Vet Tomas Brolin vem jag är?!

Jag överlevde GoCart-äventyret, faktiskt utan mista lilla skråma.
Anledningen till att det inte blev något inlägg igår var helt enkelt att min mobila uppkoppling kurkade ur. Det händer, irriterande nog, med jämna mellanrum här uppe.
Men..jag andades in genom näsa och ut genom munnen, och allt var frid och fröjd.

Finn en kändis....

Jag och Solskenet satte rekord på banan igår. Jag tror på fullaste allvar inte att någon någonsin har kört runt på längre tid. Det är en merit det också, minsann.
Solskenet älskar att köra GoCart…i sin egen hastighet. Och jag älskar att göra mitt Solsken lyckligt, alltså sväljer jag min önskan om att gasa och pluttrar förnöjt runt efter honom.
Solskenet är för övrigt något av en kändis på GoCart-banan i Hudiksvall….

När vi betalt våra biljetter sa mannen som äger banan;
”Visst var ni här förra året också? Jag känner igen er!” varpå jag nickade och påminde honom om att vi kommer varje sommar, och att Solskenet en sommar skrämde livet ur alla på banan genom att i full gas köra ner mot parkeringen istället för ut på banan.
Mannen skrattade och sa; ”Jag tyckte väl att jag kände igen honom. Det glömmer jag aldrig. Idag har vi två kändisar här…killen OCH Tomas Brolin.”

Tomas Brolin är född och uppväxt i Hudiksvall, och det händer ofta att man stöter på honom där.
Jag har ingen personlig relation till honom, brukar snarare reta min far (som är oerhört stolt över att Tomas är Hudiksvallsbo) genom att hävda att det väl inte alls är något speciellt med honom. Att jag blev imponerad över hans intelligens och trevliga manér när han deltog i Mästarnas Mästare brukar jag utelämna, för det blir roligare så.

Finn en till kändis....

Hur som helst…pappa pekade mot Tomas och sa till Storebror; ”Titta där, där är Tomas Brolin. Det är en stor idrottsman det!”
Storebror rynkade ögonbrynen och sa; ”Har ingen aning om vem Tomas Brolin är.”
Papsen såg chockad på honom och utbrast; ”Va?! Vet du inte vem Tomas Brolin är?!” varpå Storebror lungt, med ett höjt ögonbryn, svarade; ”Öh, nä…vet Tomas Brolin vem jag är?!” 

Han är klockren på alla plan, min äldste son. Jag är också rätt övertygad om att Tomas Brolin hade gillat kommentaren, för jag tror han har humor. Han är ju för böveln från Glada Hudik, det säger väl allt.

Det drar ihop sig till hemfärd, på söndag åker vi mot Skåne igen. Känslan är oerhört dubbel. Att lämna sin barndoms hembygd är en sorg, att lämna mamma och pappa är tråkigt, och samtidigt har jag så mycket nya saker att ta itu med i Skåne att spänningen stundtals blir olidlig.
”Kan man vara både glad och ledsen, mamma?! Kan man det?!”, skulle Solskenet ha frågat mig om han läste detta. Och svaret jag hade gett är ”Ja, det kan man..”
Man kan vara oerhört ledsen samtidigt som man är glad. Vi är komplexa vi människor, och fantastiska. Tänk att få ta patent på människan, hörrni, det hade gett stålar det…

Finn en klockren kille....

Men nu ska jag snart åka till Katthemmet tillsammans med min mor, så det är dags att samla ihop sig.
Vi hörs, hörrni!

S.O.S – Sjukhus orsakar sinnesförvirring

Nu ska Ni få höra om när Lisa blev arg.
Jo, det händer emellanåt, och när det händer så händer det med råge. Det kan till och med hända att människor som råkar befinna sig i närheten uppfattar mig som..hm..respektingivande. Låt mig förklara….

För några dagar sedan sa Solskenet för första gången att han hade ont i magen.
Det händer emellanåt att han har ont i magen (av anledningar jag ej tänker ta upp) men det här magontet var liksom något annat.
”Mamma, jag har ONT här!!”, gnydde han och pekade på sitt eget mellangärde, ”Och det fortsätter göra ont häråt och häråt.”, fortsatte han och visade hur smärtan spred sig mot ryggen och upp mot bröstet.
Min första tanke var att det handlade om någon form av magkatarr eller sura uppstötningar men eftersom Solskenet har en historia av för högt blodtryck, och för hög puls, så ringde jag sjukvårdsrådgivningen när smärtan inte avtagit dagen efter. Det besked jag fick var; Kom in!

Nä, snygg är man inte när man är överhettad!!

Sagt och gjort, vi åkte in. Mitt i natten.
Solskenet hade ont, och var väldigt trött eftersom han inte sovit ordentligt på två nätter.
Väl framme på akuten fick jag återigen dra anledningen till varför vi kommit in varpå sjuksköterskan i receptionen frågar; ”Har han fått samarin?”
Jag blev oerhört paff men påpekade att anledningen till att vi kommit in var Solskenets historia av högt blodtryck etc varpå sjuksköterskan pekade åt oss att sätta oss i barnväntrummet.

I barnväntrummet fanns två oerhört obekväma små fåtöljer och några pinnstolar. Solskenet hade väldigt ont och ålade omkring på golvet. Hans Ritalin hade också vid den tidpunkten på dygnet för länge sedan lämnat hans kropp vilket också bidrog till hans rastlöshet. Efter en timme i väntrummet gnydde Solskenet; ”Varför blev jag inte sjuk hemma? Då hade vi kunnat åka till Lund, det hade varit mycket bättre!”
Gång på gång kikade jag ut mot receptionen för att se om jag kunde få tag i någon att prata med, och gång på gång kunde jag bara konstatera att där inte fanns en själ. Tiden gick, och jag kände ilskan bubbla upp inom mig.
När vi hade suttit i väntrummet i 1 1/2 timme fick jag äntligen syn på någon i receptionen. Jag bad Solskenet vänta i väntrummet och marscherade bestämt fram och sa;

”Här kommer jag in med en 13-åring med bröstsmärtor, som dessutom har en historia av för högt blodtryck och för hög puls, och vad gör ni?! Ni sätter oss i väntrummet i 1 1/2 timme utan att så mycket som titta åt oss?!”

Sjuksköterskan, en ny sådan denna gång, såg på mig med stora ögon och mumlade fram en ursäkt om att de inte hade någon läkare tillgänglig. Och ungefär då kokade Lisa över.

”Men hur fan tänker ni?! Kan ingen förutom en läkare ta blodtryck och puls?! Det här är ju för fan helt jävla otroligt…tänk om min son har för hög påfrestning på hjärtat!! Han är 13 år för i helvete, och ni har journalerna. Jag ska ta mig fan anmäla er, era jävla idioter!”

Någonstans långt inne i mitt huvud, dock oerhört avlägset, hörde jag mig själv säga; ”Lugn Lisa, lugn…” men det hjälpte föga. Jag var bortom gränsen där jag stod på en akutmottagning mitt i natten med ett Solsken som inte mådde bra.
Bakom sjuksköterskan såg jag hur en Securitasvakt kikade fram, men min ilska och frustration påverkades på intet sätt av detta. Jag fortsatte gapa…och när jag vrålade (för det gjorde jag nog) ”Tänk om min son döör!!” tittade vakten ner i bänken och såg nästan ut som om han gav mig medhåll.

Fem minuter efter mitt utbrott fick Solskenet komma in på ett undersökningsrum, och hans värden kontrollerades. När det framkommit att hans blodtryck och puls såg bra ut fick jag besked om att vi skulle behöva vänta länge på läkaren, men vet ni vad…det har jag inget emot alls. Jag vet att man behöver vänta på läkaren om man kommer in till akuten nattetid, men man ska då attans inte behöva vänta på att någon kollar vitala värden på en 13-åring vars hjärta brukar arbeta på högvarv emellanåt. Det ska man inte. Punkt slut, och basta!

När vi slutligen åkte därifrån, med relevant recept, log en undersköterska tryggt åt oss och sa ”Får ni äntligen åka hem nu.” Och vet ni vad, undersköterskans lugna omtanke kändes fantastisk. Hon stannade upp, log åt oss och uttalade omtänksamma ord. Ibland är det det enda som behövs. Hon förstod det monster som vaknar inom en mor när hennes barn mår dåligt, och hon förebrådde mig inte för min reaktion.
Jag tycker sjukhusledningen borde göra den här undersköterskan till chef över varenda avdelning. Det tycker jag faktiskt.

Även om jag måhända tog i lite i överkant där i sjukhuskorridoren så hävdar jag fortfarande med bestämdhet att vår 1 1/2 timme i väntrummet var en skandal, ty Solskenet kunde faktiskt ha haft allvarliga problem med sitt hjärta. Och vad som är än värre är att han slutligen kontrollerades när jag förlorat förståndet en sekund. Vad hade hänt om det suttit en sjuk liten kille i väntrummet tillsammans med en förälder som av någon anledning inte hade reagerat? Undrar i mitt stilla sinne om den pojken skulle sitta kvar där än…

Själv höll jag på att få värmeslag ute i stugan inatt/dag. Klockan 14:30 blev jag väckt av min mor som undrade när i hela friden jag tänkte kliva upp. Temperaturen i stugan måste ha närmat sig 45-50 grader, min tunga hade fastnat i gommen och huvudet sprängde när jag rörde mig. Därtill hade jag fått en fin liten vätskeansamling under vänster öga. Jag hade absolut inget minne av att någon försökt väcka mig tidigare.
Efter att ha suttit med kalla handdukar över huvudet i en timme, samt ha bäljat i mig en liter vatten, börjar jag känna mig som mig själv igen. Vilket känns tur….
….för till Sjukhuset vill jag banne mig inte åka mer.

Tjilevippen hörrni!

Slö men insiktsfull…

”Är du nervös för hur det kommer att vara på Din nya skola, hjärtat?”, frågade jag Solskenet tidigare idag.
Han rynkade pannan och svarade resolut; ”Nej!”
”Inte?! Det trodde jag.”
, sade jag.
Solskenet betraktade mig skeptiskt, som om han under några sekunder tänkte igenom sin mors intelligensnivå.
”Jag vet ju inte hur det är där! Hur skulle jag kunna vara nervös över det? Jag är nervös för att jag INTE vet hur det är på min nya skola!”, suckade han.

Ridå.

På en stenhäll i Hälsingeskogarna kan man få perspektiv på tillvaron...

Bläddrade igenom dagens fotoskörd, det händer ju att jag fotograferar mellan varven, och insåg att jag varit riktigt slö idag. Förutom ett besök av Farbror G (med obligatorisk fika), och en vända till matvaruaffären, har jag inte gjort många knop. Och ja, det är egentligen helt okej. Man behöver inte vara överenergisk i var vaken stund.
Tror för övrigt att jag håller på att bli förkyld.

Ligger man på rygg....

Mitt långsamma tillstånd till trots känner jag mig ändå ganska lätt idag på något märkligt vis. Som om jag håller mig själv i handen och inser att livet är värt att leva. Inte för att jag inte brukar tycka det, men ibland känns det lättare än andra gånger. Det kan väl knappast någon opponera sig emot.
Mina sinnesstämningar kan skifta ganska hastigt. Jag kan gå från glad till ledsen eller arg på en tiondels sekund, men å andra sidan går motsatsen lika fort så jag tycker att det känns rätt okej att vara jag trots allt.
Jag tror att jag är en ganska enkel människa trots allt, förutsatt att den som möter mig förstår att lyssna på det jag faktiskt säger istället för att tolka in sina egna förutfattade meningar i det. Fast kanske är jag fel person att bedöma det. Kanske är jag en pina. Kanske är jag jobbig i kubik….

...på en stenhäll så ser man himlen. Det är något alldeles extra...

…men då får det vara så. Jag är den jag är, och även om jag är för kompromisser så tror jag inte att det går att kompromissa bort personlighetsdrag i längden. De finns där. De kan accepteras eller inte.
I de bästa av världar får man tillåtelse att vara just precis den man är. Men vet ni vad, jag tror att vi alla är vår egen lyckas smed. (Därmed INTE sagt att jag tror att vi är starkast ensamma, för det är en annan sak)
Vi kan inte alltid förlita oss på att andra ska fixa, ordna, acceptera…vi måste ta ansvar över oss själva och våra handlingar.
Vi måste se oss själva i spegeln och klappa oss själva på axeln om ingen annan gör det.
Du är unik, hörrdu. Glöm aldrig det!

Nu är det TV-tajm.
Fridens liljor….

Gula hallon är också en bit av himlen...

STREJK?

Min blogghjärna har lagt av, den vill inte forma om mina tankar till text längre. Den är förvirrande ofokuserad, och tänker tusen tankar samtidigt. Skallen strejkar, helt enkelt. Det är svårt att skriva då, näst intill omöjligt, men jag gör ett försök.

Solskenet med magförgiftarpopcornen...

Händelserna i Norge dyker upp i mitt medvetande med jämna mellanrum, och tankarna slåss om utrymmet tillsammans med en hel massa andra tankar.
Att över 90 människor miste livet till följd av en mans handlingar är ofattbart svårt att greppa. Det känns overkligt. Fruktansvärt och overkligt.
Dådet är så fruktansvärt att blotta mängden döda nästan skymmer det faktum att var och en av de som omkommit har en sörjande familj. Var familj sörjer en enskild död människa mer än allt annat. Jag försöker tänka på dem alla, men jag går bet. Min hjärna slår det ifrån sig.

Jag och Solskenet var på bio ikväll och såg den sista Harry Potterfilmen. 3D..det är grejjer det minsann. Solskenet var mycket nöjd med kvällen.
Inatt känns det sådär, för såväl jag som Solskenet har magknip. Aldrig kan jag tänka att det beror på att vi åt popcorn i biosalongen (eventuellt också lite FÖR mycket popcorn). Det skulle också kunna bero på den hälsingska ostkakan som jag åt tidigare idag, men eftersom Solskenet vägrar att så mycket som titta på hälsingeostkaka så känns det mindre troligt. Nä, vi har nog blivit magförgiftade av popcornen. Eller inte.
Nu svamlar jag….

Hälsingeostkaka rockar fett!

…men å andra sidan är klockan snart två, så jag tycker att lite svammel torde vara tillåtet.
Sov sött, hörrni!

Cruising i Glada Hudik…

Jag har cruisat idag, för första gången i mitt liv. Och attans så kul det var.
Min bror kom på besök i eftermiddag, och det var i hans Ford Fairlane jag och Storebror fick glida runt på Cruisingen i Glada Hudik. Det var väldigt roligt, framför allt var det roligt att få en pratstund med brorsan. Det händer inte var dag.
Såg många fantastiska bilar också, de flesta från det stora landet i väst. Och från flydda tider. Blänkande, polerade, musikspelande. Glada Hudik Cruising, precis som jag minns den från förr.

 

Brorsans Ford Fairlane...

 

Det är stadsfest i Hudik i helgen, men jag stannar hemma i skogen. Fester kan förvisso vara trevliga emellanåt, men i min värld kan de aldrig mäta sig med tystnaden. Och trädens sus. I min värld slår lugnet festen med många hästlängder. Solskenet ville inte ens följa med på bilturen…”Det är mycket folk där, mamma. Jag hatar mycket folk!”, sa han bestämt.

På cruising...

För övrigt blinkar lamporna som om vi startat disco här ute. Jag har dock inte gått och blivit DJ utan det hela beror på något elproblem. Mobilen vill inte heller fungera. Och internetuppkopplingen…tja, sporadisk!! Tja, vad säger man…bara att andas in genom näsan och ut genom munnen. Lungt..

Andats lungt har jag också försökt göra när jag i en veckas tid försökt ringa psyk för att få ett nytt recept. Det har gått sådär kan man säga. Fattar inte hur det kan vara så svårt för min hjärna att minnas telefontiderna. Brukar normalt sett ställa larmen på telefonen, men när telefonen sviker mig..ja, då sviker också hjärnan. Ska skriva en lapp och tejpa fast i pannan…kanske det funkar.

Mat i massor, och ljud likaså...

Vidare….
…vi åt lunch på en restaurang i Hudik idag; jag, Solskenet, Storebror, mamsen och papsen. Vi fick mat så att det hade räckt till ett kompani, och gott var det. Ljudvolymen där inne var dock definitivt INTE adhd-vänlig; musik och många pratande människor. När vi slutligen var färdiga hade min hjärna snudd på smält. Tur den har god läkningsförmåga.  

Nähäpp, gott folk, det här går inte. Nu sover vi. Basta!

Det jag inte vill förstå…

Antar man kan säga att jag tog semester från bloggen några dagar, en paus behövs ibland. En paus behöver alla då och då, så även jag.
Jag har spenderat tre dagar i Sundsvall tillsammans med en människa jag håller oerhört kär, och dagarna har varit fullkomligt nödvändiga. Vi har pratat, skrattat och gråtit tillsammans…vi har en lång historia ihop. Kanske till och med flera livstiders historia, inte vet jag..jag vet inte allt.
Ibland är det oerhört skönt att dratta ner till overkligheten för att sedan kunna hantera verkligheten. Ibland är det oerhört skönt att vara gränsfallsbarnslig, för då är det också så mycket enklare att vara allvarlig.

En fantastisk unge utan hatt...

Jag älskar min familj, bortom alla gränser, men ibland behöver jag en egen liten ö…för efter ö-besöken är jag mycket bättre på allt annat. Jag tror alla behöver det, faktiskt. Mina ö-besök är dock oerhört modesta, brukar handla om några enstaka dagar per år…och det räcker. För min sanna plats är hos min familj, om detta råder ingen tvivel.

Jag har för övrigt världens bästa söner, utifall någon missat det.
Bättre söner finns inte, förstår ni, och en stoltare mor står ej att finna. De är underbara, empatiska och, emellanåt, fullkomligt tonårsförvirrade..precis som det ska vara. Min största rädsla i livet (vilket gissningsvis är en rädsla jag delar med varenda människa som älskar en annan människa) är att något hemskt skall hända dem.
Har med fasa och maktlöshet följt händelserna i Norge ikväll, och jag finner inte ord för att sätta mina känslor på pränt….

En fantastisk unge med hatt...

Ungdomar på ett ungdomsläger har dött. Ungdomar. Unga vuxna. halvvuxna barn. Mitt hjärta vill slitas ur kroppen vid blotta tanken på de föräldrar som tvingats inse att de barn de fött bragts om livet…jag får nästan panik.
Det är lätt att hata vid dylika händelser, så oerhört lätt. Måhända kan hat i stunden vara förlösande, men i längden tror jag att det kväver allt. Fast jag vet inte, jag vill inte ens börja tänka mig in i situationen…det ligger utanför min fattningsförmåga. Tack och lov. Det känns nästan som om jag inte vill förstå, som att jag inte ens vill försöka…för jag vill inte leva mitt liv i rädsla. Jag vill leva, och jag vill våga låta mina söner växa och uppleva livet som det bör upplevas utan att trasa sönder det med tjat….
…fast å andra sidan brukar Storebror säga; ”Jag vet att du bara oroar dig, mamma. Jag vet att du älskar mig”….så det kanske är okej ändå.

Jag ska försöka sova strax, och skickar tankar i tusentals till våra grannar i väst.

En fantastisk unge med fisk..

Väl mött, vänner

Gummibjörnbritt och modiga indianer..

En cool cowboy käkar Texas-käk

Sitter och bloggar ackompanjerad av Minna, 3 år. Hon undrar om min dator tillhör mig eller Gummibjörnbritt. Gummibjörnbritt är för övrigt min mor, Gun Britt…men Minnas namn Gummibjörnbritt slår Gun Britt alla dagar i veckan, så hädanefter kommer min kära mor att refereras till som just det. Gummibjörnbritt.

 

Minnas föräldrar vrålar i TV-rummet, det är visst spark efter boll som gäller igen. Antar det gick sisådär alldeles nyss eftersom ordet NEEEEEEJ utgjorde det enda i konversationen.
Själv vrålar jag JAAAAAA här tyst för mig själv….”Ja, jag är mätt så att jag spricker snart.” Vi åt middag inne Hudiksvall idag, och på en Texasinspirerad restaurang får man mat så man tiger. Till och med Solskenet godkände maten, vilket faktiskt borde ge stället en stjärna i Guide Michelin.
Efter maten gick vi till glasscaféet och smällde i oss glass, och vet ni vad…jag var karaktärsfast nog att byta ut glassen mot kaffe. Laktosen ni vet, laktosen.

Glada Hudik´s signaturbyggnader; Sjöbodarna...

Innan maten spelade vi minigolf på Köpmanberget. Eller ja, spelade och spelade…jag slog på bollen ett antal gånger. Att jag placerade mig på jumboplats bör ej förvåna någon som har den minsta inblick i mina samlade bollkunskaper. Bollar och Lisa är en no-match, utan överdrift…

…då är jag bättre på att slappa på bryggan, vilket är just precis vad vi gjorde innan minigolfkatastrofen. Och det mina vänner, det är jag en mästare på nu för tiden. I alla fall när väderförhållandena är idealiska, vilket de var idag…sol med vissa molnslöjor och en svag bris. Perfekt, och ljuvligt. Till och med trots det faktum att jag trängdes med Rocky i vanlig ordning.

Något jag INTE är bra på är att vänta, vänta går fetbort..så just nu uppbådar jag mina allra sista krafter till att inte hiva ut datorn genom fönstret. Min trådlösa uppkoppling gillar uppenbarligen inte Hälsingeskogarna, och allt går segt som dåligt tillagad knäck. Ack så ont jag får i nervösen av det här. Ock, ock, ock…

Köpmanbergets Café och....eh...MILF...(?)

Bilderna får komma senare…vi vill att jag behåller förståndet ett tag till, det vill vi.

Sov sött, hörrni   

PS. Bytte till föräldrarnas stationära dator, och vips kunde jag lägga in bilder.
Kom också på att jag glömde förklara det där med indianerna…det var på Texasplejset det var stora indiandockor. Ja, så enkelt var det…

 

Fotboll och slöfockar…

Fotboll. Det är visst fotboll på TV. Mitt havsstugebesök har placerat sig i mina föräldrars TV-soffa (flankerade av min far) för att titta på fotboll. Själv bloggar jag, för se fotboll är inte direkt något jag brukar pyssla med. Förvisso kan jag tycka att en atmosfären på en live-match är helt okej, men vilket lag som vinner är inget jag brukar haka upp mig över.
Nä, fotboll går mig förbi. Har dock uppfattat att en svensk fotbollsspelare uppenbarligen heter Sjögran i efternamn…för ja, Sjögran liksom. Sjö. Gran. Vart hänger det ihop?

För övrigt funkade min soldans…idag har vi slappat på bryggan hela dagen. Försökte mig på att lösa korsord en stund men kapitulerade när jag insåg att min hjärna höll på att smälta bort.
Vanligtvis är jag faktiskt rätt haj på korsordslösning, faktiskt riktigt haj. (Och varför man säger att man är ”haj på” något kan jag icke förklara).

Ikväll blir det tacos, vilket är en maträtt som samtliga i församlingen tycker om…till och med Solskenet. Och Solskenet äter minsann inte vad skit som helst, han är en riktigt kräsen gourmand varje dag i veckan. Köttbullar går bra, och korv. Pizza går bra, förutsatt att det är Vesuvio, och hamburgare förutsatt att ingen kladdat dit några grönsaker. Pannkaka duger också, och kycklinglår. Till maten funkar makaroner eller potatis. Och gud nåde den som kryddat med gröna kryddor, den får veta att han lever.

Vet egentligen inte vad jag ska skriva mer, för latmasken har ätit sig djupt in i mig vid det här laget. Jag har varvat ner så till den milda grad att jag numera släpar fötterna efter mig och tänker att jag väl kan kissa imorgon istället. Och vet ni vad…livet är härligt.

Skepp o´hoj, hörrni!

PS. Blev inga bilder idag, trots att mobilen är späckful, ty elektriciteten och den mobila uppkopplingen lever sitt eget liv idag. Suck. I kubik!

Neuropsykiatrimaffian vid havet…

Förlåt. Ödmjukaste förlåt. Jag borde aldrig ha gnällt på värmen. Förlåt.
För värmen har flytt sin kos här, och kvar blev regnet och kylan…och även om jag inte direkt lider så inser jag att många gör det. Ska göra ett soldansförsök på bryggan ikväll. Tar jag i så att jag sträcker en muskel eller två så kikar solen måhända fram imorgon. Inte för att jag lider av storhetsvansinne eller så…

Igår kväll regnade det inte. Igår kväll grillade vi på bryggan minsann..

Regnet har alltså anlänt, ungefär samtidigt som familjen Sjögren från Trelleholla (eller ja, Trelleborg för den oinvigde) klev av tåget på Hudiksvalls station.
Egentligen går det ingen nöd på någon av oss, regnet till trots, för jag har laddat upp med Othello, Fyra-i-rad, Yatzy och kortlek. Och chips och godis givetvis. Vi överlever med andra ord..

Myggor…är något som Trellehollorna inte riktigt är vana vid dock, vilket nu syns tydligt på deras respektive prickiga lekamen. Mamma Veronika´s knä har svällt upp till dubbel storlek efter det att en mygg festat loss på två ställen mitt på hennes knäskål. Detta trots att vi snudd på badat i myggstift.
Vi tog en tur till Hudiksvall idag och köpte alsolsprit och hydrokortisonsalva. Medan vi satt i bilen bet en mygg mig på hakan…
…men jag har ju Hälsingeblod i ådrorna så jag fick inte ens ett myggbett. Hård som sten, och tuff som ögat helt enkelt. (Märkligt märkligt uttryck det där…”Tuff som ögat”…hm)

Solskenet övervakar grillningen. Rocky tittar förnärmat på den tomma köttförpackningen och fnyser "får jag ingen köttbit ska jag banne mig inte slicka förpackningen heller!"

 

För övrigt har vi en enda diagnoslös individ i stugan…en endaste liten 3-åring. Och ändå är det inte ens i närheten av kaos, tänka sig.
Även neuropsykiatrimaffian kan hålla saker och ting i ordning med andra ord, och kan vi inte det så spelar det ärligt talat ingen roll. För ingen lär döden dö av att det ligger en jacka på golvet, eller om vi glömmer att bädda sängen. Fast att vi glömde att lägga in kycklingfileérna i kylen..det var kanske mindre bra.
Idag blir det köttbullar.

Tjilevippen, hörrni!

 

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×