Dålig god man..eller god dålig man?

Jag har några uppdrag som god man, och jag trivs väldigt bra med det. 
Arvodena ligger på några tusenlappar per år, och täcker inte på långa vägar de utgifter jag har i och med uppdragen; 
bil-, parkerings- och bensinkostnader, kuvert- och frimärkskostnader, telefonkostnader för alla samtal till huvudmän och nyckelpersoner som krävs för att kunna utföra uppdraget
Jag fick bensinkostnaderna beviljade för samtliga uppdrag i år (milersättningen är dock ärligt talat ett skämt och täcker inte på långa vägar de faktiskt utgifterna) men med tillägget;

”Med anledning av detta får du söka begränsa antalet besök innevarande och nästkommande år.”

 

Har inget med det hela att göra men jag LÄNGTAR till sommaren! Fotograf: Lotta Gunnarsson, Billinge

 

 

Den ene huvudmannen hade jag redovisat 30 besök till förra året, och den andra 13 besök…men i år måste jag alltså begränsa detta. Jag ska alltså minska ner på 13 besök per år…realistiskt?

Eftersom jag arbetat inom omsorgen i 20 år så har jag stött på åtskilliga gode män under åren, och (i ärlighetens namn) inte alla har gjort ett gott intryck. Jag har alltid tyckt att allt för många har varit på tok för frånvarande för att kunna bygga upp den tillitsfulla relation som är att föredra…men nu har jag förstått varför, de begränsas av regler och arvoden. 

Det kanske kan tyckas att 30 besök på ett år är mycket, men faktum är att det inte är alla människor som uppfattar myndighetskrångel över telefon. Och vet ni vad, jag anser att det är en god mans förbannade plikt att se till att huvudmannen förstått allt som händer runt omkring honom/henne…för ingen är omyndig i Sverige, och verklig framgång når man bara om huvudpersonen är med på noterna och förstår vad som händer, och varför det händer. Annars lallar man omkring och slår pannan blodig mot väggen i 15 år…vilket förvisso tyvärr verkar vara en metod som allt för många kommuner i Sverige tillämpar inom omsorgen.

En god man ska alltså enbart sköta det administrativa, allra helst över telefon, för besök kostar pengar och det skall undvikas. Att lära känna sina huvudmän, för att på så vis bättre kunna se vilka insatser som behövs, anses rätt onödigt..för till fikande och trevligheter kan man söka kontaktperson.
En god man, alltså den person som ser till att huvudmännens rättigheter tillvaratas, ska inte socialisera eller närmare lära känna sina huvudmän…euhm..och logiken i det är?       

Ge mig sommar, ge mig sommar, ge mig sommar.....

Tyvärr är jag inte miljonär, så den krassa sanningen är att jag måste rätta mig efter överförmyndarnämndens pekpinnar.
Jag har inga ekonomiska möjligheter att utföra ideellt socialt arbete, och dessutom själv bekosta det. Jag måste välja mellan att bli den god man som överförmyndarnämnden önskar att jag ska vara eller att avsäga mig alla uppdrag….och av dessa två kassa valmöjligheter väljer jag det första.
Mina huvudmän har givetvis svårt att förstå varför jag inte kan komma och prata med dem när de mår dåligt, när de är upprörda eller om det finns något de inte förstår…och jag kan lova att det inte är roligt att behöva göra dem besvikna gång på gång. Det känns fruktansvärt att varje gång behöva upprepa ”Jag är god man, en god man gör BARA bla..bla..bla…”. Men så är det när man lever i ett samhälle som emellanåt är så fyrkantigt att man slår sig blodig på hörnen. Och jag kan inte göra ett dugg åt det..

…men jag undrar; Var har det blivit av god i god man?

Är numera benägen att byta ut mitt tidigare sura mumlande om dåliga gode män mot den mer realistiska sanningen goda dåliga män…för det handlar sällan om att gode män utför sina uppdrag dåligt, det handlar oftast om att uppdragen är dåligt urformade, och att de gode männen har händerna låsta bakom ryggen. 

Meeeen jag slutar aldrig spåna givetvis, och för närvarande är jag oerhört exhalterad över ett framtida projekt…

Nä, min nya bil ser inte exakt ut så. Nej, jag ser inte exakt ut så. Nej, jag är inte så bra på att rita med datorn. Jo, du får skratta!

..men det tar vi senare!

Nu ska jag ta bussen in till Eslöv och hämta min nya bil. Äntligen! Och sedan bär det av mot Ystad och ännu en föreläsning ikväll!

Vi hörs, hörrni! Och vi ses i Ystad!

Min schangtile son..

”Mamma, vill du ha en chokladbit?”, frågade Solskenet mig i lördags kväll när han mumsat på sitt lördagsgodis en stund.

”Nej tack, hjärtat”, svarade jag, ”jag har eget lördagsgodis. Men tack ändå.”

 

Älskade barn!

 

 

Jag förundrades över hans fråga, och mitt hjärta fylldes till bredden av stolthet..tänk vilken generös liten kille jag har! Jag vände i trappan och gick tillbaka till Solskenets rum.

”Så snällt av dig det var att fråga om jag ville ha en chokladbit, trots att du inte har jättemycket godis i påsen!”, sa jag uppskattande och stolt varpå Solskenet svarade;

”Ja alltså, det är några chokladbitar som jag inte tycker om så jag tänkte att du kunde ta dem så jag slipper ha dem i påsen!”

Japp, så var det med den generositeten. Men..jag väljer att se hans schangtila sida för han kunde faktiskt lika gärna ha slängt dem i soptunnan! Så det så!

Min obligatoriska bloggmops..men vad är fram och bak?!

För övrigt ligger jag i min obligatoriska bloggsoffa, med min obligatoriska bloggmops fastklistrad vid benet, och läser enkätsvar. Känns fruktansvärt bra att jag börjar se slutet av hela den här enkäthistorien.
Men nu ska jag väcka slöfockarna (läs vovvarna) och ta en långpromenad. För så duktig är jag.

Fridens liljor, hörrni!

Tjenahejsan godmorgon..

Gäspar lite och sträcker på mig här, för här är man näst intill nyvaken.

Lisa going mad...

 Eller nej, jag överdrev lite lätt där (eller overdrajvade som jag brukar säga) för jag har inte riktigt sovit hela tiden sedan sist. Fast i 1 1/2 dygn sov jag åtminstone, och ja..det var välbehövligt, för här sitter nu en ny människa.

Jag är till och med så utvilad att jag orkar med (orkar med är nog en sanning med modifikation…kan hantera är bättre) att bearbeta 300 enkäter med ett snitt på ca 27 frågor med 5 svarsalternativ på varje. De blir många knapptryckningar, många många många fler än vad jag egentligen känner mig bekväm med. Jag vågar påstå att Lisa utan Concerta hade hivat ut enkäter och dator genom fönstret redan någonstans i mitten på enkät nr 4. 

Lisa hanterar...

Det positiva med mastodontmängden är i alla fall att själva mängden data är så massiv att jag helt tappar räkningen på jämna och ojämna tal, så ja..det är ju alltid något. (Och för den som är ny – jag har Tourettes syndrom, och jag AVSKYR faktiskt ojämna tal. Fråga mig inte varför, det är min lilla egenhet..simple as that)

Vädret har varit ljuvligt i helgen, och när jag inte har sovit och knappat in enkäter så har jag varit utomhus. Jag har tagit långa promenader och låtsats att det är vår. Mycket effektivt har jag förträngt de isande vindarna…en täckjacka (eller ja, termojacka då för er skåningar), en ordenlig mössa, varma vantar och en halsduk lurar effektiv fram illusionen av en varm vårdag.

Vår i luften

Vovvarna har inte misstyckt, även om deras i det närmaste avsvimmade tillstånd efter hemkomsterna avslöjat att det är fler än jag som gått och tjockat till mig i vinter. Men det är bara att knata vidare mot beach 2011, piece of cake. Piece of cake (en bit kaka, för de som inte kan engelska) är ju för övrigt ett rätt opassande uttryck i motions- och komma-i-form-sammanhang kan tyckas. Lätt som en plätt då..fast vad i hela friden betyder det?  Nä, jag ger upp…vi lämnar hela det här ordtrassleriet och brummar ut på vägarna…

Övningskörning...

Min äldste son, Storebror, har nämnligen börjat övningsköra. Jag har lite (pyttepyttelite) svårt att förstå att MIN son ÖVNINGSKÖR. Han fyller 18 i december. Min son alltså…hur gick det till?! Och viktigast av allt..inser ni hur gammal jag har gått och blivit helt plötsligt?! Jag ljög innan, jag har JÄTTESVÅRT att förstå att min lille pojke kör bil. Men sådant är livet, och snart kan han skjutsa runt mig….mohahaha, payback time, lille vän. 

Solskenet tycker att Storebror kör bra. Han tycker inte att det är ett dugg konstigt att Storebror övningskör, för Storebror är ju stor..det hör man ju på namnet STOREbror. Och mamma är ju gammal..för hon är ju…ja, en mamma. Klart Storebror är stor nog att övningsköra, inte konstigt med det.  Solskenet tycker ofta att jag uttrycker mig lite knäppt, men vi förstår varandra rätt bra i alla fall.
"Mumumumumumum..."

Storebror parkerade galant på matvaruaffären i alla fall, och vi entrade affären för att inhandla lite smått och gott till middag. Vi vällde in genom dörrarna (ja, det känns som om det är så det är med oss..vi väller in, vi slinker inte in..vi märks) och lyckades efter några vändor fram och tillbaka i affären (för hur lätt är det att hitta i en affär när de envisas med att flytta om!) så hade vi i alla fall slutligen lyckats ta oss till kassorna. Jag och Storebror väntade i kön, men det gjorde INTE Solskenet..för Solskenet tycker INTE om att vänta. Han gick i en cirkel, med läppen hängande, och sa ”mumumumumumumum” . Ingen i kön blängde elakt på honom, och det kändes jätteskönt (en stor klapp på kinden till er allesammans!!) för vi är vana sura blickar, och när vi betalat och packat mummade Solskenet lättad bort från sin cirkel och följde med oss ut i bilen, och ja…

…jag skulle kunna skriva en hel essä idag, för jag har inte skrivit på länge. Men det går inte för nu ska jag få köttfärssås och pasta, och ni ska få vila ögonen.

Ha det bäst, hörrni!

Titta...våra Svavelpioner. (Appropå ingenting direkt...)

Jag vill inte…

Idag finns det så mycket jag vill inte i mig att jag inte orkar någonting.
Undrar om det faktiskt på allvar finns någon lag som säger att allt inte kan vara perfekt utan att något alltid måste gå åt pipsvängen? Men jag orkar inte fundera länge, för snoret har letat sig in i min hjärna så tankarna kämpar mot slemmet där inne….och alla som har trampat vatten vet hur ansträngande motstånd är i längden.

Vi var på BUP idag, jag och Solskenet. Ny läkare, nya metoder..men hon verkade bra. Solskenet tyckte det var lagom kul att gå till doktorn, för han gillar inte nämnvärt när främmande människor envisas med att ställa konstiga frågor till honom. Efter läkarbesöket åt vi dock vår obligatoriska gå-till-doktorn-hamburger-middag, så helt missnöjd med dagen var han inte.

Sitter här på soffan och tittar ut. Den stora tröttheten har övermannat mig. Solen skiner ute och jag vill bara dra täcket över huvudet och sova. Tror faktiskt jag ska göra det.

Sov gott, hörrni!

Del 2 – ”Varför ville du ha en diagnos?”

Om jag sa;

”Jag har ofta haft magsmärtor, och den senaste tiden har jag kräkts upp blod. Jag gick till doktorn och fick veta att jag har magsår….”

eller varför inte;

”Jag har länge haft gräslig huvudvärk, och har äntligen fått veta att jag har migrän….”

eller kanske;

”Jag åkte omkull i backen och skadade mitt knä. När jag var hos doktorn fick jag veta att jag har skadat ett ledband…”

Hur många av er hade då ställt följdfrågan; ”Varför ville du ha en diagnos?”
Näpp, tänkte väl det. Den frågan hade låtit rätt korkad, för orsaken är rätt självklar, eller hur.
Om du har somatiska bekymmer ifrågasätter ingen varför du sökt svar hos sjukvården..men har du koncentratonssvårigheter eller någon form av neuropsykiatrisk/psykiatrisk problematik så kan människor uppenbarligen helt plötsligt inte alls förstå anledningen…

…är inte det märkligt?!

För övrigt har jag tittat på bil idag, och vet ni vad..jag tror jag har hittat rätt!

Och nu ska jag sova!
Natti natti, hörrni

”Varför ville du ha en diagnos?”

Jag ska berätta….

Det här fungerar inte, skrek jag, jag orkar inte. Jag orkar inte mer.
Han såg på mig, misstroget. Jag såg på honom, uppgiven.
Jag klarar inte mer, kved jag och sänkte blicken, jag klarar inte mer!

Nagelbandet blödde, men ändå fortsatte jag att klösa på skinnet runt nageln. Smärtan stoppade paniken. Smärtan var ankaret som fjättrade min panikartade varelse vid nuet, och som hindrade mig ifrån att smälla igen dörren i hans ansikte och försvinna för alltid.
Han drog efter andan, som om han hade tänkt säga något, men förblev tyst.
Han var en tyst man, åtminstone när åskan gick. Han tystnade i takt med blixtarnas ökade intensitet och red ut stormarna utan att yppa ett enda ord.
Tystnaden brukade förarga mig, för tystnaden var så påträngande. Hans tystnad skrek mig rakt i ansiktet, och jag kunde inte värja mig. Hur värjer man sig emot något som inte finns? Hur kämpar man emot det osynliga? Hur vinner man över det man inte ens vet?
Och ibland var han inte alls tyst. Ibland argumenterade han högljutt och redogjorde för händelser och ord som sagt för länge sedan. Aldrig kunde jag försvara mig, för mitt minne hittade inte tillbaka till de exakta uttalandena. Mitt minne hade sorterat bort dem till avdelningen oviktigt och lagt locket på. Jag satt alltid där, tyst och frustrerad, innan jag gick ut i natten. Innan jag flydde.

Jag förde handen till min kind och kände hur fingrarna blev våta av tårar, och jag reste mig upp och lämnade honom sittande vid köksbordet. Han satt kvar, tyst, och jag flydde ut i trädgården.
Solens varma strålar hånskrattade åt mig, och ilskans vågor rullade in över mina förargade stränder. Så typiskt av solen, att gömma sig i flera månader bara för att återuppstå en dag när sorgen övermannat mig och när jag på intet sätt skulle kunna njuta av ljumma vårlöften. Så typiskt, och så självklart. För inget gick ju någonsin min väg, inte i långa loppet. I långa loppet gick det åt helvete. Och ändå förlorade jag, av någon outgrundlig anledning, aldrig tron på att allt skulle bli bättre sedan. Senare samma dag. Eller en annan dag. Ett annat år. På en annan plats.

Jag satte mig ner på den ena av de två silvergrå trästolarna, drog upp knäna mot bröstet och begravde mitt ansikte mellan mina knän. Armarna bildade en skyddande mur mot lyckan, eller kanske snarare en barriär mot smärtan.
Så dum jag är, tänkte jag när jag funderade över mina livssanningar, för mitt resonemang var så paradoxalt, så omöjligt. Att allt skulle gå åt helvete, och att allt skulle kunna bli bättre sedan var förvisso två högst troliga påståenden om de stod fria ifrån varandra men i kombination var de högst motsägelsefulla. För om det alltid går åt helvete kan det ju aldrig någonsin bli bättre sedan eftersom det slutligen ändå alltid kommer att gå åt helvete. Och så trasslade jag in mig i resonemanget, och hittade inte ut.
Kanske lika bra att ge upp, sa jag tyst för mig själv där jag satt i mitt eget personliga lilla helvete och led av skönheten runt omkring. Kanske lika bra att ge upp, allt jag gör blir ändå fel.   

Med huvudet fastkilat mellan knäna studerade jag de nygröna grässtrån som skymtade mellan stolens solblekta brädor, och med höger pekfinger bände jag bort sticka efter sticka från stolens ena ben. Den ljumma vinden hade förbytts av kyliga vindilar och solens strålar hade flytt undan kvällningen. Med ens blev jag uppmärksam på att jag hade suttit isolerad i min vakuumbubbla rätt länge. Jag sträckte på mig, drog igen jackans dragkedja och lutade mig bakåt. Bakdelen hade domnat bort eftersom jag hade suttit i samma ställning så länge, och jag grimaserade när blodet hastade iväg ut mot mina tår igen. Jag lutade huvudet mot stolens nackstöd och lät blicken glida över himlen. Skymningen viskade tyst efter stjärnorna och en efter en hörsammade de.
Jag har alltid älskat stjärnorna, och tystnaden, och ändå har jag aldrig förlikat mig med universums oändliga evighet. Oändlig evighet ligger bortom min fattningsförmåga, och jag tycker inte om ovisshet. Jag vill veta. Förstå.

Jag undrade hur mycket klockan hunnit bli. Med hjälp av kvällens mörker och årstidens skymningstider uppskattade jag att jag nog faktiskt suttit i min stol i trädgården i åtminstone en timme. Kanske två.
Jag hade suttit där ensam. Han hade inte kommit ut för att hämta mig.
Genom fönstret i vardagsrummet såg jag TVn´s blå fladdrande sken, och jag minns hur jag undrade över vad han tittade på där inne. Jag undrade om han tänkte på alla fel, på alla de gånger han varit missnöjd med mig. Jag undrade vad som faktiskt var fel, varför jag aldrig förstod.
Plötsligt brast jag i gråt, för plötsligt visste jag.

Det var jag. Mina tankar var annorlunda. Mina känslor var annorlunda. Och insikten slog ner som en bomb i mitt medvetande. Plötsligt förstod jag att jag inte kunde fortsätta be om ursäkt för att jag är den jag är. Plötsligt visste jag att det var dags för en förändring.

”Det sa du inte!”

”Gå till hallen och klä på dig nu, hjärtat” , sa jag, ”taxin är strax här.”

Solskenet hoppade glatt ut i hallen (för det gör han på mornarna…hoppar) och började klä på sig ytterkläderna. Efter fem minuter gick jag ut i hallen, kikade ut genom fönstret och och utbrast ”Men hjärtat, taxin står ju och väntar redan. Såg du inte det?”

Solskenet tittade oförstående på mig och sa ”Du sa att jag skulle klä på mig! Du sa INTE att jag skulle titta ut genom fönstret efter taxin!”

Tja, han hade rätt…

Nu ska jag vika tvätt, och sedan ska jag svischa ner mot Malmö. Vi hörs sen måhända!
Ha´re hörrni!

Föreläsningar och födelsedagar

Bo Hejlskov Elvén rocks, inget snack om saken!

Föreläsningen i Lund idag var, precis som jag hade förväntat mig, helt lysande. För den som är intresserad av neuropsykiatri kan jag upplysa om att Bo även skrivit mycket läsvärda böcker..feel free to google.

Föreläsning med Bo Hejlskov Elvén

Första delen av föreläsningen satt jag längst uppe i aulan med en liten klicker (föreläsningen anordnades av ”min” förening, Autism- och Aspergerföreningen i Lund) och räknade antalet deltagare på föreläsningen, men efter pausen flyttade jag ner till första raden.
Jag mitt dumma nöt tänkte, i ett ögonblick då hjärnan förmodligen befann sig i tillfällig koma, att jag lika gärna kunde sitta där på första raden tillsammans med Alex (som också sitter i styrelsen för AAF, Lund) istället för att sitta ensam längst uppe i hörnet. Och ja, huvudvärken kom som ett brev på posten…

 

Febril försökte jag stänga ute alla prasslande, hostande, ställningsändrande, bläddrande, snörvlande, viskande människor bakom ryggen, och även om jag lyckades rätt bra emellanåt så trängde alla ljud in i hjärnan på mig så snart jag slappnade av det minsta lilla. 
Jag vet att jag trivs mycket bättre längst bak, för när jag sitter där längst bak kan jag på något vis lyssna över hela folksamlingen…då vet jag om att de prasslar, och hostar, och andas, och är följaktligen förberedd på att koncentrera mig. Men när jag sitter längst fram blir jag överrumplad av alla ljud och har stora svårigheter att koncentrera mig. Jag vet att det låter märkligt men så är det. 
När jag hör ett ljud bakom ryggen vill jag också väldigt gärna vända mig om för att se varifrån det kommer, och om jag befinner mig i en situation där jag inte kan sitta och vända mig om hela tiden så tar det på krafterna att stå emot vändningsimpulserna…..

Tåååååårta!

….och ja, då kommer huvudvärken. Tycker det här med huvudvärkstabletter är en suverän uppfinning, i lagom dos givetvis.

För övrigt har vi firat Kamikaze på hans bemärkelsedag ikväll.
Vi festade loss på köpepizza och tårta, och Kamikazes dotter Maja blandade finfina färgranna drinkar till oss kvällen till ära.
Hade tänkt ta en hurtig promenad och bränna bort födelsedagskalorierna framåt kvällningen meeeeeen blev lite för lat för det och intog ryggläge istället…eller som jag brukar säga Ja la ikull mä…Jag säger så ofta; ”Ja lägge kull mä ett tag ja…”
Kamikaze säger att det låter korkat att säga så (som om en skåning är i position att göra sig lustig över någons dialekt liksom.)

Majsans tjusiga drink...

Nä, nu ska jag zappa bland kanalerna en stund innan jag ska försöka få några timmars sömn. Kroppen och ögonlocken känns tunga…hjärnan däremot kör fullt ös medvetslös… 

Wish me luck, hörrni!

Grattis på födelsedagen, Kamikaze!

   

Väntan…

Våren kom av sig känns det som. Igår solade vi järnet, idag vill jag stanna inomhus. Men jag ska inte klaga, för i min forna hembygd ligger det fortfarande en meter snö.

Tjockosmocko solar...
 För övrigt väntar vi spänt på besked om Solskenet kommer in på den resursskola vi sökt eller ej.
Jag solar...
Solskenet själv frågar ofta om det, för honom är ovissheten ingen höjdare. Ovisshet är väl egentligen ingen höjdare för någon, men om man dessutom är lite extra noga med att ha kolla på sina dagar så liknar ovisshet snudd på tortyr. Och jag hatar att alltid behöva säga ”Jag vet inte, hjärtat, vi får veta snart…”
Snart..detta snart. Jag avskyr snart. Hellre om fyra dagar än snart. Hellre om 68 dagar än snart.

Snart är en gåta. Hur vet man hur länge snart är?

Nu är det dags att ta sig i kragen och släpa iväg sig mot stora staden. Lämnar er med en liten hylling till mina älskade söner; Mina älskade söner

Lisa goes Ugglan Helge

Ha en härlig dag, hörrni!

Peace and love…

Igår var jag på maskerad….

…och tja, det var helt okej.
Kamikaze´s dotter Maja hade 18-årsmaskeradfest tillsammans med sin kompis Klara, och alla gäster fick snällt acceptera tilldelad rollfigur. 
Jag och Kamikaze placerades vid vuxenbordet. Jag satt där, tillsammans med mammor, pappor, fastrar och annat löst folk och tänkte på livets gång…

…jag minns hur jag, innan jag blivit vuxen nog att på allvar delta i festligheterna, brukade placeras vid barnbordet, men ett vuxenbord har jag aldrig suttit vid tidigare. Måste vara ett tecken på att man börja komma till åren. Eller som Kamikaze sa; ”Är det ett tecken på att man börjar bli gammal om man ser fram emot kaffet och tårtan?”  

Peace and love...

Nä, jag är inte gammal alls, jag kan om jag vill. Jag känner nog inte att höjdpunkten är kaffet och tårtan…inte riktigt än.
Fast någon riktig rebell var jag inte igår..drack fanta och körde hem innan kl 23, och ack så skönt jag somnade i TV-soffan när jag äntligen lyckats tvätta bort mina psykedeliska kindmönster. Förvisso brukar jag hävda att ålder bara är en siffra men när det gäller partande med 18-åringar så finns det gränser, åtminstone i min partybok…för jag gillar inte musik som låter exakt likadan hela tiden. Inte heller gillar jag när alla skriker för att överrösta varandra, när människor spottar ut tuggummit på golvet (allra helst inte när jag vet att det är jag som ska städa dagen efter) eller när i stort sett ingen lärt sig att man ska hålla snattran när någon försöker hålla ett tal.
Lisa 18 år hade säkert inte haft något emot det, men Lisa 37  år ville hellre slänga upp benen på en pall, luta sig tillbaka och skruva upp U2 eller Counting Crows.    

Flowerpower med klös i...
Intendent med Klös...

För övrigt har isbjörnen Knut dött. Det är ju inte kul så klart, men att zoo-intendenten på Knut´s zoo heter Heiner Klös…det tycker jag är kul. Klös på zoo liksom. Herr Klööös. Klös som i klor. Klor som i vilda djur. Vilda djur som i zoo. Fast det fattade ni nog.  

Ha det gott, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×