Manjana manjana…

Ibland har dygnet för få timmar. Just nu är det så här hemma hos familjen Annorlunda.
Jag har många olika uppdrag samtidigt som jag försöker hinna med husrenovering och slöslappande. Det är på håret men faktum är att ekvationen på något konstigt vis går ihop. Dock har vissa ideella engagemang fått stryka på foten, precis som bloggandet.

Manjana på altanen...

Solen skiner där ute, och den sommarblommiga klänning jag hoppade i imorse har viskat sommarsånger i mitt öra mest hela dagen. Tog en hundpromenad imorse, iklädd svarta jeans och svart kappa. ”Onekligen kommer man att tänka på sagan om hur vinden och solen tävlade om vem som kunde få en man att ta av sig jackan först”, sa P. Precis som i sagan så vann solen idag för på hemvägen hängde jackan över axeln. Väl hemma hoppade jag i tunna sommarklänningen och gick in i sommarläge; lagom manjana.

Sommarläget till trots så har jag fått mycket uträttat idag. Förutom lunch tillsammans med P har jag svarat på ett stort antal mejl samt förberett morgondagens föreläsning.
Jag ska föreläsa om själva föreläsandet imorgon, alltså inte om neuropsykiatri utan om hur det är att föreläsa och vad man bör tänka på, vilket är något nytt för mig. Hoppas och tror att publiken ska komma att finna det givande, trots att jag är novis på området.

"Det fladdrar till i en tyllgardin..."...eller nå´t..

Bomullsgardinen fladdrar i vinden här, och den ljumma brisen kallar på mig. ”Kom Lisa”, viskar den, ”Kom ut och lägg Dig på gräsmattan”.
Faktum är att jag tänker hörsamma uppmaningen. Nu packar jag ihop datorn för dagen och njuter av höstens kanske sista sommarmanjanadag.

Fridens liljor, hörrni!

Men hallå!!!!

Trots nattens långa trötta blogginlägg vägrade hjärnan stänga ner. Lyckades få en timmes sömn innan klockan ringde. Känns kul…oh ja.
Prupphjärna!!

Ska nu försöka koncentrera mig på dagens godmanuppdrag trots att hjärnan går i slow motion.
Tur man är överenergisk…onekligen.

Häpp, hörrni

När huvudet säger nej…

Huvudet bankar ilsket ikväll, som om det sitter en ilsken liten illbatting där inne och hamrar bestämt på lillhjärnan. Kanske beror skallebanget på att nacken värker efter all målning, eller så beror det kanske på att alla de spänningar som hemlösheten innebar håller på att släppa. Kanske är det mest troligt att det är en kombination…en mysig liten skallebangkombo.
Huvudet säger; Nej, stopp och belägg..vila nu.
Tankarna i kaos har dock avstannat den sista tiden. De flyter fridfullt fram och ploppar ut i lagom takt. Jag har en livssituation som passar mitt sätt att vara nu, så till den milda grad att jag inte behövt äta min Concerta på två månader…tankarna sorterar sig ändå. Medicin är fantastisk, när den behövs…men behövs den inte bör man inte knapra i sig den, oavsett om det handlar om Concerta eller Alvedon.

<3

Grabbarna och jag är solo ikväll, den specielle mannen i mitt liv (låt oss kalla honom P) är ute på arbetsresa. I mitt skallebangtillstånd kände jag ingen större lust att laga någon större middag varpå jag listigt kom på att ett enkelt och gott alternativ till tillagad mat skulle kunna vara toast.
Något toastjärn har jag inte längre men tänkte att jag skulle kunna använda den stora elektriska grillmanick som jag köpte för cirkus 12 år sedan på något lågprisvaruhus. Den borde fungera på samma vis som ett toastjärn, tänkte jag och log för mig själv.

När jag några minuter senare (efter att ha hyvlat femtioelva ostskivor och gjort i ordning tio stycken toasts) kunde konstatera att grillmanicken inte alls lämpade sig för toasttillagning log jag däremot inte alls. Brödet brände fast i grillplattorna och det hela blev inget annat än en riktig röra. Fanns inget annat att göra än att plocka fram nya brödskivor, hyvla femtioelva nya ostskivor och ställa in toasten i ugnen istället.
Man lär så länge man lever…sägs det.

<3

För övrigt startade jag dagen med ett möte med Bemötandeprojektet i Malmö. Vi har många intressanta planer för hösten, hemsidelänk kommer inom det snaraste.
Efter Bemötandemötet hoppade jag i Victor Volvo (för det heter den, bilen..det har Solskenet bestämt) och pluttrade iväg mot Kristianstad där jag föreläste i tre timmar för en härlig samling intresserade människor.
Den närmaste tiden kommer att bli hektisk, har många åtaganden inbokade…det blir en härligt hektisk höst. Tre h:n, precis som jag vill ha det. På hemmaplan är nämnligen allt lungt och harmoniskt, och när livet känns lungt och harmoniskt klarar jag nästan hur mycket som helst. Då tuffar jag på som ett ånglok och puffar glatt ut lite rök med jämna mellanrum. Däremot kommer jag att tvingas tacka nej till en del ideella engagemang..tist men tyvärr oundvikligt. Inte ens adhd-Lisa orkar med hur mycket som helst, förstår Ni.

Ska nu börja med att tacka nej till fortsatt kvällsaktivitet och hoppa i säng. Ögonlocken vill inte längre hålla sig uppe..man ska lyssna på kroppen, det ska man.

Sov gott, hörrni!

Rättspsykiatri och tapeter…

Jag besökte utställningen Låt det läka på Trelleborgs museum i lördags.
Rekommenderar den till alla…varenda en av Er.

Utställningen "Låt det läka" på Trelleborgs museum

Utställningen handlar om psykets historia och har en del helt ägnad till rättspsykiatri med anledning av det rättpsykiatriska centrum som finns i planerna för Trelleborg. På ett givande och lättförståeligt sätt får besökaren följa en rättspsykiatrisk patients vardag…och när det gäller psykets historia så finns där intressanta exempel på hur människor genom tiderna sett på just psyket.
”Psykiskt sjuk eller normal, gudomligt välsignad eller ignorerad – det beror på vilken tid du lever i och på vilken plats du befinner dig.”

En rättspsykiatripatients dag...

För övrigt har jag målat. Kroppen värker men i hjärtat bubblar det av lycka.
Vi bor i ett riktigt kaos för närvarande. Tallrikarna och glasen står i gästsängen och köksbordet har förvandlats till målarbord. Kryddburkarna står i en kasse i hallen, tillsammans med kaffebryggare, mixer and so on.
För att ytterligare spä på oredan började jag riva tapeter i lillhallen imorse, för varför göra bara en sak när man kan renovera överallt samtidigt…eller?

En extremt parant målningsposé..

Kaos är det alltså, men det underbara i det hela är att det är VÅRT kaos…vår egen renoveringsröra. Känslan är magisk.
Grabbarna verkar inte nämnvärt berörda av det hela. De har sitt på övervåningen och verkar rätt nöjda med att få maten serverad i TV-rummet. Inte så att de lider direkt…med andra ord.
För övrigt har Solskenet börjat åka tåg till och från skolan. Inte ensam förvisso, men det kommer. Han har nu järnkoll på vilken perrong tåget går ifrån, och hur man gör när man visar tågkort. Han håller på att bli stor, killen. Min lilla lilla kille. Känner mig som etthundrasju år när jag säger detta..men; Herre jisses, så fort tiden går.

Rocky ville också hjälpa till....

Nu kan jag inte lata mig mer, har tak att måla och tapeter att riva. Det verkar märkligt nog vara så att taket inte målar sig själv..tänka sig.

Fridens liljor, hörrni!

Tapeter...here I come...

Kända människor och kistliknande rum

Solen skiner mellan regndropparna där ute, och jag ligger på sängen och kikar ut. Regndroppar i sol är oerhört vackra tycker jag. Och regnsmatter på tak är himelskt…som om en bit av himlen knackar på.

Stockholmsresan var givande, trots det faktum att vi sov i ett kistliknande rum.
Jag har sovit på åtskilliga hotellrum i mina dagar, men aldrig någonsin har jag stött på något liknande. Rummet var så litet att jag drabbades av gränsfallsklaustrofobi. Det faktum att det inte fanns något fönster gjorde inte det hela bättre. Att spendera kvällen på hotellrummet var det inte tal om så istället drog vi en repa på stan innan vi trötta stupade i säng och somnade av ren utmattning.
När jag på morgonen skulle gå på toaletten höll jag på att slå halvt ihjäl mig eftersom jag glömt bort att jag sov i överslafen…men ja, den historien lämnar vi därhän.

Psykiatridagen 2011 anordnades i Bonnierhuset i Stockholm.
När jag satt i foajén kunde jag inte annat än undra om det är ett krav att se ut som kronprinsessan Victoria eller prins Daniel för att få anställning i just Bonnierhuset…för var jag än vände huvudet kom det små kopior halvspringande. De såg sammanbitna ut, och de gick med raska steg. Själv satt jag tillbakalutad i en fåtölj och kände mig oerhört nöjd över att vara en tvättäkta bonnläpp.

Föredragen som hölls var alla givande. Måhända dök det inte upp särskilt många nyheter men det som togs upp var ändå relevant och intressant.
Ing-Marie Wiselgren, projektledare inom SKL (Sveriges kommuner och landsting) höll tillsammans med Lovisa Strömberg, ämnesråd på Socialdepartementet, ett föredrag om vad som hänt med de pengar som regeringen avsatt för psykiatrin. Slutsatsen blev att mycket förvisso har gjorts men att vägen fram till målen fortfarande är väldigt lång.

Anders Milton

Anders Milton talade om de förslag han lade fram, i egenskap av nationell samordnare, och om vilka av förslagen som faktiskt gett resultat. Även Milton konstaterade att det finns en bra bit kvar att traska.

Per-Olof Sjöblom, förvaltningschef för Psykiatri Skåne, höll även han ett intressant föredrag men ett ännu starkare intryck gjorde ändå Per Olsson, verksamhetschef på vårdcentralen i Sjöbo…i alla fall på mig. Hans ord kändes oerhört raka och trovärdiga, och bland alla talare kändes det som om han hade den allra mest bergfasta verklighetsförankringen. Han talade om de svårigheter som finns i samarbetet mellan primärvården och specialistvården, och om hur svårt det kan vara för primärvården att få specialistvården att ta över en patient när primärvården känner att deras resurser inte längre räcker till. Det är beklagligt tycker jag, beklämmande. Resurser måste avsättas för att stärka denna länk i kedjan, gärna igår…

Britt Skålerud Borggren, verksamhetschef för slutenvårdpsykiatrin i Värmland, berättade om processen kring nybyggnationen av Psykiatrins hus i Karlstad. Varenda detalj i huset, från konstval till materialval och placering av husen, var imponerande genomtänkta och jag håller en tumme för att jag får möjlighet att göra ett studiebesök där vad tiden lider.

Förutom ovanstående fann jag också Mikael Landén´s föredrag intressant. Mikael är professor i allmän psykiatri vid Karolinska institutet, och hans tankar kring hur det går att maximera värdet av den psykiatriska vården var oerhört intressanta. Att han dessutom var oerhört underhållande gjorde inte det hela sämre…som en stå-upp-professor. Föredrag måste inte vara fantasilösa uppraddaden av svåra fakta för att vara givande. Han gillas, Mikael, skarpt.  

Avslutningsvis fick vi lyssna till högläsning ur boken En dåre fri, och den som läste var ingen mindre än författarinnan själv; Beate Grimsrud. För en ordtönt som jag var hennes smekande tänkvärda textrader den perfekta avslutningen på en intressant dag…och nöjd kunde jag sedan sätta mig på tåget. Den som känner mig vet att tåg inte är mitt förstahandsval av transportmedel, men trots allt kom jag slutligen hem med förståndet i behåll.

På stationen i Stockholm, där vi satt ute i regnvädret och åt en pizzaslice var, bevittnade vi också hur Robinson-Martin och Camilla Läckberg klev ur en taxi. Och vet ni vad…jag tycker definitivt att Läckbergskan ska sluta banta nu. Lite kött på benen skadar inte alls faktiskt!!

Nu ska jag ta itu med de sista kartongerna på ovanvåningen, sedan ska jag ta en tur till Hässleholm med mina studiedagslediga grabbar.
Regnet har för övrigt upphört nu utanför fönstret. Nu är bara solen kvar. Inte dåligt det.

Hej svejs, hörrni

Förlåt….

….min tystnad, men jag har helt enkelt inte haft en tanke på vare sig datorer eller bloggande i helgen. Vi har flyttat in nämnligen, i vårt nya fina hem. Att lyckan är gränslös behöver jag gissningsvis knappast nämna.

Solskenet älskar sitt nya hus!

Här finns åtskilliga skavanker att förbättra, och renoveringsarbete är inplanerat, men ändå känns just detta hus som det mest fantastiska hus jag någonsin lagt ögonen på. Det är vårt hus. Vårt hem. Vår framtid. Såväl vuxna som halvvuxna rantar runt i ett konstant glädjerus här…bland flyttkartonger och plastsäckar.

Fredag, lördag och söndag ägnades åt att köra i skytteltrafik mellan nya hemmet och de diverse olika tillfälliga hem vi haft den senaste tiden. Gårdagen ägnades åt att packa upp, och att inhandla nödvändiga småsaker. På ovanvåningen står fortfarande ouppackade kartonger, hinner jag drar jag en repa där uppe idag. Helt säkert är det dock inte för snart ska jag faktiskt på en anställningsintervju, och i eftermiddag bär det av mot Stockholm för Psykiatridagen 2011.
Jag är inte direkt en oaktiv person…och lyckligt nog är inte mina hustaksdelare heller det. Vi är aktiva individer vi.

Yiiiiiehaaaa...min gård, min gård, min gård....

Rocky har pinkat in reviret ordentligt. Han stortrivs här. Det faktum att han återigen har en egen trädgård att vakta över har gjort att han återfått skuttandet i benen. Han skuttar omkring och leker med bollar som om han vore en halvårsvalp.
Har för övrigt planterat murgröna också, och några örtkrukor. För även om innemiljön är prio nummer ett så är en angenäm utemiljö också livsviktig för en trädgårdstönt som jag. Och det faktum att jag kan hänga ut tvätt på min helt egna torkvinda gör mig nästan löjligt lycklig.

Men nu måste jag sätta fart, har en hel massa att göra innan anställningsintervjun. Svischar vidare….
…vi hörs snart, hörrni!

Flyttkarlar - Storebror med polare

Att sova är en hel vetenskap.

Sömn…hur gör man?
Har sovit extremt dålig den senaste tiden. Har någon gång lyckats somna innan midnatt men oftast spinner tankarna och kroppen på några timmar efter midnatt…hur jag än bär mig åt. Igår natt sov jag exempelvis tre timmar, natten innan var jag riktigt lycksalig och sov hela fyra och en halv timme. På helgerna däremot är jag en riktig partypooper och slocknar som ett utblåst ljus med jämna mellanrum.

Min älskade solskenskräftfiskare...

Har försökt mig på varenda knep i boken; dragit ner rullgardinen, vädrat så att rummet är svalt, varvat ner innan sänggående…räknat får. Men icke, sömnen vill inte infinna sig ändå.
Jag har provat flera olika insomningstabletter i mina dagar men ingen av dem har gett önskat resultat. Istället för att bli dåsig ligger jag och känner efter huruvida jag känner mig lite trött varpå jag slutligen retar upp mig över att jag inte är trött…och så kan jag absolut inte somna.
Nä, sova är jag inte särskilt bra på. Vanligtvis brukar jag inte påverkas så mycket av sömnbristen men efter den senaste tidens turbulens blir allmäntröttheten och sömnbristen ihop en inte helt lyckad kombination. Känner mig lite som en zombie, som om jag går runt och är utan att egentligen delta. Men jag tänker att det snart blir slut med dylikt. Snart kan jag slappna av igen, och då kommer jag med all säkerhet att piggna till igen.

Att vara vaken är en konst. Att somna en vetenskap.

Appropå flytten så packar jag frenetiskt om dagarna. Visst är det väl märkligt hur mycket saker man samlar på sig utan att ens reflektera över det. Flyttlådorna tar slut på löpande band, och trots att jag kontinuerligt köper nya så finns där alltid några saker mer än vad det finns plats för i kartongerna.
Det är torsdag nu (för klockan är faktiskt 00:02), och det innebär att vi flyttar imorgon. Imorgon fredag alltså. Som jag längtar. Känslan är jämförbar med den känsla jag minns att jag hade när jag fem år gammal vaknade innan midnatt dagen före julaftonen och trodde att det var julaftons morgon. Snopen, och längtande, satt jag längst uppe i trappen och tittade trånande ner i gillestugan där granen och alla paketena fanns. De var så nära…och ändå visste jag att de var utom räckhåll…och även om jag visste att det bara var en natt kvar tills jag skulle få öppna dem så kändes det som om jag skulle tvingas sitta och vänta i minst ett halvår.

Nu är klockan 00:05….jag ska inte sitta här och blippa på datorn. Dylika aktiviteter är inte bra för insomningsfunktionsnedsatta individer som jag.
Näpp..snipp, snapp, snut. Här skall sovas ut.

Natti natti, hörrni

When in arbetsförmedlingen

Började dagen med en tripp till Eslöv i vanlig ordning, och begav mig sedan mot Malmö för ett möte med Bemötandeprojektet i Malmö (Psykiatri Skåne). Tog sedan en tur till Stora möbelmonstret för att köpa fler flyttkartonger och blev sedan bjuden på lyxlunch på tidigare nämnda ställe. Köttbullar i sin enkelhet…men gott var det. Efter flyttkartongsinköp och lyxlunch bar det av mot Eslöv igen eftersom jag hade ett inbokat möte hos arbetsförmedlingen. Japp…arbetsförmedlingen.

Solskenet och jag...

Mitt förra arbetsförmedlingsbesök (Jaoch..långt ord. Lovley!) var inte direkt angenämt. Faktum är att jag lämnade stället med frustrationerna sprutande ur öronen, varpå jag inte direkt kände mig särskilt sugen på att gå dit idag. Men vet ni vad…
….jag möttes av en leende handläggare som arbetsförmedlingen på varenda tänkbart vis borde göra en gipsform av, för ack så ljuvlig arbetsförmedlingsvärlden skulle vara om varenda handläggare hade gjutits i denna kvinnas form. Hon var helt enkelt genomhärlig, och kändes genomärlig. Rak, tydlig och trevlig.
Tack och lov, säger jag. Tack och lov. Hädanefter kan jag gå till arbetsförmedlingen och veta att där faktiskt finns riktiga pärlor.

Så varför arbetsförmedlingen? Tja, i och med min förändrade livssituation känner jag att det vore tryggare att ha en stadig inkomst istället för den något ojämna inkomstfördelning som min nuvarande sysselsättning för med sig. Så jag går till arbetsförmedlingen, och är förpliktigad att varje månad anmäla vilka arbeten jag söker, trots att jag inte ens får någon a-kasseersättning. För näpp…det kan man inte få om man är egenföretagare förstår ni.

Jag har rätt till a-kassa, har arbetat ihop till den i många år, men kravet för att jag ska få ut några pengar är att jag lägger ner mitt företag.
Om jag skulle lägga ner mitt företag skulle det innebära att jag tvingades tacka nej till alla de uppdrag jag har i höst eftersom jag inte skulle kunna fakturera uppdragsgivarna. I a-kassans ögon är det alltså bättre att inte ha några inkomster alls och stämpla heltid istället för att driva ett företag på halvtid och stämpla halvtid. Jag hade kunnat köpa det hela om det vore så att jag bara sökte halvtidstjänster, och inte hade för avsikt att arbeta heltid, men nu är det inte så..jag söker heltidsarbeten. Och under tiden anses det alltså bättre att jag inte har några inkomster alls istället för att jag försöker dra in så mycket pengar jag kan.
Är inte detta märkligt?

Viktigt är dock att inte blanda ihop arbetsförmedlingen med a-kassan, för de har oerhört lite med varandra att göra. Arbetsförmedlingen kan inte påverka a-kassornas regler…men däremot har de en kontrollfunktion…och vad jag tycker om det lämnar jag därhän.

Men nu lämnar vi a-kassereglerna för ikvällnu är det dags att sova. För en två timmar sedan ungefär.

Sweet dreams, hörrni!

It ain´t over ´til it´s over…

Jaha…hade ett inlägg i huvudet när jag satt i bilen tidigare idag, men sedan dess har det passerat så många tankar genom mitt huvud att hjärnan blev helt dränerad. Ligger här nu och här helt blank innanför pannbenet….
Eller nej, sanningen är nog snarare att det är sprängfullt där inne…så packat att inget kan rubbas och slinka ut.
Krafterna tryter nu, vet inte riktigt om jag orkar spurta på upploppet. Fast å andra sidan är ju spurtande ingen nödvändighet. Bara det faktum att jag lyckas kravla över mållinjen känns större än att vinna alla OS-medaljer i världen.

Vi blickar framåt, mot framtiden, och inget kan skymma utsikten. Det tänker jag inte tillåta!
Saknar Storebror som tillfälligt bor hos en klasskompis tills dess att vi har tak över huvudet. Hur stor han än blir kommer han alltid att vara min lille pojke, och även om jag vet att han har det bra så kniper det i mammahjärtat att inte ha honom nära varje dag.
När allt kommer omkring så är faktiskt väntan snart slut, längtan är snart slut…på fredag får vi tillträde till vårt nya hem.
Jag vet att det är så, men kommer ändå inte att känna mig helt säker förrän vi står där med nyckeln i våra händer. Då kommer jag att förstå att det hela är över, och att vi äntligen kommer att kunna fortsätta leva våra liv.

Ska nu försöka uppbåda kraft till den slutliga fajt jag uppenbarligen behöver ta med två kommuner för att Solskenet ska få gå kvar i sin skola. Ja, det är roligt nästan jämt….
…men jag är inte känd för att ge upp i första taget.
Många ord finns kvar att säga innan något slutgiltigt beslut finns på pränt. Sanna mina ord.  

It ain´t over ´til it´s over, hörrni!
Och hör sen…

When in Österlen…

Hade tänkt blogga i helgen men täckningsgudarna hade uppenbarligen andra planer. På den plats där vi spenderade helgen fanns nämligen inte täckning för uppkopplingen…så atte..bidde inge mä dä ä.

Rocky skrattade nöjt när han såg den stora gräsmattan och tänkte; "Här skall springas, pinkas och levas i helgen!"

Helgen har i alla fall varit ljuvlig. Jag varvade ner så till den milda grad att jag upprepade gånger somnade i såväl tänkbara som komplett otänkbara positioner. Ack så skönt det var att släppa all oro och stress och bara vara. Trots att vi befann oss på hypade Österlen lämnade vi stugan enkom för att proviantera, och den trippen tog inte mer än en halvtimme. Övrig tid spenderade vi som sociala eremiter. (Ja, eremiter då eftersom vi vägrade lämna isoleringen, och sociala eftersom vi trots allt var några stycken. Kanske borde jag ta för vana att inte använda mig av hittepåuttryck som kräver långa förklaringar. Eller?)

Det är sant...man KAN sova på dylikt vis!

När helgen nu är slut känns det lite unket, för nu tar kuskandet längs vägarna vid igen…Trelleborg-Eslöv t&r…dag efter dag efter dag. Tiden som bostadslös går dock mot sin ände, och har vi riktigt tur kan vi flytta in i vårt nya hus redan till helgen. Jag håller tummar och tår tills de blånar, för tro mig när jag säger att det inte är en dans på rosor att vara hemlös..tillsammans med två barn. Jag har lärt mig mycket den senaste månaden, onekligen. Och trots allt har vi haft det väldigt bra…för jag har, till skillnad från många andra, fantastiska vänner som haft viljan, och möjligtheten, att öppna sina hem för oss. Vi har alltid haft tak över huvudet, och varma famnar att vila i. Vi är i sanning en lyckosam liten familj.

Att sova - ett underskattat fritidsnöje...

Nu är klockan 23:06, vilket är en timme och sex minuter senare än mitt inplanerade sänggående. Jag inser att det gissningsvis kommer att hinna gå minst en halvtimme till innan jag borstat tänderna, klätt på mig nattlinne och utifallkissat…så klockan lär förmodligen passera midnatt innan jag somnar. Å andra sidan har jag sovit mest hela tiden i helgen, så det kanske kan kvitta.

Hur som…sov sött nu, hörrni. Och dröm vackra drömmar! Det tänker åtminstone jag göra…

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×