Hur svårt kan det vara att förstå?!

Jag vill förtydliga det hela och säga att jag mött många fantastiska lärare. Resursbristen är inte deras fel. Resursbristen är en prioriteringsfråga som lärarna inte kan lastas för. De som fördelar resurserna däremot..de både KAN och SKA lastas för det. Fy på er. Fy skäms!

Jag blir bara så arg ibland, så frustrerad.
Men nu kom Pontus och Solskenet hem från affären, och båda två överöser mig med berättelser om vad de upplevt..så ja, jag får sluta skriva nu. Det här med att göra saker samtidigt som någon pratar med mig är inte min starkaste sida.
Vi hörs, hörrni.

 

Vi har skolplikt i Sverige!!

Ibland blir jag arg på riktigt..riktigt gräsligt helförbannad..och det hände igår.
Läser i en av kvällstidningarna om hur människor boende i Forserum trakasseras på grund av sitt somaliska ursprung. Givetvis är bara det skäl nog att bli förbannad, men än mer förbannad blir jag när jag läser rektor Annika Bertlings uttalande; ”– Vi har tagit upp en kontakt med föräldrarna. Vi har ju skolplikt i Sverige.”

Så bra att hon poängterar det här med skolplikten..för det vet de nog inte, de där somalierna.

Och samma korkade uttalande kommer sedan från skolpolitikern och kommunalrådet Anders Karlsson (C)..inte nog med att han hävdar att attackerna (vandlisering av somaliska föreningen, skrikande av skällsord som ”negerjävel”..etc) inte är rasistiska, han poänterar också ”Vi har skolplikt här i Sverige.”

Nä, att bli hotad, misshandlad och trakasserad är väl inget. Att däremot bryta skolplikten..det är rent ut sagt gräsligt.
Herre jösses.
Se till att få stopp på det där ungdomsgänget (som uppenbarligen är kända av hela Forserum) och stötta de människor som utsatts för dem istället för att gå ut i media och antyd att somalierna inte fattar att det är viktigt att barnen går i skolan. ?=#%&#” IDIOTER!! Pardon my french….

Och nu ska jag vila vidare. Febern är förvisso lägre men än finns det rester kvar.
Ha det, hörrni!

Det är synd om mig!

Jag tycker synd om mig själv. Innebär det att jag är en osympatisk person?
Kände redan igår eftermiddag hur huvudvärken kröp sig på, och att hur det gjorde ont i ögonen när jag tittade åt sidorna. Jag vet inte hur ni andra har det, men för mig är det ett rätt tydligt tecken på att jag håller på att få feber. Just det här med smärta i ögonen har jag förknippat med feber ända sedan jag var liten.
Med andra ord..jag ligger i sängen, svettig och frusen (härlig kombo det där) , ensam och övergiven, och tycker gräsligt synd om mig själv. Jag VILL INTE vara sjuk.

Att vara sjuk är något jag alltid avskytt..åtminstone sedan jag flyttade hemifrån. När jag bodde hemma brukade mamma köpa tidningar, godis, frukt och läsk som tröst när jag blev sjuk, och ja..det gillade jag.
Jag trivs väldigt bra med att vara hemma. Jag trivs också bra med min ensamhet. Detta då under förutsättning att jag är frisk, för är jag frisk kan jag ju hitta på en hel massa saker. När jag är sjuk då, ja..då är jag liksom bara sjuk. Då ligger jag i sängen och tittar i taket. Inte är det skönt att ligga heller för hela kroppen stelnar till och ryggen börjar värka av allt liggande. Nä, det här med baciller och virus är inget för mig. Så..jag tycker synd om mig själv.

I alla fall..Solskenet började i sin nya skola igår. På kvällen var han nöjd med skoldagen men utbrast;
”Det finns något som är dåligt med skolan. Eller ja..inte dåligt, men konstigt. Eller kanske inte konstigt…men..hm..annorlunda.”
”Jaha”,
svarade jag, ”vaddå?”
”Jo, det finns flera stycken som hela tiden säger att jag har fel..de säger; Du har fel..om nästan allt jag säger. Precis som jag brukar göra!!”
Full i skratt utbrast jag; ”Det kanske är lite nyttigt för dig det?” varpå Solskenet fnissande sa; ”Jo, kanske det.”
Så ni ser..han har självinsikt emellanåt.

Det här med självinsikt är ju annars något som tonåringar ibland kan ha lite brist på.
Brist på självinsikt är för övrigt något som emellanåt diskuteras så här i sommartider, och då framför allt bristen på självkritik vad gäller klädsel under varma dagar. Har själv någon gång muttrat; ”Men herre..vad har människan på sig?! Har hon/han INGEN självinsikt?!”
Men allvarligt talat..hur i hela friden skulle jag kunna veta om en annan människa har självinsikt eller ej, bara genom att titta på henne/honom? Så gräsligt dumt..han/hon kanske tycker att det är snyggt. Eller så tycker han/hon att det ser gräsligt ut men skiter högaktiningsfullt i det..och ja, båda alternativen är väl hel underbara. Vem är jag att döma andra människors klädsel? Jösses. Men..jag tänker att det aldrig är för sent att förändra sitt tankesätt, så jag ber härmed om ursäkt för alla de gånger jag suckat och skakat på huvudet. Jag ska verkligen försöka att aldrig göra det igen. OCH jag ska minnas att det förmodligen finns människor som ser på mig och undrar; ”Det här med självinsikt..det är inte hennes grej det va?”

Men nu ska jag göra ett försök att sova av mig febern.
Ha det, hörrni!

Kosta..

Kosta – så vackert

Vi var i Kosta i helgen. Har tänkt skriva om det men helt enkelt inte hunnit.
Tycker man om vackra föremål (framförallt i glas då), lugn och ro samt god mat så är Kosta Boda Art Hotell utan tvekan något som är värt att uppleva. Kan inte med ord beskriva hur ljuvligt det var att flyta omkring i de vackra varma poolerna nere i SPA-avdelningen. Det jag däremot har svårt att förstå är hela det här handla-på-semestern-konceptet.

Ljuvliga varma vatten..

 

Läser med jämna mellanrum hur hotell, och dylikt, marknadför sig med att nämna att det finns närhet till shopping. I Kosta är närheten till shoppingen uppenbar..i Kosta är allt i stort sett uppbyggt kring just det. Och jag har så svårt att förstå det.
Varför vill man trängas i affärer med andra människor på sin semester? Hur kan det ultimata semesternöjet vara att göra av med pengar genom att köpa på sig mer prylar?
Usch, jag ryser bara jag tänker på det. Att gå i affärer är i det närmaste en nära-döden-upplevelse för mig..knappast något jag pysslar med om jag inte bara måste. Höga ljud, buffande människor, eviga köer..huga. Men..alla är vi ju olika. Fast..

..jag fattar det inte ändå.
Nu ska jag vänta på att BUP ska ringa. Har redan missat telefontiden en gång, ska inte göra det igen. Ska sitta här och titta på telefonen tills dess att den ringer. Basta.

Jag trivdes som fisken i vattnet..

Ha en ljuvlig dag i värmen, hörrni.

På begäran..

Jag har ju så mycket att berätta..men ack så lite tid.
Lovar återkomma ikväll.
Men innan dess kommer här en bild på Solskenets bergsklättringsstrapats. Den läggs ut på hans begäran..

Solskenet på Mount Idenor..som han själv uttryckte det

Nu har jag gjort min mamliga plikt.
Häpp

Tomt….

Ville verkligen skriva ett inlägg idag, men när jag så satt mig tillrätta känns huvudet helt tomt.
Stirrar planlöst ut genom fönstret på alla människor som rusar förbi, och kan inte komma på ett endaste litet ting att skriva om. Känns lite som om hjärnan tagit en paus. Som om den lagt ner det här med tänkandet för en stund. Att jag dessutom är proppmätt efter en stor portion viltgryta med kantareller hjälper inte upp aktivitetsnivån direkt.

Kan väl berätta att mitt inlägg om halvfabrikat på något vis triggade igång min gud-så-kul-att-laga-mat-nerv, så den senaste veckan har jag lagat en hel massa maträtter från grunden. Och kul har det varit. Brukar dock ha sådana hempysslarperioder emellanåt, så det är ingen helt ny företeelse. Känner jag mig själv så går det över snart. Snart är jag tillbaka på frysta-köttbulls-stadiet igen.

Och nu är hjärnan helt tom. Vi hörs, hörrni!

Det här med att äta..

Jag vet inte men..är det höst?
Gick till jobbet iklädd jacka och gummistövlar imorse, och trots att jackan var stängd huttrade jag. Tror mitt förstånd blir förvirrat av dylikt ambivalent väder för helt plötsligt känner jag för att koka mustiga höstgrytor, tända massor av ljus och krypa upp i soffan och läsa deckare.

Har för övrigt ätit pasta med köttfärssås precis. Som vanligt i en aningen för stor mängd.
Sitter här nu och försöker ignorera det faktum att köttfärssåsen känns i halsen. Och trots att jag är så mätt, övermätt, så är jag sugen på en glass. Vad ÄR det för fel på mig och mitt matintag?
Antar jag bara är sådan. Har alltid varit. Varje gång jag ska äta då jag är hungrig slänger jag i mig maten så att jag sedan känner mig explosionsfärdig, och varje gång tänker jag då att jag nästa gång ska äta långsamt. Men icke..den mekanismen funkar inte. Å andra sidan kan jag glömma bort att äta om jag är fokuserad på något, och då känner jag inte att jag är hungrig förrän jag är så hungrig att jag inte klarar av att vänta tills maten är färdiglagad..och då äter jag mig istället mätt på småplock. Nyttigt.

Appröpå mat. Vad ska man äta ikväll måntro? Nä, jag kan inte tänka ut kvällsmaten medan jag är proppmätt, får vänta tills jag blivit lite hungrig. Märkliga äro de matmässiga hjärnkopplingarna, bara att acceptera.

Nä, nu är lunchen snart slut..måste skynda mig om jag ska hinna få ner en glass också.

Rap, hörrni.

Märkliga ting….

Det finns så många märkliga ting, så mycket jag inte förstår. Lagarna kring vad man får, och inte får, heta i efternamn är ett exempel.
Vi fick för någon dag sedan besked från Skattemyndigheten att Pontus INTE får heta Aronsson i mellannamn eftersom hans föräldrar inte heter Aronsson, och eftersom jag (hans fru) inte heller heter Aronsson i efternamn utan bara i mellannamn. Att vi angv att vi båda, vid giftemålet, ville ta mellannamnet Aronsson och efternamnet Höglund spelade ingen roll alls. Och tja..jag tycker att det är korkat….

Det som gör det hela än mer korkat är att om jag byter namn igen och tar tillbaka Aronsson som efternamn så kan Pontus då lägga till Aronsson som mellannamn, eftersom jag då heter det i efternamn. Jag kan sedan byta igen och ta Höglund som efternamn, och eftersom mina föräldrar heter Aronsson så får jag alltid lägga till det som mellannamn. Summan av kardemumman skulle då bli, precis som vi önskar, att vi båda heter Aronsson Höglund. Problemet i det hela är dock att vi tyvärr inte visste om det här innan vi gifte oss, vilket innebär att jag hunnit ordna nytt körkort och nya bankkort. Känns gräsligt jobbigt att börja om med det. MEN….

….lita på att vi kommer att genomföra detta märkliga namnbyteri så småníngom. Har bara så svårt att fatta varför det ska behöva vara så himla krångligt när slutresultatet blir exakt detsamma. Känner nog lite att det här regelverket borde ses över. Faktiskt.

Men nu ska jag fortsätta titta på OS, japp..du läste rätt. Även jag tittar på OS numera. Pontus tittar måhända aningen mer intensivt än jag, men ändå. Jag tar mig.

Frídens liljor, hörrni

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×