Från ett vrak…

Mina knän värker som faderullan, ryggen knakar som om den snart skulle gå av på tre-fyra ställen och händerna känns sträva som riktiga skogshuggarhänder. Sitter i soffan i uterummet och längtar in till badkaret…men jag orkar inte lyfta arslet och förflytta mig. Och även om jag orkade så tror jag faktiskt inte att jag tar mig upp själv.

Nej…jag är vare sig sjuk eller åttionio år gammal. Jag har bara pysslat i trädgården idag. Fem timmars intensivt grävande sätter onekligen sina spår. Min adhd-energi har ingen superkoppling till mina fysiska gränser tyvärr. Jag är lite som en Durasell-kanin när jag sätter igång. Batteriet tog slut när solen gick ner och jag inte längre såg något.

Men jag ska inte klaga…det blir mycket gjort. Att Pontus dessutom är min manlige motsvarighet innebär att det går undan när vi sätter igång. Dagens energibomb resulterade i att vi planterat följande; två klätterrosor, fem rabattrosor, två klematis, sex hostor, två löjtnantshjärtan, tre ormbunkar, tre ”minns-inte-vad-de-hette och tio syrenplantor. Sedan gick solen, som sagt, ned. Resten får vi ta imorgon…om vi tar oss ur sängen det vill säga.

Och nu börjar vi med att försöka ta oss ur soffan.

Sov sött, hörrni.

Mot nya äventyr…

Solskenet hälsade på i nya skolan idag. Eftersom Eslövs kommun inte vill låta honom gå kvar i den skola han går i högstadiet ut (vilket jag på ren svenska tycker är förjävligt, pardon my french) så kommer han att gå på en skola i Hässleholm istället.
Det var med visst motstånd han stegade mot skolbyggnaden. Med blicken i golvet hälsade han på de två lärarna som tog emot. De första tjugo minutrarna stirrade han stint ner i sitt knä medan jag, Pontus och lärarna pratade. Han svarade på tilltal, det gör han alltid, men där gick också gränsen. Hans intresse vaknade gradvis, och när vi åkte därifrån frågade jag honom om han vill gå i den skolan. Solskenet tittade på mig och sa;
”Om vi säger så här…jag vill inte sluta i min gamla skola. ”
Vilket på Solskensspråk betyder;
”Jag säger inte nej till den där skolan. Den kan nog blir bra. Fast egentligen vill jag inte byta skola, för jag tycker om när allt är som vanligt.”
Han svarade nämnligen inte ”NEJ!”, alltså betyder det att svaret är ”JA”
Efter att ha levt med Solskenet i 14 år (tiden går fort!!!) så har jag nästan lärt mig Solskensspråket. Jag går bet ibland, men oftast förstår vi varandra väldigt bra.
Och…jag tror att den nya skolan blir bra. Det måste den bli, helt enkelt.

 

Grabbarna i fotbollssoffan...

 

För övrigt är himlen utanför fönstret ljuvligt vacker. Den går från ljusblå till organgegul till rosa och slutligen mörkblå. Känner att våren är här, på riktigt.
I TV-soffan sitter Pontus och vovven (ja, vovven ligger väl snarare) och tittar på fotboll. Solskenet altenerar mellan TV-soffan och datorn. Något fotbollsfan är han definitivt inte (läs nu; ABSOLUT INTE) men han gillar att vara med. Att sitta tillsammans och familjefilosofera i godan ro, det är grejjer det.

Fridens liljor, hörrni

Mor och dotter i lottbråk

Läser i kvällstidningar lite varstans (ja, dagstidningar också för den delen) om hur en mor och en dotter slåss i rätten om en lottvinst. Och vet ni vad…hur jag än försöker kan jag inte förstå det. Hur en mor och en dotter kan bete sig på dylikt vis övergår mitt förstånd. Fast vet ni vad…

…ännu konstigare är väl ändå att de i media erkänner att de tänkt ägna sig åt bedrägeri. För anledningen till att dottern, enligt mamman, skulle skrapa lotten i mammas ställe var att mamman inte skulle förlora sitt bostadsbidrag. Om det nu är så att det verkligen var mammans lott så tänkte hon alltså lura till sig bostadsbidragspengar genom att dölja sin vinst. Det är ju ärligt. Kanske inte något som direkt borde stärka hennes case i rätten. Och då kommer vi in på det allra konstigaste….

…att ingen har reagerat över mammans planerade bedrägeri.

Häpp.

Inte utan min mobiltelefon..

Människor är beroende av sina mobiltelefoner, sägs det. Människor idag klarar inte av att inte vara uppkopplade.
Jag undrar…är det så?
Eller är det en myt?

Är det verkligen ”att inte klara av” att vara utan mobilen om man väljer att vara online för att man finner det intressant av någon anledning? Jag menar…det måste ju inte innebära att man verkligen inte skulle klara av att vara utan mobilen en vecka om det behövdes.
Är det kanske egentligen en definitionsfråga? Vad innebär ”att inte klara av”…liksom.

Ja…det sitter jag och tänker på så här på kvällskvisten.
Det är jag, i ett nötskal.

Sov sött, hörrni

Att klara av. Men inget mer…

Det är märkligt hur dagarna flyter på, hur allt har sin gilla gång, trots att tankarna flaxar runt likt måsar över bryggorna.
Jag förundras över hur autopiloten kan ta över den vardagliga ruljansen, och hur väl man faktiskt kan fungera utan att man riktigt känner att man själv är delaktig. Människan är märklig, rätt förunderlig faktiskt.

Uterummet...min batteriladdningsstation

Jag jobbar, lagar mat, städar, planerar, umgås, rensar rabatter, handlar…precis som jag gjorde innan. Jag skulle inte påstå att jag medvetet trycker undan tankar men kanske gör mitt undermedvetna det..vad vet jag. Kanske vaknar jag en dag och övermannas av tankarna. Eller så bleknar de bort. Vem vet.
Jag brukar vara rätt bra på att leva i nuet, på att fokusera på det som händer just nu. Ibland kanske jag hade önskat mig ett sinne som automatiskt ägnade sig åt längre framförhållning men faktum är att det allt som oftast är rätt användbart att ta bekymren när de kommer istället för att oroa sig över något som kanske inte sker.

Oavsett vad så märker jag att min autopilot kan hantera det nödvändiga, men allt där utöver får däremot stryka på foten. Det finns ingen energi över till utövergrejer. Utövergrejerna får vänta. Något annat förmår jag inte. Det är inte alltid lätt att acceptera att man har begränsningar, och att det man tidigare brunnit för inte längre står högst på prioriteringslistan. Men jag tror det är så att när man är med om något livsavgörande, något som har potential att fördärva och sarga, så blandas prioriteringskorten om. Jag kan inte hantera mer än det jag redan hanterar just nu, så är det bara.

På fredag ska jag i alla fall föreläsa på NPF Forum i Uppsala. Hade önskat att jag hade haft energin att förbereda mig lite mer, men nu är det som det är. De får ta mig som jag är helt enkelt. Ser i alla fall fram emot att delta, och att träffa alla intressanta människor som också är där.

Men nu är klockan snart slut-på-lunchen, vilket innebär hej då.

Ha det, hörrni

Bemötanden..

Det är tyst i huset, sånär som på vovven som slickar sina tassar.
Vanligtvis brukar jag sova några timmar till på mornarna, men den senaste tiden har jag vaknat av mig själv strax efter åttasnåret. Varför vet jag inte..kanske har min kropp förlorar förmågan att fatta att helger innebär sovmorgon. Det är egentligen ganska skönt att få sitta i tystnad ett tag. Tankarna hinner liksom formas färdigt på något sätt.

Jag har tänkt mycket på bemötanden de senaste dagarna. På hur oerhört viktigt det är att alla, framförallt människor som i sina yrken möter människor i kris, tänker på sitt bemötande.

Jag var i upplösningstillstånd i lördags när jag i panik körde in till ett av Skånes mindre sjukhus för att höra om ambulansen kommit in dit. Jag grät, och skakade, och patienterna i väntrummet såg under lugg på mig. Innan jag kom till sjukhuset hade jag i panik ringt runt bland sjukhusen för att höra om den viktiga människan kommit in, och överallt fått svaret att de inte hade någon patient med det namnet. Jag fick rådet att åka till vårt närmaste sjukhus, eftersom ambulansen troligtvis skulle åka dit.

Jag gick fram till luckan där personalen satt, utan att ta nummerlapp..för i min hjärna fanns endast en tanke; Att hitta min familjemedlem.
Bakom glasväggen satt två vitklädda damer. De höjde blicken och tittade på mig, och fortsatte sedan att skriva. Jag knackade på glasrutan varpå en av dem slutligen kom och öppnade med ordet; ”Jaha?!”
Snyftande försökte jag förklara vad som hånt, och att jag sökte den som ambulansen hämtat. Damen innanför glasluckan såg på mig och sa; ”Hit har ingen kommit i alla fall.”
Beskedet var som ett slag i ansiktet, och jag kände hur jag började skaka ännu mer. Av chock antar jag. Jag frågade henne hur jag skulle göra, hur jag skulle hitta min älskade människa. Hon såg på mig och sa tveksamt; ”Ja, jag kan ju ringa till det större sjukhuset och höra.”
Jag tackade henne och vankade oroligt av och an framför glasrutan medan hon försvann. Bakom glasrutan satt en annan kvinna. Hon sneglade på mig med jämna mellanrum men gjorde ingen ansats till att prata med mig.

Efter någon minut kom den första kvinnan tillbaka och sa; ”Det är ingen som har hört talas om att någon kommit in än.” Paniken spred sig inom mig och med tårarna forsande nerför kinderna frågade jag henne återigen hur jag skulle bära mig åt. Jag kved att om ambulansen hade tänkt åka till det här sjukhuset så borde den väl vara framme nu. Kvinnan såg på mig och sa; ”Det kan man väl inte veta. Du får sätta dig i väntrummet så ska jag höra efter om ett tag.”
Jag grät nu ännu mer, smått hysteriskt, och sa att jag inte bara kunde sätta mig i rummet och vänta. Att jag måste få veta var min älskade familjemedle är. Kvinnan såg fortfarande stint på mig och sa, aningen för irriterat; ”Men nu får du väl lugna ner dig. Du får vänta. Jag kan inte göra mer.”

Jag rusade ut från sjukhuset, satte mig i bilen och skrek högt. En halvtimme senare hade jag själv lyckats få reda på till vilket sjukhus ambulansen åkte, genom att ringa och ringa och ringa.

Jag fattar att sköterskan bakom glasrutan kanske inte kunde ge klarare besked just då, men jag fattar inte hur två sköterskor på ett sjukhus sneglande och barskt kan snäsa av en skakande, gråtande kvinna som desperat söker efter en älskad familjemedlem som blivit bortforslad i ambulans. Jag fattar inte hur inte någon av dem öppnade dörren, kom ut till mig, tog mig i armen och frågade hur jag mådde. Eller att ingen av dem sa; ”Jag förstår att det känns hemskt att inget veta, men vi vet inget ännu. Men om du väntar här med oss så ska vi försöka att hjålpa dig att hitta den du älskar.”

Bemötandet är så viktigt. Ett gott bemötande innebär inte per automatik att de faktiska problemen blir lösta, men det kan innebära att den som är i kris känner att det finns någon som bryr sig. Någon som lyssnar. Att han/hon inte är ensam i världen. För tro mig, det är ingen angenäm känsla.

Idag känns livet lite enklare. Idag känner jag att vi kan fixa allt. Idag känner jag mig stark. Och det är något att vara tacksam över.

Glädje och oro..

Idag fyller Solskenet fjorton år. Att det gått hela fjorton år sedan jag satt på BB i Hudiksvall med mitt lilla korpulenta blonda penntroll i famnen känns helt overkligt. Åren flyger, sannerligen.

Igår fyllde jag trettioåtta. Och dagen blev inte som jag hade tänkt. De inplanerade gästerna fick ta emot, och sysselsätta, sig själva medan vårt liv trasades sönder av smärta, panik, ambulanser och ovisshet.
Det jag lärde mig, på min trettioåttonde födelsedag, var att livet är ack så skört. Och att det är vår förbannade skyldighet att ta hand om det, och varandra, varenda sekund av varenda dag. För livet kan förändras från en sekund till en annan, vi lever alla i ovisshet.

Jag vet inte mer idag än vad jag visste igår, förutom det faktum att jag för första gången i mitt liv med med tveklös säkerhet vet vem jag vill spendera resten av mitt liv med. Och även om jag visste det redan igår så har det senaste dygnets händelser gjort den vetskapen än mer tydlig. Jag har tvingats tänka på det nämnligen..på den fruktansvärda tanken om att livet inte är en självklarhet, och att allt kan förändras på ett ögonblick.

Att skriva ett inlägg idag är kanske inte så överlagt, men känslorna fick liksom inte längre plats inom mig..de var tvugna att komma ut. Hur kryptiska orden än må vara. Oron gnager, den äter mig innifrån och ut. Men jag tänker att det inte finns någonting vi inte kan hantera. Tillsammans. Och vi har så många, så många..vi har så många varma famnar att gömma oss i, när det behövs.

Det är en märklig känsla när glädjen över att livet finns blandas med oron över att det ska försvinna. Kämpar för att fokusera på glädjen. Vi ska börja vår nya tideräkning från och med idag. Vi fokuserar på att framtiden ska bli ljus. Och lång. Och på att kärleken, oavsett vad, är evig..

Kanske blir det inläggslöst ett tag, men jag återkommer. Det är ett löfte.

Lisa

Fritidsmiljonärer….

Jag vaknade av att någon satt och bankade frenetiskt med en träklubba innanför mitt pannben. Att ”tänka bort” förkylningen gick med andra ord inget vidare. Har nu tryckt i mig två febernedsättande piller och håller tummarna för att de är bättre lämpade för ändamålet än vad mina tankar uppenbarligen är.

Pratade nyss med min svärmor (som för övrigt också fyller år imorgon) som idag åker till Kina tillsammans med min svärfar. De är pensionärer eller, som svärmor utryckte det, fritidsmiljonärer. Tycker ordet är ljuvligt..FRITIDSMILJONÄRER. När jag går i pension ska jag också bli en sådan..en miljonär.

Nu ska jag försöka se om huvudvärken vill låta mig göra lite nytta här. Ha en härlig påsk, hörrni!

Glad påsk…

Nu är det påsk. Påsk innebär ledighet.
Så härligt då att jag har brakhuvudvärk och ont i halsen.
Vaknade imorse och kände mig som en påse nötter, och nu menar jag VERKLIGEN som en påse nötter. Bortdomnad och hälsingskt heldövven. Undrar hur i hela friden det är möjligt att jag alltid lyckas pricka in mina sjukdomsepisoder på helger eller ledigheter. Förvisso slipper jag lönebortfall, men det vore ju ändå härligt att få känna sig riktigt pigg och utvilad när man är ledig. Någon gång åtminstone…mutter.

Tänkte mig en lunch i solskenet. Blev hemgång istället...

Det blir fullt hus i helgen. Pontus tre syskon med tillhörande familjer kommer på besök. Hoppas kunna trycka ned min bacill tills de anländer. Som tur är kan dessa syskon, med respektive, ta rätt bra hand om sig själva men det vore ändå rätt kul att kunna umgås med dem utan att sitta i ett töcken.
Har i alla fall bestämt mig för att utnyttja min rätt att sluta tidigt från jobbet idag. Hade tänkt jobba hela dagen men när jag försökte gå på lunch, och insåg att mina knän ville vika sig i matkön, bestämde jag mig för att strunta i lunchen och sluta tidigare istället. Känns som ett rätt klokt val.

Solskenet skulle på tur med sin ledsagare idag, men han hörde också av sig och meddelade att han är sjuk..så nä, blev inget med det.
Vi får stanna hemma hela familjen. Inte dumt det heller.
Förutom släktbesök så fyller vi år i helgen också, både jag och Solskenet. Solskenet fyller 14, och själv blir jag 38. Trettioåtta. Hur i hela friden gick det till?
Känner mig som hundra år när jag säger detta…men; ”Var har åren tagit vägen?”

GLAD PÅSK, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×