Att vara hemlös…

P är på etikkonferens i huvudstaden så vovven har lagt beslag på hans sida av sängen.
Vovven ska egentligen inte ligga i sängen för tillfället, han hårar något helt gräsligt, men vi har slutit en pakt om att inte låtsas om det ikväll. Vovven gillar vår säng, och jag saknar P…perfekt deal.

Jag är i sanning lycklig...

Grabbarna ugglar på ovanvåningen och här nere är det tyst och tomt. (Förtydligande efter menande blick från vovven; Vovven är här, jag är INTE helt ensam!) När det är tyst och tomt händer det att mina tankar börjar snurra. När dagarna är fyllda med upplevelser hinns tankesnurrandet liksom inte med.
Ikväll tänker jag på vilka dramatiska vändningar mitt liv tagit de senaste månaderna…och kan konstatera att jag kommit ut helskinnad på andra sidan av snårskogen.

Varje dag när jag kommer hem från jobbet och möts av vårt solgula hus tackar jag min lyckliga stjärna för att vi numera har någonstans att bo. Huset är bitvis renoveringsskruttigt men jag älskar det. Fullkomligt. Och jag minns hur oerhört jobbigt det var att vara bostadslös. Vår bostadslöshet var tack och lov en övergående, relativt kortvarig, historia men den tog ändock så det räckte på krafterna.
I och med att jag skilde mig valde jag (OBS! Jag valde det, vi blev INTE utslängda!) att flytta ifrån mitt gamla hem till en tillfällig bostad medan jag sökte efter en ny, premanent, bostad. Vi fann en tillfällig bostad i Ystad, och trodde att allt var frid och fröjd. När några veckor gått blev vi dock varse om att det finns människor som…eh..hur ska jag uttrycka mig…är idioter. På ren svenska. 
Med en veckas varsel blev vi utkörda från vårt tillfälliga hem eftersom hyresvärden vägrade låta två tonåringar bo i hennes fina gatuhus. Att vi sa att lösningen var högst tillfällig samt att de två tonåringarna i fråga båda är oerhört stillsamma individer hjälpte inte ett jota. Hon hade bestämt sig, det var en principsak. (Frågar du mig skulle jag gissa på en annan verklig anledning, men nä…den vågar jag inte dryfta såhär i cyberrymden.) Och ja, därmed blev vi bostadslösa.

Nybakade lussebullar. Har absolut ingenting med texten att göra...men jag bakade i söndags. Känner mig oerhört duktig!

Jag är dock en lycklig kvinna med fantastiska vänner som lät oss flytta in i gästrummet. Vi hade hela tiden tak över huvudet och våra värdar var lika fantastiska som alltid, men tiden utan ett eget hem var ändå oerhört jobbig. Med ljus och lykta sökte jag efter lägenhet hos Eslövs bostäder men eftersom jag saknade fast inkomst (egenföretagare har ingen ”fast” inkomst) så ville de uppenbarligen inte hyra ut till mig. Hade det handlat om enbart mig så hade situationen varit mycket mer hanterbar men att, som förälder, inte ha någon egen bostad var fruktansvärt. Och att inte veta när jag skulle hitta en bostad var än värre. Mången natt grät jag mig till sömns, bara för att på morgonen vakna tidigt och köra mina barn till sina respektive skolor i Eslöv….6,5 mil enkel resa. Billig historia det..suck.

Efter några veckor beslöt jag och P oss för att köpa ett hus istället, och när vi äntligen skrev under kontraktet visste lyckan inga gränser. Mitt liv var fullkomligt. Mitt liv ÄR fullkomligt. Perfekt. Jag älskar att leva. Jag älskar…kort och gott.

Tänker ofta på alla de människor som saknar ett eget hem..och på hur många av dessa som faktiskt inte har några vänner att bo hos. När höstvindarna viner utanför dörren kurar vi ihop oss i våra varma hem. Vi dricker te och äter smörgås och tar våra trygga liv för givet.
Jag vill ikväll skänka en tanke till alla de människor som inte vet var de ska sova inatt. Till alla de som inte har sommarstuga i Norrland eller medel att köpa ett eget hus. Till alla de som i bästa fall hittar en trappuppgång att sova i. För de finns, ser ni…de finns mitt ibland oss. I Sverige, år 2011. På fullaste allvar.

Är tankfull ikväll. Och lycklig. Jag har i sanning precis allt jag någonsin har önskat mig.
Fridens liljor, hörrni.

 

 

Mysterier…

Som det stormade igår! Solskenet tyckte hela det här blåseriet var oerhört obehagligt och undrade om det inte var säkrast att vi barrikaderade oss i källaren.
Själv satt jag i skymningen på altanen och bevittnade till min förskräckelse en liten förvirrad igelkott som irrade runt på gräsmattan. Tagen av kottens öde berättade jag om detta för familjen…som också tyckte synd om det lilla livet.

Någon timme senare hörde jag att någonting blåste runt utanför huset och när jag kom ut kunde jag konstatera att det var våra soptunnor. Medan jag sprang omkring på gården och samlade ihop våra pinaler uppmärksammade jag något märkligt…i en av våra blomlådor saknades en planta. Konfunderad berättade jag detta för P och vi var överens om att det kändes obehagligt att någon gått in på vår gård och snott den. Vi kunde inte heller riktigt förstå varför någon ansåg en av våra ljungplantor vara så begärlig.

Stormen rev vidare utanför fönstret. Vi kurade inomhus, hunden likaså. Ingen kände för att gå ut. Hunden har dock vissa svårigheter med att sköta sina behov inomhus så till slut fick jag med honom ut. Till min förskräckelse insåg jag att den stackars igelkotten fortfarande irrade omkring på gräsmattan. Jag beslöt mig för att kika närmare på den, tyckte så synd om den. Mörkret hade hunnit lägga sig ordentligt vid denna tidpunkt så inte förrän jag var runt en meter ifrån igelkotten insåg jag….
…att det inte alls var en igelkott utan vår saknade ljungplanta.
Någon som kan föreställa sig hur dum jag kände mig? Drabbades av ett hysteriskt skrattanfall och försökte halvgråtande förklara det hela för Storebror och P…som undrade om jag kanske behövde någon specialmedicin för min åkomma.

Tycker i alla fall att det är rätt märkligt att stormen lyckades lyfta upp en av plantorna och sedan transportera den runt huset och längst bort till andra änden sv trädgården. Och ja, det kändes ändå skönt att det hela inte rörde sig om en vimsigt nyvaken igelkott. Och skönt var det också att mysteriet med plantan löstes.
Själv var jag dock så uppe i varv av alla märkliga händelser, och av stormens piskande, att jag inte somnade förrän vid halv tre inatt, men ja…det är en annan historia.

Håll i hatten, hörrni!

Du stinker!!!

Sitter på Öresundståget på väg hem från dagens föreläsning i Växjö. Och jag lider. Som jag lider.
Bredvid mig sitter en kvinna som uppenbarligen tyckte att det var en god ide’ att duscha i parfym istället för i vatten imorse. Jag är sur på henne, för hon får mig att må fysiskt dåligt.

För mig, som har de neuropsykiatriska funktionsnedsättningar jag har, är hennes väldoft fruktansvärd eftersom jag är oerhört känslig för dofter. Även allergiker har det jobbigt med starka parfymer.
I mina ögon är människor som dränker in sig i parfym oerhört egoistiska, och jag brukar ge dem onda ögat. Jag tycker att de är oerhört respektlösa.
Bada gärna i parfym där hemma men gå för allt i världen inte ut bland andra människor. Förstå att det du tycker luktar mumma kan få andra människor att vilja kräkas.

Personligen sitter jag hellre mitt i en gödselstack än bredvid parfymstinkande människor.

Nä, skärp er…å det grövsta!
För övrigt…trevlig helg, hörrni.

Empatistörningar…

Det finns människor som lever med i stort sett obefintlig impulskontroll.
Det finns också människor som inte besitter förmågan att sätta sig in i andra människors känslor. Det finns människor som alltid utgår ifrån sig själv, och som saknar den medfödda förmågan att ta hänsyn till andra människor.
Dessa människor uppfattas många gånger som extremt egoistiska och, rätt frekvent, som nästan elaka mot andra människor. Resultatet blir allt som oftast att de blir väldigt ensamma eftersom ingen människa vill umgås med någon som aldrig tar hänsyn till deras tankar och känslor. De blir också ofta utskällda och förebrådda för sina egoistiska manér….
…och eftersom de saknar förmågan att se någon annans behov så svarar de med ilska och anklagelser.

Ingen människa orkar, och bör inte heller vara tvungen att, stå ut med en människa som konsekvent ignorerar deras känslor. Inte ens om de förstår de bakomliggande orsakerna. Det är så svårt det här, för samtidigt som det givetvis är hemskt att välja bort en människa som inte kan rå för sitt beteende så kan ingen anses vara tvungen att leva sitt liv med att konstant tvingas stryka på foten. Det finns inga vinnare i detta scenario, enbart förlorare.

Är det hopplöst? Måste människor som lever med empatistörningar bli isolerade?
Svaret är givetvis NEJ. För även om man inte av naturen besitter förmågan att ta andra människors känslor i beaktan så kan man lära sig vilka konsekvenser ens eget handlande kan få, och på så sätt lära sig strategier för att umgås med andra människor på ett sätt som inte skadar någon. Eftersom dessa människor alltid utgår ifrån sig själva så kan de, med stöd, lära sig att undvika att drabbas av de negativa konsekvenser som deras handlande framkallar. För ingen vill ha negativa konsekvenser. Ingen.
Detta görs inte i en handvändning, och det är kanske inte heller går att lära in varenda social situation…men att inte göra något alls ger ett gräsligt resultat varenda gång.

Det allra viktigaste är att de människor som finns med som stöd när någon lär sig konsekvenser är just konsekventa. Att de alltid står för den konsekvens de satt upp. Att klappa någon på axeln och hitta på ursäkter i deras ställe hjälper inte en enda själ. Den som verkligen vill göra skillnad är inte den som vinner popularitetstävlingar genom konstant medhållande utan den som är beredd att emellanåt bli impopulär och ändå aldrig vika ifrån planen.

Att banna hjälper definitivt inte. Att alltid ge medhåll hjälper precis lika lite. Att tydligt, och ärligt, redogöra för sina känslor och förklara för en människa vilka konsekvenser som kan komma av deras handlande däremot…det är kärlek.

Nu ska jag möta P vid tåget. Ack, ljuva liv.

Häpp, hörrni!

SLUTA!!!

SLUTA!
Sluta säger jag!
Sluta skicka drivor med reklamblad till mig. Jag vill inte ha dem. Jag tittar aldrig i dem. Ni slösar era pengar på något som aldrig blir läst, och som hamnar omedelbart i pappersinsamlingen.
Jo, jag vet..man kan sätta upp en Ingen reklam tack-skylt men någonstans har jag ett litet motstånd mot att tillverka en skylt för att skydda mig mot något jag aldrig någonsin frågat efter.
Nä, jag tycker att reklamskickarföretagen borde sluta skicka reklam till människor som aldrig bett om skräpet. Skicka dem till de reklamintresserade istället. Låt det reklamläsande folket tillverka vill ha reklam tack-skyltar och sätta på brevlådorna istället. De VILL ju ha reklamen…de kan gott tillverka en skylt.

Och SLUTA julpynta! Det är inte första advent förrän på söndag. Alltså nu på söndag. Söndag den 27:e november då alltså. Såg de första julljusstakarna i fredags och för varje kvällspromenad dyker det upp fler och fler. Och inom mig kryper det…för jag tycker att första advent är en lite magisk dag. Jag älskar att vänta på att få plocka fram julljusen, och jag älskar när första advent äntligen är kommen och jag får adventspyssla och mysa efter en lång mörk höst. Jag älskar känslan.
Det är väl inte särskilt många som börjar fira julafton en vecka för tidigt…eller? Så varför fuska med första advent?
Nä, murr. Och muffel.

Äh, bry er inte om mig…jag är bara lite magknipsgrinig. Vet inte om det beror på att jag tryckt i mig för mycket laktos idag eller på att jag kanske druckit en två-tre koppar kaffe för mycket…eller ja, något annat, men oavsett vilket så är det enerverande. Jag gillar inte magknip. Inte alls faktiskt.
Förlåt mig. Ska försöka snäppa ur det. Och jag ska försöka att inte reta upp mig på saker jag inte kan påverka. Det är egentligen en rätt korkad sysselsättning.
Se..det känns redan bättre. Tror jag kan koncentrera mig på filmen nu.

Ha´re hörrni!

Vi rullar…

Om ni bevittnat två svettiga individer som i duggregn, och med krökta ryggar, släpar en dra-maten fullproppad med klickgolv så kan jag avslöja att det var jag och P. Vi är båda enträgna, något överaktiva, individer och om vi har bestämt att vi ska lägga golv i helgen så låter vi inte en bagatell som att bilen är på verkstaden stoppa oss. Emellanåt kan envisheten kanske vara lite onödig när man tittar i backspegeln men oftast är den en icke försumbar tillgång.

Veckan som gått har varit hektisk. Jag rusar mellan nya arbetsuppgifter och gamla åtaganden i blixtens hastighet…åtminstone när tågen går som de ska. Eller ”åker”…som en bekant brukar säga varje gång jag säger att tåget ”går”. ”Tåg rullar på rälsen, de åker!!”, brukar han myndigt deklarera, ”Det är du som går!”
Han har rätt…givetvis. Människor med autismspektrumstörningar är oftast logiska individer, om man bara tar sig tid att lyssna på vad de säger. Och allt som oftast har de faktiskt rätt, hur enerverande det än må vara för mer icke-logiskt tänkande individer.

Nä, nu rusar klockan (korkat uttryck det också) så jag får lov att logga ut. Tåget mot Eslöv rullar/åker snart och vi ska handla lördagsmums.
Ha en härlig lördag, hörrni!!

Inte illa pinkat…

Lyckades idag missa ett tåg jag suttit och tittat på i femton minuter…det ni. Hur lyckas man med dylikt?
Som tur är går det ju fler tåg, inte bara bildligt talat. Sitter följaktligen på ett Öresundståg för närvarande, och attans vilken fart det har. Har ju arbetat upp en gräslig pågatågsvana här, och har imponerats av det snabba färdsätter…men Öresundståget är ju onekligen snäppet vassare. Hässleholm-Malmö på 44 min, det är banne mig inte illa! Slår bilkörning alla dagar i veckan.

Ska för övrigt på möte med Bemötandeprojektet i Malmö idag. Vet inte om jag kommer att hinna med det hädanefter eftersom jag numera arbetar heltid men hoppas kunna ha åtminstone en lilltå inklämd…jag brinner för dessa frågor nämligen, utifall det gått någon förbi.

Lilla Mamsen har återvänt till Hudiksvall. Känns alltid som mest tomt dagarna efter det att hon åkt. Vad tiden lider så trillar allt in i sitt gamla lunk men i början vill jag hela tiden ropa efter henne när det är dags för kaffe. Nåväl…jag har åtminstone Hudiksvallsbiljetter bokade. Det känns riktigt bra! Kära P kom till och med ihåg att boka biljett till vår fyrfoting. Blir hans första tågresa…kan undra hur det ska gå. Får väl diskutera ingående med honom innan avresan, och förklara alla de fördelar jag upptäckt med tågresor. Borde funka. Kan jag bli tågfrälst kan ALLA bli det…inklusive hundar.

Nu ska jag sluta skriva innan jag kräks av åksjuka. Om inte annat så av hänsyn till mina medresenärer.

Häpp, hörrni!

Tid…

Ibland orkar jag allt, ibland ingenting. Sådant är livet, gissningsvis för oss alla…
Ibland vaknar jag om morgonen och känner mig osårbart oövervinnerlig, sådär härligt stark och lycklig att det känns som om vilken motgång som helst skulle kunna passera näst intill obemärkt. Och ibland vaknar jag med en känsla av att jorden kommer att gå under om jag inte hinner dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro.

Numera vandrar jag allt som oftast omkring med ett stort leende på läpparna, men visst händer det att jag kan skymta det svarta hålet då och då. Framförallt när huvudet bankar och kroppen vrålar åt mig att sova trots att tankarna håller mig klarvaken.
Inte mycket kan få mig så frustrerad som bristen på tid. När högen med saker jag vill hinna med överstiger tidens faktiska rum känner jag mig allt för ofta otillräcklig…trots att jag vet att ingen människa kan göra allt. Trots att jag vet att allt ansvar inte alltid ligger på mina axlar.

Det finns så mycket jag vill göra, så många samtal jag vill delta i, så många människor jag vill finnas för, så många företeelser jag vill kämpa emot…och ändå envisas dygnet med att enbart ha tjugofyra timmar. Så nesligt, så frustrerande.
Att tvingas kapitulera inför det faktum att man bara är människa är inte alltid roligt, men emellanåt livsviktigt. För gör man inte det går man till slut på grund. Jag har insett det. Äntligen.

Tiden som bostadslös satte sina spår i mitt inre, och inte förrän i efterhand har jag förstått hur fruktansvärt dåligt jag mådde då. Jag har också insett att jag helt enkelt behöver tid för att återhämta mig, tid för vila….och lugn. Jag kan fortfarande drabbas av en overklighetskänsla över det faktum att vi faktiskt har ett eget hem nu, att ingen kommer att tvinga oss att flytta härifrån…att det är vårt. Och jag har äntligen fattat att jag behöver tid för att bearbeta det vi genomlevt. Tid för att hämta krafter, läka och bli hel.
Den tid då jag återigen kan bege mig ut bland människorna kommer. Den tid då jag har krafter som förr kommer, det gör den. Jag måste bara vila först..på allvar.

Och nu ska jag sova. Djupt och länge. Och jag ska drömma vackra drömmar!

Natti natti hörrni

-10 kr/dag…det är väl rimligt!

Sitter här och surfar rundor….och förundras.
Det finns något som heter habiliteringsersättning (förkortat hab.ersättning). Hab.ersättning är den summa pengar som människor som har daglig sysselsättning får som dagslön för det arbete de utför. Arbete är viktigt för alla människor, även människor som har daglig sysselsättning..givetvis. Och för arbete vill man gärna ha lön. Så är det..för alla.
Skillnaderna mellan människor som har lönearbeten och människor som har daglig sysselsättning är väl egentligen flera men en STOR skillnad är ersättningsnivån….för de som har daglig sysselsättning tjänar mycket mindre per dag än vad människor med lönearbeten tjänar per timme.  

I Helsingborgs kommun ligger hab.ersättningen på 35 kr/dag. 35 kr! Vill deltagaren äta lunch, vilket de flesta gör eftersom de egentligen inte har något annat alternativ, så måste de betala 45 kr/dag för den. De går alltså 10 kr minus varje dag. Rimligt?

För den som är intresserad av att läsa mer i ämnet rekommenderas följande länk; http://svt.se/content/1/c8/01/46/79/53/LSSwebb.pdf

Varför inte höja hab.ersättningarna så att människor som utför arbetsuppgifter istället kan känna att de faktiskt tjänar pengar? Varför inte låta dem slippa känna att de enbart är beroende av bidrag och att det arbete de utför är värt något?
Visst finns där människor som av olika anledningar inte kan utföra arbetsliknande uppgifter på sin dagliga verksamhet, men det finns också väldigt många som kan det…och dessa människor tycker jag ska ges en möjlighet att få komma in på den ekonomiska samhällsarenan i annan form än endast genom bidrag. Tänk er själva hur det skulle kännas att aldrig kunna påverka sin ekonomiska situation…att aldrig kunna kämpa för löneförhöjning, och att aldrig få känna att de arbetsuppgifter man utför är värda att betala för.

Nä, huga..jag blir rätt purken emellanåt. Nu är en sådan gång!

Häpp på er!

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×