Musik i mina öron…

Sitter på tåget på väg mot Helsingborg och tänker återigen att det här med tågresande inte är så dumt.
Med musik spelande i öronen försvinner alla medresenärer in i dimman och jag kan ägna mig åt bloggande…exempelvis.

Musik förresten…, jag älskar musik. Musiken har alltid varit en viktig ingrediens i mitt liv. Med det i åtanke, föreställ Er då hur jag njuter när min älskade P spelar piano för mig om kvällarna. Jag älskar att ligga på soffan och betrakta honom allt medan han trollar fram ljuva toner. Solskenet kikar också ner emellanåt, ty även han är en musikälskare av rang.

På tal om…eh, ingenting så ska här festas ikväll. Min kära väninna Vera fyller år, och det ska firas med middag och skratt i Malmö. Ser verkligen fram emot det.

Men nu, mina vänner, ska jag sluta skriva innan jag kräks. Inte av kräksjukan då den här gången, utan av åksjuka.

Ha en ljuvlig dag, hörrni!

Kaskadspyor…

…är allt annat än trevliga. Vinterkräksjukan är här, med besked. Både Solskenet och jag ligger här hemma och tycker synd om oss själva. Även stackars P har plockat upp den illasinnade bacillen. Tycker ärligt talat att det är lite mer synd om honom än om oss, för han ligger ensam och övergiven på ett hotellrum. Att vara sjuk är alltid piss. Att vara sjuk när man inte är hemma är rena rama kodyngan!

Med hopp om snabbt tillfrisknande. Vi hörs…

When on train…

Så…nu sitter jag på tåget. Igen. Har blivit en duktig tågbrukare. Eller ja, jag övningskör åtminstone.
Resan till Helsingborg imorse var sannerligen en upplevelse för en tågnovis som undertecknad, för den började med en försening på tio minuter…vilket innebar att jag skulle missa mitt anslutningståg i Lund. Smått panikslagen ringde jag P och deklarerade mina frustrationer varpå han lungt påpekade att det går massor med tåg från Lund. Ett missat tåg innebär alltså ingen katastrof, de går med mindre än en halvtimmes mellanrum.
Kände mig lite tappad bakom vagnen men var ändå glad över att min ihopfantiserade tågkatastrof visade sig vara ickebefintlig.

Korkade lutande bänkar på Malmö Station

När tåget så kommit i rullning, tio minuter för sent, drabbades jag av nästa dråpslag…tåget blev stående mellan Örtofta och Lund i hela femton minuter. Lägg där till att tåget vid den här tidpunkten var knökfullt (jag HATAR knökfulla platser!) och att paniken steg inom mig. Med fasa insåg jag att jag kanske skulle missa den nya tilltänkta anslutningen varpå jag kanske skulle komma för sent till min föreläsning.
Ringde min kollega för att meddela att jag kanske skulle bli sen och fick då veta att hon blivit sjuk….
Hon – sjuk
Jag – fast på tåg
=
Det här går ju faktiskt inte….

Det går uppför i Helsingborg...

Jag hann i alla fall, det gjorde jag. Tåget lossnade till sist och jag hann med rätt anknytning mot Helsingborg. Från Knutpunkten halvjoggade jag upp för backen till sjukhuset (jag föreläste för personal på barnakuten) vilket var ett motionspass som hette duga. Jisses så jag flåsade när jag äntligen nådde toppen. Borde finnas linbana, eller nå´t.

Trots morgonens strapatser så gick föreläsningen bra, och nu sitter jag här (lugn som en filbunke) och skumpar på tåget mot Malmö.
Faktum är att jag börjar se tjusningen med tågresor. Man slipper irritera sig över pantade medtrafikanter, slipper få ischias, slipper få ont i axlarna, slipper koncentrera sig, man spar miljön..och pengar, ej att förglömma….
Man kan lyssna på musik och blogga istället, allt medan man dricker god dryck och mumsar på en smörgås.
Tilläggas skall att just detta tåg håller tidtabellen. Och det är rätt folktomt. Kanske påverkar det mina tågåkarkänslor. Kanske. Eller ja, troligt.

Hur som helst…jag ska bli en flitig tågresenär, jag har ju pågatågstationen intill knuten. Något annat är inte försvarbart på något sätt.

Men nu önskar jag Er en ljuvlig fortsättning på dagen!

En resa, onekligen…

Föreläser för personal på Barnakuten i Helsingborg idag. Sitter här i pausen, i ett lungt hörn, och dricker mitt kaffe i självvald ensamhet. Fikapaussorl är inte min grej…bättre då en stunds bloggande i enskildhet.
Resan hit var för övrigt en riktig upplevelse. Passar på att skriva om det när jag sitter på tåget på vägen till Malmö senare idag.

Tills dess…
…ha’re gött, hörrni.

Varför?!

Varför i hela fridens dagar har man bänkar som lutar framåt på Malmö station?!
Är det för att undvika att människor ligger på dem måntro?
Men hallå…newsflash…det går inte att sitta på dem heller! Åtminstone inte om man är skapt som jag…

Korkat! Hrmf…

Vad gör Ni?!

Efter en härlig biokväll tillsammans med P, Solskenet och en omtyckt bekanting ser jag fram emot att jäsa ut i soffan. Kan tänkas att jag åt en hamburgare innan bion. Och kanske också lite för mycket popcorn. En sak är säker, något mer ätbart blir det inte idag.
Vi såg Svensson, Svensson för övrigt, och den var faktiskt riktigt rolig. Skrattade mig till lite magknip emellanåt.

För övrigt undrar jag vad nu gör med all fritid?
Syftat då till alla Ni som inte har möten med BUP. Och HAB. Och resursskolor, sjukgymnaster, LSS-handläggare, ledsagare och läkare.
På väg hem från dagens BUP-besök började jag fundera över hur mycket tid jag faktiskt lägger ner på alla möten och besök…och kom fram till att jag hade hunnit måla många köksluckor om den tiden istället var ledig….
…fast å andra sidan skulle det innebära att jag antingen inte hade mina söner (vilket är ett alternativ som för mig är helt otänkbart) eller att jag hade söner utan npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Och hade de inte npf så skulle förmodligen inte jag heller ha haft det eftersom de faktiskt är rätt ärftliga…och ja, då hade jag inte varit lika energifylld som jag är. Och vet ni vad, det skulle jag inte vilja. Jag trivs med mitt överenergiska liv. Faktiskt.

Nu ska jag dock lägga ner energin för dagen och försöka varva ner inför natten. Hade tänkt sova gott inatt, ser ni. Imorgon skall det målas, som attan.

Sov sött, hörrni.

Jag känner mig lurad…

Eric Donells föreläsning var, som förväntat, lysande. Vi hade den stora äran att sitta på balkongen vilket innebar en lugn avslappnad tittmiljö utan någon trängsel över huvudtaget, vilket passade mitt sällskap oerhört väl. Mig med, för den delen.

Eric Donells föreläsning igår...sett från ovan...

För övrigt har jag kikat på elpriser idag. Min spontana reaktion; Sicken djungel….
Efter överläggningar med P tror jag dock att vi hittat ett alternativ vi kan trivas med. Varje gång jag förhandlar med dylika bolag (gäller inte bara elbolag märk väl) övermannas jag dock av en känsla av att jag håller på att bli lurad, allra helst om försäljaren i fråga låter överdrivet trevlig..och om jag märker att försäljaren verkar ha bråttom med att skriva under avtalet. Näpp, då tänds varenda varningslampa i mitt varningssystem. Ärligt talat tycker jag att retorikutbildarna borde poängtera vikten av att kunden känner sig ärligt bemött, annars är risken för att det inte blir något avtal överhängande.
Eller är jag ensam om att fungera på dylikt vis?

Bloggposition...

Förutom elbolagsförhandlingar har jag också gått igenom, och reviderat, min kalender. Inser att jag kommer att ha fullt upp framöver, med såväl uppdrag som är inbokade sedan länge som upplärning på nya arbetet. Lägger man därtill renoveringen av huset så lär schemat bli späckat…
…me like.
Lilla mamsen dyker också upp i slutet av den här månaden och det ska verkligen bli jättekul. Har lite mamma-abstinens, ärligt talat. Det  kan man ha, även om är 37 år. Faktiskt.

Men nu ska målarburken fram.
Ha det gott, hörrni!

Missa inte Eric Donells föreläsning ikväll!

Eric och Jessica kom på en snabbvisit imorse. Har lite träningsvärk i mungiporna efter att ha smilat upp mig inför Erics fotograferande. Jag ska nämligen vara med i en webbutställning framöver, vilket var anledningen till att det fotograferades.
Det här med att försöka se glad och naturlig ut på bild är banne mig inte helt enkelt…

För övrigt hoppas jag att alla som har intresse och möjlighet kommer på Erics föreläsning ”Jag vill vara normal”  kl. 18 i Ebenesersalen, Hässleholm. Jag lovar att den är väl värd pengarna. Har sett den tidigare men ska i alla fall åka dit och lyssna.

Ute spöregnar det, som om det vore höst. Har lite svårt att fatta att det faktiskt snart är november.
Tiden har sprungit, rusat…men så är det när det händer mycket runt omkring. Har man dessutom lite halvkass tidsuppfattning så känns det hela ännu mer overkligt.
Sedan är det också så att jag vågar skryta med att jag faktiskt är rätt bra på att leva just nu. Kanske är det till och med så att det är det enda sätt jag kan leva på. Det som varit kan man lära av, det som kommer kan man drömma om…men leva kan man aldrig göra någon annanstans än just idag. Just nu…

..och det, mina vänner, ska jag göra nu också…först blir det en tripp till Helsingborg.

Fridens liljor, hörrni!

Varför…

…nöja sig med njursten och bihåleinflammation när man kan slänga på lite magsjuka på det hela?!
Sålunda resonerade uppenbarligen min kropp i lördags. Men varför klaga…jag lever ju fortfarande.

Bitter?! Nä, inte jag…
Ärligt talat kunde det ha varit mycket värre. Ärligt talat har jag det väldigt bra.
Och imorgon kommer Eric Donell med frun Jessica på besök…det ska bli trevligt. Solskenet är lite putt över att de kommer när han är i skolan, han gillar Eric, men låter oförrätten passera eftersom han har ett datorspel på ingående.

Nu…sängen. Ska försöka sova ihop en hel bunt krafter tills imorgon.

Sov sött, hörrni

När barnen försvann…

Imorse vaknade jag med ett ryck och insåg förskräckt att klockan var för mycket.
I panik rusade jag upp för trappan för att väcks barnen…
…varpå nästa chock drabbade mig; Barnen var borta!!!
Förvirrat stod jag och stirrade på de tomma sängarna i säkert fem minuter innan jag fann mig, rusade ner och skickade sms till Storebror.
Förklaringen…Storebror hade vaknat, väckt Solskenet och sedan hade de åkt till skolan. De tyckte att jag kunde få sova lite.

Jag har nog världens mest omtänksamma söner!
Hur gick det till att de helt plötsligt blivit halvvuxna?! När hände det?! Vart var jag?!

Jag älskar Er, grabbar. Ni är underbara! Jag är så stolt över att vara Er mamma!

Nu väntar föreläsning i Helsingborg.
Fridens liljor, hörrni…

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×