Terrorister och pumps..dock inte tillsammans

Media översvämmas med terror just nu. Att undvika terroristrapporteringen är i stort sett omöjligt, om man inte satsar på garanterat nyhetsbefriade skvallerblaskor det vill säga.
Jag förstår att intresset är stort. Jag förstår oron, ilskan. Jag är bara människa jag också, jag är inte alltid rationell..åtminstonde inte innan jag hunnit tänka.
Medias uppgift är att rapportera. Media rapportering speglar det vi vill läsa om, det som säljer lösnummer.
Jag är en tänkande människa, och jag har tänkt massor den senaste tiden. Jag funderar och funderar..

Det här är gott det minsann

Det blir lite tråkigt med en allt för ensidig bild tycker jag. Men katastrofer säljer. Vi älskar att läsa om katastrofer, eller potentiella katastrofer. Vi älskar att förfasa oss.
Katastrofer fångar vårt omedelbara intresse, det som inte är lika iögonfallande går oss förbi. Även om det skriks genom megafon rakt i våra ansikten. Jag ska vidareutveckla mina tankar längre ner. Först ska vi prata kollegor. Och kläder.

Jag bevistade Malmö idag. Jag hade mitt kontor i Malmö tidigare, och idag åt jag sushi-lunch med mina gamla kollegor. Det var härligt att träffa dem igen. Vi skrattade och skojade…och pratade lite allvar emellanåt. Jag älskar sushi men har aldrig bemästrat konsten att äta med pinnar. Jag gjorde ett tappert försök och massakerade några stackars sushibitar innan en av mina fd. kollegor var vänlig nog att fixa fram en gaffel åt mig. Efter några försök med gaffeln övergick jag till min vanliga sushi-ätar-metod..jag tog till fingrarna. Funkar utmärkt det kan jag lova.
Efter lunchen shoppade vi nyårsblåsa på rea. Känner mig oerhört nöjd över mitt fynd. Vi får se om jag lyckas fastna på bild imorgon. Behövde verkligen en ny klänning för alla andra verkar ha krympt i tvätten. Måste vara något fel på tvättmaskinen eller så..

Båda är överkurs för mig..

Efter min date med exkollegorna drog jag en repa i Malmö. På gågatan utanför
Zara stod en grupp människor på rad. De bar flera stora fotografier på tillfångatagna människor, och de skrek ut sitt budskap i megafon. De berättade om hur många människor som sitter fängslade pga sina åsikter i Iran. De berättade om sin kamp, och sina drömmar..och en mening fastnade i min teflonhjärna; ”Vi hoppas att ni vill stötta oss i vår kamp, att svenskarna som är ett så frihetsälskande folk förstår hur viktig vår kamp för frihet är.”
Låt oss hjälpas åt, låt oss hålla ihop. Låt oss kämpa för frihet. Oavsett nationalitet, politisk tillhörighet och religion.  
Det var bara jag som stod och lyssnade på deras budskap. Det var bara jag som inte sprang förbi, det var bara jag som låtsades som om megafonen inte hördes.

Tack hörrni! Ni är underbara!

Jag vet mycket lite om denna grupp människor, och deras kamp, och kan inte närmare uttala mig om den. MEN jag anser det vara min skyldighet att öppna mina öron. För om jag inte öppnar öronen, och ögonen, och utbildar mig själv på bred front så kommer jag att bli fattig, okunnig och rädd. Och fattiga, okunniga, rädda människor beteer sig ofta ganska irrationellt, ibland trångsint och till och med farligt. Om jag bara läser rubriker, och glömmer allt runt omkring, kommer min bild av världen att bli väldigt enkelriktad. Jag är inte så förtjust i enkelriktat förstår ni…det är så himla jobbigt att hitta nya ställen när man inte får vända om man råkar köra fel.

Jag väljer att försöka nyansera min bild av verkligheten. Hur väljer du?
Och nu ska jag glättigt och banalt kliva i mina nya pumps och försöka gå in dem inför morgondagen. Och inte skäms jag heller för vet ni vad, livet rymmer både fest och allvar. För mig i alla fall, som bor i ett land där jag tillåts uttrycka mina åsikter utan att någon slänger mig i fängelse.

Visst är det härligt, hörrni!

Vit mössa är obligatorisk..jupp

Jag vill inte prata i telefon med dig!

Jag tycker inte om telefoner. Jag och telefoner är en no match.

Hallå i örat, det är Kotte..

Faktum är att jag avskyr telefoner, och jag avskyr att prata i dem. Jag ska försöka förklara för er varför…

Jag är världens sämsta ringa-tillbakare. En anledning till det är att jag helt enkelt glömmer bort att jag ska göra det. Oftast minns jag det i en vaken timme under natten, men det hjälper föga. Inte så många människor skulle uppskatta ett telefonsamtal kl 02:38..”Heeej, det var länge sedan. Tänkte bara kolla läget….” Nä, den idén är nog inte lysande.
Den andra anledningen är att jag aldrig lyckas med att hitta det perfekta tillfället. Hur gör man det? Hur hittar man tid för telefonsamtal? Jag gör det i stort sett aldrig kan jag erkänna.
Kanske beror det helt enkelt på att jag avskyr att bli avbruten. Jag avskyr att avsluta saker innan jag är färdig. Och faktum är ju att jag gör saker i stort sett hela tiden vilket innebär att ett telefonsamtal i stort sett alltid innebär att jag måste avbryta det jag pysslar med. Jag hatar det. HATAR!

Jag hamnar i onåd ibland. Det har hänt fler än en gång faktiskt. Emellanåt får jag en skopa ovett, och blir varse om att jag är en osympatisk och egoistisk människa som inte tänker på mina medmänniskor. Den som öser okvädesord över mig är då alltid en telefonsamtalsälskare som känner sig stött i kanten av att jag inte ringt upp. Jag brukar be om ursäkt då, men i längden blir det jobbigt. Ibland blir jag så trött på att be om ursäkt. Ibland vill jag bara skrika; ”Men herre gud, jag har inte haft tid. Varför skulle jag vara en sämre människa för det?!” 

Jag träffar dig mycket hellre i verkligheten. IRL, in real life. Då kan vi ju skratta och ha roligt på riktigt istället för att sitta som två fån i varsin ände av telefonlinjen. För när jag pratar i telefon är du liksom inte verklig, då distraheras jag av verkliga saker hela tiden..som något på TVn, eller plogbilen utanför fönstret, eller hunden som vill klias..och då hör jag inte riktigt vad du säger. När jag inte riktigt hör vad du säger blir det så pinsamt efter ett tag, för då kan du tro att jag inte vill lyssna på dig, och så är det inte. Jag är helt enkelt inte så bra på telefoner.

Ibland vill jag prata i telefon, allra helst då när människan på andra sidan är en människa jag sällan träffar…kanske någon som bor långt borta. Ibland planerar jag att ringa men då ropar Solskenet, och sedan kommer svärfar in och så ska hunden ut och kissa, och efter det måste jag fixa maten och så kanske det är dags att åka iväg på en föreläsning….När allt är färdigt är jag slut i rutan. Då vill jag bara slappa. Det sista jag tänker på då är telefonsamtal. Nä, telefoner och jag går inte ihop.

Att skriva däremot, det gillar jag. Kanske borde jag börja tvinga alla att skriva till mig istället. Och om de inte skriver tillbaka illa kvickt kan jag skicka arga du-är-en-hjärtlös-människa-mejl och förebrå dem för att de är så egoistiska att de glömt bort mig.

Ibland blir jag trött på att be om ursäkt.

Förlåt hörrni..jag är den jag är. Eller föressten..du väljer själv. Jag ber inte om ursäkt. Jag är jag – take it or leave it.

Självrespekt och pruttslut

Vi var på bio ikväll. Såg Änglagård tredje gången gillt närmare bestämt. Det är inte så ofta det finns tid för mig och Kamikaze att gå på bio ihop men någon gång per år brukar vi lyckas.
Änglagård

Recenssionerna har inte varit lysande alla gånger men sådant bryr jag mig föga om. Jag tyckte i alla fall att filmen var bra, mänsklig. Nostalgisk. Och trots att filmen utspelar sig långt ifrån mina barndoms hemtrakter så fick jag hemlängtan. Tror det beror på alla skogarna, och på byarna. Och kanske till och med på prällen och prälleadjunkten. Min mormor var religiös nämnligen, och jag minns många bönhusaktioner från min barndom. Helt plötsligt blir de levande igen, alla ansikten från förr.

Jag blir nostalgisk med jämna mellanrum numera märker jag. Tecken på någon ålderskris måntro? Typ 40-årskris då,  för det ligger ju närmast. Man ska ju ha en sådan har jag hört.
I ärlighetens namn må jag dock erkänna att jag inte på något sätt mår dåligt av att bli äldre, snarare tvärtom. Ju äldre jag blir desto bättre tycker jag om mig själv, och desto mindre tid ägnar jag åt att fundera över vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag blir mer och mer mig själv kan man säga, säkrare.
Nä, jag har ingen åldersnojakris för egen del..däremot tänker jag mycket på det som var, på människor som är borta idag och på tider som flytt. Det där som är borta finns förvisso i minnet, men det är ändå borta..sedan får människor säga vad de vill om att den man minns blir odödlig. Så det så.

För övrigt tycker jag att Pirates of the Caribbean 3 har ett riktigt pruttslut. Jag menar..en halvan av kärleksparet blir dömd till att segla på haven i tio för att sedan vistas på land en dag, och den andra halvan (läs bruttan) lever ensam i tio år och bara väntar på sin älskade. Ska det föreställa romantik eller något? För i min bok hade det varit mycket mer romantiskt om hade fått sitta och hålla handen på strandkanten resten av sina liv. Fast det är klart, det kanske kommer i del 4..den har jag ju inte sett ännu.

Mumma i kubik...

Och nu är det natten snart. Synd bara att jag är så himla pigg. Är rädd att jag vänt på dygnet mer än vanligt de senaste veckorna. Får försöka vända tillbaka det snart. Ska i alla fall försöka sova snart, men först ska jag äta en nybakt ljummen bulle med smör som smälter på.

Mumma hörrni..

Stellan Skarsgård är inget mästerverk han heller..

Jag är lite rädd för killen i LG-reklamen…ni vet den där reklamen som dyker upp innan filmer, där en kille sitter på en flakcykel och trampar med en TV på flaket medan en cool röst säger; ”Och filmen presenteras av LG…”
Jag är lite rädd för honom. Han ser inte helt hälsosam ut där han frenetiskt trarmpar på för att få fram TV-bilden. När jag blundar vänder cykelmannen huvudet åt mitt håll, slänger TVn åt fanders och cyklar efter mig i syfte att tillfångata mig. Oerhört logisk tanke eller hur…

På TV hoppar kapten Jack Sparrow runt med svärdet i högsta hugg. Jag älskar hans egocentriska egocentrerade manér. Han är liksom en hjälte trots att han egentligen, ärligt talat, inte borde ses som hjälte. Han är ju pirat för bövelen. Men ack en sådan cool sådan. Hans metrosexuella struttande, och feminina handrörelser i samklang med hans piratmanér är obetalbara. Tycker jag i alla fall.

Inget mästerverk precis..

Jag har målat idag också. Som jag sagt så ofta, allt eller inget. On eller off. Just nu målar jag.
Imorse när Solskenet skuttade in i köket för att äta frukost (för han skuttar på mornarna, innan tabletten..skutt skutteliskutt..och hopp..och kanske några grymtanden) fick han syn på en stor tavla jag målat varpå han utbrast; ”Tja, det är ju inget mästerverk.” Full i skratt frågade jag honom om han inte tyckte att tavlan var fin. Solskenet såg på mig och sa; ”Jo, den är jättefin..men det är ju inget mästerverk.” Motivet på tavlan var nämnligen bland annat en naken man med boxhandskar, och enligt Solskenets definition av mästerverk kan inget som innehåller boxhandskar kategoriseras som ett mästerverk. ”Om det hade varit ett mästerverk hade han där inte haft boxhandskar, för det har man inte i mästerverk. Och så skulle han inte ha stått med ryggen till utan man skulle ha sett honom framifrån, och så skulle han ha haft ett löv för snoppen…då hade det varit ett mästerverk.”
Han är ljuvlig, Solskenet.

Stellan ser lite unken ut tycker jag...

Nu dök Stellan Skarsgård upp i rutan här. Inte den vanlige tjusiga Stellan dock utan en rätt otrevlig fiskäten version av vår svenske Hollywood-export. Hm..LGs cykelkille hamnade i skymundan nu, hädanefter lär fisk-Stellan vara den som jagar mig när jag blundar. Som fiskäten pirat är Stellan Skarsgård sannerligen inget mästerverk han heller…

Läste i Skånskan att primärvården i Skåne styrs av frimurare. Antar jag borde uppröras över detta..eller? Bortser vi från det faktum att männen i fråga potentiellt har sysslat med oetiskt ryggdunkande så måste jag erkänna att själva fenomenet med hemliga ordnar är något jag finner oerhört intressant. Mrs Crimesolvers analytiska hjärna vill så gärna veta mer..vill så gärna veta allt..vill så gärna att hemligheter ska avslöjas. Hemliga sällskap är spännande. För det är ju hemliga och allt.
I min fantasi befolkas de hemliga ordnarna av oerhört hemliga, rika och skitsnygga människor på vilkas axlar hela världens välbefinnande vilar. De ser absolut inte ut som Benny Ståhlberg och kompani. Inte alls.

Nu ska jag fortsätta njuta av julhelgerna här.

Ha en trevlig kväll nu, hörrni! 

 

Var är fjant?

”Var är fjant?!”

”Här mamma!”

Jag såg Trolltyg i tomteskogen idag. Snacka om nostalgitripp!!
Med ens satt jag där, 6 år gammal, och följde storögdt de elaka trollens jakt på de snälla små tomtarna. Kanske knaprade jag mammas knäck eller eller en smygstulen skinkskiva, kanske petade jag busigt ner stearinkanterna på de vit- och brunrandiga blockljusen trots att pappa flera gånger sagt att jag inte skulle peta på brinnande ljus. Eld är farligt! Min pappa skyddschefen hade, och har fortfarande, ett ytterst välutvecklat sinne för säkerhet.

Jag..någon gång på Trollens och tomtarnas tid..

När jag var 6 år bodde vi i det gula huset på Trädgårsdmästargatan 2 i Iggesund. Huset var ett envåningshus med källare, och trots att jag bara bodde där tills jag fyllde 8 år så har jag många minnen därifrån. Jag har inga långa minnessekvenser men brottstycken av det som var ploppar upp här och var.
Jag minns att jag brukade drömma att jag kunde flyga, och att drömmarna var så verkliga att jag nästan trodde på dem.
Jag minns att en av mina, och min bästa kompis Kristinas, favoritlekar var kasta ner mjukdjur för trappan. Vi brukade turas om, jag och Kristina, om att stå längst uppe i trappan och kasta ner mjukdjur till den som stod nedanför. Varför den leken var så kul kan jag inte erinra mig dock, den förtrollningen har gått hädan.
Jag minns också kvällen innan julaftonen. Mamma och pappa tittade på TV i gillestugan, och jag smög upp och låg på mage på ovanvåningen och tjuvkikade genom spjälorna i trappräcket. Givetvis hoppades jag på att få en glimt av mamma eller pappa som slog in julklappar men den planen lyckades aldrig. Förmodligen hade de slagit in julklapparna för länge sedan.

Trolltyg i tomteskogen. Det är 30 år sedan filmen gjordes. Trettio år sedan. Ibland önskar jag mig tillbaka till barndomen, till den tid då inga egentliga bekymmer fanns. På intet sätt vill jag byta bort det liv jag har idag, men det hade varit trevligt att ha en portal i tid och rum. Solskenet brukar prata om sådant..portaler och tidsresor och sådant. Hur som helst, det hade varit härligt att ha en dylik portal, och kunna beama iväg sig själv till barndomen emellanåt. Till den tid då vi åt julmiddag hos mormor och morfar på Vallvägen, och trettondagsmiddag hos farmor och farfar på Fiskebyvägen. Ibland längtar jag efter den glädje jag kände när jag lyckligt stämplade kort med stämpeln jag fått i mitt leksakspostmannapaket. Jag minns hur jag brukade tänka att det nog skulle vara höjden av lycka att få arbeta på posten och stämpla poststämplar på olika avier hela dagarna.

Appropå posten. Min mamma skickade en julklapp från Hudiksvall 22/12. 23/12 fann jag den i min brevlåda här hemma i Billinge. Jag är så grymt imponerad över detta. Tågen är inställda, bussarna är inställda, bilarna är insnöade och inte ens bandvagnarna vill ge sig ut. Men posten, den kommer som vanligt. Länge leve posten, säger jag. All cred till er!

Ur kaos, i frid..

Jag har haft pyjamas på mig hela dagen. När jag duschade bytte jag från en pyjamas till en annan. Jag har inte lämnat huset idag, inte ens stuckit ut näsan genom dörren. Solskenet har förlustat sig dock, varit på bio (Narnia) tillsammans med sin ledsagare. Själv har jag tössat omkring i pyjamas som sagt, med färg på armarna och en pensel i handen. Köket har förvandlats till målaratelje. Jag brukar måla på verandan, men med tanke på att där är -7 grader så känns köket mer lockande.
Jag älskar att måla. Jag är inget proffs, jag bara älskar att måla.

Oj, så långt detta blev. Förlåt Anna!
Anna är min svägerskas dotter. Hon brukar säga att jag skriver för långa blogginlägg. Idag är jag benägen att hålla med henne.
Förlåt. 
Kan dock tyvärr inte lova att det inte händer igen.

Men for now..peace out, hörrni

Mrs Crimesolver som däst julpadda

Så här såg det ut…

...julbordet.

Och idag är jag mätt. Jag var mätt redan igår kväll. När sista sillbiten slunkit ner svor jag tyst för mig själv att aldrig någonsin äta igen. Någon timme senare tuggade jag knäck tills jag fick svårt att andas. Idag har jag ätit ännu mer, såväl julmat som julgodis. Ligger här som en däst padda i vanlig ordning.

Däst julpadda

Det hör ju till mig som person på något vis, det här med att äta tills jag känner mig som en däst padda. Återigen visar sig min on-eller-off-personlighet..antingen äter jag, eller så äter jag inte.

Mina barn har försvunnit. Storebror har jag mött i köket som hastigast några gånger idag, men lilla Solskenet har varit osynlig. Han sitter och ugglar framför sin nya dator. Och vet ni vad, det är helt okej. Han fick den igår, och är överlycklig. Han kommer att landa på jorden igen om några dagar…det vet jag också. För han är som jag nämnligen, och just nu är han on i allra högsta grad.

Solskenet och julklappen

Datorn är något i särklass tydligen. Jag kan egentligen inte svära på det, men litar på Storebror och hans kompis som byggt ihop den. Det är inte helt fel att ha datorsnillen i sin närhet förstår ni. För som Storebror brukar säga; ”Jag är en datornörd, mamma…”

Jag vaknade kl 13:30 idag. Vanligtvis kliver jag upp före lunch men emellanåt slår den stora tröttheten till. Hade inte Kamikaze väckt mig hade jag förmodligen sovit till kvällskvisten. Jag tror att det faktum att jag oftast sover så pass få timmar innebär att jag med jämna mellanrum hamnar i halvkoma och liksom behöver sova ikapp.

Nu ska jag titta på en engelsk deckare här. Jag älskar sådan för övrigt, engelska deckare. De är så härligt befriade från coola vackra människor och överhäftiga specialeffekter. Och trots att det är fiktiva berättelser känns de som om de kryper rakt in i min verklighet. I min fantasiverklighet är jag kriminalare nämnligen..där jagar jag mördare och löser komplicerade kriminalfall på löpande band. I den verkligheten är min logiska och analytiska hjärna, och mina spontana infall, oerhört uppskattade. Där är jag Mrs Crimesolver..kort och gott.

Vi hörs imorgon hörrni..

Mrs Crimesolver..

En vampyr firar jul..

Idag tänder vi fjärde ljuset!

Julafton

Måste erkänna dock, jag har varit olydig. Jag har inte tänt ljusen ett och ett…hittade inte ljusstaken förrän igår nämnligen. Jag kör fastforward-varianten och tänder alla idag. Men, som jag brukar säga, alla sätt är bra utom de dålig.

Julafton idag alltså. Utan mamma och pappa. 🙁
(Och nu vill jag att ni verkligen ser den ledsna gubben. Ledsen gubbe i kubik!!)
Men..vi gör det bästa av situationen. Vi ska se om vi inte kan koppla upp webkameran och dela jul i alla fall.

Kamikaze dammsuger som bäst. Själv ska jag göra morots- och mozarellagratäng. Och Janson. Och korv och köttbullar. Resten fixade jag färdigt igår.
Julgranen är klädd också, med hjälp av Solskenet.
Själv ser jag ut som kriget! Somnade kl 06:00 imorse. Exakt varför vet jag inte men jag har ont i knäet. Och jag hade ont i halsen. Och i huvudet. Jag hade ont i ontet helt enkelt. Allmänt bedrövlig. Hade själv tyckt det vore rätt häftigt om anledningen var att mina vampyrgener håller mig vaken hela nätterna, men tyvärr är jag en helt vanlig människa.

Strax efter kl 9 imorse kom Solskenet hoppande och ville öppna sin obligatoriska julaftonsmorgonsjulklapp. (Det ni..det ordet går inte av för hackor!!) Lagom pigg var jag kl 9 kan jag avslöja, efter 3 timmars sömn. Lagom pigg. Kamikaze tog en bild på mig men hur jag än gör lyckas jag inte ladda upp den. Antar jag ser för anskrämlig ut. Datorn vill inte helt enkelt, den blir rädd. Vi får se om den mjukas upp av julstämningen framåt kvällningen. Om så är fallet lovar jag att lägga ut bilden, trots att jag ser anskrämligt fruktansvärt bedrövligt hemsk ut på den. För jag vet att vi alla ser sådana ut emellanåt, när vi är hemma..utan omvärldens blickar.

Nu ska jag duka julbordet. Kanske dyker det upp en bild på det också. Vem vet.

Soon to be ischoklad..
Ischoklad med apelsinsmak
I love knäck!
Chokladknäck med vit choklad är mumma...
Mandelchoklad och nougatrulle..aaahhh
Vörtbröd!!
Sillsalladen smakar INTE lika bra som när mamma gör den!! 🙁
Vår fantastiska julkrubba, gjord av den fantastiska Ulla Frick
Solskenet hjälpte till med granen
 

 

GOD JUL, hörrni!!

Julen är inställd!!!

Japp, vi struntar i julen i år. Så kände jag igår, därför uteblev blogginlägget. Kände inte för att skriva. Kände inte för något alls.

Juljäklapisshandel

 Ville inte handla juljäklapissmat, och juljäklapissgran.
Inte heller ville jag laga någon juljäklapisskål eller griljera någon juljäklapissskinka. (Hm..stavas det med 3 S måntro?!)
Min lilla mamma ringde nämnligen igår och berättade att de blivit tvugna att avboka sina tåbiljetter. Snömassorna i Hudiksvall hotar hustaken, och dessutom har deras vatten fryst. De vågar inte lämna huset, vilket innebär att jag inte får fira jul med mina föräldrar i år. För första gången någonsin.
Kändes som om någon drog ner rullgardinen. Kolsvart. Totalt mörker. Vill inte vara med.
”Vi ställer in julen!!!!”, bölade jag.

Motvilligt handlade jag julmat och gran. Med hängande läpp slog jag in de sista julklapparna. Inuti kändes det som om all glädje jag någonsin känt i livet var väck. Jag hasade omkring här hemma och kände mig totalt miserabel, ända tills Solskenet kom ner och sa;
”Va, kommer inte mormor?! Näääää, då får jag ju inte spelet på julaftonen!!”
För Solskenet, som hört att mormor kommer i början av januari istället, såg inte problemet. Hon kommer ju hit snart, sak samma om det är på julafton eller två veckor senare..julklappsspelet däremot, det BEHÖVDE han på julafton för det hade han ställt in sig på!

Snäpp..jag snäppte ur det. Jo, det blir inte som vanligt alls, till och med lite ledsamt, men vad finns att göra. Vad blir bättre av att jag deppar ihop?
Idag har jag följaktligen  julat järnet. Se foton nedan…. 

Löööööööök!
Rödbetssalladen är färdig...
Brunkål to be..
Rödkålen doftar ljuvligt..
Vitkålssalladen blir bättre om man äter choklad när man tillagar den. SÅ det så!

Återkommer med fler bilder på julgodiset…men först ska jag passa på att få lite bränna ute i solstolarna. Se nedan om du inte tror mig!

Jag har aldrig påstått att jag inte är lite konstig..

För jag är bättre än du!

Ibland förstår jag inte mänskligt beteende. Ibland funderar jag över huruvida det är mina reaktioner som är udda, men ibland bestämmer jag mig för att det faktiskt är andra människors reaktioner som är totalt ologiska. Följande exempelvis;

Aningen upprörd kvinna: ”Det är du som är sammankallande. Jag har pratat med flera stycken nu och nu börjar vi undra när du tänker göra något.”

Jag: ”Jo, jag fick veta idag att det är jag som är sammankallande. Jag har inte hunnit ringa runt ännu. Jag visste faktiskt inte att jag var sammankalland.”

Aningen upprörd kvinna: ”Nä, men jag har pratat med flera stycken nu och nu kan vi inte vänta längre på att du ringer. Har du inte kvar lappen där det står?!”

Jag: ”Jag vet inte om jag har kvar lappen, eftersom jag inte haft en tanke på att titta på den. Jag har så himla många papper..buntvis..från BUP, hab, skola, försäkringskassa, kommuner…jag hade ingen susning om att jag stod på någon lapp. Som sagt, jag visste inte, men jag ringer runt bums. ”

Aningen upprörd kvinna: ”Nä, nu har jag ju jag redan börjat.”

Jag: ”Okej, så du vill göra det..eller hur menar du?”

Aningen upprörd kvinna: ”Ja, när jag redan har börjat är det väl bäst att jag ser till att det blir klart.”

Ovanstående konversation är en gåta för mig. Människor ringer runt till varandra och undrar när jag tänker ringa…de väntar på att jag ska ringa…irriterar sig lite måhända. 
Hade det inte varit enklare att ringa mig omedelbart och säga; ”Vet du om att du är sammankallande?”
Varför väljer man att ”prata med flera stycken” innan man ringer mig? Vad är avsikten med det? Vari ligger logiken?

Själv analyserar jag. Jag hade analyserat som följer;
1) Den som är sammankallande har inte ringt.
2) Varför har den sammankallande inte ringt?
     a) Den sammankallande VILL INTE.
     b) Den sammankallande HAR GLÖMT alternativt VET INTE att hon/han är sammankallande.
3) Mest troligt är alternativ b eftersom det ter sig ologiskt att hon/han medvetet skulle låta blir, finns ju ingen anledning till det.
4) Eftersom den sammankallande HAR GLÖMT alternativt INTE VET så kan jag välja;
     a) ringa runt till andra människor och uttrycka min oro/frustration
     b) ringa den sammankallande och informera denne så att denne VET och följaktligen kan göra något åt situationen. Enda anledningen till att inte välja alternativ b här skulle vara om jag faktiskt ville att andra människor ska veta att den sammankallande brustit i sina åtaganden. Och kanske kanske också vill visa hur mycket duktigare jag är som faktiskt kommit ihåg att titta på lappen….
…fast sådant sysslar inte jag med. Jag tycker det är så oerhört onödigt nämnligen.

Resultat: Den sammankallande ringer runt, och jag slipper irritera mig mer. And we´re all happy campers..

Å andra sidan är jag lite annorlunda. Det sa Kamikaze igår i alla fall. ”Du är allt lite annorlunda du, Sunkfia” sa han och skrattade. Han syftade till den videohälsning jag la på hans facebooksida igår. Han menade det inte i negativ bemärkelse dock. Och vet ni vad..
..jag tycker om att vara lite annorlunda. För vari ligger logiken i att önska att man vore precis likadan som någon annan. Fy så tråkigt.

Barn och ungdomar med ADHD får ofta skäll för att de inte gör saker, för att de glömmer saker, för att de aldrig lääääär sig. Snälla ni, försök minnas hädanefter, att detta troligtvis inte beror på ovilja utan på det faktum att de helt enkelt inte minns. Inse då att bannor är bortkastade. Att förebrå i detta läge är lika idiotiskt som att skälla på en blind för att denne inte klarar att läsa vägskyltarna. Puckat..rent ut sagt.

Nu ska jag försöka skotta fram min bil. Låt oss se om den vill starta..

Ha det gott, hörrni!

Julsång – Tourettes style…

 http://www.youtube.com/watch?v=YHoJ3BD6xas 

Nu ger jag upp! Det GÅR INTE att lägga upp klipp nu! Mutter, mutter, mutter…..

Det är helt okej…du FÅR skratta. Mannen i inslaget har en uppskattad kanal på Youtube. Han har, som de allra flesta nog fattat, bland annat Tourettes syndrom. Han har dock en relativt ovanlig form av Tourettes kallad koprolali, dvs. ett verbalt tvång som tvingar honom att säga obscena ord och svordomar. Trots att denna form av Tourettes syndrom är väldigt ovanligt (de undersökningar som visar högst påvisar att endast 3 % av de som har Tourettes syndrom har koprolali) så är denne mans Tourettes det som de flesta i allmänhet kopplar samman med syndromet. De allra flesta Touretter har dock tics som liknar mina, dvs. ryckningar i ansiktet, blinkningar, hostningar etc.

Titta på ovanstående klipp och ponera att vi levde under den tid då exorsism utfördes på människor. Hur illa tror du att människor med Tourettes syndrom for då? Jag tror inte att det egentligen finns någon forskning på området men jag gissar mig till att rätt många av de människor som förr i tiden ansågs vara besatta egentligen hade Tourettes syndrom.
Vad tror du? 

Jo, vi ser rätt kul ut emellanåt vi Touretter. Jag brukar skratta åt mig själv emellanåt när jag sitter i bilen och rynkar på näsan så att mina medtrafikanter håller på att köra i diket. Och jag inser hur hysteriskt roligt det i efterhand är att jag tvingades stanna på E22:an eftersom jag kände att jag var tvungen att blunda. Jag skrattar åt det ofta.
Just i stunden var det inte så roligt dock. Just i stunden var det väldigt jobbigt, besvärligt, onödigt.
Ibland är det jobbigt, fast det ser kul ut. Och man kan skratta och se det roliga även om det är jobbigt. Det ena behöver inte ta ut det andra. Det är jobbigt ibland, fast oftast bryr jag mig inte alls. Men det faktum att det ser roligt ut kvarstår ju…
…det bjuder jag på.

Rynk på näsan hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×