Klagan…

Att ha ryggskott är sannerligen inte kul.
Förutom det faktum att varje rörelse gör ont, och jag att min rörelseförmåga mest liknar den hos en 107-åring, så kan jag inte heller få utlopp för min energi. Känns lite som om det håller på att byggas upp en energibomb inuti mig. Ska försöka hålla tillbaka den, för att simultant börjar renovera, fixa med trädgården, möblera om och sticka ut och motionera känns kanske inte så överlagt ”dagen-efter-att-ryggskottet-gett-med-sig”.

Måste också snabbt berätta om hur min älskade häromdagen åkte till jobbet med två olika skor på fötterna..och därtill slipovern ut och in. Ja..ni förstår kanske varför jag älskar honom så otroligt! Han är som jag. Han är jag. Jag är han. Det är vi..helt enkelt. 😉

Lunchen är slut…blev ett väldigt kort inlägg. Ska försöka knaggla ihop några rader i helgen.

´Til then; TREVLIG HELG, HÖRRNI!

Det är sjukt…

Det är sjukt där hemma; snorigt, febrigt, hostigt och dant.
Pontus har nu varit sjuk i flera dagar och verkar få simma runt i snorträsket ännu några dagar. Själv är jag snorig, och småhostig, men har än så länge lyckats ducka undan de värsta bacillerna. Trots att människor runt omkring mig varit sjuka i stort sett hela vintern så jag klarat mig med endast tre sjukdagar. Hade tänkt fortsätta med det. Basta.

Helgen var ljuvlig…och bara det faktum att solen sken gjorde att precis allt kändes hur enkelt som helst. Till och med ihopmonterandet av de nya utemöblerna gick som en dans. Igår kväll invigde vi dem med en grillmiddag i kvällssolen. Ljuvligt. Himmelsk. Och alldeles alldeles underbart.

Var för övrigt på utvecklingssamtal i Solskenets skola förra veckan. Känslan när vi åkte därifrån var i det närmaste euforisk. Han fick så mycket beröm att mitt mammahjärta höll på att spricka av stolthet. Han är glad och positiv, och kämpar allt vad han kan. Vad mer kan en mamma begära?

Appropå skolan så står det nu klart att han inte kommer att få gå kvar i sin älskade skola.
Kommunen där skolan ligger anser att hans plats ska upptas av någon som bor i kommunen, och trots att vår nuvarande hemkommun varit beredda att betala för honom så har beslutet stått fast.
Vad tycker jag om det?
Tja, piss. Jag tycker att det är piss…för Solskenets del. För inte någonstans har det tagits hänsyn till att Solskenet inte är som vilken unge som helst. Han tycker inte om att flyttas på, och att ta honom från ett så väl fungerande koncept känns ärligt talat väldigt sorgligt. Men..nu är det som det är, alltså får vi förhålla oss till det och försöka göra det bästa av situationen. Och vem vet…kanske blir det ännu bättre i nya skolan. Tänker inte snöa in i en negativitetsdriva..här är det positivt tänkande som gäller. Tror man vinner på det, i längden.

Lunchen är nu slut, och jag ska återgå till dagens göromål. Tackar min lyckliga stjärna att jag har ett arbete som jag trivs så oerhört bra med. Känns lite som om jag hittat hem…

Fridens liljor, hörrni.

Melodikrysset

Nu ska jag, och de andra pensionärerna, lösa melodikrysset. En helig tradition i det Aronssonska hemmet i Skåne. En heligt mysig stund när jag, Pontus, Solskenet och vovven trängs i sängen och radion vrålar från köket. Storebror och söta flickan befinner sig dock på ovanvåningen. 

Återkommer….

Allt i världen..

Nu är han hemma igen, och ordningen i min värld är återställd.

På ovanvåningen sitter Solskenet och tittar på film, och Storebror har en tjej här som är så söt att det kniper i hjärtat. Imorgon är det lördag och trädgården väntar. Tänk så lyckligt lottad jag är. Så oerhört.

Trevlig helg, hörrni.

 

Skyll inte på adhd…

Solen skiner där ute, har ni sett.
Satt för en stund sedan på en sten i skogsbrynet och njöt av solen allt medan jag mumsade på oerhört onyttig snabbmat. Tänkte mig att friskluften och solskenet på något vis skulle komma att väga upp för alla de bedrövliga ämnen jag matade kroppen med. Gissningsvis en illussion men låt då så vara. Jag väljer att blunda idag.

Tänker på det här med npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), och på hur jag emellanåt möter människor som gömmer sig bakom dem.
Visst innebär adhd en bristande impulskontroll och svårigheter i att anpassa aktivitetsnivån, men det innebär inte en automatisk ansvarsfrihet från att uppföra sig som ett kvalificerat rikspucko.
Bara för att jag har adhd så innebär inte det att jag kan slå någon på käften och sedan hänvisa till min dåliga impulskontroll…det är ju bara så fruktansvärt urkorkat. För är det så att jag har dålig impulskontroll så är det mitt eget ansvar att lära mig strategier för att hantera den.

Jag har adhd, Solskenet har adhd, flera av mina vänner har adhd (Pontus har ingen diagnos, tolka själv ;D)…och ingen av oss brukar slå folk på käften. Faktiskt helt ärligt kan jag säga att vi ALDRIG slår folk på käften. Själv tar jag en promenad om jag känner att ilskan börjar bubbla, och Solskenet smäller i dörren och muttrar argt inne på sitt rum. Vi slåss inte, för vi (i enlighet med de flesta individer) har lärt oss att våld inte löser någonting alls. Och vi har lärt oss att känna igen signalerna innan ilskan blir okontrollerbar.

Ibland behövs stöd från omgivningen för att en människa ska klara av att hitta strategier, men det är ändå alltid individen själv som måste ta ansvar för att sedan använda sig av strategierna. Om människor ifråntas ansvar för sina handlingar så finns det egentligen ingen gräns för hur fel det kan bli.

”Jag brukar bli så jävla förbannad”, sa en ung man till mig en gång, ”så då slår jag dem på käften. Men jag kan inte rå för det, för jag har adhd.”
På det svarade jag (givetvis);
”Jag brukar också bli så jävla förbannad ibland, och då säger jag vad jag tycker och sedan tar jag en promenad. Jag har också adhd.”
Den unge mannen tittade förbluffat på mig och utbrast; ”Har DU adhd?! Men du har ju fan utbildning och jobb och så.”

Det går åt pipsvängen för människor ibland, antingen genom att de har ett självdestruktivt beteende eller att de har ett utåtagerande beteende…ofta faktiskt både och. Vissa av dessa har adhd. Andra har det inte.
Anledningen till att det går käpprätt åt……. är inte att de har adhd. Anledningarna är andra.
Kanske har uppväxten varit kantad av problem. Kanske har barnet aldrig fått känna trygghet, eller fått höra att det duger. Kanske har barnet aldrig fått adekvata regler och ramar, eller aldrig lärt sig att deras handlingar får konsekvenser. Kanske har det aldrig fått lära sig alternativa handlingar. Kanske har droger kommit in i bilden. Kanske…en massa. Anledningarna kan vara oerhört varierande. Om ett barn växer upp i en otrygg miljö kan adhd utan tvekan förvärra situationen, men grundorsaken är inte adhd:n. Detta hävdar jag med bestämdhet.

Jag vill uppmana alla mina adhd-gelikar att aldrig någonsin mer gömma sig bakom sin diagnos. För vet ni vad, inte förrän vi slutar med det kommer andra människor att sluta se på oss som opålitliga, halvfarliga, strulputtar. Vi får inte skämmas för våra svårigheter, men framförallt får vi inte blunda för våra förmågor. För vi har så många, så många. Glöm aldrig det. Lova!

Nu är lunchen slut, hörrni.
Trevlig helg!

Mohammed Merah….

Allvarligt talat…skriv ”fundamentalisten” eller ”terroristen”, eller varför inte ”idioten”…men hänvisa för böveln inte till honom som ”muslimen”. För det första ska muslimer i allmänhet inte behöva klumpas ihop med detta praktarsle och för det andra finns det muslimer även bland hans offer.

Usch…blir bara så arg ibland. Inskränkta människor är bland det värsta jag vet!

 

Min häck…

”Min häck tycker om regn, men det gör inte jag” skrev jag i min facebookstatusrad imorse.
Det jag menade var givetvis att min nyplanterade ligusterhäck mår bra av regnet, men själv hade jag föredragit solskenet.
Statusraden emottogs positivt av människor som gillade min tvetydiga underfundighet. Önskar så innerligt att det faktiskt hade handlat om just det..eller föressten, vad är det jag skriver?! Givetvis var det hela uttänkt från början. Givetvis. Något annat kommer jag aldrig att erkänna!

Tiden rusar ser jag. Klockan är snart 20:15 vilket innebär att det är dags för mig att hoppa i bilen och åka till Hässleholm för att hämta Solskenet.
Han har spenderat eftermiddagen/kvällen med sin ledsagare.
Mötte dem inne i Hässleholm tidigare i eftermiddag. När jag såg dem komma gående slog mitt hjärta tredubbla slag. Han såg så glad ut, mitt älskade barn. Så nöjd. Och stolt. Där kom han gåendes med en 19-åring..sida vid sida, på väg mot en kväll med fika och bio.
Någonstans inom mig sved det till..av sorg över att mitt Solsken inte har en helt vanlig kompis att göra dylika saker med. Men det gick över rätt kvickt, för han är ju lycklig..precis som han är. Vad mer kan en mor önska?

Måste rusa nu…vi hörs igen.

Ha en härlig kväll, hörrni

 

 

Så goda intentioner…

”En bio kanske?”, sa jag till Pontus när vi satt ute på altanen tidigare ikväll.
En så god idé, så goda intentioner…
”Men först måste jag laga mat till Solskenet”, sa jag varpå Pontus svarade; ”Medan du gör det går jag till bygghandeln och kollar så kan du hämta upp mig på vägen. Vi hinner till 18:15-bion.”
Jag tycker INTE om att stressa, så oroshormonerna trampade igång en aning inom mig, men jag sansade mig och tänkte att det nog skulle gå vägen.
En så god idé, så goda intentioner…

Jag började steka köttbullar och efter en liten stund ringde Pontus och meddelade att bygghandeln hade stängt redan kl 17, och att han börjat gå hemåt igen. ”Köp kaffe på vägen då”, sa jag, ”så slipper vi stanna på affären innan bion.”
En så god idé, så goda intentioner.

När maten var färdiglagad slängde jag mig i bilen, rattade mot affären och ringde Pontus för att höra hur långt han kommit. Inget svar. Jag ringde igen. Inget svar. Ringde en gång till, eller två. Inget svar.
Parkerade utanför affären strax innan jag ser en stressad Pontus komma utstapplande. Det visade sig att kortläsaren innepå affären uppenbarligen kurkat ur, och med världens kö bakom sig stod Pontus och försökte få den att fungera allt medan jag ringde frenetiskt i fickan på honom.

Eftersom jag inte hunnit äta kom jag på den brillianta idén att köpa en varm smörgås på macken.
Efter att ha väntat i vad som kändes som en halv evighet, nervöst tittandes på klockan, fick jag slutligen min varma smörgås. Den smakade INTE ost och skinka. Falukorvsbitar och äcklig ost, på sin höjd. Men vad göra…ingen tid fanns kvar, bara att tugga och nöja sig. Vi fick ju handlat lite biogodis i alla fall.
En så god idé, så goda intentioner….

Med tio minuters marginal svängde vi in på parkeringen utanför bion. Vi kände oss nöjda med att ha hunnit allt det vi faktiskt hunnit på den korta tid som förflutit sedan jag första gången kläckte hela ska-vi-gå-på-bio-idén. Väl framme i biljettkassan informerades vi dock om att det inte gick att betala med kort, varpå Pontus helt sonika fick jogga iväg till bankomaten och hämta kontanter för att det överhuvudtaget skulle bli något biobesök.

Eftersom hela biobeslutsprocessen gick rätt rappt så hann vi inte direkt kolla filmutbudet. Vi drog oss dock båda till minnes att vi i vår toalektyr läst något om en film som fått många Oscarsnomineringar varpå det ju kändes som ett bra altenarnativ.
Med väldigt få minutrar tillgodo landade vi slutligen i biostolarna…bara för att inse att filmen vi valt var en barnfilm.
En så god idé, så goda intentioner.

Ja, så gick det alltså till när Lisa och Pontus lyckades stressa halvt ihjäl sig och lägga 160 kr och 2, 5 timmar på att försöka smälta in bland alla barnfamiljer som satt i salongen. Till råga på allt tröståt vi godis så att vi ville kräkas lite. 
Försök se det för er inre blick; Längst fram i salongen…två ensamma vuxna med en gigantisk godispåse…på en barnfilm.

När vi lämnade biografen mumlade Pontus; ”Redan när byggvaruhandeln hade stängt kändes det fel, och när du sedan väntade i hundraåttio minuter på en smörgås som smakade bajs så tänkte jag att den här biokvällen hade dålig karma. Ska lyssna på mina föraningar nästa gång…”

I bilen på vägen hem såg vi på varandra och lovade varandra att ALDRIG någonsin berätta om vårt lilla biobesök…men innerst inne visste jag att det tvunget måste komma fram. För om detta inte är inläggsmaterial så vet inte jag vad som skulle vara det.  

Så..nu är det berättat..nu lägger vi armarna i kors, som målvakten i Grunden Boys, och låtsas som om det aldrig har hänt.

Ha´re, hörrni

Uppkoppling….

Jag gillar egentligen att skriva inlägg, men min dator är fortfarande konvalecent och jag känner att det finns viktigare saker att lägga pengarna på…jord exempelvis, och blommor…och färg.
Ny dator har hamnat så långt nere på inköpslistan att jag nästan förträngt det.
Förvisso är jag inte helt datorlös, åtminstone inte när Pontus är hemma, för jag kan alltid använda hans. Meeen…den är ju så gräsligt liten. Hur jag än bär mig åt så trycker jag på två tangenter vid varannat nedtryck. Hur Pontus, med sina labbar, lyckas använda ovan nämnda manick utan att få frispel är för mig en gåta.

Förutom det faktum att den är liten så är den också väldigt seg. Som kola. Ogillas.
Datorn i sig är det nog inget fel på, men den är så proppfull med föreläsningsmaterial, forskningsmaterial och avhandlingar att den inte orkar med min aningen rastlösa natur. Långsamt tuffar den igång, ingen brådska. Ingen stress.
Föreställer mig att det finns små små kugghjul där inne, som långsamt gnisslar på…kugge för kugge.

VÅR....

 

Tänk så gräsligt bortskämda vi har blivit egentligen. Så vana vi är vid att allt går fort…att det mesta bara ligger ett knapptryck bort.
Tänker tillbaka till min ungdom (oj jisses, så gammal jag känner mig nu…), när det enda sättet att förmedla sig på var via det fasta telefonnätet. Eller ja, brevledes.
Minns telefonautomaten inne på Guldsmeden i Hudiksvall (Guldsmeden var Hudiks första köpcenter) och hur vi tyckte att den blivit modern och hightec när den gick över från att svälja enkronor till att ta emot telefonkort. Minns inte riktigt varifrån vi fick telefonkorten men jag gissar mig till att de gick att köpa på kiosken.
Om den man ringde inte fanns i närheten av det väggfasta nätet så gick man bet och fick helt sonika prova igen senare. Eller kanske till och med gå hem till vederbörande och knacka på dörren. Eller ja, ringa någon annan. Lite skillnad från idag när vi måste vara konstant anträffbara om vi inte vill riskera att bli sedda som snudd på förskämda.

Minns min första mobiltelefon….en stor gul sak med namnet Ringo. Ack så stolt jag var över den. Någon mobiltelefon längre fram på vägen mot dygnetruntuppkoppling dök möjligheten att skicka sms upp..och jo, jag var oerhört imponerad av den mekanismen.

Den första datorn jag använde, förutom de stora fyrkantiga burkarna vi lärde oss skriva på i skolan, var en enorm sak som min pappa köpt begagnad från sitt jobb. Den var beige (eller ja..uringul) och oerhört långsam. Fast det förstod jag ju inte då, för då blippade jag gladeligen runt och tyckte att jag låg i teknikens framkant.

Efter något år var det dags för den första internetuppkopplingen, och jag minns än idag hur oerhört fashinerad jag var av the world wide web. Med sitt säregna tutpipande ringde datorn upp och efter ”bara” några minuter började de första bilderna på skärmen uppenbara sig. Sakta men säkert dök nya sidor upp…och ingen suckade över att det gick långsamt.
Tänk om jag då hade haft Pontus lilla laptop. Jag hade tyckt att den var raketsnabb, fantastisk. Outstanding.

Nä, tänk så fort uppfattningar kring vad som är, och vad som bör vara, anammas. Tänk så himla fort man vänjer sig, och hur fort man trycker undan det som tidigare var.
Ska försöka att oftare tänka på hur väl vi trots allt överlevde innan datorerna och mobiltelefonerna invarderade våra liv, innan vi ständigt blev uppkopplade.
Med andra ord…jag ska älska Pontus sega lilla dator och vara nöjd med att den kopplar upp en internetsida på mindre än tio minuter.

Jag hade tänkt skriva om våren..om trädgården..om helgen…om feber och förkylningar…om att Pontus fyllde tjugotre (eller var det fyrtio?) och att vi såg Madama Butterfly på Malmö Opera igår kväll. Men näpp, så blev det inte. Det får la duga såhär. Och jag ska försöka skriva inlägg oftare..jag ska.

Fridens liljor, hörrni

Rumpvärk….

Jag har fönstret öppet på kontoret idag. En svag vårbris smeker mitt ansikte med jämna mellanrum och jag kan höra hur det susar i trädkronorna där ute.
Inte ens biltrafiken och de pratande människorna där ute, som vanligtvis stör min koncentration, distraherar mig. Inte idag, för idag är det vår. Satt en god stund i solskenet på lunchen, och tänkte att livet är en härlig företeelse.

Helglunch på altanen...

I helgen var det också vår, och vi spenderade större delen av den ute i trädgården.
Att vi, bland annat, ägnade oss åt att plantera 60 ligusterplantor känns i de bakre regionerna idag. Att sitta på huk tar på rumpmuskelaturen, vilken  inte är på långa vägar så vältränad som man kanske skulle ha önskat. När vi kröp i säng igår kväll insåg både jag och Pontus att vi idag skulle känna av muskler vi inte visste att vi hade. Och ja, konstateras kan bara att vi hade rätt.

 

Häckplantering...

 

Solskenet har fått en ny ledsagare, en 19-årig kille. Valet av ledsagare var givetvis hans, och han tyckte att det vore roligast att ha en kille. Tycker det var bra tyckt jag…för i ärlighetens namn har han tillräckligt med kärringar i sin omgivning, mig inräknad. Det han saknar är yngre förmågor. Förvisso har han Storebror, men Storebror är ju storebror liksom. ´Nuff said…

Ser i kalendern att veckan är fullspäckad, i vanlig ordning. Fast jag klagar inte. Hellre fullspäckad än tom..det passar mitt aningen rastlösa sinnelag. Det finns inget jag tycker är så gräsligt onödigt som att sitta och inte ha något att göra.
Missförstå mig inte, jag har inga problem med att slappa runt sysslolös när jag är ledig..men när jag jobbar, då vill jag jobba. Annars kan jag lika gärna, eller egentligen ännu hellre, vara hemma och sussa omkring i mina urslitna blommiga pyjamas/hemmabyxor.

Nä, nu är klockan ”slut på lunchen” och det är dags att dra igång igen.

Ha en härlig dag i vårvärmen, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×