”Det är oroligt i Senegal…”

I Senegal är det oroligt. Det berättade Solskenet för oss idag. Han hade läst om Senegal på svenskalektionen och där fått veta att det är oroligt i landet. Eftersom jag så väl känner mitt solsken frågade jag honom vad han menade med att det är oroligt i Senegal varpå Solskenet svarade; ”Tja, jag vet inte precis…de som bor där är väl oroliga tror jag.”

Så många förstår inte att Solskenet missar viktig information. Han är ju så intelligent och talför, han är ju så duktig…och framförallt frågar han inte alltid när han blir osäker. Ibland drar han sin egen slutsats, och den är inte alltid riktigt riktig. Kommunikation är viktigt, ack så viktig. Tänk så många människor som riskerar att missa väsentligheter om man uttrycker sig luddigt.

För övrigt har jag varit på Barn- och ungdomskonferens i Hässleholm idag. Seminarierna var mycket intressanta men själva det här med storkonferenser är inte riktigt min grej…om jag inte står på scenen som föreläsare själv det vill säga.
Efter ett försök ett tappert försök att sitta mitt i lokalen kapituelerade jag och drog mig bakåt i salen. Landade på golvet lutade mot dörren. Där kunde jag sitta ostört och verkligen höra vad som sades.

Visst drog jag åt mig en eller två blickar men eftersom jag är van det stör det mig inte. Tror faktiskt inte heller att någon av blickarna var negativt menade…de var bara undrande. Och jag förstår blickarna, för det är inte varje dag man ser en vuxen socionom sitta på golvet och luta sig mot väggen. Men det händer, ser ni, det gör det.

Nu ska jag krama Pontus. Han sitter i TV-soffan och ser ut som om han behöver en kram såhär efter Sveriges självmål mot Kroatien. Kanske kan han till och med övertalas att byta kanal. Kanske.

Trevlig kväll, hörrni

Kärlek!!

Det är höst ute, åtminstone känns det som så.
Blir så förvirrad av det skånska vädret. Man tycker att jag borde ha vant mig efter tio år här nere men icke..varje gång det dyker upp höstrusk mitt i vintern blir jag lika perplex. Det blir liksom fel i hjärnkopplingarna på något vis.
Vår hade jag inte haft något emot nu. Jag tycker förvisso om vintern..men nu när mars närmar sig, och snön ändå inte vill stanna kvar, så får det väldigt gärna bli vår.

Jag älskar dig!

Jag längtar efter att skita ner mig i trädgården.
Vår trädgård är ett tomt ark, en nyintagen landplätt som bara väntar på att fyllas med liv. Det gillar jag..väldans. Pontus gillar det också, vilket inte är så oväntat eftersom han i stort sett är jag…fast en snaggad manlig variant av jag.
Det är omöjligt att inte filosofera kring om likheterna har gjort att vi fastnat på varandra som om vi hade badat i kontaktlim innan vi tog i hand.

Jag undrar över det ibland, (jag undrar över en väldans massa saker för det mesta) om det är så att det människor älskar hos andra människor är saker de känner igen hos sig själva.
”Opposite attract”, brukar människor säga. Alltså att motsatser dras till varandra, för den som inte kan engelska. Men faktum är att jag inte riktigt tror på det. Jag tror mer på det gamla ordspråket ”Kaka söker maka”. Det gör jag.

Gissningsvis, och troligtvis, är vi alla olika även om vi delar många likheter. Gissningsvis finns det människor som söker sin direkta motsats, och älskar den. För mig personligen har jag dock äntligen konstaterat att så inte är fallet. Varför det är så vet jag inte, men kanske är det så att jag känner mig trygg med det jag känner igen.

Att kärlek blev dagens tema beror på att jag för en stund sedan upptäckte att ett av mina hårstrån bildat ett hjärta på min jacka. Till och med mina hårstrån är förälskade med andra ord..det är banne mig inte dåligt det!

Tjipp, hörrni!

Upprepningar och köksmöbler

Snorandet håller i sig, en i sanning enveten bacill har smygit sig in i vårt hem. Och in i våra system, därtill.
Trots att humöret faktiskt är på topp så sätter den rent fysiska orken käppar i hjulen, och jag tvingas kapitulera inför det faktum att jag trots allt bara är människa.
Tycker egentligen att uttrycket är rätt märkligt…jag är bara människa…för allvarligt talat ser jag inget bara i att vara människa. Vi människor har ju utvecklat förmågor som ger oss ett övertag över de flesta levande varelser på jorden. Och därtill har vi också ett enormt ansvar. Somliga tar ansvaret, andra inte, men vår förmåga att göra aktiva val gör ändå vår existens bra mycket mer än bara…fast det är klart, det är bara min högst personliga åsikt.

Köksbord...

Solskenet är trots allt relativt pigg.
Han saknar sin mormor, som åkte hem i lördags. Det gör vi andra också. För även om hon inte gör särskilt mycket väsen av sig så lämnar hon ett stort hålrum när hon åker. Vi längtar tills hon kommer åter…fast innan dess ska vi försöka göra en tripp till nordligare breddgrader någon gång framåt våren.

I helgen gjorde vi, snorandet till trots, en ny utflykt till den-stora-förmedlingscentralen (ni vet den där….”Välkommen till utlösningen”-affären) i vår närhet för att inhandla ett rekorderligt köksbord. Solskenet följde också med. Han gillar att åka till den aktuella affären. Vad han gillade mindre var dock det faktum att de byggt om cafeterian sedan han var där sist. Egentligen fanns det nog inget han direkt ogillade i själva ombyggnationen, utan missnöjet rörde helt enkelt det faktum att det skett en ombyggnation. För som Solskenet uttryckte det; ”Jag tycker inte om när de ändrar saker!”

Att ombyggnationen påverkade honom märktes på flera sätt, hela han blev liksom oroligare…hela kroppen sprätte. Han upprepade också i stort sett allt han sa både en och tre gånger. Solskenet har, liksom jag, palilali vilket är ett av de sätt som Tourettes syndrom kan uttrycka sig på. Palilali innebär helt enkelt att man upprepar det man själv har sagt. Solskenet gör det mer än vad jag gör men det händer att även jag kör med upprepningar.

Upprepningarna görs omedvetet, åtminstone i mitt fall. Jag tror faktiskt också att även Solskenet upprepar omedvetet. Detta innebär att det kan kännas rätt trist att bli anklagad för att tjata. ”Sluta tjata, jag hörde första gången…..”
Numera tar jag faktiskt inte åt mig längre, jag brukar skratta bort det hela…för det är ju ändå, trots allt och om man ser det utifrån, en rätt underhållande företeelse. Så länge det inte blir för allvarligt det vill säga.
Jag är den jag är, och den som inte gillar den jag är stänger jag ute ifrån mitt liv så att jag kan fokusera på dem som faktiskt gillar mig. Livet blir så mycket enklare så…och så mycket roligare.

Men nu är klockan 13…vilket innebär att lunchen är slut. Dags att jobba.

Fridens liljor, hörrni

In i dimman…

Mina tappra trapphjältar...

Influensa gör ont. Ont i hela kroppen. I huvudet, i halsen, i bihålorna, i nacken, i axlarna, i skuldrorna, i magen.
Huruvida det verkligen är influensa som sakta men säkert har krypit på mig eller ej kan jag givetvis bara spekulera i men med tanke på att hälften av mina kollegor är hemma med liknande symptom så känns det rätt troligt.

Jag har vägrat. Vägrar till viss del ännu. Känner dock allt starkare att jag snart måste kapituelera inför det faktum att min kropp högljutt skriker åt mig att inta vågrätt läge.
Det är förargligt, gräsligt förargligt. Jag har så himla många saker som ligger och väntar på att bli gjorda. Jag har vare sig tid eller lust att bli liggande. Argumenterar med min kropp här. ”Nähädu”, säger jag, ”jag är minsann inte sjuk” bara för att fem minuter säga ”Johodu..det är jag nog.”

 

Jag gillar inte att förlora kontrollen, och det gäller även sjukdomar. Jag hatar…nej, HATAR..att inte kunna göra medvetna aktiva val.
Människor tror ibland att det innebär att jag alltid måste ha stenkoll på läget, att jag alltid vill ha allt planerat långt tid i förväg. Så är dock inte fallet. Tror de flesta som känner mig väl skulle säga att jag är en rätt spontan och impulsiv individ. Jag har inget emot att slängas in i nya situationer, så länge jag medvetet och aktivt kan välja att dyka in i dem. När jag är sjuk går inte det…då bestämmer kroppen. Ogillas. Skarpt.

För övrigt är min dator fortfarande konvalescent. Den vill inte alls fungera. Och i och med att min älskade Pontus är på tjänsteresa så har jag inte heller hans minidator att tillgå. Följden blir full och total internet skugga.
Förvisso skulle jag kunna skriva inlägg på min smartphone men det går så in i norden trögt, och är så gräsligt besvärligt, att mitt något otåliga sinne helt enkelt inte kan hantera det. När jag någon gång försökt slutar det alltid med att jag svettas och svär högt. Det är inte värt det, helt enkelt.
Sönerna har varsin dator men tro mig när jag säger att dessa två datorer allt som oftast inte är tillgängliga för internetsugna mammor. Så är det bara. Liksom.

Tänker mig att jag ska köpa en ny dator inom det snaraste. Men i renoveringstider är ju hushållskassan inte direkt överfull så vi får väl se hur det går med det. I annat fall får jag väl helt enkelt bita mig i läppen och vänta lite till…

Hur som…nu går jag in i dimman igen.
Snörvel på er, hörrni

Att säga nej…

Tänk hur man ibland vill ta sig an allt man stöter på. Hur man ibland känner att man dras med av vågen och tackar ja till saker utan att tänka efter. Gudarna ska veta att jag har varit sådan, oh som jag har varit sådan. Jag har haft en så stor vilja men förmågan har inte alltid hängt med. I de flesta fall har det faktiskt inte handlat om att jag inte skulle besitta den faktiskta förmågan att utföra det jag tagit på mig utan snarare om att tiden inte har räckt till. För hur man än bär sig åt så har dygnet bara tjugofyra timmar. Retsligt kan tyckas.

Ibland har jag tänjt på mina gränser så till den milda grad att jag stått på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Känslan av att inte ha hunnit med det jag åtagit mig har lett till gräsliga frustrationer. Onödiga frustrationer. Det är slut med det nu…sedan ungefär ett halvår tillbaka. Och vet ni vad, jag känner mig så mycket lugnare. Och klokare.

Numera tänker jag noga innan jag tackar ja. Och jag har insett att det är bättre att tacka nej om jag inte känner att jag kan göra något helhjärtat. För jag är en helhjärtad person, ser ni. Gör jag halvhjärtade saker så mår jag dåligt.
Nä, ingen klarar allt. Och ingen måste vara bäst på allt. Att inse det är en oerhört befriande känsla.

Jag önskar er alla samma insikt.

Ha en härlig dag, hörrni!

Välkomna!

Tjejjouren i Eslöv
————————–

Välkomnar allmänheten mellan 18.00 – 19.00 till Eslövs folkhögskola på Alla Hjärtans Dag. Syftet är att tända ett ljus för de tjejer i Eslöv som har sökt hjälp under det föregående året. Till självkostnadspris finns fika och ljus som man själv kan tända.

 Till minne av Fadimes 10 åriga dödsdag kommer vi att hedra henne genom att läsa en dikt och tända ett ljus.  

 

 

——————————————————–

Tjejjouren och mamma

Jag fick ett mejl ifrån Evelina Långström, som tidigare bloggade i Skånskan.
Hon är, som säkert alla vet, engagerad i Tjejjouren i Eslöv. Eftersom jag alltid tyckt att Tjejjourens arbete är oerhört viktigt så var det självklart för mig att hjälpa till med att sprida lite information om ett av deras evenemang. 
Informationen lyder som följer;

————————————————————————————————-
Tjejjouren i Eslöv
————————–

Välkomnar allmänheten mellan 18.00 – 19.00 till Eslövs folkhögskola på Alla Hjärtans Dag. Syftet är att tända ett ljus för de tjejer i Eslöv som har sökt hjälp under det föregående året. Till självkostnadspris finns fika och ljus som man själv kan tända.

 Till minne av Fadimes 10 åriga dödsdag kommer vi att hedra henne genom att läsa en dikt och tända ett ljus.  

 

 

——————————————————–

För övrigt sitter en tjej på tåget för närvarande. Min mamma närmare bestämt. I två veckor får vi ha henne här och jag längtar gräsligt tills hon kliver av tåget.
Solskenet längtar gräsligt han också. Mormor är favoriten, utan tvekan.
På lördag nästa vecka kommer även Pontus mamma på besök varpå Solskenet utbrast;
”Oj oj oj, då kommer en jättesnäll och en jättesnäll och bestämd att vara här samtidigt.”
Givetvis undrade vi vem av dem som gick under benämningen jättesnäll och vem av dem som gick under benämningen jättesnäll och bestämd.
Solskenet svarade med bestämd självklarhet; ”Mormor är jättesnäll och bestämd, och Pontus mamma är jättesnäll. Pontus mamma hon säger alltid liksom att jag får ta vad jag vill i köket…men jag vet inte vad jag ska ta då för jag vet inte hur jag ska bestämma mig. Mormor säger alltid att jag kan välja mellan den eller den eller den…och då vet jag vad jag ska ta. Hon bestämmer, det är bra.”

Ja, där ser man…ordet bestämd betyder onekligen olika saker beroende på vem som uttalar dem.
Men nu är klockan 13:03 och jag bestämmer nu att jag ska fortsätta jobba.
Fridens liljor, hörrni!

Fokuserad

Vi har internet igen. Däremot har min dator kastat in handuken så jag får använda Pontus lilla dator…med betoning på lilla. Den är så liten att jag konstant skriver fel. Tangentbordet är liksom inte direkt skrivvänligt. Fattar inte hur Pontus fixar att skriva på det med tanke på att hans fingrar är något grövre än mina.
Nä, måste ta och köpa en dator, en med ett användarvänligt tangentbord.

 

En nymålad hall...

 

För övrigt har jag målat nästan varje dag denna vecka. Målarmusklerna gör inte längre ont men lederna är desto ömmare. Det knakar lite varstans.
Sovrum, Solskenets rum, gästrum, hall uppe och nere, TV-rummet samt badrummen är nu färdiga. Kvar är Storebrors rum, vardagsrum, kontor och kök. Fast köket får bli en senare historia..vi behöver ha det lite kaosfritt några månader innan vi drar igång med det projektet.

Jag tenderar att fastna i saker, målning är inget undantag. När jag börjar med något försvinner tid och rum, och inget finns förutom just det jag för stunden håller på med. Onekligen är det en rätt praktisk egenskap att ha när man behöver ha saker gjorda. Enda nackdelen är egentligen att min hjärna under dessa tillfällen inte registrerar att kroppen börjar värka. Att jag har ont märker jag inte förrän efteråt. Upptäckte exempelvis ett mycket märkligt rivmärke på armen härom dagen. Det ser ut som om en liten liten katt har rivit mig, men eftersom jag inte varit i närheten av någon sådan gissar jag att jag rivit mig på något i renoveringsivern. Jag känner liksom inte smärtan när jag blir fokuserad. I regel upptäcker jag inte att jag gjort mig illa förrän jag smetar blod någonstans.

Nä, nu har jag skrivit fel på minitangentbordet fyrtiotre gånger. Nu ger jag upp för ikväll. Ska ta mig en nattmacka och titta färdigt på Vålnaden.

Fridens liljor, hörrni

Lunchrapporten…

Vårt allra värsta kaos har lagt sig och vi börjar trilla in i de rum vi från början avsett oss bo i.
Sovrummet är målat och inflyttat, hallgolvet är lagt och hallväggarna målade och därtill har ett antal hallmöbler inkluderats i rummet. Solskenets rum är målat och inflyttat och tilläggas skall att han stortrivs där, trots den lilla motvilja han uppvisade när det hela kom på tal. Han har nämligen bott i ett annat rum hitills men eftersom toaletten på ovanvåningen låg i anslutning till just detta rum så blev hans rum en genomfartsväg för kissnödiga. I det nya rummet kan han sitta och uggla ostört vilket är något han uppskattar. Innan flytten knorrade han dock en aning efter som ja…man vet vad man har men inte vad man får. Solskenet ogillar förändringar.

Solskenet har valt färger själv. Det enda som saknas nu är en en stjärnhimmel...för det har han också beställt.

På nedanvåningen har vi fått ett kontor, och vardagsrummet ser inte längre ut som en soptipp.
Badrummen börjar också bli färdiga, och förhoppningsvis blir de helt färdiga redan idag. Jag invigningsbadade faktiskt vårt nya badkar igår. Det är pyttelitet, vilket var det enda tänkbara med tanke på att badrummet i sig är pyttelitet, men det gick utmärkt att bada i alla fall.
Ett badkar är ett måste hemma hos familjen ”jag tycker inte om duschstrålar”.

Internetet funkar fortfarande inte, men en liten lunchblogg från jobbet funkar helt utmärkt.
Jobbveckan blir ovanligt ovanlig denna vecka. Imorgon eftermiddag har jag ett förtroendeuppdrag, onsdag och torsdag ska jag på utbildning och på fredag är jag ledig eftersom jag ska åka upp till Uppsala för att närvara vid Riksförbundet Attentions Tourettegruppsmöte (aahh, långt konstigt ord…I love!). Ombyte förnöjer, men rutiner är härliga de med. Åtminstone för mig. Och för Solskenet.

Men nu är det färdiglunchat. Ha en ljuvlig dag i det vackra vintervädret, hörrni!

Utlösningen?

Jag och Pontus tog en tur till en begagnat/lågprismarknad idag för att köpa skrivbord, fåtölj och lite annat smått och gott. Efter att ha trängts i någon timme hade vi äntligen betalt våra saker och begav oss till varuutlämningen. En lite lapp ovanför en ringklocka upplyste oss om att vi skulle trycka på knappen för att få hjälp…följaktligen gjorde jag så.  Porttelefonen knastrade till och en kvinnoröst sa glatt;

”Välkommen till utlösningen.”

Behöver jag nämna att det tog ett tag innan jag fann mig och hasplade fram att vi skulle hämta våra varor?

Välkommen till utlösningen…tja, antar hon menade att det var där man skulle lösa ut sina förbetalda varor men allvarligt talat…utlösningen?!

Behöver jag säga att jag och Pontus fick oss ett gott skratt…

För övrigt funkar inte bredbandet här hemma så bloggandet får ske på telefonen. Det är en ack så tålamodskrävande uppgift vill jag lova. Passar mig perfekt  verkligen. Inte har vi några TV-kanaler heller för de går över bredbandet. Efter trettio minuters köande i telefon fick Pontus (och nej, han gillar inte heller att vänta)i alla fall besked om att telebolaget ska skicka en tekniker på måndag. Ingen TV i helgen med andra ord. Fast jag ska ändå måla så det kan kvitta för mig. Grabbarna däremot är inte riktigt lika nöjda över att både TV och internet strejkar.

Nä, nu ska jag dra på mig målarstassen och sätta fart.

Fridens på er, hörrni

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×