Jag har starka åsikter, och emellanåt svårt att inte uttrycka dem i samma sekund som tanken ploppar upp.
Jag försöker allt som oftast bita mig i kinden, för jag har lärt mig att man kommer längre med vänliga ord än med skäll. Fast ibland är det svårt. Ibland vill jag spärra upp ögonen, slå ut med armarna, sucka högt och vråla; ”Men allvarlig..hur svårt kan det vara?!”
Det här med elevassistenters vara eller icke vara är en sådan fråga.
Så ofta stöter jag på skolpersonal som sliter sitt hår, föräldrar som är förtvivlade och upprivna och barn som mår skit. Att inget funkar i skolan brukar samtliga vara överens om, men anledningen till det däremot..det är en annan femma. Lite för ofta har jag fått höra skolpersonal säga att situationen i skolan beror på hemförhållandena. Och visst, det kan hända..men allt som oftast är det faktiskt inte så. Och jag fattar inte. Om problemen finns i skolan..varför är det då så himla svårt att se att det är skolsituationen som måste förändras för att det ska bli bättre?
Det mest idiotiska uttalande jag hört är nog; ”Nä, det är ingenting som funkar. Hen når inga mål. Hen borde ha en annan skolform. Vaddå? Elevassistent? Nä..det går inte..hen har ju BARA adhd. Man får inte elevassistent om man har bara adhd.”
Bara adhd.
Men uppenbarligen så stora svårigheter att skolsituationen inte fungerar. Fast ja..det är ju BARA adhd.
Hur skolsituationen ska lösas verkar däremot ingen ha en aning om. Och det är då någon ber mig; ”Kan du inte berätta för oss hur en lärare som har 25 elever i klassen, samt två med särskilda behov, ska göra för att tillgodose alla barns behov.”
Mitt svar är enkelt; ”Jag har inte en aning om hur den läraren ska bära sig åt. Kanske ni kan lära läraren att trolla med knäna?”
Barnet har behov av ett eget studierum.
Ja men se det finns inget sådant på skolan, så det går inte.
Men barnet kan inte koncentrera sig i storklass. utan behöver få sitta i lugn och ro.
Ja men se det går inte. Vi har ju inget rum.
Okej..men bara för att ni inte har ett rum så försvinner inte barnets behov. Då har ni ett problem. Skyll inte det problemet på barnet! Om barnet inte klarar av att studera i helklass men ni inte kan ge det förutsättningar så är risken överhängande att det inte kommer att fungera.
Hur svårt kan det vara att förstå?!
Barnet behöver en elevassistent som kan fungera som en social tolk för att minska konfrontationer på rasterna.
Ja men se hen har ju bara adhd, så det kan hen inte få.
Ja men barnet har svårt att tolka andra människor. Barnet kan inte lära sig själv. Barnet kan inte ”skärpa till sig”.
Ja men ser du har man bara adhd så kan man ju inte få en elevassistent.
Okej, barnet har stora svårigheter att interagera med andra barn på rasterna men ni anser att eftersom barnet har ”fel” etikett så kan barnet inte få stöd av en elevassistent för att minimera riskerna för konfrontationer. Risken för att konfrontationerna fortsätter lär ju då vara överhängande.
Hur svårt kan det vara att förstå?!
Jag vill förtydliga det hela och säga att jag mött många fantastiska lärare. Resursbristen är inte deras fel. Resursbristen är en prioriteringsfråga som lärarna inte kan lastas för. De som fördelar resurserna däremot..de både KAN och SKA lastas för det. Fy på er. Fy skäms!
Jag blir bara så arg ibland, så frustrerad.
Men nu kom Pontus och Solskenet hem från affären, och båda två överöser mig med berättelser om vad de upplevt..så ja, jag får sluta skriva nu. Det här med att göra saker samtidigt som någon pratar med mig är inte min starkaste sida.
Vi hörs, hörrni.