Kommer inte på någon överskrift……

Inspector Lynley löser mordgåtor här hemma. Eller ja, på TVn givetvis.
Jag gillar inspector Lynley, jag gillar brittiska kriminalserier över lag. Morden i Midsomer är givetvis en självklart hit, jag får aldrig nog av de oftast oerhört kreativa mord som begås i Midsomers idylliska gröna landskap. Antar Midsomer county är väldigt stort, för antalet döingar måste vara uppe i några hundra väl, eller? 
Och musiken sedan…jag känner mig psykadeliskt utflippad varje gång jag hör den. Fast smågalet, härligt psykadeliskt utflippad. Så där som Flin i Lejonkungen. Ni vet, han som skrattar hysteriskt.
Hur som, där sitter jag i min TV-soffa och ler hysteriskt allt medan jag irriterar Kamikaze med att berätta lösningen på mordgåtorna innan programmet är slut. Jag är bra på det nämnligen, jag listar ofta ut det hela rätt tidigt.
Japp, jag gillar brittiska kriminalserier.

Det finns egentligen bara en amerikansk kriminalserie som tilltalar mig fullt ut; Bones. Har ni sett den?
Jag fullkomligt avgudar Dr. Temperance Brennan, hon är min idol.
Störtcool, überlogisk, rak och ärlig.
Om jag vaknade imorgon och fick möjligheten att ploppa över till ett parallellt universum någon timme per dag så skulle jag svischa över till USA, bli rättsläkare och söka jobb hos Dr Brennan, Bones. Jag är helt säker på att vi hade trivts utmärkt i varandras sällskap.

Ren åtminstone!!!

I detta universum är jag forfarande sjuk. Kamikaze likaså. Dessbättre har åtminstone Solskenet piggnat till en aning. Han är fortfarande snorig och tjock i halsen men verkar inte febrig. Det är svårt det här med Solskenet och sjukdom, han har så svårt att förklara hur han mår. Ibland tror jag att han faktiskt har svårt att greppa det själv..att han liksom känner att han mår dåligt men inte kan sätta fingret på exakt hur eller varför. Frågar man får man nämnligen oftast svaret; ”Jag veeeeet inte…” 

Jag har precis duschat, för första gången på allt för många dagar. Hade tänkt mig att jag skulle må bättre efter det men så blev det inte, känner mig oerhört matt. Jag tror jag vågar påstå det är flunsan som hälsar på oss. Men jag är åtminstone ren nu vilket dessvärre inte är ett ord som kan appliceras på vårt hem. Det ser lite ut som vi haft inbrott..men vem orkar plocka undan när det tar på krafterna att ens lyfta på ögonlocken! 
Tack och lov har Storebror hållt sig frisk, vilket egentligen är helt otroligt. Hoppas det håller i sig.

Bloggandet blir lite lidande, hoppas ni har överseende med en snorig och matt hälsingestinta. Så snart krafterna kommer åter blir inläggen roligare igen. Jag lovar.

 Men nu ska jag vända på mig, dricka lite vatten och se om Lynley kommer fram till samma lösning på mordmyseriet som jag. Ha det gott, hörrni!

Kaos..

Lurendrejeri, bluffakturor och komik

Det finns så många konstiga företeelser här i världen. Det här med lurendrejeri är en..

Igår emottog vi en faktura, eller rättare sagt vårt bageri fick en faktura, från ett företag som heter Cederroth – kreatören i Uppsala.

Jupp..right!

 På inbetalningblanketten finns en hel massa info angivet; artikelnummer, lev ant enh, á-pris, netto, frakt, exkl moms, ocr-nr, bankgiro, betalningsvillkor, leveransvilkor, vår referens, oss tillhanda osv. Allt som står på den skapar intrycket av att vi beställt en Tavla ink. refill.
Det har vi inte givetvis.

Det är här bluff nämnligen.
Buffel och båg.
Lurendrejeri!!

Givetvis kommer vi att polisanmäla det hela, orginalföretaget Cederroth (som inte alls har något med detta att göra) går ut på sin hemsida och varnar för detta bluff-försök samt uppmanar alla drabbade att polisanmäla, men det är ytterst tveksamt om det gör någon nytta.
Ingenstans på denna inbetalningsblankett står nämnligen ordet faktura. Och om man läser det finstilta står att läsa med små bokstäver; ”Observera att leveranstiden av Cederroth paketet är vanligtvis upp till 14 dagar efter erhållen betalning. För produkt specifikation angående Cederroth paket vänligen kontakta oss på 018-127027. OBS! detta är endast ett erbjudande och ingen betalningsplikt föreligger!” (Fint att man väljer att skriva en massa om leveranstiden först och det lilla obs:et sist. Smart sörrö…några kanske inte läser allt.)

3 175 kr tycker de att vi ska betala minsann...

Vad kan man konstatera av detta? Jo, att det finns oärliga, oetiska individer där ute. Deras enda mål är att lura av dig pengar. Håll därför ögonen öppna och läs noga igenom alla fakturor, eller fakturaliknande dokument, som dimper ner i din brevlåda. Och betala aldrig något du är osäker på!
Det andra vi kan konstatera är att de som står bakom Cederroth – kreatören i Uppsala uppenbarligen skolkade den dag fröken gick igenom det här med särskrivningar; cederroth paketet, produkt specifikation.

Nu lämnar vi dessa praktarslen och går vidare  till nästa konstiga företeelse. Fast denna är inte upprörande direkt, snarare dråplig…

Min dator havererade härom dagen, och jag tvingades göra en fullständig systemåterställning. Allt jag laddat in efter återställningspunkten försvann och följaktligen fick jag snällt ladda hem allt igen. När jag skulle ladda hem mitt…eh..euhm (hur göra för att inte göra reklam?!)…mitt ”datorkontorspaket” upptäckte jag något kul. Jag är förvisso rätt lättroad men hav överseende.
Inne på mjukvaruföretagets hemsida följde jag alla pedagogiska steg och allt var frid och fröjd. När jag så slutligen skulle trycka mig in på den allra sista sidan fick jag order om att klicka på knappen ”FORTSÄT”. Japp..fortsät. Med ett T. Det tycker jag är småkul. Så det så.

FORTSÄT 😉

Själv ska jag fortsäta sova. Febern har inte gett med sig, huvudet dunkar, magen värker och halsen mår inget vidare. Solskenet är dessutom jättesnorig, och nu har Kamikaze också däckat. Ack, ljuva liv..

Fortsät ha en härlig dag nu, hörrni!

Jimmie Åkesson, media och neuropsykiatri?

Jag har upptäckt en oerhört intressant företeelse. Häng med vet jag….

Det sa klick i min hjärna för en stund sedan när jag surfade runt på webbens olika nyhetssajter. Idag kan man läsa det senaste intelligenta uttalandet av Sverigedemokraternas Jimmie Å. I en intervju i BBC har han sagt att invandrare generellt sett är mer kriminella. Rubriken i detta sammanhang lyder; Åkesson i BBC: Invandrare är mer kriminella. Och jag tror de allra flesta ruskar på huvudet hemma i stugorna, de som inte röstade på SD dvs. 
Under länken till Åkessons uttalanden finns en nästan lika stor rubrik där Jerzy Sarnecki kraftigt reagerar på Åkessons uttalande och menar att det är fel att uttala sig om ett fenomen utan att förklara varför.

Uttalanden som de som Åkesson gjort anses oftast vara missvisande och felaktiga, och detta framgår tydligt i media. Åkessons uttalanden framställs i ett aning fördummande skimmer, och rubriker om hur fel Åkesson har tas tack och lov på mer allvar av etablissemanget än Åkessons egna åsikter. För de flesta människor vet ju idag att anledningen till att invandrare är överrepresenterade i vissa områden av brottsstatistiken inte är att de på något sätt skulle vara sämre människor eller att de skulle vara födda med lägre moral. De allra flesta människor förstår idag att anledningarna inte är kopplade till individerna utan till den sociala kontexten, och de förutsättningar de kriminella har haft/har i sin vardag.
Jag finner personligen Åkessons uttalande helt förkastliga, och jag ger inte mycket för SD som parti. Jag tycker det är oerhört upplyftande att media lyfter fram tunga argument för att Åkessons statsistiska sanning är oerhört mer mångfacetterad och komplicerad än vad han vill försöka få befolkningen att tro. Jag tycker det är oerhört bra att mastodonter som Sarnecki får stor plats att sprida klarhet i dessa sammanhang.

Jag har däremot väldigt svårt att förstå varför det på något sätt skulle vare mer försvarbart att antyda att människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är mer våldsbenägna än genomsnittet, än att antyda att invandrare är det. Argumenten lutar sig i båda fallen oftast på statistiken, och den visar ju knappast en heltäckande bild. Det tror jag de allra flesta är överens om.

Att en tidning publicerar
en artikel med texten ”Gärningsmannen hade stort vapenintresse, var en enstöring och var invandrare” är tack och lov rätt osannolikt idag. Sannolikheten för att en tidning publicerar ”Gärningsmannen hade stort vapenintresse, var en enstöring och hade Aspergers syndrom” är däremot tyvärr väldigt hög. För det har ju alldeles nyss hänt..eller hur.

Ologiskt och oacceptabelt. Fördomsspridning är förkastligt, oavsett om det gäller invandrare eller människor med funktionsnedsättningar. Jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att förstå! Kan ni?

För övrigt skiner solen där ute idag, och här inne ligger jag och har huvudvärk och halsont. Lagen om alltings jävlighet?

Tack för idag, hörrni!

Uppkopplade barn och brända popcorn..

Online?

Bom bom bom…det är melodin i mitt huvud.

Solskenet är också sjuk; feber, halsont och huvudvärk. Gissningsvis är det samma bacilusk som invarderat mig. Härligt sörrö.

Idag har Solskenet varit uppkopplad. Vi skojjade om att han, med alla kablar inkopplade, liknade sitt nya vidunder till dator. Han pep till och med lite när man tryckte på on-knappen…naveln alltså.

Eftersom Solskenets puls slår för fort var han idag kallad till läkarundersökning där EKG togs och diverser neurologiska tester gjordes.
Solskenet klagar ofta över huvudvärk, och det i komination med den höga pulsen får läkarna att vakna till. Såväl EKG som de andra undersökningarna gick strålande dock men en långtidsmätning ska ändå göras framöver och vi får vänta ett tag på svaren från sköldkörtelprovet.

När man tar sköldkörtelprov blir man stucken eftersom det är blodet som testas. Solskenet tycker det här med blodprover är oerhört onödigt och obehagligt men gick ändå med på det hela till sist. Han muttrade dock att han minsann inte kunde fatta att vetenskapsmännen, som har kommit på så mycket, inte har lyckats komma på en scanner som kan scanna blodet så att man slipper sticka hål på skinnet.
Onekligen en rätt bra idé. Jag sa att jag tyckte att han skulle uppfinna en sådan och han lovade att tänka på saken.

Solskenet är en makalös ung man, för han är stolt för den han är och ber inte om ursäkt om det är något han inte förstår. Utan att blinka frågar han, och ger sig inte förrän han verkligen förstått. 
Lika lätt som han kan komma ihåg udda små detaljer, lika svårt har han för det här med tid. Tid är knivigt, den varken syns eller hörs. 
Så länge tiden är knuten till en klocka uppstår inga problem men om Solskenet inte har en klocka att tillgå och någon ber honom vänta 15 min så kommer han att fråga ”Är du klar nu?” varannan minut. 

Tid är svårt som sagt. Igår skulle Solskenet poppa popcorn. När jag efter en stund kände hur det började lukta bränt gick jag in i köket och fann att Solskenet hade fyllt popcornskålen med en svart klump av brända popcorn. Glatt var han på väg till sitt rum.

”Men älskling”, sa jag, ”popcornen är ju helt brända!!”

”Jo men jag gjorde som det stod. Det stod fyra minuter”, svarade Solskenet och tittade storögt på mig.

”Jo, men man måste ju lyssna och när det slutar poppa så får man ta ut dem annars blir de brända”, förklarade jag.

”Men det stod det inte på påsen!”, sa Solskenet bestämt, ”och hur ska man veta om det har slutat poppa eller när det poppar tillräckligt lite?! Hur många sekunder ska det vara mellan popparna när man ska ta ut dem?”

”Tja, det är svårt att förklara” ,sa jag allt medan jag febrilt tänkte på strategier för popcornpoppning, ”men nu är ju i alla fall popcornen kolsvarta. Hur kunde du tänka att du skulle äta dem?”

”Ja, men jag gjorde som det stod på påsen”, sa Solskenet fortsatt bestämt, ”jag kan ju inte veta att jag inte ska göra som det står. För om man inte ska göra som det står så borde de skriva att man inte ska göra som det står. Eller så borde de skriva att man ska göra som man vill. För som det är nu vet man ju inte alls ju.”

Och visst har han rätt…och ack så tydliga hans svårigheter blir i dylika sammanhang. Han fastnar i sina resonemang och har svårt att själv ta sig ur dem. I Solskenets värld följer man instruktionerna ordagrant, annars är de ju överflödiga ju…
Hade jag inte kommit in i köket hade Solskenet ätit upp en stor bränd svart popcornklump…för det måste ju vara rätt, han gjorde ju som det stod.

Snörvel på er, hörrni!

Nu ska jag bli bildad minsann!

Jag har gått och blivit student. Från och med idag faktiskt.

Utsikt över Högskolan Kristianstad

Har precis lånat en hel uppsjö böcker på högskolans bibliotek. Givetvis var hälften av alla böcker utlånade men jag känner mig ändå nöjd med att hälften av böckerna ändå ligger i min väska. Lite som att välja att anse att glaset är halvfullt på något vis.
Sitter här och betraktar böckerna och vill börja läsa dem..helst igår. Men först ska jag bege mig ner till downtown Kristianstad och dricka kaffe tillsammans med några gamla kollegor. Eller JAG ska dricka kaffe närmare bestämt för som min gamla kollega brukar poängtera..hon dricker inte kaffe!
Nämnas i sammanhanget bör nog också att hon på intet sätt är gammal. Givetvis menade jag fd kollega.

Men nu ska studenten äta lunch här, hörrni!

Smaklig måltid!

 

När livet luras…

När jag skriver att livet luras innebär inte det att jag tycker att det är något större fel på tillvaron utan helt enkelt att livet liksom lurar mig att tro att det är det.

Idag är en sådan dag..grå, mulen och mitt emellan allting.
Det är inte särskilt kallt, och inte heller särskilt varmt. Fläckvis är det fantastiskt promenadväder och fläckvis är det glashalt. Eftersom det är söndag blir det ingen lång myskväll ikväll och eftersom jag blivit förslöad av att inte göra något på hela helgen så får jag inte heller riktigt något gjort. Jag tänker att jag borde städa, att jag borde vika tvätt, att jag borde sortera papper, att jag borde dammsuga och torka litegrann, och samtidigt känns det som om det gråa mittemellanvädret där ute har sugit ner mig i en massiv trögflytande lera vilken hindrar mig från alla tänkbara aktiviteter.
Om bara solen kikade fram, tänker jag och lägger skulden för min inaktivitet på molnen som täcker himlen, om det bara vore vår…ingen idé att göra något en sådan här trist dag…

Om det vore vår skulle jag bli überaktiv. Huset skulle vara skinande rent, ungarna skulle förnöjt sippa hallonsaft och äta hembakade kanelbullar, överallt i rabatterna skulle grönska kika fram, fåglarna skulle kvittra utomvärldsligt vackra serenader, och jag och Kamikaze skulle dricka kaffe ute i trädgården. Solen skulle låta oss bada i sina starkaste vårstrålar och, även om termometern säkert skulle visa 20 grader i solen, så skulle våra kinder vara hälsosamt röda efter rabattvistelser i kyliga skuggområden.

Tid skulle vi ha i massor också. Utan någon särskild tidspress skulle vi ta itu med det ena trädgårdsprojektet efter det andra, och med aldrig sinande energi skulle vi förutom detta också ha ork till att arbeta heltid (eller några procent mer), umågs med släkt och vänner samt hålla huset kliniskt rent. För bara det blir sol och vår så blir det bättre förstår ni. Bara det blir sol så fortsätter vi leva livet. Men tills dess är det liksom ingen idé.

För det är halt ute, och när det är halt är det inte kul att promenera. Och det här grå och tradiga vädret suger ju musten ur märg och ben, ingen idé att ens försöka sig på någon fysisk aktivitet. Det är ju inte heller någon idé att städa eftersom både hundar och ungar ändå drar in grus i huset, och varför måste jag vika tvätten idag? Om den har legat en vecka så kan den väl lika gärna ligga en vecka till. Ingen går ju klädlös. Och kläderna är ju faktiskt rena.
Nä, det är TV-väder. TV-soff-väder. Filt-över-huvudet-väder. Ingen-idé-att-vakna-väder.

Det är nu jag kommer på att livet luras. Att vi i vår kommer att ha tusen och en saker att göra, att huset snarare brukar vara mer ostädat då eftersom vi spenderar all tid utomhus och att ungarna nog hellre dricker coca cola än hallonsaft.
Jisses kvinna, vakna blindstyre!

Livet är något som pågår oavbrutet, det tar inga pauser. Ibland känns det lite tyngre, och ibland känns det lite lättare, men oavsett vilket så går livet vidare. Det är här jag antingen kan välja att sitta och vänta på att livet ska hända, eller faktiskt vakna upp och se till att leva. Jag väljer att vakna…

….och inse att grå dagar är perfekta städdagar. Fram med dammsugaren, här ska bli skinande rent. För i vår kommer jag inte att ha tid.
Men först ska jag ta mig en kopp kaffe tillsammans med Kamikaze, för kaffe kan vi faktiskt dricka även inomhus. Så det så!

Fridens liljor, hörrni..

Jaha, du vill byta ditt pucko?

Jo, jag resonerar så. Låt mig förklara;

Svartsjuka – vilket oerhört märkligt fenomen det är. Svartsjukan ligger oftast eoener från logiken, och den ligger också lika långt bortom mitt förstånd.

Kvinna åker iväg på konferens. Hemma sitter mannen och funderar i sin ensamhet;
Det är andra män med på konferensen. Tänk om hon finner någon av dem attraktiv! Bäst jag ringer och kollar. OJ..hon svarar inte!! Hon är säkert tillsammans med någon av de andra männen. Nä, nu blir jag irriterad.
Kvinnan upptäcker efter några timmar att hon har ett missat samtal från sin man, och ringer upp. Mannen har hetsat upp sig i flera timmar och utbrister;
Jaha, det passar att ringa nu?!
Kvinnan blir irriterad över mannens misstänksamhet och sura tonfall. Kvinnan snäser tillbaka. Mannen tänker;
Japp, jag hade rätt. Hon blir irriterad när hon pratar med mig…

Eller varför inte….

Man åker på golfsemester med grabbarna. Mannen är i vanliga fall ingen frekvent nattklubbsbesökare men på semesterresan hänger han med polarna ut på kvällarna. Han ringer kvinnan efter middagen innan nattklubben och berättar att han har jätteroligt, att maten är jättegod och att det finns många häftiga nattklubbar. Hemma sitter kvinnan och tänker att det minsann går bra att gå ut när hon inte är med, att nattklubbarna där han är givetvis är sprängfyllda av vackra kvinnor. Säkert tycker han också att det är skönt att slippa henne.  
Han pratar säkert med dem också. Flirtar. Klart han tycker de är snyggare än jag men jag har ju för fasen fött hans ungar. Han kommer säkert att träffa någon annan där och så lämnar han mig sedan. Bäst jag ringer..
Kvinnan ringer mannen och snäser;
Jaha, när ska du lägga dig då?
Kvinnan poängterar att ungarna bråkat där hemma och att hon tvättat fyra tvättkorgar.
Är det många snygga tjejer där eller? Klart du vill gå ut utan mig, det är väl bara för att du ska kunna hitta någon annan!!
Mannen blir irriterad över kvinnans misstänksamhet och uppfattar det som missundsamhet.

Jag har i verkliga livet hört båda ovanstående exempel. Själva upplevelserna (smärta och frustration)  i sig har med all säkerhet varit oerhört äkta, därmed inte sagt att sanningshalten varit särskilt hög.

Jag har en något annorlunda tolkning av exemplen;

Kvinna åker iväg på konferens. På konferensen finns andra män. Det finns andra män på de flesta andra platser i världen. Kvinnan svarar inte i telefonen för hon är upptagen.

Eller varför inte….

Man åker på golfsemester med grabbarna. Mannen går ut med sina kompisar. Det är roligt. Det är ganska vanligt att man vill ha roligt när man är på semester.  

Låt oss ponera att golfexemplet gällde mig, att jag var kvinnan och att Kamikaze var mannen. Låt oss ponera att han åkt på golfsemester tillsammans med sina vänner och att jag sitter hemma framför TVn medan han går på nattklubb.
– Om Kamikaze ringer mig tänker jag att han vill berätta om hur (förhoppningsvis) trevligt han har.
– Om han inte ringer mig tänker jag att han inte har tid/inte har mobiltäckning/pratar med sina kompisar och har glömt.
– Jag vet inte vad Kamikaze gör och jag kommer aldrig heller att få veta det eftersom jag inte är där han är.
– Faktum är att Kamikaze är gift med mig, och att han har valt att bo ihop med mig. Efter sin resa kommer han hem till mig.
– Om Kamikaze vill träffa någon annan skulle han lätt kunna göra det på hemmaplan för jag hänger ju inte efter honom hela dagarna.
– Om Kamikaze vill träffa någon annan så betyder det att han inte nöjer sig med mig, och om han inte nöjer sig med mig är han pantad. Ett riktigt praktpucko.
– Om han är ett riktigt praktpucko och väljer någon annan är han följaktligen inte värd mig.
– Och om han väljer någon annan får han skylla sig själv som inte längre får vara gift med mig och jag skulle glatt konstatera att jag sluppit ett praktpucko. Hej då, Kamikaze…have a nice life..

Vill jag oroa mig för något jag ej kan påverka?
Vill jag vara tvungen att leka blodhund och förfölja min man så att han inte träffar en annan kvinna?
Vill jag tjata och tvinga kvar Kamikaze hos mig?
Tror jag att Kamikaze är så pantad att han inte kan göra egna val utan lätt kan falla offer för förföriska kvinnor?
Och om Kamikaze är så pantad att han inte kan göra egna val, vill jag i så fall vara gift honom?
Svaret är nej på alla frågor. Och följaktligen är sammanfattningen av mina tankar kring svartsjuka som följer;

Varför skulle jag välja att hetsa upp mig och må dåligt över något jag vare sig kan påverka eller bevisa är sant?

Näpp, dumt och ologiskt är vad det är. Antingen väljer jag att tro på honom, eller så väljer jag att inte tro på honom och om jag inte tror på honom så kan jag antingen välja att acceptera situationen eller att inte göra det.
Inte i något alternativ finns för mig någon logisk anledning till ilska.

Låt mig upprepa att mitt resonemang gäller fenomenet svartsjuka, och endast känslan svartsjuka. För givetvis finns det människor som inte går att lita på, givetvis har vissa människor moraliska värderingar som skiljer sig från andras och givetvis existerar otrohet. Det jag syftar till här är inte de otrogna människorna, utan de människor som sitter hemma och blir svartsjuka. För de har ett val. Valet att lita på eller att inte lita på, att stanna kvar eller att inte stanna kvar. Rent logiskt sett…
..och jag ÄR logisk.

När Kamikaze hörde mina resonemang första gången tyckte han att det lät aningen känslokallt. Kanske tyckte han till och med att det lät som om jag inte brydde mig nämnvärt mindre. Men det är så här jag fungerar, så enkelt är det…rent logiskt sett…

Ha en trevlig lördagskväll, hörrni! Och skippa svartsjukan!!

Jag älskar din naturkostym!

”Jag älskar henne i naturkostymen…hehe”, sa den gänglige yngling som var min barndomsväninnas pojkvän.

Min barndomsväninna, låt oss kalla henne A, var flera år äldre än jag. Det som kopplade oss samman var enkom vårt gemensamma hästintresse. A var nog egentligen mer den storasyster jag aldrig fick än min väninna, för hon var i övre högstadieåldern och själv hade jag precis klivit över tioårsstrecket.
Pojkvännen och A hade mig i släptåg för det mesta och hade ett beundransvärt tålamod med lilljäntan som traskade efter dem hela tiden. Ibland sov jag till och med över hemma hos A och en gång sov även A:s pojkvän över. Det var när jag hade krypit ner i min sovsäck på golvet, och A:s pojkvän hoppade ner i sängen tillsammans med A som han sa det; ”Jag älskar henne i naturkostymen…hehe”.
Jag minns att jag i stort sett inte sov någonting den natten. Istället låg jag och funderade på det pojkvännen sagt, naturkostym..vad i hela friden är en naturkostym?! Och hur ser den ut? Var köper man den? Vad kostar den? Vad är vitsen med den?!
Älta – älta – älta…
Eftersom jag var en vetgirig och kavat liten tjej utbrast jag följaktligen, mycket konfunderat, vid frukostbordet morgonen efter; ”Vad är en naturkostym egentligen?”
A och hennes pojkvän blev helt oförklarligt väldigt röda i ansiktet, och A:s mamma såg förvånat på mig. Jag tänkte att de väl helt enkelt inte förstod vad jag pratade om så jag tillade; ”Ja men du sa ju det till A igår när du la dig i hennes säng!”
Spänningen gick att skära med kniv minns jag. A och pojkvännen stirrade stint på mig och deras ansiktsfärger hade om möjligt blivit ännu mörkrödare. Och där satt jag och fattade ingenting. Och frågade igen..och igen…

Taktiska lilla Lisa med mamma och dockan Storstinta..givetvis namngiven av undertecknad.

Exakt hur denna episod slutade minns jag faktiskt inte men jag minns hur hemskt jag tyckte det var när A:s pojkvän senare på dagen förklarade för mig att det han syftade till med uttrycket naturkostym var att A sov naken.  Fy så äckligt liksom, ligga där och sova utan pyjamas eller nattlinne. Och så kallt sedan, så korkat. Själv hade jag alltid nattlinne minsann.
Det tog ytterligare några år innan jag dessutom förstod varför det var pinsamt att jag hade frågat A:s mamma om naturkostymen.

Förlåt A. Förlåt!!
Jag har nog alltid varit ganska kvicktänkt men i vissa avseenden går det emellanåt VÄLDIGT trögt. 

Ett annat exempel på detta var när jag och mamma, något år innan ovanstående episod, hälsade på min mammas faster Karin. Högt och enträget deklarerade jag; ”Mäh, det ser precis ut som om du har peruk, faster Karin!” Jag uppfattade inte min mors menande blickar, och ärligt talat tror jag inte heller att jag skulle ha ändrat min fråga om jag visste..för det såg ju ut som om hon hade peruk. Inte svårare än så. Varför hymla?
Att faster Karin sedan troligtvis tolkade min uttalande ”Åh, vilken fin lampa. Den skulle jag vilja ha!” som snudd på ett krav, och följaktligen gav mig lampan, lär ju inte direkt ha gjort min lilla mamma mindre obekväm. Fast faster Karin var en väldigt snäll kvinna, och min mamma var/är en oerhört tålmodig kvinna, så frågar ni någon av dem (ja, faster Karin är förvisso död men ändå) så skulle de nog både svara; ”Nä, jag minns inget konstigt jag. Lisa var alltid så snäll och duktig. Jag tyckte hon var den bästa ungen i världen!”

Nä, jag var nog inte alltid så taktisk i min barndom men det gick rätt bra ändå. För man kan skämta bort saker efteråt, det har jag lärt mig. Och i vuxen ålder har jag också lärt mig att det inte är farligt att erkänna om man uppfattar något fel, eller om man har uttryckt sig konstigt. Det finns ingen prestige i kommunikationen, men det finns ett mål och det är ömsesidig förståelse. 
På intet sätt är det så att jag aldrig kan läsa mellan raderna, ofta är jag tvärtom rätt bra på det, men emellanåt hoppar kedjan av liksom. Rassel och klick. Det händer nog egentligen alla ibland, fast mig lite oftare kanske..och i Solskenets värld händer det flera gånger per dag.
Men vet ni vad…ärlighet är väl egentligen att föredra eller? I längden?

Ha det härligt i solen, hörrni!

En rättpsykiater är bara en människa…

…och människor felar emellanåt. Människor kan inte allt, och vet inte allt, och ibland uttrycker de sig rent ut sagt riktigt korkat. Jag tänker mig att en rättspsykiater också kan ha en dålig dag..för någon annan förklaring har jag inte.

Jag är upprörd, fruktansvärt upprörd. Jag läser följande i en av våra kvällstidningar;

”Rättspsykiater Sten Levander förklarar hur en till synes helt normal människa kan begå ett sådant brutalt våldsbrott.

– Om det inte är uppenbart sjuka och har asperger eller någon annan diagnos så är det i huvudsak narcissistiska personlighetsstrukturer, säger Levander.

Han menar att en person med en grandios syn på sig själv, som får sin storslagna självbild punkterad, kan bli mycket farlig. Den känslokyla som krävs för att genomföra styckningen passar också väl in.

– Han kan inte vara psykopat eftersom han inte torskat och åkt fast tidigare. Och eftersom han har haft många damer så kan han inte ha asperger. Om det är han som har gjort detta så är han en narcissist med psykopatiska drag.”

Att journalister publicerar diagnoser kan vara oerhört förödande, men min fasta övertygelse är ändå att det i dessa fall främst handlar om obetänksamhet eller okunskap. Det handlar inte om att elaka satar konspirerar för att sprida fördomar kring olika diagnoser, utan om att de pressetiska reglerna inte ger några direkta riktlinjer för hur dylika uppgifter bör hanteras i media. Tidningarna följer de regler som finns, och de slåss för sin överlevnad.

Jag kommer alltid att kämpa för att reglerna ska ändras. Jag kommer att fortsätta opponera mig, kanske riktigt ordentligt emellanåt, men det betyder inte att jag håller alla journalister personligt ansvariga.
Jag har full förståelse för att  journalister inte har järnkoll på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och jag kräver inte heller att de ska ha det.
Det jag därmot vare sig kan förstå eller acceptera är hur en rättspsykiater, i media, kan slänga ur sig; ”Om det inte är uppenbart sjuka och har asperger eller någon annan diagnos…” och absolut inte; ”Han kan inte vara psykopat eftersom han inte torskat och åkt fast tidigare. Och eftersom han har haft många damer så kan han inte ha asperger….”

Luften gick ur mig, hopplösheten övermannade mig, och jag ville bara släcka lyset och låsa dörren. Här kämpar jag för att få mediafolket att tänka efter innan de publicerar diagnoser och så dyker herr medicine doktor Levander upp och kräker ur sig en massa personliga spekulationer i en av våra största kvällstidningar. Förstummande. Otroligt. Ofattbart.
(Jag undrar för övrigt om Levander är inkopplad i det aktuella fallet, om han träffat mannen i fråga eller om han grundar sina uttalanden på det han läst i tidningen.)
  
Jag kände mig en smula uppgiven ett tag, men så med ens kom jag på att jag faktiskt kunde starta datorn istället, och dela med mig av mina tankar i ett inlägg. Och med ens kändes det bättre för vet ni vad…även om jag inte kan påverka det någon annan säger, eller skriver, så kan jag välja hur jag reagerar på det.

Jag väljer att inte vara tyst.

Jag hoppas, som sagt, på att Dr Levander bara hade en dålig dag. För om så inte är fallet, så blir jag uppriktigt sagt orolig. Och förbannad..och jag tycker inte om att vara förbannad. Så det så.

 Men nu blir det kycklinggryta.

Ha´re hörrni!

Cancergalor, bokföringsprogram och jämna plågor.

Morgonen var ljuvlig. Med tända ljus, kaffe, morgontidning och nybakade scones kan det nästan inte blir fel.

Ljuvligt..

Dessvärre hann jag inte njuta nämnvärt av frukosten eftersom Solskenets skoltaxi var försenad en kvart, och jag följaktligen fick spendera den tiden stående i fönstret i hallen. Japp, Hade det handlat om några få tillfällen hade jag givetvis inte gnällt, men när det är mer regel än undantag börjar tålamodet tryta. Så himla kul är det inte att stå och hänga i ett fönster varje morgon. Faktiskt.

Idag har jag lyckats registrera mig på den utbildning jag ska gå i vår. Hade tänkt kika in på läroplattformen It´s learning en sväng men fastnade givetvis och blev sittande i en och en halv timme. Ställer jag inga larm så blir det så, det vet jag egentligen. Men å andra sidan så var tiden inte bortkastad eftersom jag använde den till att bekanta mig med min nya studieplats. Enda nackdelen är att ryggen värker. Att sitta ihopkurad framför en dator allt för lång tid är ingen ergonomisk höjdare. Och trots att jag satt där mycket längre än planerat lyckades jag inte hitta någon form av schema. Får göra ett nytt försök imorgon.

För övrigt började bil nr 2 krångla idag också. Check engine radiator, blinkade den irriterat. Som om det inte räckte med att bil nr 1 tappade spiralmojängen.
Någon som har en bli över? Landsbygden i all ära, men landsbygden utan transportmedel är ingen höjdare. Appropå landsbygden ska jag för övrigt kåsera på LRFs årsmöte i början av februari. Ska bli väldigt intressant, måste klura ut något riktigt fyndigt tills dess. Något landsbygdigt…

För övrigt har jag tänkt på kvinnor idag. Unga kvinnor. Och framåtanda.
I lördags på Svenska journalistförbundets middag satt jag exempelvis till bords med en ung kvinna som startat en superlokal stadsdelstidning i Hyllie. Och för någon dag sedan fick jag en rundtur i trädgården av Kamikazes systerdotter, Anna. Hon driver vårt sommarcafé och har stora planer inför framtiden. Hon har så många finurliga och kloka idéer, och jag blir så otroligt imponerad av henne. Som om inte detta räckte så är Kamikazes dotter Maja i full gång med att planera en Cancergala som ska äga rum på Medborgarhuset i Eslöv 4:e februari. Den kommer alla på hoppas jag!
Det är så härligt att se detta, tycker jag. Det är så härligt att se alla dessa initiativrika, drivna unga kvinnor som gör det de tror på. Bådar gott inför framtiden minsann.

You go, girls!

Själv har jag varit osams med mitt bokföringsprogram. Programmet i sig är säkert JÄTTEBRA..men det är dåligt synkroniserat med min hjärna. Hittar banne mig inte synkroniseringsknappen. Har försökt läsa hjälpavsnittet men hur jag än bär mig åt så blir jag bara mer och mer förvirrad. Måste nog få lite hjälp tror jag, vore ju mindre kul att åka dit för bokföringsbrott. Å andra sidan har jag inte rört en krona av mina företagspengar så jag lär ju åtminstone inte åka dit för förskingring i alla fall. Alltid något.

För övrigt har jag varit lite hängig de här senaste dagarna. Håller tummarna för att det rättar till sig snart. Känner mig lite utpumpad och kraftlös, och snorig. Och så ryggen förståss. Och nacken. Och nu slutar vi innan jag sätter igång på allvar.
Jag säger som mamsen brukar säga; ”Dä ä jämna plåger…”

Nu blir här köttfärssås!

Mumma hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund

”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”

Namn: Lisa Aronsson-Höglund

Ålder: 42 år

Bor i: Hässleholm

Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.

När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar” så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar….


×