Kräftor, snor och underbara underbara människor…

Att säga att jag är förkyld vore en ordentlig underdrift.
Jag har fått en sådan där förkylning som man bara får en gång vart fjärde år, förhoppningsvis.
Febern stiger för varje dag, halsen känns som ett rostigt rivjärn, hostan tilltar och mina hjärnceller slåss febrilt för att få plats tillsammans med allt snor som samlat sig i huvudets alla håligheter. Jag är helt enkelt görförkyld…på ren hälsingska.
Solskenet har också dragit på sig bacillusken, dock (tack och lov) verkar det som han fått en ligth-variant, för han har åtminstone ännu inte fått feber.

Bättre vänner står inte att finna...

Mitt i feberyra och snorkaskader har i alla fall två underbara vänner uppenbarat sig, och precis när jag trodde att hjärnan skulle rinna ut genom näsan på mig dök Vera upp med tända ljus, ett varmt bad, ett halvt glas vin och, lite senare, en kopp varmt te med honung.
”Hoppa i badet nu”, sa hon, ”jag har tappat upp det åt dig och lagt fram handukar. Vill du ha lite musik också?”
Vänner som Vera och Patrik växer inte på träd. Jag tackar min lyckliga stjärna för att de finns i mitt liv.
Jag älskar Er!

Ord kan inte beskriva hur skönt det var att ligga i badet och snora i tystnad...

I vårt förkylda tillstånd är vi alltså hemma från skola och arbete. Vi har stängt ute världen och genomlider det hela. Hoppas på en vändning snart. Hoppas på en vändning när det gäller allt snart. Hoppas på att den bostad som hägrar faktiskt på allvar blir vår inom det snaraste, för nu behöver jag en vändning. Nu behöver jag lugn och ro, det känner jag starkt.
På fullaste allvar tror jag dock att vi snart har ett riktigt hem igen, varenda signal pekar på det och vi väntar ett positivt besked vilken dag som helst.

Kräftfiskare av rang...

Men låten oss lämna sjukdomarna därhän och fokusera en aning på helgen som var.
Vår Smålandssemester var lika ljuvlig denna gång som den förra.
Omgivna av underbart öppensinnade, halvgalna och genomsnälla människor fiskades det kräftor som sedan inmundigades under glada former i ladan.
Solskenet, som tycks ha lagt undan sin rädsla för okända saker, chockade alla genom att inte bara håva in kräftburar utan också hålla i en livs levande kräfta i flera minuter. Han var uppriktigt fashinerad av de krälande mumsbitarna. På kvällen åt han dock grillad korv, för hans gräns går vid att hålla i kräftorna…de passerar inte förbi hans tänder. Fler bilder från Småland kommer längst ner i inlägget…

Jag vill slutligen passa på att tacka alla Er som skriver mejlt till mig.
I mitt bihålesuddiga tillstånd orkar jag inte mer än att läsa dem, men lovar att svara så snart ögonen slutar rinna. Kan meddela att varenda mejl värmer mitt hjärta oerhört! Och jag kan också lova att Dagens Outfit kommer att återkomma så snart vi landat i vår nya bostad.

Solskenet drog upp den allra största kräftan!

Nu ska jag krypa långt in under täcket och somna med hopp om en piggare morgondag.

Kräftfest med skogen (och nyfikna kossor) som granne...

Snörvel på Er, hörrni!

Femkamp - jag överlevde, fast jag förlorade...
Solskenet bytte plats med Rocky en sväng...

Kommunikationssvårigheter och berg-och-dalbanor…

Fick ett mejl igår…ett oerhört kryptiskt sådant. Kanske till och med krypterat.
Fast nej, det hela handlade nog om något annat. Men ändå…märkligt var det.
Men nu över till något annat….

Glasklart mejl....

….sitter på Coop-parkeringen och filosoferar. Vovven sitter på sätet bredvid och mullrar åt alla vovvar som promenerar förbi. Han bryr sig inte nämnvärt om att jag buttert mumlar att han är ohyfsad.
Idag är en kort tidsfördrivsdag…idag slutar Solskenet skolan redan kl 13:30, och bums därefter bär det av mot Smålandsskogarna.
Vi ska spendera helgen i det lilla huset i Småland, med bara skogen och ett par kossor som grannar.
Smålandsvistelserna innebär total avkoppling. Vare sig mobiler eller mobila uppkopplingar hittar dit ut, vilket givetvis innebär att helgen blir blogglös. (Skall försöka överleva ändå….)
Full rapport kan väntas på måndag…

Har för övrigt tänkt mycket på kommunikation den sista tiden. Det är svårt det där….
…för människor säger så sällan vad de tänker. De säger en sak och tänker en helt annan, vilket också innebär att de förväntar sig att alla andra fungerar likadant.
Själv säger jag det jag tänker, och gång på gång förvånas jag över hur människor läser in alla möjliga (och omöjliga) labrovinklar i det jag sagt.
Låt mig ta ett exempel…
Om jag säger; ”Jag förstår inte hur du menar! Förklara för mig.”
I min tankevärld betyder det; ”Jag förstår inte hur du menar! Förklara för mig.”
…men jag har gång på gång lagt märke till att svaret jag oftast får är; ”Varför måste du ifrågasätta allt?” eller ”Menar du att jag ljuger?” eller någon annan märklig reaktion. Jag har till och med fått reaktionen; ”Men gör det själv då om du tror att du är bättre.”

Hur kan detta komma sig? Varför lyssnar inte människor på det som faktiskt sägs?
Nä, ni är allt bra märkliga, ni diagnoslösa individer. Frågar ni mig skulle jag svara att jag tycker att ni krånglar till era liv i onödan. För tänkt så mycket enklare det vore om alla människor faktiskt menade vad de säger?

Solen skiner ute, så nu lämnar vi kommunikationen och går över till humöret.
Gårdagen var ambivalent, minst sagt. Humöret åkte berg-och-dalbana, från de allra djupaste dalar till de allra högaste toppar. Ett besök på arbetsförmedlingen är ett exempel på en djup dal. Faktum är att jag gick därifrån med så många gräsliga tankar att jag inte vågade blogga igår kväll….för risken för att jag hade kräkts galla i överkant hade varit överhängande. Som jag sagt förr, jag har lärt mig att andas och lugna ner mig innan jag agerar. Gissningsvis kommer ett arbetsförmedlingsinlägg vad tiden lider dock….
Idag mår jag i alla fall finfint..livet är härligt, solen skiner och vi ska fly verkligheten i helgen.
Det går upp och ner, livet. Och vet ni vad…kanske är det just dalarna som gör att topparna känns så fantastiska. Kanske hade våra liv tett sig oerhört trista om allt alltid var en dans på rosor. Eller?
(Dans på rosor föressten…borde inte det stickas något gräsligt?!)

Nä, nu ska jag och vovven ta en tur runt Trollsjön. Den som inte gjort det bör omedelbums göra ett försök…där är vackert!

Trevlig helg, hörrni!!

Morgontrafikfrustrationer….

Har precis lärt mig att Eslövs stadsbibliotek är beläget i en gammal biograf.
Insidan skvallrar inte direkt om detta faktum, men vid närmare eftertanke så gör utan tvekan utsidan det.

När du vill vara dig själv för en stund...morgonmacka i bilen...

Hur som…
…jag sitter återigen på biblioteket och filosoferar. Jag trivs här. Ni borde prova. Tyst, fridfullt och väggar packade med kunskap.

Jag är på oerhört gott humör idag, så det planerade morgontrafiksfrustrationsinlägget sitter trögt uppe i hjärngeggan. Framförallt som morgontrafiken faktiskt (ta i trä!!) skingrats de sista två dagarna. Men ändock..lite kan jag nog kräka ur mig. Bara för att..

Ystad-Eslöv, 68 km enkel resa, är en tur som enligt internetkartorna och gps:en skall ta 1 h och 15 min. Vi pratar nämligen inte om E4:an här, vi pratar små vägar. SMÅ, KROKIGA vägar!!
När vägarna blockeras av fyrtioelva traktorer, 14 lastbilar som kör 65 km/h och bilister som borde ha tagit bussen istället, så tar det dock inte 1 h och 15 min att köra längre. Då tar det bra mycket längre. Typ en evighet. (För om du har i åtanke att jag avskyr att vänta, och att 1 min känns som minst 15, så kan du själv räkna ut HUR mycket längre tid det tar om körtiden är 15-20 minuter längre!)

Eslövs Stadsbibliotek - the place to be..

Att vägarna inte är bättre på en så hårt trafikerad sträcka är för mig ett mysterium. Lite av en skandal faktiskt. Tycker ju ändå någonstans att jag betalar rätt mycket skatt varje månad, och undrar emellanåt var i friden pengarna tar vägen. Framförallt med tanke på vår blå regerings filosofi kring fördelning av resurser…..
Hur som…när jag kört om 28 traktorer, och hamnar bakom tre lastbilar i följd, börjar tålamodet tryta. Det är ungefär då jag högt utbrister; ”Men Herre Jösses (eller kanske något annat…men man får inte svära i Skånskan!), vad ÄR det med ALLA bilförarpuckon…kan de inte bara flytta på sig?!”
Storebror brukar håna mig en aning, och Solskenet brukar hålla med mig. Och när frustrationerna släpper skrattar vi unisont åt vilken extrem otur vi har när vi är på väg till och från Eslöv.

En märklig företeelse är att vägsituationen varit en helt annan de två senaste dagarna, när Storebror övningskört på mornarna. Som om han har en magisk inverkan på alla medtrafikanter. Vi har varit snudd på solo på vägarna, och han har pluttrat på och faktiskt anlänt enligt tidtabellen. Tror han ska få köra varenda gång vi ska någonstans hädanefter. Tror han är en magisk pojke.

Är jag då stolt över mitt bilhumör?
Nä, föga. Men jag hyttar inte åt någon. Jag skäller på dem dock, medtrafikanterna, högt och ljudligt. Men jag kör inte som en biltjuv. Jag vill bara helt enkelt ta mig fram i den hastighet som är tillåten…och när det inte går..ja, då vaknar demonerna inom mig.
Vid närmare eftertanke kanske mina frustrationer grundar sig i att jag ibland har svårt att trycka ut mina tankar ur de förutbestämda mallarna? För står det att det ska ta 1 h och 15 min, ja…då ska det göra det. Allt annat känns obehagligt i hela mig. Och står det att man får köra 80 km/h så ska man göra det, förutsatt att vägförhållandena tillåter det.
Kanske är det min, emellanåt, rigida tankeförmåga som spelar mig ett spratt?
Eller så är det helt enkelt så att jag är trafikgudens favoritretobjekt…..
…kan vara så. Ingen vet säkert.  

Men nu lämnar vi frustrationerna därhän. Nu ska jag fila på en framtida föreläsning.

Greetings from Eslövs Stadsbibliotek, hörrni

Ni är i sanning underbara…

Tänkte skriva ett inlägg om morgontrafiken, men när jag kopplade upp mig och öppnade mejlboxen upptäckte jag att jag hade en hel hög mejl från fantastiska människor som reagerat på gårdagens inlägg. Och vips var mina morgontrafikfrustrationer som bortblåsta. För vet ni vad…dessa fantastiska mejlskrivare bekräftade min tes om att det finns många underbara människor där ute, och det känns helt ljuvligt.

Bilbloggsvovve...

Morgontrafikfrustrationerna får vänta till ett senare tillfälle. Idag vill jag bara säga;

Tack för alla fantastiska mejl. Tack för att Ni finns. Från djupet av mitt hjärta…Ni är underbara!

Och nu ska jag och vovven ta en promenad.

Ha en underbar dag, hörrni!

Småaktighet och egoism?

Jag funderar emellanåt över människor och mänskligheten, och då och då undrar jag vart allt är på väg.
Är människor mer småsinta och egoistiska idag eller är det bara jag som vaknat till och insett vad som sker runt omkring mig?

Ta exempelvis socionomen, tillika enhetschef inom LSS, som ansåg sig själv vara en helt förträfflig individ.
Med motiveringen ”Man kan inte bo med två barn i ett så litet hus, socialarbetaren inom mig vaknar och säger att det är fel” slängde hon ut de två barnen och deras mor på gatan med en veckas varsel. För så gör väl en riktig socialarbetare, eller hur? 
Givetvis handlade detta inte om att socionomen ville ta ett samhällsansvar. Givetvis handlade det om något helt annat. Givetvis handlade det mer om att hon var rädd att de två barnen skulle slita på hennes fina hyreshus…eller så.

Eller ta de människor som utan att reagera vandrade förbi en medvetslös man som trillat av en parkbänk. Ingen kollade huruvida mannen andades eller ej. Ingen tog upp mobilen och slog numret till larmcentralen.
När jag knäböjde bredvid honom i vinterslasket, inklädd kort dräktkjol och högklackade stövlar, och försökte få upp mobilen samtidigt som jag kollade hans puls stannade fortfarande inte en själ. Istället vände de sina ansikten åt andra hållet, som för att låtsas att de inget såg.
Dövade det måhända det gnagande samvetet? Kändes det måhända skönt att intala sig själv att man helt enkelt inget sett?

Ibland tänker jag att det var bättre förr...innebär det att jag blivit gammal?

Den unga kvinnan och den unge mannen, som av olika anledningar under åratal slussats omkring inom otaliga LSS-verksamheter är ett annat exempel. Med motiveringen att ”det inte fungerat” på olika boenden och verksamheter låter kommunen dem flyta planlöst i månader, ibland år, i hopp om att de ska sitta där hemma och ”skärpa till sig”, trots att deras svårigheter finns väldokumenterade i fina läkarintyg från olika läkare.
Alla vill dem väl, men ingen gör någonting….för det finns inga verksamheter som passar. Det måste ni väl förstå?

Nä, ibland undrar jag…emellanåt mer än annars.
Visst finns det fantastiska människor där ute…men de andra finns där också. Och det känns inte så bra. Tycker jag.
Det enda var och en av oss kan göra är egentligen att rannsaka oss själva, och leva våra liv på ett sätt som gör att vi mår bra när vi ser oss själva i spegeln.
Inte alla måste ränna runt som barmhärtiga samariter, eller vara superengagerade eldsjälar…men jag tycker åtminstone att vi är skyldiga att inte gömma oss bakom en hög transparenta ursäkter när vi inte vill vara med längre. Det tycker jag vi är skyldiga såväl oss själva som vår omgivning. Basta!

Sov sött nu, hörrni.

Mitt andra hem…

Sitter och filosoferar i mitt andra hem, bibblan i Eslöv alltså, efter ett kaffebesök i Billinge.
Ute regnar det och blåser småspik (för övrigt ett märkligt talessätt) så bibblans värme känns väldigt gemytlig. Utan tvekan kan man ha det värre än att sitta på ett bibliotek. I alla fall om man, som jag, är en boknörd av hög kaliber.
Har för övrigt sällskap idag…en ung kvinna med många färdigheter och knivskarpa kommentarer. Och en mästare på Yatzy är hon också, till skillnad från mig.

Länge leve Eslövs bibliotek...

Skulle titta på en lägenhet igår men det blev inget av med det. Killen som hade första tjing på stället valde tydligen att skriva under kontraktet..attans. Till den andra lägenheten jag anmält intresse för blev jag inte ens inbjuden till visning. Har ännu inte lyckats lista ut hur Eslövs bostäder har det med urvalsprocesserna. Tycker det är en märklig procedur, faktiskt. Men..jag är knappast i position att opponera mig så jag antar jag snällt får bita ihop och le mitt allra vänaste leende…för en bostad behöver jag, snart. För hur trevligt Eslövs bibliotek än må vara så kostar det både tid, kraft och pengar att köra Ystad-Eslöv tur och retur varje vardag.

Hej kolli-kock..(jo, mamma var Mullefröken)

Vad mer…tja, rynkade något fasligt på näsan när jag och mitt sällskap åt smörgås på caféet. Vet egentligen inte varför..ibland blir det bara så.
Ibland får jag tics när jag är stressad, ibland när jag är uppspelt och glad. Ibland får jag tics när jag stressar ner, eller när jag koncentrerar mig. Mina tics är ytterst inkonsekventa rackare…fast å andra sig bryr jag mig ytterst lite om dem så det kan kvitta. Om någon tycker att jag ser märklig ut så bjuder jag på det..vassego´..

Näpp, nu ska jag socialisera lite, och svara på några av alla de mejl jag fått de senaste dagarna.

Fridens liljor, hörrni!

Jag älskar att vänta…

Solen skiner idag…och jag har suttit inomhus mest hela dagen. Just nu sitter jag i bilen och skumpar fram mot Helsingborg för att hämta Solskenet som spenderat helgen hos sin pappa.
Det tar sin lilla tid att köra mellan Helsingborg och vår tillfälliga bostadsort, Ystad.
Hela dagen har varit en lång väntan på Solskenets hämtningsrunda. Och väntan…
…ja, det är ju min favoritsysselsättning. Verkligen.
Det brann till lite tidigare i eftermiddag för det kändes nästan som om jag satt och höll andan i väntan på att få ge mig iväg. Efter en hundrunda med lite friskluft slocknade dock elden.
För övrigt har helgen varit mycket angenäm, med god mat och bra film…och dessutom har jag varit omgiven av människor jag älskar. Det är något det, hörrni.
Nu närmar vi oss Helsingborg. När vi kommer hem blir det pizza. Perfekt för en lat söndag fylld av en evinnerlig väntan…

Ha det gott, hörrni

Tidsfördriv…

Gravfält..

En fördel med att bo långt borta från skolorten är utan tvekan det faktum att jag inte kan lämna barnen i skolan och sedan åka hem igen.
Jag vet, det låter märkligt..men faktum är att det hela innebär att jag får se saker jag tidigare aldrig tänkt på.
I och med att jag, dagtid, sitter fast i Eslöv med omnejd tvingas jag fundera över hur jag ska fördriva tiden…och när jag inte fördriver tiden med att arbeta lämpar sig sightseeing ypperligt väl. Idag har jag exempelvis besökt ett gravfält mellan Höör och Hässleholm. Och Preem-macken i Höör. Tog en tur till Svalöv också, en vända till Marieholm.
Och vet ni vad…

Trött men bubblande glad...

…det är oerhört vackert i omgivningarna. Har ni sett det? Jag menar..har ni verkligen sett det? Har ni stannat upp och tittat er omkring?

När man stannar upp ett tag ser man helt plötligt saker som tidigare passerat obemärkt förbi. Det är fantastiskt. Faktiskt.
När jag bodde i Hudiksvall hade jag fullt upp med ungar, hus och jobb..men nu när jag åker dit på semester ser jag allt med nya ögon. Nu ser jag hur vackert det är där. Och sedan igår har jag också fått upp ögonen för hur vackert det är i Eslövstrakten.
Det är aldrig för sent för att öppna ögonen, hörrni.

Trött...

Appropå ingenting så har jag två trötta killar här hemma. Solskenet är trött och bubblande glad efter två lyckade skoldagar. Storebror är mest bara trött…för han är 18 år, då är man trött. Om jag inte minns helt fel.
Själv är jag också trött. Trött men lycklig. Trött men förväntansfull. I helgen ska jag sova mest hela tiden…och sedan kommer jag inte att vara trött längre, då finns bara gobitarna kvar.

Kissnödig...

Men nu är klockan mitt i natten, och det är dags att sova. Minsann.

Sov sött, hörrni!

 

Nu är det slutdiskuterat…

Kommunikation är svårt, framförallt skriven kommunikation. Den lämnar liksom inget utrymme för följdfrågor och tolkningarna av de skrivna orden blir därför oerhört vida. Tyvärr är det nog omöjligt att ändra på detta faktum, tyvärr får vi nog dras med missförstånd och misstolkningar (Är det ett ord? Borde vara det i alla fall…)
Det jag skriver är sprunget ur mitt sätt att uttrycka mig på, mitt sätt att tolka, och utan tvekan kommer det alltid att finnas människor som har andra referensramar. Det enda jag egentligen kan göra är att fortsätta stå för mina åsikter, försöka förmedla en så riktig bild som möjligt och svara på frågor som kan ploppa upp. Mer kan jag inte göra.

Att människor är av en annan åsikt än jag finner jag ytterst berikande, för utan olika åsikter stagnerar all utveckling. Att människor missförstår mig kan jag inte heller göra särskilt mycket åt, för om jag visste hur jag skulle uttrycka mig för att mina åsikter skulle vara glasklara för alla så skulle jag ha börjat med det för länge sedan. Jag vet inte, jag kan inte..simple as that.
Det enda jag kan hoppas på är att människor som känner mig noga tänker efter hur jag är som person och sedan tolkar det jag skriver med den bilden i åtankte.
Alla de som inte känner mig har inte den möjligheten, men då är frågan fri. Jag är så oerhört dålig på att gissa mig till vad andra människor tänker. Gräsligt mycket enklare då att svara på en fråga. Eller två.

Frågor kan man ställa i kommentarsfältet eller, om man tycker att frågan känns privat, på mejl; lisafrick@live.se
Jag uppskattar frågor bra mycket mer än att någon missförstår mina intentioner (behöver inte innebära att mottagaren ”fattat fel”, kan lika gärna innebära att jag uttryckt mig luddigt) och låter detta färga bilden av mig och av det jag skriver om.

Har funderat mycket över det här med att ta parti.
När två människor skiljs åt…oavsett om det rör sig om äkta makar, vänner, kollegor eller Gud vete vad…så har jag märkt att många människor känner sig nödgade att ta parti, att välja sida. Som om det alltid finns en god och en ond individ i divisionen. Som om det skulle vara omöjligt att behålla den bild man hade av personen innan separationen (då förutsatt att man inte avskydde människan i fråga redan innan…).
Undrar varför det är så. Undrar om det måste vara så.
Är det så att vi människor inte kan hantera att två människor skiljs åt utan att välja sida?

I min värld finns givetvis pappskallar, rötägg och skogstokiga idioter…men allt som oftast handlar separationer inte om att någon av parterna helt plötligt gått och blivit en elaking. Allt som oftast handlar det nog helt enkelt om att två människor helt enkelt växt ifrån varandra..oavsett om det handlar om ett äktenskap eller någon annan form av relation. Och även om de båda, eller en av dem, är mer öppet sorgsen över det hela innebär det inte att det inte kan finnas två sanningar. Den ena behöver inte nödvändigtvis vara mer sann än den andra, de är bara olika. För vi är ju olika, vi människor.

Jag tror inte att jag alltid är en enkel människa att leva med, jag tror inte heller att min sanning är den enda rätta. Jag vet att myntet har två sidor.
Min sanning kan ingen ta ifrån mig, men det innebär inte att jag på något vis känner mig nödgad att tvinga den på min omgivning. Det finns också en annan sanning, en sanning som jag har full respekt för…även om den kanske skiljer sig en aning från min.
Är det egentligen särskilt viktigt vilken sanning som är den verkligt sanna? Är det inte viktigare hur dessa individer är som personer var för sig?

Jo, jag är nyskild…och även om jag inte hade tänkt dryfta detta närmare så känner jag att spekulationer inte är bra för någon. Spekulationer, framförallt ogrundade sådana, är enbart destruktiva.
Jag vill därför en gång för alla klargöra att;
Det finns inga intriger i min skilsmässa. Inga hårda ord. Inget hat.
Det finns många fina minnen och två människor som helt enkelt var för olika varandra. Det innebär inte att den ene är bättre än den andre. Det finns ingen ond och ingen god..det finns bara två människor som är lite av varje…precis som alla andra.
 
Och det var det. Nu är det slutdiskuterat om detta.

Trevlig kväll, hörrni

Nya skolor och gamla hus…

Sitter i ett regnigt Eslöv och försöker fördriva tiden alltmedan Solskenet går sin allra första dag i nya skolan.
Han var pigg, glad och pratglad i bilen imorse, vilket bådar gott. Själv var jag förvisso glad, men trött som en sengångare efter Stockholm maraton. Att kliva upp klockan sex på morgonen är en vana jag utan tvekan vant mig av med i sommar. Men ja, jag trillar väl tillbaka till vardagsrutinen vad tiden lider.

Sprudlande glad kille...

Har för övrigt varit ute i Billinge och hämtat lite saker precis. Allt ser ut som vanligt, förutom det faktum att många av våra saker är borta…och att vi inte längre bor där. Det är märkligt hur främmande det som en gång varit ens hem kan kännas när flyttlasset väl har gått. Märklig känsla indeed.
Jag är på intet sätt vemodig, eller hyser någon agg, jag lämnade Billinge med många ljusa minnen. Ett livskapitel avslutades, och ett nytt har påbörjats…och utan att tveka det minsta kan jag säga att framtiden känns oerhört lockande. Så många stora saker händer, så många stora känslor…och så många leenden. Jag mår bra, riktigt riktigt bra.

...och en gäspande trött mor...

Funderar på att ta en sväng till bibblan. Jag tycker om bibliotek. Bibliotek är så härligt tysta platser, och där finns böcker i tusental. My cup of tea, onekligen.
Vad mer..hm..äh, får återkomma!

Ha det, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×