Gourmetmat

Idag har jag ätit pressad burkskinka och pulvermos.
”Huuu!!”, tänker de flesta.
”Ack, ljuva barndom!!”, tänker jag.

Jo, jag har tydliga minnen av hur jag ivrigt mumsade i mig pressad burkskinka,fiskbullar, palt, pölsa, frysta köttbullar (ja, givetvis uppvärmda), fiskpinnar och pulvermos. Och tänk..det blev folk av mig också.
Tro nu inte att min lilla mamma inte kan fixa till riktigt hemlagad mat, för det är väldigt fel. Hon är faktiskt riktigt fena på det. Anledningarna till varför jag har ätit väldigt mycket halvfabrikat under min uppväxttid är nog flera. Främst av allt tror jag att jag var lite kräsen..att jag helt enkelt gillade halvfabrikaten, och att mamsen därför såg till att jag fick det jag ville. Minns tydligt hur jag med avsmak försökte få ner grannfamiljens fina äkta hemlagade potatismos. Som jag kämpade för att inte kräkas..för i mosen var ju potatisbitar. Väldigt små potatisbitar förvisso, men ändå. (Idag gillar jag dock hemlagad potatismos, även om det inte händer särskilt ofta att jag lagar sådan. Solskenet kräks av blotta tanken nämnligen ;-))

En annan anledning till att jag växte upp på halvfabrikat var nog att båda mina föräldrar arbetade. Och de var kloka nog att inse att det var bättre att spendera fritiden genom att göra saker tillsammans med mig istället för att spendera den framför spisen. Och jisses så rätt jag tycker att de hade. För vet ni vad, jag har inte en enda bristsjukdom..har aldrig haft. Och jag har gräsligt många roliga minnen från min uppväxt. Tänker mig att det slår hemrullade köttbullar alla dagar i veckan.

När jag besöker mamsen och papsen idag får jag allt som oftast riktigt hemlagad mat. För nu är de ju pensionärer, nu finns det ju tid. Jag tänker mig att jag också ska laga en hel massa hemlagad mat när jag blir pensionär. Tills dess överlever vi på halvfabrikat. Nemas problemas.

Fridens liljor, hörrni!

Trötthet och rädslor….

Vad är det för en förlamande trötthet som drabbat mig?
Tröttheten har haft ett krampaktigt grepp om mig hela helgen, och trots att jag vilat, vilat och vilat känner jag mig inte en gnutta piggare idag. Nu, så här efter lunchen, är det som allra värst. Ögonlocken vill inte stanna uppe. De vill tunga glida igen..mm, tänk så ljuvligt det hade varit. Antar jag är värsjuk, att det är det inte så upplyftande vädret som tar ut sin rätt. Jag jobbar hellre när det är strålande solsken ute, än när det är sådant här väder. För när vädret är som idag vill jag helst bara krypa ner under täcket och sova mig genom dagen.
Nå ja, jag får väl hälla i mig några koppar kaffe så vaknar jag förhoppningsvis till.

För övrigt ogillar jag järnvägsövergånger skarpt!  Varje gång jag ska gå över en järnvägsövergång får jag i det närmaste panik..
..och trots att jag tittar noga säkert tio gånger innan jag går över har jag alltid känslan av att tåget ska dyka upp och köra över mig. Exakt hur jag tror att jag skulle kunna missa tåget, och hur det huxflux skulle kunna dyka upp från ingenstans, vet jag inte riktigt. Men det känns otäckt ändå. Ruskigt otäckt.
Samma panikartade känsla har jag när jag ska gå ner för en trappa..
..för varje steg jag tar tänker jag att mitt ben kommer att gå av på mitten när jag ställer ner det på nästa trappsteg. Och nej, jag lider INTE av benskörhet. Rädslan är helt obefogad, men ändock..den finns där.
Vad vill jag ha sagt med detta då?
Ärligt talat, inte en aning. Kanske att människor har sina små egenheter..och att det är helt okej. Kort och gott.

Nu är det slutlunchat.
Fridens liljor, hörrni.

Ack så synd det är om mig.

Jag hade magknip igår, och jag mådde illa.
Jag hasade mig upp ur sängen igår morse och allt medan kroppen strejkade skrek min hjärna; ”Men lägg dig, klockan är bara 06:45!”
Min kropp har ställt in sig på semestertid, och den behöver någon vecka på sig att vakna till.
Att börja jobba efter fyra härliga semesterveckor kändes apa igår morse, för det innebar ju att det är ett helt långt år kvar till nästa semester..en hel lång höst, och en hel lång vinter. Nä, kroppen ville inte följa med mig till jobbet igår morse, det ville den inte.

När jag så släpade mig in på kontoret möttes jag av ett rum fyllt av ballonger och girlanger. På min meddelanda tavla stod det ”Grattis Lisa. Välkommen tillbaka!”. Och vips försvann all slut-på-semestern-ångest för en stund. Förstår ni att mina kollegor stått och blåst upp ballonger för att överraska mig?! Det var så att till och med jag fick en tår i ögat, och det sker banne mig inte ofta. (Och nej, det beror INTE på att jag är känslokall..jag är bara ingen frekvent ”gråtare”.”

Mitt kontor – världens bästa kollegor


Framåt eftermiddagen kom magknipet och illamåendet, och jag tänkte att det vore rätt typiskt om jag blev sjuk såhär första dagen efter semestern. Satt på mitt kontor och tyckte lite synd om mig själv. När jag så slutligen kom hem ankrade jag i solstolen. Och när jag satt där och fes i smyg (förstår ni hur skönt det var?!) så övermannades jag av en helt fantastisk lyckokänsla. För helt plötligt insåg jag det fantastiska i att få komma hem ifrån ett arbete man älskar och sätta sig i en solstol i solskenet. Helt plötsligt insåg jag att det inte gör något att jag har ett helt år kvar till nästa sommarsemester..jag trivs ju på mitt arbete. Och tänk så mycket roligt som kommer att ske innan nästa semester..jisses. Snart kommer Solskenet och mamsen exempelvis. Längtar!

Och medan jag sitter här och  skriver kommer jag ihåg hur många gånger jag läst kommentarer kring hur jobbiga lyckliga människor kan vara. Hur påfrestande det är att läsa om hur människor skanderar ut sin lycka. Fler än en gång har jag också fått sura anmärkningar över det faktum att jag tycker att mitt liv är härligt trots att jag har mina npf. ”Men så kul för dig då att det har gått så bra för dig..men det är inte lika lätt för alla!” Jo, självklart är vi alla olika..har väl aldrig påstått något annat. (Och den som tror att mitt liv alltid varit en dans på rosor kan gräva ner den tanken illa kvickt. Men jag försöker att välja ett positivt sätt att se på tillvarorn, för jag känner att livet blir så mycket roligare då). Jag förstår inte riktigt varför jag skulle behöva skämmas för att jag känner att jag har uppnått det mesta av det jag vill uppnå? Ibland verkar det nästan som om vi människor hellre vill läsa om, och höra om, människor som har det svårt än människor som är nöjda med livet.
Är det så?
Och i så fall..varför?

Men nu är det slut på lunchen.

Ut i solskenet med er, hörrni!

Fy skäms!!

Vår statsminister ansåg inte att han borde närvara någonstans överhuvudtaget på minnesdagen för dödsoffren i Oslo och Utöya. Uppenbarligen har statsministerns pressekreterare, Markus Friberg, uppgett att de undersökt om det förväntades några internationella gäster men att det inte gjorde det. Med andra ord; om inte någon säger att han ska vara med så är det inte nödvändigt. I mitt stilla sinne undrar jag varför han inte VILLE närvara..varför han inte kände att han ville visa sitt stöd, trots att han inte förväntades göra det. Och vet ni vad..

..jag tycker att det är skitdåligt.
En påse illalukt till Dig, Fredrik Reinfeldt! Fy skäms på Dig.

I love Göteborg

Ja, så var jag hemma igen..efter en helt ljuvlig minisemesterssmekmånadstripp till Göteborg.
Idén kom till mig i onsdags eftermiddag då jag och Pontus spatserade runt på Wanås och tittade på konst. Det kändes liksom så trist att semestern snart var över, och jag kände att det inte var för sent att hinna med ytterligare något. Sagt och gjort..på torsdag eftermiddag bokade jag hotellrum, och på fredag eftermiddag rövade jag bort Pontus och styrde mot Götet. Och vilken bra idé det var!

Kissande damer – Wanås

Nu försvann precis fem stycken text. Orkar jag skriva om det hela?! NÄÄÄÄÄÄJ!!
Vad är det med teknik?! Varför kan det inte bara fungera?! Usch, nu vill jag hiva ut skiten genom fönstret!!

Kortvarianten;
Vi bodde på Hotell Eggers, och hade rum med balkong ut mot Drottningtorget. Där satt vi i timmar om kvällarna och studerade människor. Tänk så intressant det är..att ”titta på folk”, som vi säger i Hälsingland. Eggers är ett riktigt kanonhotell i gammaldags stil (faktiskt Sveriges äldsta, idag fungerande, hotell), komplett med spöke och allt.
På dagarna ägnade vi oss åt riktiga turistaktiviteter;
– Padda
– Liseberg
– Universeum
– Haga
– Konstmuseet
– Sightseeingbuss
..och givetvis uteätande i massor. Och vi har promenerat så våra trampdynor värker. Vågar nog påstå att vi avverkat någon mil i helgen. Och vet ni vad, solen har skinit hela helgen. Det var nämnligen grundkriteriet för vår semestertripp. Jag kollade SMHI´s rapport och bestämde, efter att ha konstaterat att det skulle bli finast i Göteborg, att vi skulle just dit.

Man kommer VÄLDIGT högt upp när man åker Lisebergshjulet….
….vilket innebär att det kan kännas lite ”ansträngt”..om man, som jag, är höjdrädd!


Jag tycker egentligen inte om städer,
jag trivs bäst på landet. Men faktum är att jag stortrivdes i Göteborg. Överallt möttes vi av vänliga, pratsjuka människor..och tempot kändes avslappnat. Hela Götet kändes ”gött” på något sätt. Och gött..det tilltalar mig.
Att min hemstad dessutom var omnämnd på Universeum kändes också riktigt gött, även om anledningen till omnämningen var allt annat än gött. Över montern med Svarta änkan satt nämnligen två plakat med information om att just denna spindel följde med en importbil till Delsbo, Hudiksvall. Det ena plakatet var Hudiksvallstidningens löpsedel..tja, inte vet jag..jag tyckte det var lite häftigt i alla fall. För i ärlighetens namn, Hudiksvallstidningen har kanske ingen jätteutgåva direkt.

Hudiksvallstidningens löpsedel på Universeum i Göteborg!
Från Universeum, Gbg
En tur med Paddan är ett måste..when in Göteborg

Göteborgsresan gav så mycket, den blir ett minne för livet. På vägen hem enades vi om att vi ska bli turister på hemmaplan också..att vi ska gå in på turistbyråerna i Skåne och se vad som finns. Det är så lätt att bli hemmablind, och det är så mycket man missar..bara för att man liksom bor där, och följaktligen inte tänker på att turista i sin eget närområde. Och ja, det känns ju rätt bortkastat. Eller hur?

Nu ska jag tvätta lite kläder så att jag har något att klä på mig imorgon..första arbetsdagen efter semestern. Vill inte alls sluta ha semester faktiskt.
Det är egentligen inte så att jag inte vill åka till jobbet, för jag trivs väldigt bra där..det är snarare så att jag gärna vill fortsätta ha semester. Ett tag till åtminstone. Men ack, sådant är det inte. Bara att bita ihop och inse att man är vuxen.

Häpp, hörrni

 

 

 

När det inte går som man vill..

Jag har spenderat helgen i Göteborg. Ligger faktiskt just precis nu som ett slakt i den sköna sängen på hotell Eggers. Datorn är med, och telefonen är fullproppad med bilder. Tänkte mig några sightseeinginlägg från Götet…

…men icke. Tror ni uppkopplingen funkar?!

Får snällt vänta med bloggandet tills imorgon då vi kommit hem igen. För att blogga på mobilen är oerhört tålamodskrävande, och det passar inte mig.

Sov sött, hörrni

Sju svåra år….

Stod bakom en dam i kön på Konsum i Lund tidigare ikväll, och maken till surkärring får man leta efter.
Först snäste hon åt expediten för att hon inte kunde dra sitt medlemskort efter det att hon betalt, sedan krävde hon att expediten skulle göra återköp på allt så att hon kunde dra sitt jiddrans medlemskort innan hon betalade (och tilläggas ska att det var LÅNG kö) och sist men inte minst stod hon och stoppade småpengar i ett rör istället för att packa i sina varor så att det ena kassabandet blev överblamrat med alla andra kunders varor. Högljutt suckade jag när jag gick förbi henne, och jag blängde elakt på henne. När jag kom ut till Pontus, som väntade utanför, svor jag ramsor så att det rykte ur öronen på mig. Surkärringen lade inte märke till min frustration, men det kändes ändå bättre..inuti mig.

Efter Konsumbesöket gick vi på bio, vi såg Cockpit och jag tyckte att den var riktigt rolig. Jag fick skratta gott och gick ifrån bion med ett leende på läpparna. När jag först slog mig ner i biostolen var jag dock allt annat än leende. Med surkärringen i färskt minne var tjugo minuters reklam inte direkt något som muntrade upp mig. Jag menar, allvarligt….
….jag betalar hundra kronor för en biljett och ändå ska jag behöva se en massa reklam. Tio minuter av reklamen gick dessutom efter det att filmen, enligt programmet, skulle ha börjat. Sådan kan reta mig gräsligt. Jag vill slippa reklam på bio!!!!

Mm….dagen har bjudit på en del frustrationer. Som exempelvis det faktum att Pontus inte får ha mitt gamla efternamn som mellannamn. I vår okunskap tänkte vi att det vore fint om vi båda heter Aronsson Höglund. Men tji fick vi, den gubben gick inte. Att en extremt snäsig skattemyndighetsperson idotförklarade oss med orden; ”Men det kan ni inte heta förstår ni väl!”. Och på frågan varför svarade; ”Det står i lagen!”
Ibland undrar jag över lagen. Varför i hela friden är det inte tillåtet för ett äkta par att heta likadant? Det är ju inte så att vi ville ha bajskorv som mellannamn. Jag får heta Aronsson Höglund, men Pontus får det inte. För det står i lagen, så då måste det ju vara logiskt. Eller?

Nä, nu ska jag sluta gnälla. Imorgon vaknar jag med sol i sinnet. Det har jag bestämt.

Sov sött, hörrni

Tackeralla…

Jag har en vecka kvar av min semester.
Utan tvekan har det regnat mycket under min semester, och temperaturen har inte direkt varit somrig…men vet ni vad, det har inte stört mig ett dugg. Jag har fått några varma, soliga dagar på havsbryggan, och jag har fått några ljumma sommarbad i sjön i Småland, och framförallt har jag gift mig med min älskade Pontus. Just den dagen sprack molnen upp, och solen sken på oss trots att varenda väderleksrapport lovade regn. Och jag kan inte annat än känna att det fanns en mening med det, att det liksom inte fanns något annat alternativ, för solen skiner mot oss..det gör den verkligen.

Teamwork - häckklippning

Idag har solen också tittat fram, flera gånger faktiskt..mellan skurarna. Och när jag, och Pontus, påtade runt i trädgårdern insåg vi att vi fått nya inneboenden..en hel hög tackerallor. Och för den som inte är hälsing ska jag förklara att en tackeralla är en sädesärla. Faktum är att jag inte visste att man i Hälsingland kallar sädesärlor för tackerallor. Det var Pontus som läste sig till det när han googlade ”sädesärla”. Tycker namnet är lysande..och när man betraktar en sädesärlas nickande gång är det lätt att förstå varifrån namnet kommer ”tackar alla”…nick och bock. Tack, tack. Tackeri, tackera, tackeralla..

Men nu tacker ja alla för ikväll. Nu är klockan 00:00, och nu ska här tittas på film. Jag har ju semester.

Häpp, hörrni.

 

 

Fantastiskt fantastiska saker

Jag är åter i civilisationen, åtminstone om man mäter grad av civilisation i hur bra mobil/internet-täckning det finns. Och gör man det så var det första påståendet rätt. Fast nu blev det bara besvärligt…så vi börjar om.

Jag är hemma igen…efter en och en halv veckas sporadiskt internetkontakt i Hudiksvall, och en och en halv veckas total avsaknad av internetkontakt i Askeryd, Småland.
Exakt var jag ska börja vet jag inte, för mycket har hänt sedan sist. Fantastiskt mycket, och fantastiskt mycket fantastiskt. Klockan är nu 00:07, och mina ögonlock börjar falla. Nöjer mig med att lägga ut några talande bilder inatt, och återkommer med mer text imorgon. Eller ja, senare idag.

Min tvillingsjäl - nu och för alltid
Mina ögonstenar

 

 

Kärlek och total lycka

 

Sov sött, alla!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×