Glädje och sorg

Jag vet inte hur vädret är i Skåne, men i Hälsingland skiner solen. (Och detta är INTE menat som en provokation på något vis!)
Vi har tillbringat två härliga dagar i sommarstugan vid havet, och är nu hemma hos mamsen och papsen för att proviantera och duscha. Snart bär det av till sjöss igen.
Livet vid havet är sannerligen ljuvligt. Vågorna kluckar mot stenarna och måsarna skrattar. Med lite mygga och myggrökelse så går det till och med att sitta utomhus kvälls- och nattetid.

Jag älskar havet. Och jag älskar att vara i stugan. Där finns ingen el, inget rinnande vatten, ingen bilväg….och inga grannar. Allt är lungt, tyst och alldeles ljuvligt. Pontus och Linus har både fiskat med spö och med nät. Jag och vovven stannade på land, mest för att vovven så lätt trasslar in sig i fisklinorna. Att stå kvar på land medan två älsklingsmänniskor guppade ut på havet var dock inte något vovven uppskattade. Högt och ljudligt ylade han desperat, och lugnade inte ner sig förrän de återigen stod på land. Ja, han ylade inte hela tiden, men han spejade desto mer.
Medan grabbarna fiskade satt jag på bryggan och betraktade dem. Och helt plötsligt kände jag att jag blev lite blöt i ögat (och tro mig när jag säger att det inte händer ofta), för där i båten satt min älskade store drul, Storebror, och pratade och skrattade med Pontus. Äntligen, tänkte jag, äntligen har han fått den pappa han förtjänar! Det är aldrig för sent. Minns det. Det är aldrig för sent.

Paradiset på jorden

 

Ett nät fullt av strömmingar

"Kom tillbaka!", ropar vovven förtvivlat!
 
Att bada i Hälsingehavet..inget för mesar!Vovven var inte sen att haka på



Medan vi satt på bryggan
och njöt av stillheten (och potatissallad och kassler) igår kväll, brann mina föräldrars grannes hus ner till grunden. Och trots att vårt sommarhus ligger bra många kilometer därifrån regnade det ner aska över oss. Huset var från början en skola, och en hel massa av mina förfäder har gått i den.
Elden är fruktansvärd, den tar liksom allt. Jag har alltid haft en fascination för eld, en skäckblandad förtjusning. Jag älskar att elda i öppna spisar och kaminer, men min största skräck är att det ska börja brinna i väggarna. Mina tankar går till damen som bodde i huset, och som just har förlorat varenda ägodel.

Eld förtär allt..och lämnar inget kvar.


Jag skulle kunna skriva
mycket mer, men nu stampar grabbarna otåligt. Vi har köpt potatissallad och grillad kyckling, och ska bege oss ut på en kvällsbåtturspicnic till en närliggande ö. Livet är så ljuvligt, så ljuvlig. Jag önskar att alla får känna det inneboende lugn, och den sprudlande lycka, som jag känner. Jag försöker smeta av mig på er nu. SPLASCH!
Och osökt kommer jag att tänka på en vits man drog när jag var liten;
”En myra var ute och gick, och helt plötsligt sket en ko rakt över myran.
Vad sa myran?
SVAR: Mitt i ansiktet också!”
Förlåt. Men jag sa aldrig att det skulle röra sig om en kvalitetsvits.

Ha en ljuvlig kväll, hörrni!

Uttstjärtingar och örtstjärtar

Idag tog vi med vovven till distriktsveterinären i Hudiksvall för en helrenovering.
Tanken var att han skulle få pedikyr samt en öroncheck. Det kliar i hans öron nämnligen. Hela proceduren inleddes med att han fick en spruta i nacken, vilket förvånade mig en smula eftersom jag sagt att det inte är nödvändigt med lugnande medel….trots att han är megalöjlig hos farbror doktorn. Men ja, jag tänkte att det väl inte kunde skada. Inte förrän det var dags att betala insåg jag att sprutan i själva verket var en vaccination. Uppenbarligen hade de blandat ihop vovven med en annan vovve, men vad gjorde väl det. Nu är han skyddad mot en hel massa, inklusive valpsjuka..gammelvovven.

En rädd liten ynklig vovve..i en stor kropp.

Hur som helst..vovven tycker inte om att besöka veterinären. Den stora starka vovven blir väldigt liten och ynklig där. Så även idag, och när veterinären (en mycket lugn och sympatisk sådan, kan jag tillägga) närmade sig hans ena framtass med klotången såg han på mig (hunden alltså, inte veterinären) med en blick som utstrålade ren och skär panik. ”Mamma, ta mig härifrån!”, tycktes han vilja säga. Några snabba klipp och ett antal patetiska gnäll senare var hundtassarna som nya. Behöver jag berätta att vovven var ute ur rummet på mindre än en minut?
Och öronen? Jo, odling är tagen. Besked imorgon!

Altanhäng a la Hälsingland....

Så till dagens Solskenshöjdpunkt….
Solskenet och mormor tittade på Allsång på Skansen här helt nyss. När jag kom in i rummet utbrister han; ”Mamma, ni missade uttstjärtingen!!”
Jag anser mig vara relativt ordkunnig, men där gick jag bet.
”Uttstjärting?!”, sa jag förbryllat.
”Jaaa!”, utbrast Solskenet.
Från andra TV-fåtöljen hör jag så min lilla mammas ljuva stämma;
”Han menar östgöten!”
Några minuter senare kom Pontus också in i TV-rummet. Pontus brukar härma östgötar, mycket övertygande också skall tilläggas, så Solskenet utbrast högljutt; ”Du missade Örtstjärten!”
Han är ljuvlig, sannerligen. I kubik!

Men nu blir det mordgåtor för hela slanten.
Häpp, hörrni!


 

När det regnar….

Om det regnar kan man prova roliga hattar.

Regn – förstörd semester
Ovanstående står att läsa i varenda tidning med självaktning. Att det regnar i semestertider är en nyhet som uppenbarligen lockar läsare. Personligen undrar jag; VARFÖR?

Hudiksvall är vackert. Med eller utan regnmoln.

Det enda jag behöver göra för att konstatera att det regnar är att titta ut. Om det kommer blött från himlen betyder det att det regnar. Jag sitter inte inomhus och kliar mig  i huvudet av undran över huruvida det regnar ute eller ej. Jag känner inte att jag måste öppna tidningen för att få besked.
”Faaaaast”, säger Du kanske nu, ”tidningarna skriver ju prognoser också, så att jag kan planera inför framtida aktiviteter!”
Jo, förvisso. I anslutning till det-regnar-artiklarna brukar det finnas en prognos. En så-här-blir-vädret-där-Du-bor-ruta. Men ärligt talat….de stämmer inte särskilt ofta. Och när människor så sitter där i skogen med sina picnic-korgar så blir de sura, som bara den. Och så ojjas det dagen efter….”De där meteorologerna kan ingenting. Tidningarna bara ljuger.”

 

Jag fattar inte. Varför envisas med att köpa lösnummer om väder när den gängse uppfattningen ändå är att prognoserna inte stämmer?
Eller är jag helt enkelt lite korkad?

För egen del har jag ingen panik över att det regnar.
Jag har semester. Jag är ledig. Jag kan vakna när jag vill, och gå och lägga mig när jag vill. En promenad i sommarregn är inte så dumt ändå. Och tänk så ljuvligt det är att sitta på verandan och höra regndropparna spela mot taket. Jag kan tända ljus och kura in mig i en filt. Och njuta av att mina växter inte kommer att torka ut medan jag är borta på besök.

Det här med att vara borta på besök är för övrigt inget man ska skylta med på internet har jag läst. För då slår tjuvarna till. Då stjäl de ens smycken..och silvret, för att inte tala om silvret.
Sicken tur då att vi vare sig har smycken eller silver eller något annat värdefullt där hemma. Dessutom har vi installerat en livs levande människa som huspassare medan vi är borta. Torde vara minst lika säkert som om vi vore hemma själva. Tänker jag. Och vill någon absolut stjäla något ändå..tja, allt av värde är här med mig; Storebror, Solskenet, Pontus och vovven. Något mer behöver jag inte.

Dripp, dropp på er

Ljuvlig

”Straffarna du också titta på, de är ju jättespännande!”, sa Pontus här precis.
Jag log, nickade och gick in i datorrummet. När Sverige åkte ut dog mitt EM-fotbollsintresse. Tyvärr.
Bredvid mig här i datorrummet sitter Solskenet. Han spelar datorspel….eller ja, han tittar på en film som finns i ett av datorspelen. Eller ja, jag vet inte. Vi låter det vara.
Funderar på om jag ska gå och lägga mig, eller om jag ska fortsätta vara vaken. Vill jag kan jag sitta uppe och uggla hela natten. Jag har semester nämligen, och det känns helt fantastiskt ljuvligt. Den var välbehövlig. Och efterlängtad.
Egentligen har jag inte längtat IFRÅN jobbet….
….utan TILL semestern. Skillnad det, ser ni.

Förutom att jag har semester har jag också armarna fulla av nässelbränn. Inte lika angenämt.
Rensade fram hallonbuskarna idag, och attan så många brännässlor som gömt sig i dem. De hade byggt ett eget litet nässelkungarike mitt i hallonbuskaget. Men kungadömet har fallit. Från och med nu regerar jag. De svidande, brännande små märken som de lämnat kvar på mig till trots…jag vann!

Vaknade av att solen sken in genom fönstret imorse. Masade mig ut på altanen och lade mig på soffan. Fåglarna kvittrade och träden susade. (Oj, nu svor min pappa. Inte ofta det händer. Någon sparkade visst fotbollen i ribban.) Och himmelskt så ljuvligt det är att leva. Jag önskar jag kunde förmedla till er den känsla som infinner sig när jag ligger där och filosoferar. Fast jag antar, jag hoppas, att ni också har ett sådant där ljuvligt ställe..ett ställe där ni kan stanna upp, och bara finnas….

…men nu hör jag uppgivna stön från TV-rummet, och förstår att fotbollen är över. Bestämde mig precis för att jag är trött just precis nu.
Dags att krypa till kojs.

Sov sött, hörrni 

 

Gubbj***l!!

Jahapp….gick ju inte alls det där. Förlust för Sverige. Suck. Och jag som faktiskt tittade på andra halvlek.
Hur som, Tomas Brolins kommentar i eftersnacket måste uppmärksammas;
”Lustig hade som enda uppgift att vakta målstolpen, och den står ju där den står, och inte ens det klarade han av!”.
Där har ni en sågning som heter duga. Huruvida den var befogad eller ej vågar jag inte uttala mig om, mina fotbollskunskaper sträcker sig inte så långt, men rolig var den i alla fall. Att Brolin dessutom sade den på klingande hälsingemål gjorde saken ännu bättre.

Appropå hälsingemål så skrattade jag mig grön igår kväll efter att jag slösurfat på Stora-kvällstidningens hemsida.
Jag rekommenderar alla att följa länken och kolla in DETTA klipp!
Att meningarna (och förlåt nu svordomarna, men jag måste ju återge dem för att kunna kommentera dem);
”Spring för i helvete gubbjävel!”
och ”Är´ru dum i huväää?!?!?!” kan osa så mycket kärlek är egentligen rätt märkligt, för taget ur sitt sammanhang hade nog tolkningen knappast varit kärleksfull. Men i detta fall riktigt hör man hur mycket hon älskar gubbjäveln, och hur rädd hon blir för att något ska hända honom. Det är kärlek det. Kärlek på ren hälsingska.

När nu Hälsingland blivit dagens tema kan jag berätta att jag längtar oerhört tills vi ska åka dit.
Semestern ligger två veckor framåt i tiden, och på midsommaraftonen hoppar vi i bilen och kör norrut; jag, Pontus och Storebror. Solskenet är, som jag tidigare skrivit, redan där. Hans rum står tomt och tyst på ovanvåningen, och som vi saknar hans ihärdiga argumentationer och hans kärleksfulla godnatt-ramsor. Som tur var är Storebror hemma. Tänker med bävan på den dag då de båda lämnat boet. Inte för att jag inte tror att jag och Pontus kommer att kunna sysselsätta oss ensamma, utan för att jag helt enkelt tror att jag kommer att sakna dem gräsligt. Jag har tidigare aldrig trott att jag skulle kunna bli den där längtande gammelmamman som suckande tittar på bilder och räknar dagarna mellan träffarna, men ju närmare brytpunkten jag kommer desto mer inser jag att jag förmodligen kommer att bli just en sådan. Ynkligt kommer jag att fråga mina vuxna söner; ”Näääääär kommer ni och hälsar på?” Och när de, efter en månads visit, ska bege sig till respektive hem kommer jag att kvida; ”Usch så fort tiden gick. Kan ni inte stanna längre? Och om inte..när kommer ni tillbaka?” Och vet ni vad, det är nog precis så det ska vara.

Men nu är lunchen slut.
Fridens liljor, hörrni

Fotboll!!

Det är synd om min man, åtminstone litegrann.
Hans nerver har varit helt kollriga sedan i lördags, och idag har han suttit som på nålar sedan han kom hem. Han bitar på naglarna, kliar sig nervöst på armarna, gnider händerna och utstöter små märkliga ljud vilka är svåra att avgöra om de andas glädje och spänning eller ren och skär desperation.
Jo, det är fotboll ikväll. Sverige möter Ukraina. Jag ligger i soffan med datorn på magen, och Pontus sitter i fåtöljen och hyperventilerar. Emellanåt blir jag orolig över att han ska glömma bort att andas. Och jag tycker synd om honom. Inte för att hans tillstånd är en blandning av glädje och skräck, för den njuter han nog av innerst inne, utan för att han bara har mig att dela denna upplevelse med. Lisa – fotbollsanalfabeten. Lisa som aldrig någonsin varit det minsta intresserad av dylika evenmang….
….fast det är inte riktigt hela sanningen.

Spänning....

Sanningen är egentligen att Lisa har en vinnarskalle utan dess like. Att jag själv, och min omvärld, mår bättre av jag håller mig ifrån alla situationer som på något vis innebär ett tävlingsmoment.
Minns som igår hur jag, helt otränad, lyckades vinna en skidtävling när jag gick i femma. Jag var så slut att jag inte kunde andas när jag föll över mållinjen, men jag vann…och bestämde mig för att aldrig någonsin tävla igen. Allt som oftast har jag lyckats hålla mig ifrån tävlingssituationer, men Pontus brinnande fotbollsentusiasm smittar av sig. Jag ligger här, med hjärtklappning, och kämpar för att inte förlora mig själv i hysterin.

Men…faktum kvarstår, jag kan inte mycket om fotboll. Och jag tycker lite synd om Pontus när han ivrigt skriker synpunkter och jag enbart kan svara med ”Jaha..” eller ”Jasså…”.
Jag älskar honom oerhört. Och jag vet att han älskar mig lika mycket. Om jag inte visste det innan, så vet jag det nu, för faktum är att om jag inte hade ramlat in i hans liv så hade han utan tvekan stått där nere på läktaren i Ukraina och vrålat. Nu får han nöja sig med TVn…och sms från vänner som faktiskt är på plats. Det är kärlek när den är som starkast det. Onekligen.

Appropå ingenting…Daniel Nannskog; kan man annat än älska hans uppriktiga entusiasm?! Och Tomas Brolin…jag kan inte annat än att vråla; LÄNGE LEVE HUDIKSVALL!!!! (för den som inte vet så är Brolin född i Hudiksvall.)

Men nu börjar det igen. Jag släpper efter. Jag tar mod till mig; Jag ska våga se sista halvlek!
Och nu skrek Pontus ”Jäkla kossa!” till en ukrainsk spelare. Det är inget jag någonsin hört honom säga tidigare. Ärligt talat lät det rätt sött. Hur är det möjligt?

Häpp, hörrni

Avslut och början

Veckan som gått var onekligen händelserik, händelserik och rolig.
I måndags anlände, som jag skrev i förra inlägget, lilla mamsen med tåget. Och i onsdags kom papsen i bil. Onsdagen ägnades åt fejjande. Fejjande och planterande. Fejjande inför Storebrors studentfest dagen efter, och planterande eftersom det i trädgården alltid går att få ner en planta till. Den blir liksom aldrig färdig, tack och lov.

<3

Natten mot torsdagen kunde jag inte sova. För det första låg det en man bredvid mig och drog timmerstockar (till hans försvar; han är förkyld!) och för det andra var jag helt otroligt uppspelt inför torsdagen. Att min äldste sons student skulle få mig att bli så kollrig hade jag aldrig kunnat förutse, jag som brukar anse mig själv vara lugnet själv. Men det var något alldeles särskilt det där, något snudd på ofattbart. Min äldste son är inte längre skolungdom….
….han är arbetslös, som så många andra ungdomar. Och i fredags anmälde han sig på arbetsförmedlingen. Jag har alltså en son som är inskriven på arbetsförmedlingen. En son som inte längre går i gymnasiet. En son som är vuxen. Det är en oerhört dubbel känsla, för samtidigt som jag nostalgiskt kan tänka på alla hans åldrar så är jag oerhört stolt över den vuxne man han blivit. Han har avslutat en period i sitt liv. Nu väntar början på nästa.

Vår älskade Storebror!Vår älskade Storebror!

STORebror och lilla mormor
Han ville behålla bilen, sa han.... (ärligt; ville jag också)
Pojke. Född: 1993-12-06. Längd: 52 cm. Vikt: 3720 g

Studenten blev i alla fall precis som planerad.
Klockan sju åkte jag till Ängelholm för att hämta hyrbilen.
– Klockan tio var jag och Pontus på möte i Skolskenets nya skola.
– Klockan halv tolv gjorde jag två jordgubbstårtor. Vid denna tidpunkt anlände också Pontus föräldrar.
– Klockan tolv hämtade vi den beställda smörgåstårtan och plockade sommarblommor.
– Klockan halv ett dukade vi bordet, blåste upp ballonger och hängde upp serpentiner.
– Klockan ett köpte vi studentgratulationsbukett.
– Klockan halv två duschade jag.
– Klockan två slängde vi i oss lite lunch.
– Klockan halv tre satte jag och Pontus oss i hyrbilen och åkte mot Eslöv.
– Klockan halv fem fotograferade vi vår älskade Storebror när han tågade ner mot Trollsjön. (Han höll för övrigt på att bli vansinnig på en kille som skrek i en megafon bakom honom. Näpp, han gillar inte heller höga ljud.)
– Klockan fem hoppade jag och Storebror i hyrbilen och joinade kortegen.
– Klockan kvart över sex begav vi oss hemåt.
– Klockan sju började vi äta smörgåstårta….
…och ja, sedan hade vi det bara trevligt.
– Klockan halv nio åkte jag mot Ängelholm för att lämna tillbaka hyrbilen.
– Klockan halv elva var jag hemma igen.

Solskenet med sin helt egna lilla tårta.

Klockan elva (eller ja, tjugotre) rasade jag i säng och somnade, inom loppet av några sekunder.
Och så var det dags igen i fredags, för då hade Solskenet examen. Fast den blev betydligt lugnare. Endast en liten tårta var jag tvungen att tillverka. Vi hade förvisso en ansenlig mängd tårta kvar efter studentfirandet, men se det gick inte för sig. Om Storebror fick en egen tårta så skulle minsann han också ha det….och ja, det kändes rimligt. Solskenet följde för övrigt inte med till Eslöv och mötte Storebror när han tog studenten…för…
”Det kommer att vara fullt med folk, och de kommer att låta och trängas!”
…och ja, det argumentet gick inte att säga något om. Han väntade hemma, och trivdes. Och nu är han i Hudiksvall. Han följde med sina morföräldrar dit igår, och kommer inte hem förrän tolfte augusti. Där kan man snacka långsemester. Och när han kommer hem börjar han i åttan i en ny skola. Ett avslut, och en början.

Dagen efter studenten åt Storebror upp det sista av smörgåstårtan...
....och vovven förbarmade sig över tårtan....

Ja jisses, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men det orkar ingen läsa, så jag slutar nu.

Hej, hörrni.

Fjärilar och studenter

Visste Ni att citronfjärilspopulationen (långt härligt ord det där) har minskat med 70 % de senare åren?
Det vet jag, för jag var på fjärilsföreläsning på Naturum i Skrylle i lördags. Jag, Pontus och Solskenet.
Vi var en försvinnande liten skara åhörare, kanske beroende på att det faktiskt haglade (inte direkt fjärilsväder, om man säger så), men föreläsningen var ack så intressant. Solskenet lyssnade intresserat, och i bilen hem läste han upp namnet på varenda fjäril som fanns i den lilla boken åhörarna fick. Vi köpte en annan bok också, en bok med stora vackra bilder. Vi blev utan tvekan fjärilsbitna (ja, inte bokstavligt talat) och har nu anmält oss som frivilliga fjärilsräknare. Finns det någon mer som är intresserad av detta så gå gärna in på http://www.dagfjarilar.lu.se/.

Kom lilla fjäril, se vad jag har åt dig i min trädgård. Kom så jag får räkna dig....

Appropå något helt annat så sitter mamsen på tåget mot Skåne, precis i detta ögonblick.
Längtar grymt tills hon kommer. Solskenet, som är sjuk idag, ligger hemma och längtar. Ingen är som mormor, om du frågar honom.
På onsdag kommer papsen bilandes samma håll. Härlig planering det….först mamsen med tåg idag, och så papsen i bil på onsdag. 😉
Anledningen till att papsen åker bil är att Solskenet ska följa med dem upp till Hudiksvall. Han brukar spendera sina sommarlov hos mormor och morfar, och hans jättedator släpar man ogärna på tåget. Givetvis åker jag, Pontus och Storebror också upp till Hudiksvall längre fram i sommar..men vi måste först snällt vänta på semestern.

Avslutningsvis….
….han tar studenten på torsdag, Storebror. Jag fattar det inte. Studenten! Min son!
Vi får se om jag greppar det när jag ser det.
Appropå studenter så är det livat utanför fönstret här. Låter som om studenterna intagit Hässleholm. Med råge! En del kanske lite väl överförfriskade redan, vilket jag personligen tycker är lite trist eftersom det ju innebär att risken är överhängande att de inte minns det hela imorgon.

Min lilla kille....

 

Min lilla kille....

Häpp, hörrni

Lite fel….eller mycket.

Att ha informationsmeddelanden så att de allra flesta kan ta del av dem är självklart.
Att ha informationsmeddelanden i blindskrift är självklart….
…..men det förutsätter ju att samtliga inblandade också tänker steget längre.

Varför sätter man ett tidningsställ framför skylten med blindskrift?!
Suck….

Lite eftertanke efterfrågas!
Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×