Asocial och prickig

Jag har så många inlägg i huvudet men på tok för lite tid.

För närvarande har jag färg i håret, i ansiktet, på händerna och på kläderna. Att måla tak tenderar att ge den effekten, åtminstone på mig. Jag har målat hela helgen. Pontus har rivit äcklig plastmatta i trappen och svärfar har lagt golv i hallen. Jag hinner inget mer just nu. Min hjärna har inte plats för mer än färgvsl och grovlek på sandpapper.

Att jobba heltid och samtidigt renovera ett hus äter upp dygnets alla vakna timmar. Det går tyvärr inte att trolla fram fler timmar…gudarna ska veta att jag har försökt. Jag gick dessvärre bet…

Människor i min omgivning tycker nog att jag är mer asocial än vanligt men jag hoppas och tror att de som gillar mig på riktigt klarar av att vänta på umgänget tills den värsta renoveringsfasen är över. Om inte får jag väl överleva ändå helt enkelt…för jag kan inte dela på mig. Och jag hinner inte allt. Inte med förståndet i behåll åtminstone. Och det har jag planerat att försöka behålla ser ni.

Ska försöka få till ett lunchinlägg imorgon…jag lovar.

Nu ska jag måla lister. Häpp hörrni 🙂

Att vara jag är inte hemskt…

Jag möter, om inte dagligen, så åtminstone någon gång per vecka en människa som inte vill vara jag.
Låt mig förklara…

Tro på dig själv. Gör ditt bästa. Tro inte på de negativa fördomar som kan finnas kring npf. Tro inte att du inte kan. Vet att du kan.

Det finns barn och vuxna som inte vill tillstå att de har en neuropsykiatrisk diagnos. Och det finns föräldrar som trillat ner i ett svart hål inför vetskapen om att deras barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det finns människor som inte vill erkänna de svårigheter som finns av rädsla för att bli stämplade, diagnostiserade. 
Så många ser bara svårigheterna. Så många ser bara diagnoserna. Och på tok för många tror att de på något vis är sämre, att deras livshandlingsutrymme kommer att krympas ihop bara för att de får en diagnos.
Låt mig lova att det inte behöver vara så. Låt mig lova att livet bjuder på många möjligheter och att varendaste liten individ på jorden har något att komma med. Jag lovar. Tro mig.

Att rynka på näsan publikt känns jobbigt för allt för många människor, framförallt för barn och ungdomar. Att ha koncentrationssvårigheter kan vara pinsamt, rent av skrämmande, att erkänna…för hur låter det i en arbetsgivares öron?
Rädslan för att inte passa in, för att inte duga, för att inte klara av är något många människor tampas med. Men tro mig när jag säger att den känslan inte enkom är förbehållen människor med npf. Just den där osäkerheten på sin egen förmåga, som kan vara så förödande, finns även hos helt diagnoslösa individer. Det gör den.

Till er alla vill jag säga att detta inlägg inte särskilt mycket handlar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utan främst om neuropsykiatriska funktionsförmågor. Ni har dem, ser ni…det gäller bara att lista ut dem. Och att lära sig använda dem.
När jag lärde mig att jag inte behöver vara bäst på allt blev mitt liv oerhört mycket enklare. Och när jag lärde mig att erkänna mina svagheter för såväl mig själv som för andra så såg jag också plötsligt mina styrkor mycket klarare.

Min arbetsgivare anställde mig med vetskap om mina neuropsykiatriska funktionsförmågor.
Jag har ett kontor som är väl anpassat efter mina behov. Jag har en dörr jag kan stänga när jag känner att koncentrationen tryter, och jag har en whiteboardtavla där jag kan skriva upp hela veckans arbetsuppgifter så att jag enkelt får en överblick över vad jag ska göra. När jag på förvaltningens julfest smet redan efter tio minuter tyckte ingen att det var konstigt. Mina kollegor frågade om jag smet eftersom ljudnivån var jobbig för mig och accepterade mitt ja utan att höja på ögonbrynen. Ingen höjer heller några ögonbryn när de möter mig i korridoren och jag knycker på nacken, eller om jag sitter i lunchrummet och rynkar på näsan. De låter mig vara precis den jag är.
Aldrig någonsin har jag känt att någon på min arbetsplats inte respekterat mitt yrkeskunnande eller ifrågasatt min kompetens bara för att jag har ADHD och Tourettes syndrom. 
Det finns gräsliga arbetsplatser, men det finns också väldigt bra och det är väldigt viktigt att poängtera. Och i takt med att kunskapen kring npf ökar i samhället så ökar också andelen arbetsgivare som inte snöar in i de svårigheter npf kan medföra.

Det finns hopp och det finns en framtid. Försök se att en diagnos kan vara trampolinen från vilken du sviktar iväg mot dina drömmars mål…för äntligen har du ju kunskapen om dig själv. Äntligen kan du förstå. Äntligen kan du arbeta med dina svårigheter och lära dig att fokusera på alla möjligheter.
Skäms inte. Var stolt. Låt ingen fälla krokben för dig. Framförallt inte du själv!
Och kom för böveln ihåg att alla inte måste bli atomfysiker. Kämpa för att bli så bra du kan bli på det just du är bra på…det räcker. Det är sant!

Jag lovar…det är inte så hemskt att vara jag. Det är faktiskt tvärtom väldigt väldigt härligt.

Fridens liljor, hörrni

-8

Det är minusgrader ute..åtta närmare bestämt. Jag kommer att frysa idag men ändå älskar jag det. Det är vinter, då SKA det vara kallt. Idag är allt okej i min värld.

I tågvärlden däremot är allt minsann inte okej. Sitter och väntar och väntar och väntar på ett tåg som inte kommer. Växelfel var det visst..

Mumma!

Vintervägkörning – en självdestruktiv norrlänning

Att som norrlänning i Skåne yttra något om vinterväglag och vinterkörning är förenat med obehag och något man bör undvika…om man vill undvika att stöta på patrull det vill säga. Nu råkar det ju dock vara så att jag ytterst sällan är rädd för patruller så följaktligen låter jag orden flöda, ytterligare en gång.

Vintervägen vi körde på mellan Hudiksvall och Edsbyn när vi var där i julhelgen...

De flesta gnäller på sina medtrafikanter emellanåt, ibland helt obefogat men ibland också väldigt befogat. De flesta har någon gång beklagat sig över medtrafikanternas körning, jag är givetvis inget undantag.
När jag gnäller på motorcyklister som kör om i 200 knyck eller uttrycker frustration över att ha lyckats hamna bakom elva traktorer inom ett spann av tre kilometer så nickar människor medhållande. Jag brukar få medhåll gällande i stort sett alla trafikfrustrationer under vår, sommar och höst…men så fort vintern närmar sig börjar mina uttalanden uppfattas som provokativa och, ärligt talat, nästan förolämpande…
…för vem är väl jag att uttala mig om vintervägkörning bara för att jag är norrlänning?! Och tror jag verkligen att jag är så jäkla mycket duktigare?! Tror jag verkligen att alla som kör bil i skåne är skåningar?! Och kör aldrig någon av vägen i Norrland?!

Tycker det är lite märkligt det hela. Varför är det så himla provocerande?
Är det inte så att övning ger färdighet?
Om jag inte missminner mig så bygger hela utbildningsväsendet på just den idén? Eller det här med att lära sig gå? Eller övningskörning för den delen? Eller har jag missat något…är vintervägkörning på något vis undantaget som bekräftar regeln?
Borde det inte vara rätt logiskt att människor som har tränat mer på att köra på vinterväg är lite mer rustade för det?

Det i särklass vanligaste argument jag får höra är; ”Men i Skåne har vi underkylt regn!” Som om det skulle vara den enda anledningen till att människor kör av vägen rätt frekvent när det blir snö och vinter.
Jag kan upplysa samtliga om att underkylt regn inte är en företeelse som enbart återfinns i Skåne. Underkylt regn finns även längre norrut, framförallt under höst och vår.
Körde i lördags mellan Malmö och Hässleholm, och på vägen åkte vi förbi sex bilar som var inblandade i olika olyckor..somliga helt oförklarliga. Underkylt regn eller ej…hemligheten ligger i att anpassa sin körning.

Nummer ett är att ha bra vinterdäck, allra helst dubbdäck. Trots att polisen i Skåne förra året gick ut och bad människor satsa på dubbdäck så hör jag fortfarande väldigt ofta människor säga att dubbdäck inte behövs i Skåne. Fast egentligen…rent logiskt sett..dubb biter på is. Dubb borde vara rätt bra..väl?
Nummer två är att förutsätta att det kan vara halt om temperaturen kryper ner mot nollan. Om det är kallt så är det allt som oftast halt någonstans, anpassa körningen efter det. Ta inte för givet att det inte är halt bara för att det ser ut som om det inte är det. Alltså….närmare nollan och kallare = förutsätt att det är halt. 

En duktig vintervägsförare kör inte fort, hon kör klokt.
Kom ihåg att svängar innebär fara. Sakta in! Bromsa inte med pedalen, motorbromsa. Pedalbromsningar ökar risken för sladd.
Sväng inte för kraftigt, det ökar också risken för sladd. Kör så pass sakta att du kan svänga försiktigt.
HÅLL AVSTÅNDET!
Få saker kan reta mig så fundamentalt som människor som ligger en meter bakom mig. Om jag bromsar sitter ni som ett frimärke i arslet på mig…
…SLUTA MED DET!

Jag svär ofta över att medtrafikanter kör för sakta på vägar där det går att köra fortare, men jag pluttrar på i kön…för att köra om i blixthalka eller snömodd är inte ett alternativ. Minns det. Du är inte en duktig vintervägförare bara för att du gasar förbi vägsniglar. Du riskerar inte bara ditt eget liv utan också andra människors liv…och det retar mig gräsligt.

”Varför är det okej för en skåning att gnälla på andra skåningars vintervägkörning?”, brukar jag fråga ibland.
”Määään…vi är så trötta på att norrlänningar kommer och säger att skåningar inte kan köra på vinterväg.”, får jag då ofta höra. På det vill jag svara…

…tror någon att jag som norrlänning i Skåne inte alls är trött på att höra kommentarer om tjuvjagande alkoholstinna norrlänningar som lider av lappsjuka och inte tycker om att prata med andra människor?
Svar..tja, emellanåt…men int gnäller ja fö dä´ä.

Näpp, nu går jag och äter lite älgstek (som Pontus lagat..mumma. Älg alltså, en helt lagligt skjuten älgrackare.) och rynkar på näsan en stund.

Ha´re hörrni! Och skäll på bara..jag tål!

Nazism, kärlek och snabbmat

Lunchrapporten här…
Hör att Kalla fakta tänker fortsätta granska Drottning Silvias fars nazistkopplingar. Denna gång ska de helt enkelt göra en utredning kring den utredning som Drottningen själv fått till stånd. En utredning av en utredning alltså.
Förvisso brukar jag gilla grundlighet men någonstans känner jag…vad är nyttan i detta?
Att pappa Sommerlath tillhörde Nazistpartiet vet alla. Att Drottning Silvia skulle göra det däremot tror jag inte att någon tror. Varför i helskotta ska hon behöva lida för sin fars val?

För övrigt har jag fått P:s tillåtelse att sluta kalla honom P och istället benämna honom vid namn. Sagt och gjort..P blir hädanefter Pontus, för så heter han nämligen. Pontus, min själsfrände…mannen jag ska dela resten av mitt liv med. Att med bergfast övertygelse kunna säga det är en himmelsk känsla. Euforisk. Fullkomlig. 
Jag var en larvpotta innan, en larvpottan utan någon egentlig koll på vad kärlek är. Detta kan jag inte lasta någon av mina tidigare äkta män för, det var helt enkelt jag som inte fattade hela den där kärleksbiten. Tänk så ljuvligt det är att människor kan förändras, för de kan de..jag lovar.

Lunchrapporten blev aningen kortfattad idag eftersom jag beslutade mig för att äta lunch på Drive in-hamburgerhaket. Snabbmaten smakade mumma. Medan jag åt den. Nu känns det lite annorlunda. Nu ligger den som en flottig klump i min mage..känns sådär.

Ha en ljuvlig dag, hörrni

Mat- och reklamvanor…

Har precis vräkt i mig en bakad potatis med skagenröra. Vilken gång i ordningen det sker kan jag inte exakt svara på men det har skett åtskilliga gånger de senaste tre månaderna. Jag tenderar att fastna i saker ser ni…mat är inget undantag.
När jag jobbade i Helsingborg hade jag en hang up på sushi. Ett tag åt jag kräftsallad med aldrig sinande entusiasm och nu är det alltså bakad potatis med skagenröra som gäller. P lugnar mig med att man INTE kan få skörbjugg av potatis. Litar på honom, han är klok som en bok. En bra bok det vill säga.

För övrigt får jag hjärnsläpp varje gång jag sitter på ett pågatåg. Det är inte så att jag blir arg eller irriterad utan snarare så att min hjärna spelar mig samma spratt varje gång, vilket förvisso är lite småirriterande.
På pågatågen finns, för den som inte vet, små TV-apparater där senaste nytt varvas med små reklamsnuttar. Eftersom jag inte särskilt mycket uppskattar att inleda ögonkontakt med mina medresenärer så brukar jag vila ögonen på TVn istället. För närvarande går en reklamsnutt för någon form av bredbandsbolag och detta bolag har fixat till sig en logo som, åtminstone vid första anblick, är oerhört lik Pressbyråns logo. Därtill börjar bolagets namn på P.
Var gång denna lilla reklamsnutt dyker upp tror min hjärna att det är Pressbyrån som gör reklam för sig…och varje gång sker en liten tankeexplosion i mitt huvud när jag inser att det inte alls är någon kioskverksamhet som marknadförs utan ett bredbandsbolag.
Tja…detta är egentligen en oerhört oviktig företeelse men av någon anledning har den fastnat i min hjärna. Säger som P brukar säga; ”Blanda inte ihop mig med det jag säger eller gör.”

Nu är lunchen slut och arbetet väntar. Och vet ni vad..jag trivs väldigt väldigt bra på mitt arbete.
Vi hörs, hörrni.

Vad är ondska?

Lyssnade på P1´s Filosofiska rummet tidigare ikväll (för den intresserade http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=4906208) där Ondska diskuterades, i detta fall kopplingen mellan ondska och sjukdom. Tyckte personligen att programmet var oerhört intressant och det tyckte jag faktiskt även om jag skulle bortse från det faktum att jag har en viss fäbless för en av filosoferna i fråga.
Programmet fick givetvis, i vanlig ordning, kugghjulen i min hjärna att gnissla igång. Vad är egentligen ondska?

Givetvis kan jag inte svara på den frågan, men ärligt talat tror jag inte heller att det är det viktiga. Det viktiga är nog att reflektera över det hela. Att likhetstecken inte kan dras mellan ondska och sjukdom är jag övertygad om för många sjuka människor begår aldrig onda handlingar och många onda handlingar begås av människor som inte är sjuka. Inte ens i de fall där människor bevisligen har begått en ond handling OCH samtidigt varit sjuka kan det anses vara säkert att sjukdomen låg till grund för själva handlingen.
Hur ska väl någon någonsin kunna definiera Ondska?

Finns det onda människor eller finns det människor som begår onda handlingar? Finns det onda tankar? Innebär det faktum att en människa tänker onda tankar att människan i sig är ond? Frågar någon mig så svarar jag nej på den sista frågan, för tänk bara alla deckare- och thrillerförfattare som spenderar timmar med att tänka ut bestialiska sätt att ta död på sina offer. Och tänk exempelvis på hur en misshandlad människa kan sitta och fantisera om hur den misshandlande partnern skulle kunna röjas ur vägen. Skulle de kunna kategoriseras som onda människor? Tycker nog inte ens att någon som för sin egen njutnings skull fantiserar kring onda handlingar kan anses vara ond så länge det hela stannar vid tankar.
I min högst ovetenskapliga värld finns inga onda människor, inte ens om de är människor som tänker onda tankar. Onda handlingar finns det dock gott om och det är väl egentligen de som är problemet.

Varför skulle man vilja kategorisera en människa som ond? Vad gott skulle det föra med sig?
Skulle man kunna vårda någon mot ondska? Jag tänker mig att det måste vara långt mer fruktsamt att fundera kring varför en människa begått en ond handling och hur man ska gå tillväga för att undvika att denna människa begår ytterligare en.
Det är så intressant det här med samhällets reaktioner på människors kriminella handlingar, så ofta ropas efter längre straff…längre fängelsevistelser, trots att forskning faktiskt visar att kriminalvården inte är särskilt lyckosamma när det gäller att få människor att inte återfalla i brott. Inom rättspsykiatrin däremot lyckas man långt fler gånger trots att själva inlåsningstiderna ofta är kortare. Skillnaderna mellan rättspsykiatrin och kriminalvården är givetvis flera men en markant skillnad är att rättpsykiatrin oftast fokuserar på en lång öppenvård efter inlåsningen medan kriminalvården gör helt tvärtom. 
Min fråga blir följaktligen…varför längre fängelsestraff?
Är det HÄMD vi är ute efter, eller är det att förhindra att människor återfaller i kriminalitet?

För övrigt har jag tänkt på ordet funktionsnedsättning. Och vet ni vad, jag gillar det inte. Jag gillar det faktiskt lika lite som ordet handikapp. Efter att ha funderat ett tag kom jag fram till ett ord som jag tycker mycket bättre om…hädanefter ska jag alltid använda ordet funktionsförutsättning för det är mer riktigt tycker jag.

Vi har alla olika funktionsförutsättningar, varför fokusera på nedsättningarna?

Men nu ska jag släpa mig upp till ovanvåningen och inta min plats bredvid P i TV-soffan.
Häpp, hörrni!

Slappa kinder…och övrigt.

Solen skiner, och jag med den. Vädret påverkar mig, onekligen.
Igår var en mörk dag, rent vädermässigt det vill säga. Inte ens mitt på dagen var det riktigt ljust. En sådan dag känns det mesta lite småtrist, och till och med en så enkel sak som att koka makaroner kändes snudd på övermänskligt framåt kvällningen. Drog en repa med dammsugaren och hängde en maskin tvätt…sedan ankrade jag framför TVn medan P satt och knåpade ihop en text till en statlig utredning. Han var energisk som få och jag kände mig oerhört inaktiv, fast man får vara inaktiv emellanåt. Det får man faktiskt.

Papp, papp...mera papp

Idag skiner solen i alla fall, och idag känner jag mig mycket mer energisk än igår. Tänker mig att jag ska få en mass uträttat ikväll…eller åtminstone ta en långpromenad.
Helt kry är jag inte ännu, snoret rinner och kroppen värker lite lagom, men i jämförelse med för några dagar sedan så är jag alert som en surikat.

På badrumsfronten händer det grejer, även om det lär dröja ännu några veckor tills vi kan inviga våra sprillans nya faciliteter. VVS-mannen har jobbat med att dra nya rör i några dagar och elektrikern har börjat dona med sina prylar. Så snart de är färdiga kan snickarna återkomma och spika färdigt det hela. Tills dess får jag snällt acceptera att ha damm och papp överallt.

Inte alla som kan kika rätt ner i källaren inte...

För övrigt har jag slappa kinder…i alla fall om du frågar Solskenet.
Han gav mig en puss på kinden i förrgår och utbrast; ”Mäh, vilka slappa kinder du har, mamma!”
Ja se ooongar.
Men ja, jag antar att de är aningen slappare nu än för tio år sedan…fast vad gör väl det? De matchar ju resten av mig, och precis så vill jag ha det. Jag blir äldre, och klokare faktiskt. Det är något att vara tacksam över det.

Fridens liljor, hörrni!

Damm, snor och prupptanter

Jag har damm i näsan. Och tvättstrecken i vardagsrummet. Möblerna har jag under lakan. Och handdukar. Och mitt i allt har jag dimmat omkring med 39 graders feber i några dagar. Det är skönt att leva ibland minsann.

Dammet härrör från våra två fd, och soon to be, badrum. Det är med andra ord en övergående historia. Vi har levt med det i två veckor nu och får nog räkna med att göra det en månad till…i runda slängar. Våra hantverkare vandrar omkring med ett fint lager vit puts över hela kroppen men de jobbar på utan att klaga. Trevliga lyckas de vara också, trots att de torde ha ett ännu tjockare lager damm i näsan än vad vi har.
Kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot att det hela ska bli färdigt. I dagsläget får vi springa ner i källaren och uträtta våra toalettbehov och där nere är det inte precis jättevarmt. Men…det är ett riktigt I-landsproblem. Vi HAR en toalett. En toalett i vårt EGET hus. Ett hus som vi har tillräckligt med pengar för att renovera. Det är något att vara tacksam över.

Det finns egentligen väldigt mycket att vara tacksam över. Och väldigt lite att reta upp sig över. Egentligen. Och ändå rinner sinnet till emellanåt.
Satt för ett tag sedan på ett tåg (har ju varit flitig tågresenär i jul- och nyårshelgerna) och fick solen rakt i ögonen.
Missförstå mig inte, jag älskar sol..men jag är också ganska ljuskänslig så när solen blinkar mig rakt i ögonen blir det faktiskt riktigt plågsamt. Som tur var finns det ju rullgardiner på X2000-tågen så för att undvika solen drog jag ner den….
…bara för att mötas av en snäsig röst från sätet bakom; ”JAG vill faktiskt titta ut!!” följt av ett ritsch-snäpp när damen bakom bestämt släppte upp rullgardinen igen.

Jag borde ha vänt mig om och förklarat för henne att jag är en ljuskänslig individ men det gjorde jag inte för sinnet rann till, eller hur man ska uttrycka det. Hennes säsiga ton drog ner rullgardinen för mina ögonon också. Högt fräste jag; ”Och jag vill faktiskt INTE titta ut!!!” följt av ”Kan du ta ner jackan är du snäll, P, så att jag kan sätta upp den så jag slipper den förbannade solen rakt i ögonen istället.” i sin tur följt av ”Jag blir så jävla irriterad över hur människor bara tar för givet att det är deras vilja som ska vara lag. Meeeen orka bråka!!!”
När jag sedan hade varit på toaletten spände jag ögonen i damen bakom. Hon tittade stint ut genom fönstret, och jag kunde faktiskt skönja en liten rodnad på hennes kind. Behöver jag berätta att hon inte mötte min blick en enda gång under resten av resan?
P skrattade åt mig och sa; ”Den där stackarn vågar väl inte göra annat än titta ut genom fönstret resten av resan. Hon visste inte vem hon snäste åt.”

Jag brukar inte vanligtvis fräsa åt människor, och om jag någon gång gör det så brukar jag förklara mig sedan…om jag finner det befogat det vill säga. Den här resan gjorde jag det inte dock, och faktum är att jag var arg på henne ända tills jag klev av i Hässleholm. Hade hon, med vänligt stämma, förklarat att hon ville titta ut genom fönstret och frågat mig om det vore okej så hade jag med ett leende svarat henne att jag kunde sätta upp jackan istället…men hennes snäsiga konstaterande påvisade att hennes vilja, och hennes vilja allena, var den självklara..och det tål jag inte. Skäms på dig, prupptant!

Nu ska jag snora vidare…och hålla tummarna för att febern inte kommer tillbaka.
Fridens liljor, hörrni.

Kantatvägen i Malmö?!

Först omkommer en person i en lägenhetsbrand under natten på Kantatvägen i Malmö och dagen efter blir en man ihjälskjuten på samma adress. Utan att ha någon som helst aning om något konstaterar jag det helt sonika…

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×