Bisarra kyrkoupplevelser…

Ligger här mitt i natten med magen i fyra hörn. Det är turbulent där inne vill jag lova.

Kom för en stund sedan hem från en midnattamässa jag bevistat tillsammans med P och lilla mamma i Idenors kyrka.  Allt var vackert…eller ja, nästan allt. Upplevelsen inrymmer också en helt bisarr episod, involverande en dam och en röd sjal…men det får jag inte skriva om för mamma. Kan dock avslöja att såväl jag som P skrattade tysta och gråtande så att kyrkbänken skakade. Förutom det var det julefrid.

Men nu ska här sovas. Imorgon ska vi ta en tur till stugan.

Sov gott, hörrni…

En förälskad vovve.

Han sköter sig på tåget, vovven…det gör han. Om man räknar bort hans beklämmande pipande över tiken som ligger i sätet framför.

Meeen det är inget lite musik i öronen inte avhjälper.

Sorry medtrafikanterna…kan inte avhjälpa det hela. Han är kär helt enkelt. Upp över öronen.

 

God jul, hörrni!!

Våga vägra julträngsel!

Julen närmar sig med sjumilakliv, och människor springer snudd på omkull varandra i sin kamp att nå kassorna. Inte direkt my cup of tea…om man säger så.
Förirrade mig in i en sådan där kläd- och sminkaffär på lunchen idag, med ambitionen att ta mig ut därifrån med en rouge…och förståndet i behåll.
Det gick inte. Inte alls.
Inte så att jag gick bärsärk där inne, oroa er inte, men det var med skräck i ögonen jag betraktade kön som ringlade sig mellan klädhängarna. Uppgivet lade jag tillbaka rougen på hyllan och travade slokörat därifrån. Rougelös.
Julen får stå ut med en blekkindad Lisa.

Stressfria julklappar. Det ni!

Nä, julhandel är inget för mig. Julhandel är en näradödenupplevelse, en vagel i ögat, ett hundhårstrå i hälen, ett knivhugg i själen. Jag blir nervös av blotta tanken på julhandel.
Förr i tiden, innan internettet bredde ut sig, irrade jag genomsvettig omkring i julhandelsfulla affärer med panik i blicken…och bröstet. Innan internettet hade jag ångest inför varje julklappsinhandling…
…men nu är det skillnad. Nu njuter jag i fulla drag.

Stolt kan jag meddela att jag fyllt julklappssäcken utan att ha satt min fot i en enda butik. Varendaste en av julklapparna är inhandlade i ryggläge i mitt lugna trygga hem. På allvar…i stort sett allt går att beställa på nätet…VARFÖR trängas i affärer?
I år är faktiskt första julen som jag handlat precis allt över nätet. Kan lova att det inte blir den sista.

För övrigt räknar jag dagarna tills vi ska hoppa på tåget och rulla norrut.
I år ska julen firas i Hudiksvall. I år blir det jul, på riktigt. För ingenstans känns min jul så julig som hemma hos mina föräldrar i Hudiksvall. Det var X antal år sedan jag firade jul där uppe, men i år blir det ordning på torpet igen. I år ska jag fira min barndoms jul. Jag längtar, längtar och längtar. 

Nu är det dags att logga ut. P påpekar relativt frekvent att jag borde sluta plippa på datorn och titta på ett program om Gaza istället…och med tanke på att jag inte kan göra särskilt många saker samtidigt så känns det som om det är dags att logga ut. Dessutom har han rätt, detta program får inte missas.

Häpp i julstöket, hörrni!

Försvunnen man och julklappar…

Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka var jag ensam. P var som bortblåst.
Hans dator står påslagen på sängbordet och ur högtalarna i vardagsrummet hörs Sportradion på högsta volym. Antingen har han blivit bortförd av utomjordingar eller så kom han helt plötligt på något och rusade iväg. Sådan är han min P, en äkta professor..följer tanken när den ploppar upp. Jag älskar honom. Och jag vet att han snart dyker upp igen. Känns tryggt.

Morgonen har gått i inaktivitetens tecken. Ligger fortfarande här i morgonrock och har inte uträttat något förutom melodikrysset och frukost på sängen. Och ack så ljuvligt det är. Det är lördag nämnligen, och då får man göra precis ingenting. Man måste inte rusa omkring och utföra perfekta helgaktiviteter för att känna att man lever upp till en massa krav man själv egentligen inte njuter av bara för att ha något att berätta om i fikarummet på måndagen. Man får slappa, det får man.
Har många gånger faschinerats av hur vissa människor blir nästan provocerade av att höra att jag inte gjort något särskilt på en hel dag. Brukar tycka synd om dem faktiskt, för ack så fruktansvärt det måste vara att inte våga tillåta sig själv att inte göra någonting. Jag tror att vi behöver vara inaktiva ibland vi människor. Jag tror att vi behöver tillåta oss själva att sunkiga lunka runt och slappa när vi emellanåt faktiskt är helt ledig. Fast alla är olika givetvis…jag kan bara prata för mig själv.

För övrigt möttes jag av en kasse med julklappar i hallen igår kväll när jag kom hem.
Kassen tillhörde Solskenet och innehöll julklappar som han tillverkat i skolan och slagit in där. En kasse full med hemligheter, kämparanda och glädje.
Solskenet brukar tillverka julklappar till mig och sin mormor varje år, det är något av en tradition. De andra människorna i Solskenets liv brukar snällt få klara sig utan julklappar för i hans julklappstillverkarvärld har det alltid funnits bara två människor; mamma och mormor.  
I år fanns det dock fler klappar än vanligt i kassen. I år har något fantastiskt hänt. Solskenet har släppt in ytterligare en människa i sina julklappstankar.
”En är till Dig, mamma. Två är till mormor, och en är till P!”, deklarerade han allvarligt.
En är till P.
För den som inte känner Solskenet kan detta måhända te sig som en bagatell, men för den som är lite mer insatt växer insikten om det oerhörda stora som hänt. Solskenet har släppt in P. Solskenet har jämställt P med sin mamma och sin mormor. Och det mina vänner är stort.
Kan meddela att P är oerhört stolt. Och att jag tyckte mig kunna skönja lite fukt i hans ena ögonvrå. Han känner Solskenet nämnligen, han förstår. Att få en julklapp av Solskenet är något i klass med att vinna Nobelpriset…om man lever i Solskenets värld det vill säga.

Tror förresten att jag löst gåtan med den försvunne mannen. Tycker mig höra ljud från ovanvåningen. Gissningsvis kom han på att något som sades på Sportextra faktiskt gick att ta del av på TVn också…skidåkning kanske. Och vips så trollade han iväg sig till ovanvåningen. Han är så lik mig, så befriande lik mig. Livet är ljuvlig. I sanning.

Trevlig helg, hörrni!

Ny, nyare, nyast…

Loggar in på facebook och blir varse om att sidan förändrats…yet again. ”Vill Du ha en guidad tur?”, undrar facebook. Enerverad klickar jag bort textrutan och fortsätter in på min sida. Jag är så trött på alla dessa förändringar att jag hellre haltar runt som en blind låghalt sengångare inne på facebook än ödslar tid på att bli guidad. 
Fortsätter in på Youtube och får meddelande om att sidan förnyats. Även här bjuds det på guidad tur om så önskas. Det önskas inte.
För att göra det hela lite roligare så har även Spotify förändrat sig, förnyat sig, förbättrat sig. Någon guidad tur behövde jag dock inte genomlida…

Skinkmacka. I love!

…och nu är det uppenbarligen bloggens tur. De har ändrat om bland rubrikerna här inne, och jag blir helt förvirrad. Surmulet klickar jag ändå bort ”Vill du ha en guidad tur?”-frågan…bara för att alla dessa förnyelser promenerat lite väl mycket på mina nerver den senaste tiden. För vet ni vad…nytt är inte alltid bättre.
Här inne i bloggrummet exempelvis har något uppenbarligen blivit fel för när jag klickar på knapparna för fet respektive kursiv text får jag varje gång frågan; ”Vill du lämna den här sidan?”
What?
Jag vill inte lämna sidan, jag vill kunna skriva på den, obehindrat, som förr. Och jag vill inte behöva klicka bort upp-ploppande textrutor med jämna mellanrum.

Neeeeeeeeej, jag VILL INTE lämna sidan!!! Känner att jag måste logga ut nu. Känner att tålamodet tryter. Känner bestämt att det är dags för en skinkmacka, lite julmust och lite TV innan sängdags.
Återkommer imorgon, hörrni!

Dröm sött!

Tågföretag, stormande och fisande hundar…

Precis i samma sekund som jag läser rubriken ”Klass 3-varning; Extrem risk för översvämningar” hör jag ett öronbedövande brak. Med magen nere i knävecken flyger jag upp ur soffan och rusar ut i hallen i tron om att vårt altantak så att säga just left the building…bara för att strax inse att det hela handlade om något så odramatiskt som ett filmklipp på Youtube. Solskenet har upptäckt Youtube på allvar. Hoppas på att jag snart vänjer mig.

🙁

Vädret är rätt oberäkneligt numera tycker jag. I sommarstugan har förödelsen dragit förbi. Papsen skickade kort på sönderblåsta bryggor och vatten..vatten…vatten.
Tycker inte riktigt om alla dessa väderfenomen. Tycker att de håller på att bli lite för många, lite för frekventa, lite för kraftiga.

Rocky väntar troget...

Min hjärntrötthet var bortblåst idag, appropå stormande menar jag. Kände mig faktiskt förvånandsvärt alert idag, trots att jag hostat mest hela natten. Jo, förkylningen är på ingång. Tyst som en tassande tomtenisse har den smygit på mig, hostan, och stackars P får återigen stå ut med mitt infernaliskt irriterande natthostande. Inte en enda gång har han gnällt över den sömnlöshet jag orsakar honom. Är han inte makalös så säg.

Kan också meddela att den mindre trevliga bussepisod jag och Solskenet genomlevde för några veckor sedan har fått ett avslut. Skånetrafiken och Veolia har agerat kraftfullt och snabbt, och deras bemötande gentemot oss har varit underbart. I tider när det gissningsvis inte alltid är lätt att vara ett kollektivtrafikföretag (läs tågföretag) tycker jag att detta tål att uppmärksammas.
Tack Skånetrafiken och Veolia, en elgoe till Er!

When on train...

Hunden fiser gräsligt ikväll. Högt och vidrigt. Klaga bör jag inte dock för anledningen är att jag bjöd honom på lite lasange ikväll. Han älskade mig för det, jag kände mig gräsligt nöjd med mig själv…fast så här i efterhand känns valet lite sisådär, ärligt talat.
Hunden tillbringade för övrigt en timme i trappen tidigare ikväll. Troget står han i trappen och tittar på ytterdörren…i väntan på att P ska komma hem. Antar han också känner att P var vår förlorade själ, den del av familjepusslet som hamnat på avvägar. Att vi fann honom till slut tackar jag min lyckliga stjärna för, varenda sekund.

Odören är outhärdlig här nu, måste släpa med mig hunden på en bajsrunda. Enkelt lär det inte bli, det här med tråkigt väder är inte hans grej.

Häpp, hörrni!

När det rycker i hela kroppen…

Hör krämpor till när man blir äldre…eller är det bara jag som är lite vek?
Kan meddela att jag har hälsporre, bara det en diagnos som i mina öron klingar pensionsåldern-nära-förestående. Lägg till ett knä som låser sig och knakar så har vi passerat 70-strecket med god marginal. Eller?
Fast i sinnet är jag ung, nästan infantil emellanåt. Ibland infantil, ibland juvenil…och emellanåt…senil.
P brukar säga att hans mor är alla sina åldrar, och jag tycker det låter så vackert. Jag hoppas jag också är det. Jag hoppas jag uppfattas så.

Julen närmar sig!

För övrigt har jag haft väldigt mycket tics idag, allra helst i eftermiddag. Satt på tåget och sprätte som en ungtupp. Tänker mig att det beror på att jag faktiskt känt mig väldigt trött idag, hjärntrött liksom. Det är så mycket svårare att hålla tillbaka ticsen då, de sprätter liksom igenom alla barriärer.
Vanligtvis bryr jag mig inte om mina tics men ibland blir de jobbiga. Tröttsamma. De tröttar ut kroppen och sliter på lederna. Exakt varför jag just idag haft så svårt att hålla tillbaka ticsen vet jag inte. Kanske beror det på att jag håller på att bli förkyld, kanske på att jag haft mycket att tänka på, kanske på att jag sov väldigt oregelbundet….kanske beror det på något annat. Jag vet faktiskt inte.
Något jag vet, däremot, är att morgondagen nog blir lugnare…jag har sällan två hjärntrötta megaticsdagar i sträck. Tack och lov.

Dagar som idag ankrar jag i soffan när jag kommer hem. Har lärt mig att jag behöver det då, att hjärntröttheten betyder att det är dags att vila lite. Min älskade P tar hand om oss, och jag kan bara vara. Det är i sanning störst av allt..det att äntligen ha funnit det man letat efter hela sitt liv. Självklar kärlek, inte villkorslös..men på rätt villkor.

Nä, nu ska jag rynka på näsan och vända mig om. Vi hörs imorgon, hörrni!

 

 

Priset går till….

Ligger på rygg i TV-sängen (Jo, vi HAR en säng i TV-rummet) och försöker koncentrera mig på att få fram något åtminstone halvvettigt i inläggsform, men tappar hela tiden fokus när jag hör en högtidlig man tala om dvärgar på TV. På något vis har detta dvärgresonemang något att göra med årets Nobelpristagare i kemi, exakt hur har jag ännu inte uppfattat.

Kronprinsessan Victoria är strålande vacker i vanlig ordning, men det enda jag tänker på är hur den arma stackars gravida kvinnan tvingas sitta på ett podium och låtsas att foglossning, revbenssmärtor och kissnödighet inte existerar. Gillar det faktum att hon med jämna mellanrum smygleende sneglar över sin högra axel för att utbyta några blickar med sin äkte make. Jag älskar att vi har ett kronprinsesspar som så uppenbart älskar varandra. Det är större än alla priser och titlar det, minsann.

Hans Majestät Konungen ser lite allmänt kissnödig ut där han sitter. Kan inte vara jätteroligt att sitta där uppe och veta att de flesta som ser honom tänker på allt rabalder som varit runt hans person de senaste månaderna. Kanske är det också därför drottningen ser aningen ansträngd ut…trots att hennes försköningsoperationer får henne att mer och mer likna Jokern. (Du behöver inte operationer för att vara vacker, Drottningen!)
Nä, usch så elak jag är. De är trots allt bara människor de också, kungen och drottningen. Min aningen nedsatta empatiska förmåga gentemot just dem beror nog lite på det faktum att jag tycker att det är dags för Kronprinsessan att ta över tronen. Hon är liksom människa först, och kunglig i andra hand…det gillar jag. Och att Prins Daniel härstammar från Ockelbo gör givetvis inte det hela sämre. Näpp.

För övrigt kan jag skönja ganska många märkliga uttryck i Nobelpubliken. De ser lite småförstoppade ut tycker jag, fast å andra sidan…att sitta, och sitta, och sitta, och sitta…och sitta lite till, är i min bok en näradödenupplevelse. Och vem vet, med tanke på hur vanliga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar faktiskt är, så är ju sannolikheten rätt stor för att det sitter ett antal bokstavsmänniskor där mitt i Nobelfestligheterna. Och med tanke på neuropsykiatrimaffians ofta rätt välutvecklade förmåga att tänka utanför de gängse fyrkanterna så finns vi säkert också representerade bland pristagarna.

Avslutningsvis tycker jag att jag och P också har gjort oss förtjänta av någon sorts pris idag. Vi har nämligen forslat väck en ansenlig hög sopor till avfallsstationen.  (Parantes…nu ser Drottningen lite ut som ET på TVn här…) Vår startsträcka har varit rätt lång (ingen av oss är direkt lättmotiverade när det gäller tråkiga saker), men nu är det äntligen gjort. Istället för Nobelmiddag kör vi tacos och smågodis, funkar också.

Nu ska Tranströmmer få pris här, och det mina damer och herrar är anledningen till att jag överhuvudtaget tittar på Nobelprisutdelningen…så nu ska jag logga ut och fokusera.

Trevlig helg, hörrni!

När han föddes…

För 18 år sedan var jag 19 år.
Jag minns hur jag tänkte att jag var färdigväxt, vuxen, mogen, kunnig. Jag minns hur jag fantiserade om framtiden och tänkte att jag skulle leva resten av mitt liv tillsammans med min dåvarande pojkvän. Och mest av allt minns jag den 6:e december 1993. 6/12-93 var nämnligen en magisk dag. En skimrande sagolik dag.
Den 6:e december födde jag mitt första barn, och även om förlossningen i sig inte direkt var en drömupplevelse så var timmarna därefter helt otroliga. Jag minns hur jag halvsatt (alla som fött barn vet att just sittande är en komplicerad sak efter en förlossning) i min sjukhussäng och stirrade förtrollat ner i den lilla bebissängen som ställts bredvid min. I timmar satt jag så. Otröttlig.

Min älskade son!

Han var så oerhört söt, så där reklambebissöt. Hans blonda fjun var perfekt fördelat över det runda huvudet och de stora bruna ögonen smälte varenda hjärta inom en tiomilsradie. Han var precis lagom rund om kinderna…och ja, han var helt underbar. Och han var min. Min son. Mitt barn. Mitt hjärta.
Jag hade inte direkt några förkunskaper när det gällde bebisar men jag trillade kvickt in i mammalunken, och faktum är att jag har älskat varenda minut av moderskapet. Inte en sekund har jag ångrat att jag fick barn, endast 19 år gammal. Givetvis hade allt varit gräsligt mycket enklare om jag hade varit äldre, haft utbildning och arbete…men tack vare ett riktigt jävlaranamma och föräldrar med ett otroligt engagemang så blev livet ändå ett riktigt bra sådant.

Han fyller 18 år idag, min lille kille. Och han är inte så liten längre. Med sina 1,94 cm och 97 kg ser han numera ner på sin lilla mamma. Han är lika ljuvlig idag som han var den där dagen för 18 år sedan…han har bara lite fler ringar i ansiktet nu för tiden.
Livet jag drömde om blev inte alls som jag tänkt mig, men därmed inte sagt att det blev sämre. Jag sitter här idag, tre makar senare, i ett solgult hus tillsammans med två underbara söner och en man som jag älskar mer än ord kan beskriva…och jag kan bara konstatera att jag faktiskt har precis allt jag någonsin drömt om. Jag är lycklig, på riktigt!

Jag älskar Dig!

Väl mött, hörrni!

Tåg och lugnande medicin…

Ute spöregnar det och blåser så att altanrutorna skallrar. Sicket julväder.
Jag brukar tänka att det går att påverka det mesta men när det gäller vädret kapitulerar till och med jag. Jag kapitulerar i den bemärkelsen att jag inser att jag inte kan förändra vädret men däremot låter jag sällan vädret påverka mig. Det BLIR julmarknad idag trots höstrusket, med andra ord. Lyckligtvis är julmarknaden belägen under tak. I väntan på mörkret (julmarknader gör sig bäst när det är mörkt ute, tycker jag) häckar vi i TV-rummet. P tittar på skidåkning och jag försöker låta intresserad när han kommenterar något. Det här med idrott är inte riktigt min grej, och lyckligtvis tycker P att det är helt okej. Han är i sanning underbar.

Låt oss återgå till vädret…vovven är inte riktigt lik sin matte, åtminstone inte på väderfronten. Att han kapitulerar inför vädrets makter är mer regel än undantag. Om det regnar det minsta lilla strejkar han och vägrar gå ut och kissa. Det är förvånandsvärt hur länge den här hunden kan hålla sig för att slippa att bli blöt i pälsen. Han är lite fin i kanten på det sättet. Mån om sitt utseende kanske, vad vet jag. Hans motstånd mot ruskigt väder har också ökat med åldern, han börjar ju bli lite till åren kommen nu. Mustaschen har blivit grå och gången knackig. Han är halt med jämna mellanrum och jag börjar faktiskt bli orolig över att han har fått reumatism. Ska besöka veterinären snarast möjligt.

Tänker mig också att veterinären kanske skulle kunna skriva ut lugnande tabletter till honom inför vår stundande Hudiksvallsjulresa. Vovven har aldrig åkt tåg tidigare och han tycker inte alltid jättemycket om att vistas i närheten av andra hundar. Hans hyfs i mötet med andra hundar lämnar mycket över att önska, för även om han egentligen är väldigt snäll och bara vill leka så ser han ut som om han vill äta upp sin potentiella lekkamrat. Hundägare med små hundar brukar nervöst plocka upp sina små kompanjoner i famnen och blänga förmanande på mig och min ohyfsade monsterhund. Av respekt för dem tänker jag också inhandla en munkorg till det är dags för tågresande…och bara det faktum att jag spänner fast en skyddsanordning på vovvens nos kan nog i sig vara anledning till att ge honom lugnande medel innan. Tror inte han kommer att uppskatta det närmare.

För närvarande ligger vovven vid mina fötter och sussar sött. Han verkar rätt avslappnad och inte särskilt orolig över den förestående tågresan. Kanske ligger han och tänker att han måste försöka skaffa lugnande medicin till sin matte så att hon slipper ligga och älta tågkatastrofscenarier i två och en halv vecka till.

Nä, nu tänker jag logga ut, julmarknaden väntar.
Vi hörs, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×