Fantastiska människor och märkliga ting….

Jag föreläste i Vinslöv idag, en allt igenom rolig upplevelse. Och gång på gång blir jag så himla glad över hur mycket kunskap det faktiskt finns där ute. Och hur mycket intresse det finns. Jag tycker det är så väldigt viktigt att poängtera även det, det som är positivt. Allt för ofta tenderar vi att bara dryfta saker som gör oss arga, irriterade eller till och med flyförbannade. (Heter det FLYförbannad eller FLYGförbannat? Har aldrig lärt mig det…) Missförstå mig inte, givetvis måste problemen dryftas, men det är minst lika viktigt (om inte viktigare) att föra fram det som är bra, det som fungerar. Så är det i de flesta sammanhang.

Det finns stunder i livet när precis allt är härligt. Så tänker nog även Rocky....

Solskenet var på en liten road-trip med sin skolklass idag. Han skulle helt själv äta frukost, klä på sig och gå till tåget eftersom både jag och Pontus hade hunnit åkt till våra jobb vid den tiden. Med hjälp av alarm, instruktioner och ett antal telefonsamtal Solskenet-mamma, mamma-Solskenet, Pontus-Solskenet och Solskenet-Pontus kom han iväg till tåget och allt var frid och fröjd. Någon gång mellan ett av samtalen missade jag dock att han ringde varpå han lämnade ett röstmeddelande.
På min telefonsvarare säger jag ”Hej, du har kommit till Lisa. Lämna namn och telefonnummer så ringer jag upp.”
När jag lyssnade av telefonsvararen hörde jag mitt ljuvliga Solskens korrekta stämma säga; ”Hej, det är Solsken Solskensson. (Ja, ni hajjar….han heter givetvis inte så i verkligheten) Jag kommer inte ihåg mitt telefonnummer. Hej då.”
Och hela jag log. Det är mitt Solsken det.

För övrigt är såväl studentmössa som studentbild på väg mot vårt gula lilla hus. Nu ska jag bara försöka komma ihåg att beställa smörgåstårta också. Bäst att ställa larmet. Att min lille kille tar studenten om en vecka är ett faktum jag har svårt att få in i skallen. Jag minns ju så himla väl när han föddes. Och när han lärde sig cykla. Och när han tappade sin första tand…och ja, så många fantastiska upplevelser. Och nu är han på väg ut i vuxenvärlden. Livet är väl fantastiskt ändå.

Vår student. För ett ögonblick sedan...

Men nu ska jag umgås med mannen istället för att blippa på datorn.
Vill först bara dela med mig av Stig Dagerman´s vackra (och ack så sanna) dikt;

”Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra;
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.”

Sov sött, hörrni!

Självklarheter

För ett tag sedan (exakt hur länge har jag glömt, jag och tid går inte hand i hand) var jag med om en ögonöppnare….

”Han äter fil och flingor till frukost”, sa läraren i Solskenets skola.
Konfunderat undrade jag om läraren tagit fel på elev, men läraren insisterade. ”Han väljer alltid fil och flingor.”
Jag försökte förlika mig med tanken om att min son, Mr Jag-hatar-fil-och-flingor, brukade äta just det.
Väl hemma frågade jag honom; ”Äter du fil och flingor i skolan?”
”Ja”
, svarade Solskenet.
”Men…”, sa jag konfunderat, ”..du vägrar ju äta fil och flingor. Du har aldrig velat ha fil och flingor.”
Solskenet såg på mig, som vore jag ett UFO, och utbrast; ”Hemma ja! I skolan äter jag fil och flingor!”

För honom var det helt begripligt, för mig var det helt obegripligt. Ända tills jag insåg att det ju faktiskt är begripligt. Vi associerar alla, så även Solskenet. Vi associerar mustiga grytor med hösten, och kalla sallader med sommaren. Solskenet associerar fil och flingor med skolan, och smörgåsar med hemmet. Svårare än så är det inte. Och vet ni vad….
….det är väl helt okej.

För övrigt har Storebror kommit på att han faktiskt VILL ha en studentmössa, en vecka innan studenten. Tja, vad göra…det går att beställa expressleverens över internet, tack och lov.

Ha det gott i kylan, hörrni

Kärlek, svåra val och trängsel

Nu sitter han här bredvid, precis som sig bör.
Han var ute och for igår, Pontus, och det gillas inte. Inte för att jag inte vill att han ska ut och fara, utan för att jag inte gillar när han inte är här hos mig. Låter märkligt måhända, men låt så vara. Jag är väl märklig då.
Vilken härlig känsla det är ändå, att sakna någon så fort denne någon inte finns i den omedelbara närheten. Det är sannerligen en ynnest att få uppleva..och jag är så oerhört tacksam att jag äntligen fattat vad det hela går ut på. Och att jag hittat någon som älskar mig. MIG. För att jag är just den jag är. Inga konstigheter, inga ändringar. Han älskar mig. Och jag älskar honom.
”Vi är så lika!”, brukar vi säga. Så lika. Är det därför vi verkligen älskar varandra?
Äsch, anledningen är väl egentligen oviktig. Ibland är saker bara självklara. Ibland ÄR bara saker, och det räcker fint med det.

Solskenet ska hälsa på i nya skolan helt själv på torsdag. Han tycker att det känns helt okej, säger han. Han funderar mer över om han ska se Men in black 3 eller The Dictator när han ska på bio med sin ledsagare på onsdag. Det där med skolan är ju en värdslig sak, i jämförelse…

För övrigt hoppas jag att ni gratulerade era mammor i söndags!
Själv fick jag blommor i fredags, fast inte med anledning av morsdag..utan bara ändå. Det tycker jag slår det mesta. 🙂
Pontus skulle dock bjuda mig på morsdagsfika på Hovdalas slott. Glada i hågen, och med kurrande magar, körde vi dit…
…bara för att mötas av en parkering FULL av bilar.
En parkering full av bilar innebär ett café fullt av människor.
Med Andra Ord; Inget för oss.
Vi tog en latte och en kanelbulle på Pressbyrån istället. Gick alldeles utmärkt det.

Och nu blir det film.
Fridens liljor, hörrni.

 

Hud, glasögon och hår

Hittade ett märkligt födelsemärke på ryggen för ett tag sedan. Ett kliande ett.
Från vårdcentralen remitterades jag till hudkliniken eftersom jag också hade ett på halsen som skulle tas bort, och när det gäller halsen vill vårdcentralerna inte vara med. Sagt och gjort….jag var till hudkliniken idag, inställd på att få mina födelsemärken bortskurna. Men icke. Födelsemärkena såg fina ut, tyckte de, och då plockar de inte bort något. Med orden; ”Men håll koll på dem och hör av dig om du märker någon förändring” lämnade jag Kristianstad. I mitt stilla sinne tänkte jag; ”Varför vänta tills det blir en förändring. Är det inte bättre att ta bort dem innan de blir farliga?” Men ja, jag är ju ingen specialist så jag får snällt rätta in mig i ledet.

För övrigt åkte jag ifrån mina glasögon imorse. Att inte åka till jobbet utan istället till Kristianstad var ett rutinavbrott som trollade bort min sätta-på-mig-glasögonen-rutin. Följaktligen har jag suttit framför datorn och kisat idag. Tackade min lyckliga stjärna för att jag hade många möten inbokade. Människor är så pass stora att jag inte har några problem med att se dem, nämnligen.

Och så lite melodifestival….
…allvarligt talat. Hur många dåliga låtar finns det i världen? Montenegro?! Och de ryska tanterna är förvisso söta så att det kniper i hjärtat…men allvarligt. Och så alla tråkiga ballader. Fast jag gillar faktiskt Schweiz´s bidrag. Och Danmarks dög också. Och givetvis Finlands….en sång till mamma, går inte annat än att gilla den. Sedan stoppar det. Känner mig väldigt stolt över att vara svensk i årets melodifestivalsammanhang, smått euforisk faktiskt. 😉 You rule, Loreen.
Solskenet hälsar att han gillade Irland. För de var så energiska, precis som han, säger han.

Avslutningsvis kan jag berätta att Storebror intagit summer-mode, vilket innebär att hela kalufsen strök med ikväll. Se bilder nedan….

Dött djur?!
Storebror - summer edition

Och nu. God natt!

Nr 3

Undrar om någon skulle kunna tänka sig att uppfinna någon form av tankestyrd dator…och sedan skänka den till mig?
Flera gånger per dag stöter jag på ting och annat som får mig att vilja skriva ett inlägg, men eftersom jag faktiskt har en del arbete att pyssla med så tänker jag att jag ska skriva av mig när jag kommer hem. Och när jag kommer hem väntar Pontus med en kaffekopp och då försvinner alla tankar. Då sitter jag lycklig och nöjd, och filosoferar tillsammans med honom tills solen går ner. Eller ja, vi lagar lite mat emellanåt också, och tvättar, och rensar rabatter, och städar, och pratar med barnen, och rastar hunden, och handlar, och läser, och sover..och..sedan har jag glömt bort vad det var jag hade tänkt skriva om. När jag så äntligen kommer på att jag ska skriva sitter jag här, blank…och önskar mig en tankestyrd dator. Så ja, någon som har en sådan?

Vår egentillverkade trädgårdsdekoration.

För övrigt njuter jag fullt ut av det vackra vädret. Vackert väder lämpar sig ypperligt för diverse trädgårdsprojekt, vilket är något av en favoritsysselsättning. Att få en nästan helt orörd trädgård, en omålad duk, är gudomligt för en trädgårdstönt som jag. Och att upptäcka att min älskade filosof visade sig vara lika fashinerad av trädgårdsförvandling som jag är var uppriktigt sagt ljuvligt.
Föga oväntat egentligen..han är ljuvlig, hela han. Det är sant, han är det. Ljuvligt ljvulig och underbar, säger jag och fladdrar förälskat med ögonfransarna.
Det är ljuvligt att vara kär, att liksom ha fattat vad det hela går ut på.

Trädgårdstönt in action

Appropå den ljuvlige Pontus, så har jag utvecklat ett nytt litet måste-tvång. När han kommer i närheten, framförallt när det är sängdags och han sussar sött på sin kudde, så övermannas jag av en gräslig vilja att nafsa honom i näsan. Not to worry, jag biter inte med tänderna utan fäller in läpparna. Och det gör inte ont, säger han. Det känns visst lite som om en tandlös ödla hugger tag i näspartiet…och det kan han hantera.
Det finns de som tycker att jag inte borde berätta om mina egenheter. Det finns de som muttrar om att jag vill synas och höras, att jag är märkvärdig. Jo, det vet jag..för det sa en man till mig helt nyligen. Och vet ni vad, han har rätt. Jag ÄR märkvärdig…lika jäkla märkvärdig som alla andra. Och jag vill höras, för jag vill att varenda ticsande liten kotte där ute ska veta att de inte är ensamma. Och att de inte behöver vara tysta.

Solskenet hjälper Pontus med sågandet...

Många av mina egenheter delar jag med många andra. Vissa egenheter är inte alls egenheter utan helt alldagliga vanligheter…men hur i hela friden ska jag kunna veta hur någon annan känner om jag inte frågar?
Nä, tankeläsare går bort. Jag behöver fråga mig fram. Jag behöver berätta om hur jag uppfattar världen för att veta hur andra uppfattar den. Hur svårt kan det vara att förstå?

Men nu…natten.
Sov sött.

 

Nr 2

Solskenets klass ska på läger, ett sova-i-tält-läger.
Tältläger har man i skogen.
I skogen finns insekter.

Livsnjutaren...

Hur många tror att Solskenet tänker åka på läger?

Han har kommit långt ändå. Han kan numera sitta utomhus, i shorts och t-shirt, trots att det är sommar och insektsväder. Men att tälta i skogen…där går gränsen!

Nr 1

”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”, säger vår statsminister.
Men herre jösses…
…det bor väl fasen så många fler människor i Sverige än just etniska svenskar mitt i livet.
Lika korkat som att säga;
”Om man tittar på vita män som heter Bengt och är i 57-årsåldern så har vi mycket låg arbetslöshet.”
Vad är poängen med ett så korkat uttalande?

Efterkonstruktionen heter någon-måste-våga-säga-att-det-är-ett-problem.
Sanningen är att om arbetslösheten är hög, oavsett etnicitet, så är arbetslösheten hög. Punkt.
Att det krävs krafttag för att ändra attityder och tvätta undan fördomar däremot, det råder det ingen tvivel om.

Häpp.

Det jag inte borde avslöja…

Har försökt logga in här hundraen gånger, minst, utan att lyckas.
Jag har mumlat irriterat och svurit högljutt, och jag har förbannat bloggverktyget.
Någon som kan förstå hur korkad jag kände mig när jag helt plötsligt insåg att jag försökte logga in med mina inloggningsuppgifter från jobbet?
Antar jag inget borde säga..men jag gör det ändå. Kanske kan det glädja någon annan förvirrad individ att läsa att han/hon inte är ensam i virrvarret.

Helgen har i alla fall varit lugn och skön. Precis vad jag och min familj behöver efter vårens turbulens.
Vi har påtat i trädgården (läs grävt, konkat sten och spikat upp plank), och vi har varit på bio. Vi såg Dark shadows, och vet ni vad..vi gillade den. Trots att den fått sisådär kritik. Solskenet gillade den mest, för Johnny Depp är hans favoritskådis. Tror inte det spelar någon roll hur en film egentligen är..så länge Deppen är med så är Solskenet nöjt.

Vi såg kritikerrosade Apflickorna härom kvällen också. Tänkte att vi inte fick missa en sådan fantastisk film.
Antar jag är kulturellt urkorkad men på fullaste allvar tyckte jag att den filmen var det värsta kulturprettosömnpiller jag sett någonsin. Kändes lite som om de suttit med en lista över vad de trodde skulle vara tabun och bara bockat av. Och sedan filmat det riktigt taffligt.
Nä, några priser i min filmvärld vinner den inte. Inte mer än kalkonpriset då..
..med risk för att bli lynchad.

Men nu är lunchen slut. Tillbaka till verkligheten..

Häpp, hörrni.

Att ångra alla ”vänta”…

Det är maj måndad. MAJ! Hur i hela friden gick det till?
Har en känsla av att jag helt nyss packade ner adventsljusstakarna i källaren, och så helt plötsligt är det maj. Snart examen, snart sommarlov. Och snart studenten…

Att min älskade pojke tar studenten i år är något som för mig är helt ofattbart. Jag kan inte förstå det, hur mycket jag än försöker.
Rent logiskt sett så kan jag räkna alla år som gått, och minnas honom i alla åldrar. Och rent visuellt kan jag se att hans hundranittiofyra centimeter och hundra kilo innebär att han är vuxen…men ändå. Hur kunde min busige lille kille växa upp så fort? Vart var jag? Vad var det jag pysslade med som var så himla viktigt att jag missade att min förstfödde helt plötsligt blev en man?

Jag kan känna att jag missat för mycket, att jag varit så upptagen med studier, arbeten, ideella engagemang…och med Solskenspojken, att jag inte till fullo varit närvarande i Storebrors uppväxt. Och jag ångrar det. Som jag ångrar det.
Frågar du Storebror så kommer han att svara att allt har varit bra, att han inte känt sig förbisedd. Jag vet, för jag har frågat. Men å andra sidan vet han inget annat. Å andra sidan har han inget att jämföra med. Jag var den mamma han fick.

Jag var bara nitton år när Storebror föddes, lika gammal som han är nu. Tanken är svår att greppa.
Trots min ringa ålder kan jag nog uppriktigt säga att jag gjorde allt för honom, att jag faktiskt hade förmågan att ge honom allt det han behövde och mer därtill. Det var egentligen inte förrän Solskenet började sin raketbana mot framtiden som jag inte längre räckte till. Allt för många gånger har den självständige Storebror fått vänta på sin tur. Allt för många gånger har han fått stå tillbaka. Jag önskar önskar önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden, och duplicera mig själv…

…för det hade nämnligen varit enda chansen att räcka till.
När ett barn med särskilda behov (jäkligt korkat uttryck det där, för ALLA barn har ju egentligen särskilda behov. Använder det ändock eftersom jag föreställer mig att de flesta då förstår vad jag syftar till) kommer till världen hamnar föräldraskapet i ett helt annat ljus. För den till synes enklaste lilla sak kan helt plötsligt ta timmar…och ändå har dygnet lika många timmar som förr.

Jag tror inte att jag hade kunnat göra någonting annorlunda, och för allt i världen skulle jag inte vilja ändra på mitt Solsken. Det har varit, och är fortfarande, en ynnest att få dela hans värld. Men känslan av att inte ha räckt till för Storebror är ändå emellanåt tung att bära. För han önskade sig aldrig ett Solsken. Han bara fick ett tilldelat.
Aldrig någonsin får vi glömma bort syskonen. Syskonen till barnen med särskilda behov. Aldrig får vi glömma bort att de betalar för något de inte har köpt.

Med stolthet betraktar jag min äldste son. Min vackre, kloke, omtänksamme son. Och jag hoppas innerligt att han trots allt på allvar har känt att jag funnits där. Jag hoppas att han fått med sig en grundtrygghet, och förmågan att se hur fantastisk han, trots att jag allt för många gånger har sagt; ”Vänta, hjärtat.”

Tvivel…kanske är det var förälders ok att bära. Eller?

Och till alla syskon vill jag säga;
Det är okej att bli förbannad. Det är okej att tycka att det är orättvist. Man kan känna så, och ändå älska. Det kan man.

Vaknätter och pojkflickor…

Är allergitrög idag. Eller eventuellt sömnbristtrög.
Sov som en kratta inatt, och känner mig följaktligen som en urlakad trasa idag. Tankeverksamheten går långsamt och ögonen svider. Lägg därtill en stel nacke och lägesbeskrivningen är komplett.

Jag har sömnlösa nätter med jämna mellanrum, det har jag alltid haft. Anledningarna till sömnlösheten är dock allt som oftast inte de samma som de flesta människor brukar uppleva, dvs. stress, bekymmer etc. För mig är det nog mest överaktiviteten som håller mig vaken. Hjärnan vill helt enkelt inte sakta in.
I natt exempelvis låg jag klarvaken..pigg och alert. Utan problem hade jag kunnat kliva upp och gräva rabatter. Försökte mig på att lösa några korsord, men det hjälpte inte. Ögonen ville inte hålla sig stängda. Efter att ha läst några tidningar och löst ytterligare några korsord slumrade jag uppenbarligen in till slut, och när jag sedan Pontus knuffade till mig imorse trodde jag att han drev med mig…för inte i hela världen kunde det väl redan vara morgon?! Ställde fram alarmet en timme och somnade om. Kan inte påstå att det hjälpte särskilt mycket dock. Tankebanorna är dränkta i seg kola idag. Tack himmel för att det är fredag. Imorgon ska jag sova länge. Eller ja, åtminstone till 09:55, för melodikrysset får inte missas.

Solskenet lärde sig hjärt- och lungräddning i skolan igår. Eller åtminstone hjärträddning. Lungräddningen vägrade han…för; ”De hade en plastdocka som man skulle blåsa i munnen på. Och de kallade den Lill-Annie….FAST det var ingen flicka, det var en pojke. Varför kallar man en pojke för Lill-Annie?!”
Detta märkliga faktum, att en pojke hade ett flicknamn, rubbade Solskenets rätt-och-fel-kompass och ja, då blir det inget lungblåsande inte.

Men nu är lunchen slut.
Trevlig helg, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×