33:e vakna timmen. Sunt sörrö…

Det händer att jag har svårt att somna, det händer till och med att jag inte somnar alls. Igår natt faller under den senare kategorin.
Efter att ha försökt klubba ner mig själv till sovande började min ojämna kamp mot två oerhört uthålliga flugor…och när flugorna slutligen tröttnat gick solen upp och lyste mig rätt i nyllet. Just nu är det alltså ungefär 33 timmar sedan jag sov senast. Och trots att jag faktiskt besökt Helsingborg för ett antal möten idag, samt tagit en långpromenad, så känner jag mig inte helt död. Lite halvt möjligtvis, men inte helt.

Tror dock faktiskt att det är dags att sova snart. Wish me luck, och god natt!

Ps. Bilder dyker troligtvis upp i morgon. Bloggande från mobilen i all ära men några mer invecklade finesser klarar den ändå inte av…

När du får oväntat besök…

Sitter framför datorn kl 23:53 och äter Digestivekex. Undrar vad dietgudarna tycker om det…

Hur som…dagen blev annorlunda idag. Inte alls som planerat. Fast..som jag alltid brukar säga; Annorlunda är inte nödvändigtvis fel, det är bara annorlunda.
Efter att ha vaknat relativt tidigt masade jag runt i trädgården en stund innan jag blev smärtsamt medveten om att mitt huvud inte alls ville vara vaket. Medan den elakaste huvudvärksgubbarna av dem alla rev av ett solo innanför mitt pannben stapplade jag in i köket och tryckte i mig en dubbeltreo innan jag ankrade igen. När jag sedan vaknade, kl 13:08, kände jag mig som en ny människa…pigg och alert…

Vovvar i solen...

..eller åtminstone nästan levande. Släpade fötterna efter mig på vägen ut till solstolen och ankrade igen. Och trots att värmen var illamåendeframkallande så orkade jag inte flytta mig till skuggan. Låg där och svettades, och längtade efter en glass, när jag plötsligt hörde fotsteg på grusgången. Det tog mig några minuter innan hjärnan kopplade ihop alla trådar och jag insåg att jag helt oanmält fått finbesök från Helsingborg. Där på gårdsplanen stod en ung man och en ung kvinna som båda är oerhört viktiga för mig.
”Vi har köpt sommarkort vi, och så tänkte vi att vi skulle åka hit för du skulle nog inte bli arg..”, sa mannen.
Och det hade de helt rätt i..jag blev inte alls arg. Jag blev tvärtom väldigt glad, för där stod två människor som vågat tagit en chans bara för att de så gärna ville träffa just mig. Tänk så rik jag, så ofantligt rik!

Deras oväntade besök snabbstartade min hjärna och helt plötsligt kände jag mig faktiskt riktigt kry. Vi begav oss till Skäralids nationalpark för en glass, en promenad runt sjön och en hel massa skratt och prat. När mitt oväntade besök vänt hemåt var jag fortfarande pigg och alert, och efter en god grillmiddag kopplade jag stora vovven och trampade iväg på ännu en vandring. Med detta i åtanke tycker jag att jag med gott samvete kan få äta Digestivekex inatt. Så det så!

..och jag, precis innan mitt oväntade besök...

Dessvärre glömde jag att knäppa kort på dagens outfit idag. Kan lova att ni sett den förr, för ja..min garderob är ju inte riktigt så stor som de andra modebloggarnas. Kanske om jag får löneförhöjning…så att jag har råd att anställa någon som shoppar åt mig, för det här med shopping är inte min favoritsysselsättning. Näpp, hugaligen..
Men nu är det dags att försöka sova, hörrni. Klockan är 00:15 och imorgon måste jag kliva upp rätt tidigt för att bege mig mot Helsingborg.

Söta drömmar, hörrni!

Lapptoppen och Concertan…

När jag lämnat Lapptoppen (mm..är givetvis en norrländs variant av en laptop samt ett uttryck som min far myntade för några år sedan) hos datorreparatören idag vandrade jag iväg med en underlig känsla av tomhet.
Lapptoppen är på något vis en del av mig, en förlängning av min kropp. På den knappar jag fram allt från korta små sociala artighetsfraser till tankar som funnits i min hjärnas omloppsbana sedan urminnes tider. Och även om jag på intet sätt sitter framför datorn timmavis varje dag så kände jag mig naken där jag låg i TV-soffan ikväll. Ingen bloggsoffa utan Lapptopp. Liksom. För mitt inre såg jag hur bloggen skulle trona tom från ord i flera dagar framöver, men så med ens mindes jag….

Stor hund delar solstol med mig...

…att Solskenet rest till Hudiksvall, och att hans dator faktiskt står helt övergiven uppe i hans rum. Efter några få instruktioner från Storebror (minns nu att det kan tänkas att det skiljer en aning mellan min Lapptopp och Solskenets avancerade spelmaskin) lyckades jag så ta mig ut på nätet igen. Känslan är dubbel, för samtidigt som mitt återerövrande av cybervärlden känns som en triumf så är min ovana vid lösa tangentbord påtaglig. Knapparna är liksom mycket större, och trögare…och fy. Skriver fel var och varannan bokstav, och eftersom Concertan vid denna tid på dygnet för länge sedan lämnat kroppen kan det hända att jag väser okvädesord till datorschabraket jag sitter framför. Och som jag längtar efter Lapptoppen, som jag längtar….

Stor hund bryr sig inte om att jag får kramp i benen...

Det har varit varmt idag, och jag har inte orkat göra särskilt mycket alls. Rensade lite slött en rabatt, masade mig iväg en runda med hunden, övningskörde med Storebror (som för övrigt bjöd mig på lunch på Gyllene Måsen), försökte dela solstol med en stor hund och ankrade slutligen på en madrass i skuggan.
Solskenet åkte, som jag tidigare nämnde, till Hudik tillsammans med mina föräldrar idag. Själv har jag lite att uträtta här nere i Skåne innan jag drar till nordligare breddgrader, men snart kommer jag att blogga från Glada Hudik. Jag längtar, mycket.
Det är inte så att jag direkt längtar BORT från Skåne. Det är mer så att jag längtar TILL Hälsingland. Jag längtar TILL Hudiksvall, TILL mitt föräldrahem, TILL mina gamla polare och TILL mitt sommarhus vid havet.

Eftersom jag nu känner en överväldigande känsla av att vilja hiva ut Solskenets tangentbord genom fönstret känns det som en god idé att sluta skriva och fortsätta imorgon istället. Med åren lär man känna sig själv, i bästa fall åtminstone. Slänger in Dagens Outfit x 2 här. En från idag, och en från midsommardagen. Igår såg jag så sunkig ut att det vore snudd på olagligt att publicera så vi struntar i det.

Lisa goes knätofs. Oerhört allmoge-retro outfit som aldrig kan vara fel...

 

Kan icke hitta något gott att säga om denna outfit, förutom då givetvis det fina chabby-chic-hålet på magen. Kamikazes svarta shorts i oformligt material har absolut ingen passform. Fast hatten med leopardfärgat band lyfter ju givetvis det hela. För utan den blir jag tigerrandig i pannan av allt kisande...kunde förvisso vara rafflande men jag tror jag låter bli att utmana ödet...

 

God hatt..natt, jag menar natt..givetvis! Suck..
För övrigt…sov gott!

Räven överraskar risen….

Jaha, så har det varit midsommarafton….happ.
Vi åt förvisso god mat, och njöt av varandras sällskap, men det gör vi varje dag. Enda avbrottet från normalmallen var väl då det faktum att några runt bordet skålade med en nubbe var. Själv gjorde jag det inte. Nubbe smakar apa, kvalificerad apröv. Varför skulle jag dricka något som smakar apröv? Ologiskt…

Gla´missåmmar´rå...

Midsommar för mig är en midsommarstång med sommarblommor och midsommarkransar i mitt hår. Det är solbrun hud, flätor och knästrumpor….och en fantastifull kopia av min mors folkdräkt (förklarar snart det där med folkdräkten…). Midsommar är Små grodor och Räven raskar över isen….(eller lite mer fantasifullt; Räven överraskar risen…)
Igår var med andra ord knappast någon midsommar. Någon midsommar har det inte varit sedan 1987 egentligen. Inte någon riktig. Jag var 13 år när det var riktig midsommar sist, vartenda år därefter har varit bleka kopior.

Midsommar var magisk när jag var barn i Hälsinglands vackra kuperade blå landskap. Där var folkdräkterna överrepresenterade och spelmännens kunskaper nedärvda i generationer. Där sjöng farbror Holger med sin mörka stämma och mormor Lydia med sin ljusa klara. Och pappa fixade Storbyns finaste midsommarstång medan mamma fixade med midsommarmaten. Alltid midsommarmat anpassad till en liten Lisa som inte tyckte om krusiduller….för Lilla Lisa var alltid i centrum. Alltid.

Räkpaj a la Lisa. Den VAR faktiskt riktigt god!

Det kallas nostalgi tror jag bestämt, en ack så ljuv nostalgi. För tänk så rika vi är som har kapaciteten att färdas bakåt i tiden bara genom att stänga ögonlocken och öppna vår tankevärd. Vi är rika som troll, vi människor.
På intet sätt tycker jag att mina vuxna midsommaraftnar varit dåliga, men de har utan tvekan varit utan barndomens magi. Midsommar för vuxna Lisa är bara ännu en annan dag när släkten träffas och äter gott. Och det gör vi ju lite då och då, ändå.

Men nu ska jag hoppa i folkdräkten och bege mig ut i det osäkra midsommarvädret tillsammans med min mor. Vi ska bege oss ner till Gamlegård för en midsommarmässa. Midsommar, och julmarknaderna, är enda tillfället då jag kan bära min folkdräkt här nere så det gäller att passa på. Har för övrigt ärvt min mors folkdräkt, så numera har jag äkta vara. Som barn däremot klädde mamma på mig kläder som liknade en folkdräkt så mycket som möjligt, och även om vare sig färger eller material stämde överens så tyckte jag själv att jag var vacker som en riktig ”fäbostinta”.

En del av familjen Aronsson, Frick, Pivac...japp, många efternamn, samma gener....

Lovar att lägga in Dagens Outfit senare. Och hörrni, kan ni inte vara så söta att börja använda era folkdräkter lite oftare?! En Hälsingetös i Billinge skulle bli väldigt glad då!

Kultur och släktingar…

Idag var en dag då vi skulle hinna massor, jag och mamsen, men det gjorde vi inte.
Vår planerade Österlen-tripp bantades ner till ett besök på Kulturen i Lund, och vet ni vad…vi hade väldigt trevligt. Förvisso spöregnade det med jämna mellanrum, men på Kulturen finns ju många skrymslen där man kan gömma sig. 

Fika på Kulturen måste bli Kulturfika..eller?

Vi lärde oss en hel massa idag. Vi besökte hem från olika tidsåldrar, vandrade igenom delar av Kinas hitoria och lärde oss att det på vissa ställen finns tysta larm. OCH att man uppmärksamt måste söka efter skyltar som varnar för tysta larm. Fast det är en annan historia…

Vi hade planerat att äta lunch någonstans, men kändes oss nödgade att innen dess ta en liten fika på Kulturen för att stilla den värsta hungern. Till kaffet tog vi varsin Toscabit, och i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag nog aldrig sett större Toscabitar. Vi mumsade dock ivrigt…även om jag kände hur jag gick upp fem kilo på studs. Som den karaktärslösa sockerråtta jag är ignorerade jag dock den lilla bagatellen.  Jag kan ju alltid börja motionera. Imorgon. Eller inte.

Besök från nordligare breddgrader...observera Hälsinglands flagga i bakgrunden. Lisa the patriot...

För övrigt anlände papsen till Skåne i eftermiddag.
Efter en nätt liten bilfärd på 85 mil rullade han in på gårdsplanen, och det var banne mig på tiden! Det är ett år sedan han var här sist! Varje sommar hämtar han nämnligen mamsen och Solskenet. Mamsen kommer med tåget innan skolavslutningen och sedan åker hon och Solskenet med papsen upp till Hudiksvall.
Solskenet brukar spendera större delen av sina sommarlov hos sin mormor och morfar, det har han gjort i åratal. Storebror gjorde likaså innan han blev..ja, stor. Numera åker Storebror norrut några veckor tillsammans med mig…för Skåne är hemma för honom. I Skåne finns hans vänner, och kanske till och med en söt flicka. Jupp.

Det ligger något skit i trappen...

 

...aaaa, det var bara en Buddah...

Nä, nu ska jag snart försöka sova. Huruvida jag lyckas eller ej återstår att se, är inne i min vampyrperiod för närvarande. Ögon stora som tefat är svåra att stänga om nätterna. Å andra sidan har jag inga tider att passa om mornarna så egentligen är min dygnsrytm ingen katastrof för närvarande. Man får sova till elva på dagarna, det får man. Kanske står det inte i lagboken men å andra sidan står där absolut inte heller att man inte får det så jag tänker fortsätta sova…med gott samvete därtill. Basta!

Fridens liljor, hörrni! (Bidde ingen outfit idag, knäppte men fastnade tyvärr inte på bild. Like a proper undead…)

Vi far på tur, och äter…

Började dagen med att sova-vakna-sova-vakna-sova-vakna tills klockan var strax efter elva. Då ringde en handläggare från försäkringskassan..och efter det var jag klarvaken.
Missförstå mig inte, det var en mycket trevlig handläggare som ringde men hennes ärende var ändå av så pass komplex art att jag nödgades masa mig ur sängen och bläddra i några pärmar. Efter det är man klarvaken.  
För övrigt var det tur att hon ringde eftersom jag väntade besök runt tolvtiden. Känns ju sådär att komma och öppna i nattlinnet…och lilla mamsen, ja hon hade minsann inte väckt mig.
Eller ja, hon brukar hävda att hon HAR gjort det men att jag inte reagerat…meeeeen jag tror hon far med osanning…för jag är givetivs helt felfri.

Min kvalificerade vägkorsning. Måhända inte jättelydig, men fruktansvärt söt. Som ett litet chokladtomte..eller nå´t.

Hur som…mitt besök anlände en stund efter tolv och utgjordes av Ingela (en riktigt cool brutta som jag hade turen att lära känna för något år sedan), Ingelas son Hugo och hans söta flickvän Emelie (ber om ursäkt om jag stavar fel…).
Ingela fyller snart år..25 år..eller något i den stilen, och besökte oss för att prova olika spettkaksdessertalternativ. I släptåg hade de världens lydigaste lilla vovve, Dino (jag menar allvar här, han var helt sanslös!). Medan hans familj promenerade runt inne hos mig satt Dino lydigt blixtstilla på farstutrappen. Totalt fashinerande.
Inne i huset skällde mina byrackor i kapp….

I alla fulla fall så bestämde sig Ingela för att servera en spettkaksdessert med lime och hallonsås (tur jag skrev det, nu minns jag att jag lovade att skicka receptet till henne. Minnet är super minsann. Super….(kort))
När Ingela, Hugo, Emelie och Dino begett sig mot Malmö igen vandrade jag och mamsen iväg längs landsvägen för att hälsa på en annan cool brutta, även hon en relativt ny bekantskap, Christina.
Christina bjöd på fruktanslöst god äppeljuice och visade oss runt i sin vackra trädgård. Jag älskar att få se människors trädgårdar, det är så jag samlar inspiration och ideér. Om människan som hör ihop med trädgårde dessutom är en sympatisk individ så blir det hela fulländat, och så är det med Christina…i kubik.

Ingela, Hugo och Emelie provar desserter. Dino fick inget men var glad ändå...

 

Fikastund i Christinas vackra trädgård...

Jag är, för den som missat det, ingen översocial kvinna men jag är heller ingen fanatisk hel-enstöring. Vissa människor känner jag ett ögonblickligt band till, och Christina och Ingela hör definitivt till den katagorin människor. Jag tycker om människor som jag kan känna mig avslappnad tillsammans med. Människor som inte ser på mig med sina kritiska bedömningsglasögon utan som låter mig vara precis den jag är. Människor utan krusiduller…

Man kan undra över denna bild. Man kan fråga; "Varför?" Med all sannolikhet kommer jag då att svara; "Därför!"..för sådan är jag.

Väl hemma igen blev vi inbjudna till caféet för att provsmaka två nya desserter innan vi packade bilen full för en spettkaksleverans till Östra Sommarstaden i Malmö. (Där är hur charmigt som helst, märk väl…)
Två timmar senare intog vi middag i form av varma smörgåsar, och nu ska vi strax mumsa i oss resterna av gårdagens tårta…

…vilket innebär att vi idag har varit på flera turer samt ätit en massa. En dag av mat och upplevelser med andra ord. Inte så illa det.

 Näpp, tårta var det ja..
..ha´re hörrni! <3

En punkinspirerad outfit med silverglittrande klänning och nitbälte passar väl utmärkt en solig sommardag. Eller?

Döden och levandet…

När jag tänker på döden blir jag aningen förvirrad. Känslorna är ambivalenta, svårtolkade, osäkra.

Hur förhåller man sig till döden? Är döden slutet? Eller början?
Vi hanterar andra människors död genom att sörja dem, minnas dem, skriva dikter, titta på bilder. Tala om dem.
Vi begraver dem och planterar blommor på deras gravar med jämna mellanrum. Vi saknar dem med sorg i början, och med allt mer glädje vad tiden lider, och även om vi inte tror att de dödas själar lever vidare så lever de fortfarande kvar i våra minnen. De döda exsisterar på något vis fortfarande genom oss. 
Vi levande är, och kan förhålla oss. Vi hanterar andra människors död eftersom vi är kvar och kan förhålla oss till den. Men vår egen död däremot…det är en helt annan historia.

Lisa as döden...

Vi ska alla dö en dag, det är något vi alla vet med säkerhet, och även om döden är lika naturlig som födseln så väcker tankar kring döden ångest hos många människor.
Jag tror inte att jag är rädd för själva döden, men jag är däremot rädd för att lämna de människor jag älskar..de människor som älskar mig. Jag tänker ofta att de inte skulle klara sig utan mig, vilket givetvis inte är sant..de skulle klara sig, så småningom. 
Jag har också funderat över Ann Heberlein´s boktitel Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva…och någonstans känns resonemanget så logiskt, någonstans tror jag att det är så det är för människor som funderar på att avsluta sina egna liv. Kanske vill de egentligen inte dö, kanske vill de bara inte leva längre. Kanske. Jag kan inte veta givetvis, för jag har aldrig känt så själv.

Jag har oerhört ambivalenta känslor inför min egen död.
Kanske beror det på att döden är slutet, att inget finns därefter. Och även om en religiös människa tror att själen lever vidare, så är de flesta överens om att kroppen i alla fall inte lever vidare. Efter döden slutar kroppen att existera. Kanske är det därför vår egen död är så komplex, därför att den innebär slutet. Därför att inget finns efteråt. Vi kan inte förhålla oss till den eftersom vi inte finns kvar längre. Lite som hela det där med att universum är oändligt…att inget slut finns. Det övergår liksom vår fattningsförmåga.

 Jag tänker att döden kommer när den kommer, och att det är min förbannade skyldighet att se till att uppleva så mycket som möjligt innan dess. Och nu menar jag inte att jag nödvändigtvis måste kuska jorden runt (för det är INTE my cup of tea), utan att jag vill leva mitt liv med öppna ögon..och öppna sinnen. Leva i nuet. Ta till vara på..

Köttfärslimpa med rårörda lingon. Bara såååå norrland liksom....

Idag har jag tagit tillvara på massor. Jag och mamsen for Malmö t&r och passade på att äta lunch på Eslövs golfklubb på vägen hem. Köttfärslimpan med de rårörda lingonen smakade himelskt, och trots att vinden envisades med att blåsa in mitt hår i min mun varje gång jag öppnade munnen för att ta en tugga så kändes det härligt att sitta utomhus…för där satt jag, och mamsen, friska och glada och mådde bra.

Efter lunchen åkte vi hem och mötte upp Solskenets Getingdam. Stolt kan jag berätta att Solskenet idag satt i uterummet och åt glass, allt medan en geting promenerade på hans stols armstöd. Han skrek inte, och han sprang inte. Han betraktade den.
Ikväll åt vi jordgubbstårta!

Kvällen spenderades vidare med skratt, mat, dryck och besök av en norrländsk docent i ekonomistyrning. En trevlig sådan dessutom. Och till den som ser mig som en redigan norrländska vill jag påpeka att kvällens gäst (som förvisso är bosatt i Uppsala sedan 15 år) härstammar från Malmberget…och det ligger 85 mil norr om Hudiksvall. Intressant i sammanhanget är att det också är 85 mil härifrån upp till Hudiksvall. Sverige är ett långt land, sanna mina ord.

För övrigt spelar Storebror TV-spel med Solskenet, och det gott folk är en härlig sak för en 13-åring. Storebror är ju inte bara storebror, han är dessutom en stor bror…18 år gammal. Mina stora pojkar. Mina fantastiskt underbara söner. Jag är sannerligen en lyckligt lottad kvinna….

Lite småtrist sailorinspirerad outfit med fångrandig tunika och jeans. Det mest rafflande är dock den kissnödiga posen..för att inte tala om ansiktsuttrycket. Jag ser, eh..ja, smågalen ut. Precis i sin ordning med andra ord...

….men nu ska här sovas. Sleep tight…

En kvällsparantes…

Sommarsolen lyser med sin frånvaro, eller snarare lyser INTE med sin närvaro. Vilket korkat uttryck det är egentligen…lyser med sin frånvaro. Hur i friden lyser man med något som inte finns närvarande. Puckat. Finns så många korkade uttryck, och även om jag tycker att de är korkade så använder jag dem. Det är ju ännu mer korkat egentligen. Superkorkat.
Nåväl, låten oss vandra vidare…

Storebror tar i för kung och fosterland....

Det har regnat idag, utifall det undgått någon. Min planerade spettkaksleveransrunda uteblev följaktligen eftersom spettkaka i papperspåse och regn inte är någon direkt vinnarkombo. Istället åkte jag och Storebror till Hyllinge och storhandlade socker, mjöl och florsocker till bageriet. Storebror, vars fysiska aktivitet i stort sett sträcker sig till frenetiska musknapptryckningar framför datorn, tog i ända upp till Trerikesröset och lyfte 10×25 kg  två gånger inom loppet av 30 minuter (alltså upp på kundvagnen, och sedan från kundvagnen och in i bilen).
”Strunt samma om jag får övningsköra”, muttrade han, ”hädanefter följer jag INTE med till Hyllinge.”
Fast sedan log han, pillimariskt, för det är sådan han är.

....medan jag leende och nöjt konstaterade att barnarbete rules...

Solskenet har lekt med grannpojken hela dagen, och han är överlyckligt uppskruvad och energisk. Det är ju inte var dag Solskenet har en lekkamrat här hemma. Det är inte varje dag Solskenet VILL ha en lekkamrat här hemma, men det händer också rätt ofta att han vill ha det men inte får något napp när han ringer runt. Idag sammanföll dock hans vilja att leka med grannpojkens, och lyckan är total. Så även i mitt mammahjärta.

Nä, nu ska jag titta på TV tillsammans med mamsen en stund. Fast först…Dagens Outfits (plural alltså)

Jaja, spetsklänning, tajts och tunika..ni har sett den förr..men ärligt talat, hur många människor har egentligen nya kläder vareviga dag?! Jag menar, bara tanken på att shoppa så ofta får mig att må fysiskt illa...
Dagens andra, eller egentligen första eftersom den kom före den andra. Alltså den första då. Alltså. Observera framförallt hur fint gårdagens maskara under ögonen samexisterar med regnrocken. Regnrocken är för övrigt ett av mina allra bästa kap...20 spänn på en loppis för några år sedan. Guld, det kallar jag Guld!

Ha det gott hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×