When in Malmö…

För 25 år sedan var jag nästan 12 år och mitt liv bestod av hästen Paveann, bröderna Herrey, Limahl, Alphaville, Aha, Bon Jovi (ja, en salig blandning) och Noah Hathaway.

För den som av någon (oförlåtlig) anledning inte vet vem Noah Hathaway är så var det han som spelade Atreyu i The NeverEnding Story, och i mina nästan 12-åriga ögon var han det sötaste som vandrade på jorden. Eftersom jag i verkliga livet inte var den coolaste tjejen i byn så spenderade jag åtskilliga timmar i min fantasivärld. I den världen galopperade jag och Atreyu över Fantásiens vittrande åkermarker, och givetvis räddade vi både Barnkejsarinnan och Fantásien varenda gång.

I verkliga livet galopperade jag runt på landsbygden utanför Hudiksvall tillsammans med Anna-Lena. Anna-Lenna hade en häst som hette Soland, men vi kallade honom för Sulan..varför vet jag inte. Och just idag, för 25 år sedan, hade jag sovit över hos Anna-Lena.
Anna-Lena hade ingen TV i sitt rum, för det var det sannerligen inte många ungdomar som hade i mitten av 80-talet. Hennes radio stod dock oftast på.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma hur jag vaknade tidigt på morgonen, kröp i min rosa Takano-overall, knäppte på radion och träffades av ett knytnävsslag i magen..för det var så det kändes när jag första gången hörde radioreportern säga; ”Olof Palme är död…..”

Jag minns att jag inte trodde att det var sant, för i Sverige kunde ju inte en stadsminister bli skjuten. Och i och med mordet på stadsminister Olof Palme krackelerade de trygga småstadsmurarna som ditintills hade motat bort den hårda verkligheten från Storbyn där jag bodde. Den 28 februari 1986 insåg jag att saker som sker på TV också kan hända i verkliga världen, och att den verkliga världens brutalitet många gånger är värre än fiktionen.
Olof Palme var död, och jag kommer aldrig någonsin att glömma hur jag kände.

25 år senare, närmare bestämt idag, slängde jag och mamsen oss dödsföraktande ut i Malmötrafiken. Jag har kört bil i många svenska städer men ingen, jag menar INGEN, kan jämföras med Malmö.
”When in Malmö!!”, vrålade jag och blängde elakt på en bilist som kategoriskt vägrade släppa in mig i den vänstra filen trots att han mycket väl såg att den högra var avstängd. Och när jag, van som jag blivit, ändå tog min in i högerfilen (efter att 5 bilar INTE släppt in mig, märk väl) visade en irriterad ung man i BMW tydligt att han tyckte att jag borde ha stannat i högerfilen i resten av mitt liv genom att köra 1 dm bakom mig….för vem är väl jag att tro att jag skulle kunna få byta fil i Malmö liksom!!
Åh som jag ville bromsa, bara lite..lite tvärt sådär, meeeeen det gjorde jag inte givetvis.

Mumma..

Jag avskyr att Malmötrafiken uppenbarligen måste vara ett prov på survival of the fittest, och jag kan inte förstå varför jag måste lynchas för att jag försöker föreslå blixtlåskörning. Nä, prutt till motortrafiken i Malmö.  
Maten  är inte prutt däremot, maten är tummen upp. Den marrakechkyckling  vi åt idag smakade utan tvekan ljuvligt.

Sprintersnigel....

Nu har jag skrivit i en timme..tankarna går trögt ikväll. Måste pigga upp dem med en kopp kaffe..har en bunt enkätsvar att sammanställa nämnligen och då kan vi inte tillåta snigeltankar…inte ens sprintersnigeltankar. Om det nu finns sådana…

Trevlig kväll, hörrni

MFF, hemska odörer och utförsåkning….

Ser Skavlan i repris precis, och gäst i studion är Ingemar Stenmark.
Ingemar Stenmark var en av min barndoms stora idoler. Givetvis hoppade jag, som alla andra ungar, stolt omkring i Stenmarkmössa. Och alla som var med när det begav sig minns väl hur Sverige stannade när Stenmark skulle slänga sig ut i backen. Själv minns jag som om det vore igår hur vi skolungar buntades ihop framför en liten TV i gympasalen för att kollektivt hålla tummarna för att vår svenska slalomgud skulle bevisa vår överlägsenhet återigen. Stenmark var en baddare på utförsåkning han. ”Hä bare å åk..”, snudd på bevingade ord.

Ack ömma känslor..

Stenmark besitter fortfarande förmågan att haspla ur sig uttalanden som har potential att bli odödliga. När Skavlan påpekade att Stenmark ju varit gäst hos kungafamiljen flera gånger, och undrade om han kände sig varm i kläderna där, svarade Stenmark; ”Nä, inte varm i kläderna kanske…men det är väldigt roligt där. De har väldigt god mat där….”
Inga konstigheter där inte. Inga höga hästar. Som när Toralf Nilsson (Elvis i Glada Hudik-teatern) träffade kronprinsessan Victoria och sa ”Hälsa morsan och farsan å…” 

Jag respekterar människor som i sin tur respekterar andra människor. Jag respekterar människor som av någon anledning gör intryck på mig, och jag kan utan tvekan se upp till människor som uträttar saker som imponerar på mig. Jag bryr mig däremot inte ett jota om huruvida de sedan är kronprinsessor, sjukskrivna, presidenter, kassörskor på snabbköpet, ekonomiassistenter, vårdbiträden, vd:ar, barn eller pensionärer. Folk är folk helt enkelt…och allihopa fiser vi emellanåt. Faktiskt.

Ack ömma känslor 2..

För övrigt var jag oerhört förälskad i Ingemar Stenmark när jag var barn.
Jag var också oerhört förälskad i fotbollsmålvakten Janne Möller för han hade precis som Stenmark väldigt vackra lockar, och lockar var jag oerhört svag för som barn. Exakt varför vet jag inte, men kanske kan det faktum att jag själv alltid haft hopplöst spikrakt hår ha något med saken att göra.
Det faktum att jag hyste varma känslor för Janne Möller är något min äkte make faktiskt tycker är helt okej, för Janne Möller var inte bara fotbollsmålvakt..han var fotbollsmålvakt i MFF. Så även om jag inte kan ett jota om fotboll så valde jag åtminstone att falla för en MFFare, och det är i alla fall bättre än inget.

Jösses, nu fes hunden död råtta. Död råtta är den allra värsta hundfissorten. Död råtta luktar så fruktansvärt illa att jag får lust att trycka upp två vitlöksklyftor i näsborrarna bara för att försöka mota bort den okristeliga stanken. Huga ligen, nu ger jag upp.

Vi hörs imorgon, hörrni

Galna vetenskapsmän, galna brudar, sopor och korv.

Det här med rubriker är knepigt det! Jag vet aldrig vad jag ska döpa mina yra noteringar till men å andra sidan är jag ju ingen proffessionell rubriksättare så jag antar jag kan komma undan med att skriva i stort sett vad som helst. Japp, jag fortsätter med det.. 

Pelle Eckerman heter en man som skrivit många barn- och ungdomsböcker, och han är dessutom en baddare på det här med experiment. Iklädd en skrynklig vit läkarrock, med en djurmönstrad gummislips runt halsen, och med det vita håret stående på ända hänförde han barn i åldrarna 8-12 på Eslövs bibliotek härom dagen.

Spännande!

Vi var där, givetvis, för det här med experiment är Solskenets gebit det. Om någon frågar honom om vad han ska bli när han blir stor så svarar han ”Jag ska bli forskare och forska om dinosaurier och andra saker” och hans största idol är Albert Einstein.
Han brukar säga att det  allra första han ska uppfinna är en maskin som kan ta prover på blodet utan att periforera huden. Tycker jag låter helt okej faktiskt.

Pelle Eckerman uppfann inte några komplexa maskiner direkt men hans snabbtillverkade pruttar slog stort hos publiken. Själv blev jag livrädd när en av burkarna pruttade till, högt skall tilläggas, och flög i taket. Ungarna skrattade högt och hjärtligt medan jag och mamsen mer skrattade sådär hysteriskt eftersom smällen nästan fick våra hjärtan att stanna. Antar människoynglen görs mer smälltåliga idag än när vi var små.

Hur spännande som helst!

Solskenet avskyr höga ljud men han blev nog så överrumplad av det höga ljudet att han blev snudd på paralyserad. Han sa i alla fall inget. Efter första pruttsmällen började han dock hålla för öronen, och släppte inte förrän sista pruttburken flygit i luften.
Det här med höga plötsliga ljud kan vara oerhört skrämmande, och faktiskt rent fysiskt smärtsamt, för människor som lever med autism eller Aspergers syndrom. Läs gärna mer på Autismforum.

Solskenet var dock, höga smällar till trots, mycket nöjd med Pelle Eckermans föreställning. Efter föreställningen åt vi korv på korvmojjen, och det var han också väldigt nöjd med minsann.

"Du lägger inte ut bild på när jag sitter och gapar!", sa mamsen myndig. "Joooodå!", svarade jag och log. 😉

För övrigt är min näsa täppt fortfarande, men någonstans där långt framme kan jag ändå skönja en ljusning. Kamikaze däremot drabbades av magsjuka inatt, så nu ligger han i karantän på ovanvåningen. Jag vill INTE ha magsjuka igen. Jag VÄGRAR! Jag har på tok för många engagemang inbokade framöver för att ha tid att vara sjuk igen. En månad som en vandrande bacillhärd räcker tycker jag.

Bra musik = Bride gone mad

Nu ska jag gå och strypa min diskmaskin, eller ja..strypa eltillförseln, för när den har diskat färdigt börjar den pipa högt och oerhört enerverande. Och det här med höga ljud, det gillar inte jag heller. (Om det inte gäller riktigt bra, självvald, musik det vill säga..för då jazzar jag järnet, hur knäpp jag än ser ut!)

Men nu ska jag ta mamsell mamsen med mig till sopsorteringsstationen, och sedan ska jag bära in ved från bilen. (För alla har väl veden i bilen..eller?) Och givetvis ska vi ta en promenad med vovvarna också, så att vi med gott samvete kan mumsa godsaker ikväll när Kamikaze börjar bli hungrig igen.

Trevlig helg, hörrni!

PS!! Mamsell mamsen vill, efter att ha läst inlägget, ha ett förtydligande. Jag tänker alltså INTE lämna mamsell mamsen på sopsorteringsstationen. Hon ska bara hjälpa mig att bära dit allt. 😉
Nöjd så, mamsen?

Logiker är vi allihop..

Solskenet fick en ny bok om dinosaurier igår, och han gillade den. När han gillar något bär han med sig den saken överallt. Den funkar uppenbarligen också bra som huvudkudde!

”Men oj så snett dina glasögon sitter!”, utbrast min lilla mamma och pekade på Solskenets glasögon, ”Det där måste ju gå att fixa till!” 

”Nä, det behövs inte”, sa Solskenet bestämt.

”Jo, men optikern kan fixa det. Det ser ju helt snett ut”, fortsatte mamsen.

”Nä, det är onödigt. Jag ser inte att de är snett, jag ser ju ut genom dem!”, utbrast Solskenet..och så var den diskussionen slut.

Min älskade, överlogiska lilla kille! <3

För övrigt ska Storebror (min äldste) till BUP nästa vecka. Jag har inte nämnt något om hans svårigheter för jag tänkte att en 18-årig kille inte vill bli diskuterad publikt. Härom dagen pratade vi om att jag skrivit ett inlägg och Storebror undrade; ”Handlade det om mig?” varpå jag svarade ”Nej, nej…jag skulle aldrig skriva om dig utan att fråga om lov!”
Jag fortsatte också att klargöra att jag inte hade skrivit något om hans besök på BUP, att han inte behövde oroa sig för det, att allt han vill ska vara hemligt förblir hemligt. Storebror såg på mig, aningen konfunderad, och utbrast;

”Öh, men alltså..jag skäms inte över det. Det är inget fel med det ju. Det spelar ingen roll om du skriver om det för det är inget konstigt alls ju. Man ska vara stolt över sig själv, eller hur! Det säger du ju alltid! Du får gärna skriva om mig.”

Ridå!

Min älskade, logiska, kloka, stora kille! <3

Jag har ju alltid varit öppen, jag har aldrig skämts över mina funktionsnedsättningar. Jag har också valt att se Solskenets fantastiska egenskaper, och hans möjligheter, istället för att snöa in i hur det kunde ha varit…och ändå hade jag fått för mig att min äldste son av någon anledning skulle vilja leva hysch-hysch-livet. Rätt korkat. Men ja, ibland har man helt enkelt otur när man tänker..

Min äldste son och jag ska alltså till BUP nästa vecka. Vi har redan varit där på utvärderingssamtal, och efter det beslutade BUP att det finns skäl att köra igång en ordentligt neuropsykiatriutredning. 
Min äldste son är oerhört lik mig på många sätt, och ofta känner jag att jag förstår precis hur han tänker även när andra i vår omgivning sliter sitt hår. Storebror har ett väldigt stort hjärta, han vill alltid väl, men ibland måste betraktaren ha specialglasögon för att kunna uppfatta det…och det är det inte alla som har.

Ett är i alla fall säkert…min familj befolkas av logiker. Ack så skönt!

Men nu ska jag hämta ved, och sedan ska jag skriva färdigt min inlämningsuppgift. Och vem vet, kanske jag tar en promenad i solen tillsammans med mamsen, Solskenet och vovvsingarna senare.

Fridens liljor, hörrni!

Märkliga märkliga ting

Det här med logik är sannerligen spännande. Logik är fashinerande, intressant och (ibland) helt ologiskt..beroende på vem man frågar.

Jag fortbildar mig ju för närvarande. I studiematerialet ingår bland annat en film om autism, Aspergers syndrom och autismspektrumstörningar. I filmen tar filmmakarna bland annat upp den auditiva perceptionen..dvs. hörseln. Det är mycket vanligt att människor med diagnoser inom autismspektrumet har svårigheter med den auditiva perceptionen både genom att ljud i vissa fall uppfattas som för höga och att de i andra fall uppfattas som för låga. Många ljud tillsammans upplevs också ofta som väldigt påfrestande.
Filmen var säkert informativ…problemet var bara att filmmakarna envisats med att dränka informationen genom att trycka in en oerhört enerverande musikslinga i tid och otid. När någon i filmen pratar så sänks volymen på musiken och i samma sekund som personen tystnat så höjs musiken till en snudd på smärtsam ljudnivå. Hur jag än försökte koncentrera mig på vad som sades så hörde jag bara den enerverande musiken i bakgrunden. I filmen, som handlar om hur jobbigt det kan vara att sortera ljud har man alltså valt att ha både musik och tal samtidigt, och dessutom har man valt att låta ljudnivån åka berg-och-dalbana.
Oerhört logiskt..lysande. Eller INTE! Suck..
Att någon som faktiskt har svårigheter med den auditiva perceptionen skulle kunna komma på tanken att se filmen verkar följaktligen inte ha slagit filmmakarna.

Det finns många konstiga företeelser i de sociala normerna också. Vissa är rent ut sagt korkade medan andra är mer märkliga och oförklarliga.

Svartsjuka är ett exempel på en märklig företeelse som jag bara inte kan förstå. Varför oroa sig för något man inte kan ändra på? Och varför gråta över att någon hittar en annan?
Varför skulle jag vilja fortsätta vara tillsammans med min man om han väljer en annan kvinna före mig? Och att han skulle låta bli att hitta en annan kvinna bara för att jag förföljer honom och/eller misstänker honom för än det ena och än det andra känns föga troligt. Att behandla sin partner väl och med respekt bör väl istället vara sådant som ökar chansen för att ens partner inte känner för att göra ett byte på relationsmarknaden. I mina ögon är svartsjuka ett ypperligt exempel på korkad logik.
Fast de flesta hävdar att svartsjuka inte är logiskt, utan ologiskt. Och det är ju också märkligt, för varför väljer man att vara ologisk..om man är medveten om det? Näpp, korkad logik var det.

Tyst minut är en annan företeelse som jag finner mycket märklig. När någon lämnat jordelivet brukar människor, ofta människor som inte deltagit vid begravningen, känna ett behov av att samlas och ha en tyst minut.
Jag har aldrig förstått det där med tysta minuter. Jag har aldrig förstått varför flera människor ska stå tysta i en ring och tänka i en minut. Jag tycker det skulle vara mycket mer logiskt att samlas och prata om den saknade människan, att utbyta minnen av den människa som inte längre finns i livet. Jag tänker på dem jag saknar lite då och då, ibland flera gånger per dag och ibland någon gång per månad. Jag behöver inte vara tyst i en minut för att tänka på människor jag saknar. 
Men men…jag har förstått att det finns människor som finner tröst i att stå tysta tillsammans med andra människor och ha en tyst minut. Jag har förstått att det finns människor som mår bra av det, och som tycker att de på så sätt hedrar den som lämnat världen. Och om någon tycker att något känns bra så kan jag inte anse att det är korkat. Nä, det här med att ha en tyst minut är inte korkad logik, det är bara märklig logik.  

Tja, världen är full av
märkliga ting. Det faktum att Skånetrafiken och SJ (ja, typ alla tågbolag) uppenbarligen är helt oförmögna att få sina tåg att faktiskt färdas framåt på rälsen enligt en tidtabell är också en märklig företeelse..en oerhört irriterande sådan dessutom. Jag har precis hämtat Kamikaze i Stehag eftersom tågförseningen gjorde att han missade bussen, och precis när vi rullade in på gårdsplanen ringde äldste sonen och meddelade att han snart också behöver hämtning i Stehag eftersom tågen från Eslöv tydligen också är försenade..och då missar han sin buss. Fyra gånger åtta kilometer i onödan, Skånetrafiken…har ni lust att ersätta mig?!
Alla objekt som är utpekade med röd pil är objekt som INTE fanns på bänken innan Solskenet gjorde chokladmjölk, men som stod kvar på bänken efter det att han tagit sin chokladmjölk och lämnat rummet

Solskenet har i alla fall fått kläm på det här med att göra chokladmjölk, och han gör det så ofta han kan. Han gör ofta saker i perioder, som om han intensivt tränar in något under en period och sedan sitter det som berg.
Det han inte riktigt fått kläm på är dock efterarbetet, vilket syns rätt bra på bilden. 🙂

Nu är det dags för te framför brasan. Det är ju vinter igen.

Ha en härlig kväll, hörrni!

Mentalsjukhus, lappjäklar och tunga ögonlock…

Godkväll!

Tändsticka, någon?

Här kommer inte allt för pigga kvällshälsningar från lappjäkeln i Billinge.
Eller ja, jag är ju hälsing egentligen men epitetet lappjäkel har växt sig stabilt på vissa fronter här nere i Skåne, och eftersom det uttalas med kärlek så bär jag lappjäkelvattenmärket utan att bry mig om den uppenbarliga geografimissen.  Efter en, i mångt och mycket, rätt onödig utläggning återvänder vi nu till ursprunget och börjar om….

Här kommer inte allt för pigga hälsningar från lappjäkeln i Billinge.
Jag är faktiskt nyvaken, vilket kanske inte är det allra bästa med tanke på att det är mer logiskt att somna än att vakna när klockan är strax innan 24. Jag tror dock att jag kommer att slumra rätt snart igen trots allt. Täppta näsor och rinnande ögon tenderar att vara lite tröttande.

Jag hämtade min lilla mamma på stationen i Lund mitt i natten igår, för (som jag skrev igår) tåget var ju försenat.
Men det är synd att klaga, jag fick ju i alla fall tre timmars sömn innan jag klev upp vid kl 4:30 imorse för att åka till Växjö. Lämpligt nog hade det ju också börjat snöa så att jag fick tillfälle att verkligen sätta min morgontrötta koncentrationsförmåga på prov. Jag tog mig till Växjö i alla fall, utan några större svårigheter.

Gamla St Sigfrids mentalsjukhus

Jag träffade ett härligt gäng i Växjö idag när jag höll en utbildning för personal inom rättspsyk. Min förhoppning är alltid att jag ska kunna få människor att stanna upp och reflektera över sina egna sanningar, och jag tycker att dagen bjöd på flera intressanta och givande diskussioner. Jag är sannerligen lyckligt lottad som har förmånen att få åka runt och träffa så många intressanta människor. 

Byggnaden där dagens undervisning hölls var tidigare ett mentalsjukhus…ett mentalsjukhus av den gamla skolan. Rummen har obligatoriska tvättställ och högt ovanför dörrarna finns fönster som släpper in ljus. Flera gånger under dagen kom jag på mig själv med att önska en privat liten pratstund med husets väggar. Men det går ju inte..eller som Solskenet gissningsvis hade sagt; ”Mamma, man kan inte prata med väggar! Väggar har inga munnar!”

En heldagsutbildning tar på krafterna. Att prata mellan kl 9 och 15:30 kräver en rätt stor protion koncentration, men eftersom jag älskar mitt arbete brukar jag snarare känna mig euforisk än trött efteråt. När kroppen ansatts av sömnbrist och diverse infektioner under en längre tid märks dock alla extra kraftansträgningar så mycket mer än i vanliga fall, det märkte jag idag. Jag var rätt slut i rutan efter dagens slut med andra ord. Och att jag körde i svår snörök större delen av vägen hem förbättrade inte direkt situationen. Förvisso krävde den dåliga sikten min fullständiga uppmärksamhet så måhända hjälpte snön faktiskt till att hålla mig på alerten tills jag klev ur bilen hemma i Billinge.

Jag är inte trött, snörök är ingen match... (Lisa´s hemvägsmantra)

Väl hemma möttes jag av nybryggt kaffe. Och medan jag ankrade på soffan i TV-rummet tillagades maten i köket, och jag kunde senare (i dvala, märk väl) sätta mig till dukat bord och skyffla in lite näring innan jag hasade tillbaka till soffan och däckade igen. Och som genom ett mirakel blev disken ren medan jag snarkade som bäst. Du är ett mirakel, lilla mamma!
Jag hade tänkt ringa fler än ett samtal ikväll men eftersom jag snudd på somnade innan huvudet nådde kudden så får samtalen vänta tills jag har en stund över. De lediga stunderna är inte så många just nu, men det lugnar ner sig så småningom.  

Nu är klockan snart över 00:00, dags att sova. Jag ska upp relativt tidigt imorgon också eftersom jag ska in och ta reumatismprover på vårdcentralen. Resten av dagen kommer att ägnas till att skriva klart en inlämningsuppgift..jag är ju student också minsann. (Oh, nu fick jag en flashback till en gammal tandkrämsreklam; ”Jag är inte bara tandläkare, jag är också mamma…..”)

Nä, nu ska här sovas!

Sov sött nu, hörrni!

Långt inlägg – krävs för poängen…

Mamsen är på väg hit! Eller ja, SJ håller ju aldrig vad de lovar så min stackars mamma fick vänta tre timmar på att få åka iväg från Hudiksvall.

SJs nya snabbtåg?!

”SJ, var god dröj………”
Och jag vill bara ta telefonluren och dunka den i närmaste räls. Fast det gör jag inte givetvis. Jag tänker dock svavelosande elaka tankar om er, SJ. Jag är så oerhört less på tågtrafiken. Sverige är Sverige. Historiskt sett brukar vi ha snö i Sverige.
Vad i hela friden är problemet?!?!?!?!?!?!
Efter att ha stått i SJ:s telefonkö i 35 minuter fick jag veta att mamsen dock troligtvis skulle kunna bokas om till 18:21-tåget från Sthlm till Lund. Hon kommer hit någon gång i alla fall alltså, tjustigt så.

Andas in, andas ut, andas in, andas ut….

För övrigt har jag försökt plugga idag. När jag lagt mig för att läsa kom Solskenet nerkvittrande för trappan, och nedan följer redogörelser för hur det gick sedan;
(Fet stil = jag, kursiv stil = Solskenet)

Hej, mamma. Jag är lite hungrig jag.
Hej, hjärtat. Gör smörgåsar vet jag. Du ska ta din tablett också nu, den stora.
Kan man pressa människan så det kommer idag?
Öh, va?
Chokladmjölk är gott! Jag ska göra chokladmjölk till mackorna för jag har kvar den där instruktionen om hur man gör.
Bra, vännen. Men vem skulle du pressa?
Jamen om spelet ju!! Det som vi beställde igår!! Du minns ju ingenting!
 
Solskenet går in i köket och börjar dona med chokladmjölken. Han läser instruktionerna högt och sjunger emellanåt. Hans motoriska svårigheter leder till klirrande porslin och smällande dörrar. När han är klar kommer han in till mig igen och knäpper på TVn. Han har chokladmöjlk i handen.
 
Lite för varmt nästan.
Var hittar dvärgarna små bord och sådant egentligen?
Öh, va?
Dvärgarna, de är ju små så de behöver ha små möbler liksom.
Öh, ja..de specialtillverkas nog kanske.
Billyvovven glor på mig, det är störigt…
…efter det här ska jag gå upp och spela.
Mm, jag försöker koncentrera mig på boken här, hjärtat. Kan du titta på TV lite tystare tror du?
Jadå, men du har du sett pokemonen med skeden?
Euhm..mm..nä.
Har du inte sett pokemon?!
Har du aldrig sett pokemon?!
Jo, men jag minns inte han med skeden.
Det finns en pokemon med två skedar också…
och när han gör så här..plopp..så bryts skedarna. Han är magiker eller något.
Men pikacu känner du väl igen..
..han ser man ju ofta ju.
Mm, jag känner igen Pikacu. Men hjärtat, jag MÅSTE få läsa klart det här nu.
Okej….
…men Ash då, känner du igen han? För han ser man också överallt…
…eller inte direkt överallt.
…ibland tävlar han mot en annan elektrisk pokemon.
Nu är det perfekt varmt här med chokladmöjlken….mmm
Den har vi den med pokemon…
 
Solskenet tittar tyst på TV i kanske två minuter.

Idag kommer mormor!!
Mm, hon kommer ikväll.
Tänk om Pelle och du åkte bort på natten och någon kom hit!
Men vi åker ju aldrig bort och lämnar dig ensam!
Nä men tänk om och så går någon in här.
Det spelar ingen roll egentligen om det är Red Alert Allied eller Classic eller vad det heter bara det är Red Alert 2.
Mm..
Tre dagar..är det på onsdag?
Ja, det är på onsdag.
Så det var all chokladmjölk, precis allt…förutom den lilla pricken i mitten… men nu har jag tagit den också..titta själv, mamma. Det är bra att ha chokladmjölk.
Har du tagit din tablett, hjärtat?
Nä, jag ska nu. Som du stressar.
 
I love you!
 
Solskenet går ut i köket för att göra smörgåsar och ta tablett. Han sjunger Mamma Mia för full hals.
 
Men nu är ju mjölken slut också, det finns bara juice.
Men ta det då, hjärtat.
Okej..
Nähä, det fanns visst ingen juice…
…eller kanske…
…den enda juicen som finns är sådan där som man blandar.
Men blanda då,
säger jag och förklarar steg för steg hur man gör.
Okej, jag förstår..men hur många teskedar?
Teskedar? Nä, inte teskedar…
 
Jag går in i köket och förklarar utförligt hur man gör. Vi skriver en instruktion och jag går sedan för att fortsätta läsa.
 
Mäh, var är tillbrinagaren nu då?
 
Efter att ha försökt förklara ger jag upp, lämnar boken och går in i köket för att hjälpa till att hitta tillbringaren. När vi hittat den klipper jag upp juiceförpackningen och låter sedan Solskenet måtta upp vatten i tillbringaren. Han blir stolt över att ha gjort det själv. Jag säger att han är duktig och går för att läsa min bok igen.
 
Men oj, jag spillde. Var är papper då, disktrasa är jobbigt.
Papperet står på köksbänken.
Jaaaaa, där ja..
..oj, det kommer inte att bli helt torrt
Var är det nu man slänger papper?
Under köksbänken.
Ja, just ja..jag glömmer alltid.
Vill du ha juice, mamma?
Ja, tack, hjärtat.
Du lät konstigt..haha. Du sa ”Jaaa, tack” så där med ljus röst som en liten flicka…
…jag ska spela snart jag.
Jag kan nästan inte vänta tre dagar!!
Juicen räcker till tre glas.
 
Solskenet kommer med mitt juiceglas och sätter sig i soffan.
 
Tack hjärtat. Har du gjort smörgåsar?
Nä..
Men gör det nu då, du var ju hungrig.
Jaaaaa..jaaa, jag ska.
 
Solskenet går ut i köket igen. Han sjunger högt medan han gör smörgåsar.
 
Snälla hjärtat, jag måste få koncentrera mig på läsandet nu..jag kan inte när du sjunger högt.
Jamen lyssna inte då!
Nu gör jag en macka, som jag inte vill äta egentligen för jag vill hellre ha sådant bröd som vi inte har.
 
Solskenet kommer ut till soffan igen medan franskbrödet står i brödrosten. Han är rädd för brödrosten nämnligen och vill inte vara i rummet när smörgåsarna ploppar upp.
Borden ser normalstora ut där hos dvärgarna när man kollar…
….men föressten så är de nog små ändå.
Mm, det är de nog.
Happ, nu är mackorna klara.
Jag tycker inte om när mackorna ploppar upp, jag blir rädd då.
Nu ska jag göra mackor innan de är kalla
Jag tycker inte så mycket om kalla mackor, gör du?
Jadå, fast de är godare när de är varma.

Solskenet går ut i köket och fixar iordning sina mackor..och jag försöker koncentrera mig på att fortsätta läsa….
…det går sådär.

Det tog 40 minuter för Solskenet att göra två rostade smörgåsar och ett glas chokladmjölk, och han behövde stöd kontinuerligt.
Solskenet är en mycket intelligent kille men det betyder inte att livet med honom alltid är en dans på rosor, för hans konstanta ordflöde kan emellanåt vara oerhört påfrestande..även om man vet att han bara menar väl…även för någon som älskar honom gränslöst, och som så väl förstår varför han ställer alla frågor. För ibland måste mammor göra andra saker än att prata med sina barn tyvärr, och det är något som Solskenet har svårt att förstå.

Det är det här människor inte ser. Det är det här människor inte förstår.
De ser en intelligent, pratglad och intresserad kille, och kan inte förstå hur mycket tid som går åt till varje vardagligt moment.
De ser inte hur jag exempelvis blir avbruten i studerandet 45 gånger utan att kunna göra något omedelbart för att förändra situationen. De ser inte hur jag kämpar med mig själv för att behålla lugnet i rösten, eftersom jag vet att minsta lilla irritation förvärrar läget.

Med tanke på att jag själv har adhd (vilket innebär att jag måste börja om varje gång jag blir avbruten) och ändå klarar så mycket som jag klarar så känner jag mig faktiskt oerhört stark.
Jag är värsta superkvinnan….
…..och nästa gång någon tittar ner på mig och försöker få mig att tro att jag inte klarar av något en diagnoslös klarar så ska jag le överlägset i deras ansikten och tänka;
”DU skulle inte klara fem minuter i mina skor, lilla gumsan!”

…för faktum är att jag faktiskt tror att jag klarar mer än många andra..inte trots min adhd utan på grund av. Det ni..

Fridens liljor, hörrni!

 

När mitt barn svälter…

Knäna darrar en aning, magen känns (milt uttryckt) aningen ömtålig och ögonlocken vill trilla igen. Jag är inte direkt magsjuk men att säga att jag är pigg och kry vore att dra en mastodontlögn.
Och ändå har dagen varit oerhört givande, för dagens fokus är attitydförändringar och psykiatri..och att det är något jag brinner för är ju knappast någon överraskning.

David Ershammar, Psykiatri Skåne

Jag är på (H)järnkoll-konferens tillsammans med mina medambassadörer, och trots att min fysiska hälsa knappast är på topp så är hjärnan så pass vaken att jag hänger med. Det faktum att fokus ligger på ett av mina största intresseområden bidrar givetvis: när jag brinner så brinner jag. 

Just nu ligger jag på rummet med datorn på magen, nästan som hemma i TV-soffan, och kämpar för att inte somna. Vi ska träffas för middag kl 18 och den får jag ju inte missa.

Det här med att äta är ju för övrigt en av de aktiviteter som utövas mest frekvent på alla former av konferenser. Jisses så det äts.   
Först har vi morgonfikat med kaffe och obligatorisk fralla, och sedan har vi bensträckarpausen med lite frukt och godis. Efter det ska det ätas lunch och två timmar senare är det dags för eftermiddagsfika med onyttig kaka och gärna lite godis..och sedan är det middag. Med efterrätt….

…för man behöver verkligen all den maten med tanke på att man rör sig så mycket. Eller vänta nu, lite fel där…man sitter stilla hela dagen. Japp, ett oerhört logiskt upplägg.

My crib..

Nä, världen är inte alltid lika logisk som jag, det har jag accepterat för länge sedan. Så jag äter glatt, och ler som en kolikbäbis för att dölja min bullrande magknip. När dagen är över brukar jag ligga där på sängen med magen i vädret och känna mig som om jag vore gravid i åtminstone 6:e månaden.

Solskenet är fortfarande krasslig även om han blir piggare för varje dag. Eftersom Storebror slutade väldigt tidigt idag, och jag inte började jättetidigt, så har Solskenet varit hemma ensam. Han är förvisso en pålitlig kille men fixar ändå inte ensamhet några längre stunder eftersom han, för det första, då blir sittande framför datorn i timmar utan avbrott (inte NÅGRA avbrott, om ni förstår hur jag menar) och, för det andra, blir oerhört förvirrad och osäker om han måste ta några beslut själv.

Eftersom jag befinner mig i No täcknings land så har jag lånat telefon och ringt hem några gånger men med Storebror i huset har jag ändå känt mig lugn. Var gång jag ringt har jag frågat om han mår bra, om vad han gör samt påmint honom om mediciner och toalettbesök. Och sedan har jag lugnt vilat i vetskapen om att allt är frid och fröjd på hemmafronten. ”Han har det lugnt och skönt därhemma!”, har jag lugnat mig själv med och konstaterat att han är en stor kille nu. Men…
…vid sista hemsamtalet utbrister Solskenet aningen uppfordrande ”Mamma, vad är egentligen klockan!!” varpå jag svarade att klockan snart var 17. Solskenet höjer då rösten ett tonläge och säger bestämt ”Men mamma, är klockan 17 och jag har inte fått en enda sak att äta!” 

Ibland har jag uppenbarligen inte (H)järnkoll... 🙁

Ridå….
Jag har glömt att påminna honom om att äta!
Det är nämnligen så att Solskenets exekutiva funktioner inte alltid fungerar. Han kopplar inte ihop hungerkänslan med idén om att han kan stilla sin hunger genom att ta något att äta. Och trots att jag bullat upp färdigmat och juice och smörgåsar oerhört strategiskt så har han inte tagit något. Han har tittat på maten men inte ätit mer än frukt, för frukt tar han nämnligen själv. Och jag glömde, i morgonstressen, uppenbarligen bort att be Storebror om hjälp på matfronten.
Förvisso åts det frukost rätt sent idag, och förvisso serverar Kamikaze strax middag men det knep ändå rätt ordentligt i modershjärtat av vetskapen om att jag tryckt i mig mängder av godsaker här medan Solskenet suttit där hemma och varit hungrig.

Tja, idag har vi alltså lärt oss att mammor emellanåt får hjärnsläpp. Mammor kan till och med göra fel ibland, och mammor kan glömma. För vet ni vad (stoppa pressarna)..mammor är bara helt vanliga (eller ovanliga) människor.

Och nu är det dags för middag här. Och sedan ska här sussas kudde. Attans så här ska sussas kudde!

Smaklig måltid, hörrni!

 

 

 

 

 

 

Nä, nu spyr jag!

”Have a happy period – *känt märke för dambindor” – (gratisreklam är ett stort no-no, därav mina emellanåt kryptiska uttryck.)
Hur som…den senaste reklamen för en av mastodonterna i dambindebranschen kör en klatschig liten reklamsnutt med det klämkäcka trallandet; ”Have a happy period…”
Hur många tror att det var en karl som kom på den trudilutten?!
För i helskotta..hur jäkla kul är det att ha mens?! Allvarligt!
Bara för att de puckade idioterna försöker få mig att tycka att mens är en allt igenom rolig företeelse kommer jag aldrig mer att handla något från dem. Jupp, sådan är jag. Så korkat…

Ja, hur ser du själv ut efter att ha torkat spyor i 1 1/2 h?! Nä, just det..jag tänkte väl det!

För övrigt vill jag bara hävda att när saker och ting är riktigt illa, och man mår som allra sämst, så kan det bara bli sämre.
Ja, du läste rätt; sämre.
Åtminstone om man heter Lisa Frick, eller bor under samma tak som jag.

Från att igår ha tyckt att ljuset i tunneln blev allt klarare, rycktes jag bryskt tillbaka in i mörkert inatt. Rycket var brutalt och, skall tilläggas, oerhört illaluktande.

Efter flera nätters sömnlöshet hade jag ankrat som en medvetslös i soffan inatt. Jag sov så djupt ända tills de ljuva drömmarna förbyttes till något mindre angenäma sådana. Jag minns att jag kände ett obehag men min medvetadegrad var uppenbarligen för låg för att jag skulle snäppa ur min koma och agera. Så ja, jag sov vidare.
Imorse klev jag upp och fixade frukost till Solskenet. Sömnigt släpade jag mig iväg med brickan mot Solskenets rum. Halvägs upp i trappan började jag omedvetet rynka på näsan (tog några sekunder innan jag kopplade att det luktade illa – hjärnvågorna går nog extra långsamt på morgonen) och när jag så nådde övervåningen blev jag stående…handfallen.

Övervåningen badade i spyor ser ni. Golvet i hallen där uppe, golvet i Solskenets sovrum och golvet i badrummet..alla golv var täckta med intorkade spyor. När jag försiktigt hoppat fram, på rena golvfläckar, till Solskenets rum insåg jag att hans säng och alla gosedjuren också hade fått sin beskärda del. Solskenet själv var dock borta. Puts väck.

Upphängd

Ja, någonstans vid denna tidpunkt insåg jag helt plötsligt att den otäcka dröm jag haft under natten var blodig sanning. Och helt plötsligt mindes jag hur Solskenet kommit ner till mig och berättat att han hade spytt. Halvt medvetslös sa jag åt honom att han skulle borsta tänderna, tvätta händerna och gå och lägga sig i mormors sovrum. Jag sa också att jag skulle gå upp och städa upp det hela sen. Han gjorde som jag sa, och själv somnade jag om…av ren utmattning gissar jag. 
Imorse hade i alla fall spyorna torkat rätt bra, och för den som inte vet kan jag avslöja att torkade spyor sitter fast som attan i underlaget. Det tog mig 1 1/2 h att torka golven, städa badrummet och bädda rent i sängen. 

 Nu har jag en hel rad gosedjur på farstutrappen, de sitter där i kö och väntar på att få en omgång i tvättmaskinen. En eventuell besökare skulle kanske reagera på samlingen av illaluktande gosedjur vid vår ytterdörr men jag kan ju inte gärna ha dem inomhus, eller hur!

Mumma?

För att göra det hela bättre så hade vi också festat loss på pizza igår kväll. Och Solskenet åt pizza med skinkbitar på. Japp, mysigt värre sörrö. Medan vi åt stod Solskenet upp och när jag bad honom att sätta sig sa han; ”Nä, det gör mindre ont i magen om jag står” men Solskenet har ofta problem med magen så jag reagerade inte på det. Och Solskenet älskar pizza så han äter pizza när det finns, oavsett om han har magsjuka eller ej…huuu.

Själv ligger jag här på min soffa och väntar på att börja spy. Hitills har jag inte spytt men nog mår jag lite illa allt, och nog har jag lite ont i magen allt..tror jag..
Äh, det är väl bara att inse att jag kommer att få magsjuka, bara att ställa in sig på hulkande. För hitills har jag ju haft i stort sett alla baciller som hoppat runt i vinter så chansen för att jag skulle kunna ducka undan den här är väl inte överhängande. Kanske lika bra att stoppa näsan i ett gosedjur och få det överstökat!

That´s all for now, hörrni..

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×