TV-reklam – Aspie-style…

Till: Dig
Från: Elgiganten

….hävdar Elgiganten i sin julreklam.
Aldrig någonsin har jag behövt betala för en julklapp jag fått. Det måste ju då betyda att Elgiganten skänker bort sina saker? Right?

Hade onekligen varit trevlig..

Undrar hur Elgiganten reagerat om Solskenet kommit inmarscherande på ett av deras varuhus och krävt en gratis TV. Ännu mer undrar jag hur de hade reagerat om han dessutom vägrat ge sig och högljutt hävdat att de LOVAT honom gratis julklappar.
Hade onekligen varit lite intressant att bevittna. Eller vad tycker ni?

Har vidare ikväll fått klart för mig att jag nog är skitful. Riktigt anskrämlig troligtvis. Läste en oerhört intelligent artikel i en av våra kvällstidningar där det konstaterades att snygga kvinnor oftare får döttrar. Rent logiskt sett måste jag ju då se rätt otäck ut…jag har ju två söner menar jag, och inte en endaste liten flicka.

Benvärmare - K9-style


För övrigt är det lite småkallt ute.
Har tänt på i båda kakelugnarna, virat in mig i en fleecefilt och placerat Billy Buddah på benen. Han funkar utmärkt som värmedyna.
Kamikazepiloten har sänkt pannan och åkt på tjänsteresa med orden; ”Jo, jag har sänkt värmen. Det är bättre att vi klär på oss lite varmare kläder. Dessutom åker jag ju till Kalmar imorgon så det spelar ingen roll om det är lite kyligt här inne.”

Burr burr hörrni.

*)Och givetvis skämtade Kamikaze med mig. Jag lôver….

Att vara karig eller inte, det är frågan..

När jag var liten hade jag betydelsen av ordet karig helt klar för mig. Eller rättare sagt kaaarig, eller kanske snarare käääärig. Fast inte riktigt egentligen. Uttala det någonstans (skrev nyss någonsatans men ändrade, vet inte varför jag ens nämner detta nu. Aahh, du simmar ur bild!) mitt emellan kaaarig och kääärig. Inte riktigt A och inte riktigt Ä.
Hur som helst…Jag visste exakt vad det betydde, och hur det användes. ”Vart du kaaarig nu?” kunde jag utbrista, och mina fellow hälsingekamrater visste exakt vad jag menade.
Men nu har jag glömt. Nu minns jag inte längre.

Kaaarig..känns lite som mallig. Eller som stöddig. Men varför en anspelsning på just ordet karl? Menas som en stöddig karl? Är det i så fall i positiv eller negativ bemärkelse?
Hembygdsforskarpapsen..hilfe bitte! Jag har snöat in på detta ord nu, och när jag snöar in tar inte ens Svea rikes bästa plog sig fram. Det är bråttom med andra ord, papsen.

Ibland går det lite för fort...

För övrigt var jag i Helsingborg idag. Träffade flera härliga människor, varav några mina gamla kollegor. För att ha något att skölja ner de nybakta lussebullarna jag köpt beslutade jag mig för att brygga kaffe åt mina stressade exkollegor. Som vanligt gick det undan. Som vanligt höll jag blixtens hastighet. Jag älskar inte direkt att brygga kaffe, tycker snarast det är rätt tråkigt. Följaktligen hade jag gärna sett att kaffebryggandet var färdigt…ja, som igår. Typ.
I all hast laddade jag kaffebryggaren.
I all hast är ingen superbra idé faktiskt.
Laddar man kaffebryggaren i all hast kan det tänkas att man glömmer att se efter så att man verkligen stängt till den ordentliget innan man trycker på on-knappen. Och gör man inte det..ja, då kan det sluta som på bilden ovan.
Nescafe´duger det också…så det så.

Om jag vore säker på mitt ursprungsmål, och visste ordets innebörd, skulle jag kanske kunna hävda att jag inte var särskilt karig över min kaffebryggarepisod men som landet ligger för närvarande får jag helt sonika låta bli. Jag har ju inte en aning.

Och nu ska jag sova. Läste i en av våra kvällstidningar att för lite sömn kan orsaka putmage. Kändes bra tycker jag. Med gott samvete kan jag alltså mumsa vidare på mina chokladbitar. Bara jag sover lite mer så försvinner magen. Så måste det vara för det står i tidningen. Och då måste det helt enkelt vara sant.

Sweet dreams hörrni.

”Det här är Skåne, Lisa!”

Skoltaxi ringde imorse. Meddelandet var; Kommunen har ställt in alla skolskjutsar idag så det kommer ingen taxi.
Konfunderad tittade jag ut genom fönstret, och såg…
…eehh….
..?

Snökaos?

”Var nu snäll mot skåningarna!!”, sa kamikaze myndigt när jag muttrade över det faktum att mina barn uppenbarligen inte skulle komma till skolan idag, ”skriv inte elaka saker på bloggen!”

Jag ska inte skriva elaka saker, jag lovar. Däremot tänker jag vara ärlig. Ärlighet varar längst sägs det. Låt oss se om det stämmer.

Det är max 1 1/2 dm snö ute. Tre, fyra snöflingor dalar idylliskt mot marken. Och kommunen ställer in skoltaxin.
What?!

När den första chocken lagt sig blev jag full i skratt, och samtidigt blev jag lite oroad..hur i friden ska det gå längre fram i vinter, om det blir snöoväder på riktigt menar jag? Blir det till att börja med hemundervisning då?

Allvarligt talat…om kommunerna längre norrut i landet skulle tillämpa samma skolskjutsregler som Eslövs kommun skulle det innebära hemundervisning för deras elever de allra flesta dagar mellan oktober och mars.

Jag minns min barndoms vintergympalektioner;
På vintrarna åkte vi antingen skridskor eller skidor, men om temperaturen sjönk under -15 så hade vi inomhusgympa. – 15. Alltså minus femton grader.
Jag minns förvisso försenade skolbussar, men jag kan ärligt talat inte minnas att kommunen ställde in skolskjutsarna pga dåligt väder förutom när det var så illa att det faktiskt, rent tekniskt sett, inte gick att gå ut över huvudtaget. Då ska vi ha i åtanke att snömängderna i Hälsingland är rätt mycket större än i Skåne. Och, till skillnad mot vad många skåningar tycks tro, så händer det faktiskt att det blåser i Hälsingland också. Det händer att det driver där också alltså.

Pratade med min sons elevassistent tidigare imorse, och meddelade att han inte kommer till skolan eftersom skolskjutsarna är inställda. Ansträngde mig för att inte fälla några sarkastiska kommentarer kring snö och skåne, och tyckte jag lyckades riktigt bra när hon sa ”Det här är skåne, Lisa…” och skrattade gott. Jag skrattade också. Och minns nu…det var INTE jag som sa det. Det var hon. En skåning. Hon sa det. Inte norrlänningen. Inte jag.

Jo, jag tycker att den hysteri som uppstår i södra Sverige när snön faller är rätt underhållande. Ibland svär jag irriterat men oftast ler jag lite överlägset och rattar stolt och vant förbi alla ovana vintervägsförare. Ibland njuter jag av att vara lite bättre än genomsnittssydsvensken på att hantera vintervägar. Ibland (läs rätt ofta) känner jag mig liiiiite duktigare än mina medtrafikanter. Men jag har överseende. Jag vet att förmågan att hantera vintervägar växer med vana, och ja..jag har vana.

Låt mig få känna mig aningen duktigare än ni, snälla. Förstå att detta är den tid på året då jag får glänsa. Jag, en norrlänning i periforin, en immigrant i Skåneland.
Minns de skratt mina tjocka L ger er, och alla de gånger jag står ut med skämt om att norrlänningar är effektiva när det gäller att suga upp damm under soffan. Kom ihåg alla de gånger jag ensam hurrar en fjärde gång, och glömmer bort att man i Skåne bara hurrar tre gånger. Se framför er hur jag stammande låtsas att jag kan alla lokalpatriotiska nubbevisor på kräftkalasen och glöm inte det faktum att jag halkar på arslet varje år vid första svarthalkan. Att det helt plötsligt finns en ishinna på marken, utan att det syns, är inget en norrlänning har vana av.

Att skoltaxin är inställd är nog ingen katastrof för folk i allmänhet, men för en liten kille med Aspergers syndrom blir det ganska besvärligt. ”Ska jag inte till skolan idag?” ”Skolkar jag då?” ”När ska jag till skolan nästa gång?” ”Kommer taxin imorgon?”
Jo, visst kan vi hantera det men jag skulle ljuga om jag sa att en ledig dag här hemma bara är en positiv företeelse. En ledig dag är en riktigt ledig dag när den är planerad. Annars är den inte direkt en ledig dag. En oplanerad ledig dag är mer en småorolig frågedag.
Nä, nu ska jag bege mig mot Helsingborg. Håller tummarna för att alla de som egentligen inte vågar köra på vinterväg har valt att ta bussen så att mitt stresshormon slipper nå farligt höga höjder innan jag är hemma igen.
Skämt å sidor, jag älskar er. Och jag älskar att jag för en gång skull får vara lite duktigare.
Tut tut i snöyran hörrni.

 

Inget, absolut intet

Jag fann dem till slut, adventsljusstakarna. Efter mycket letande hittade jag dem på det mest lättillgängliga gömstället hittills; stående i en säck på golvet bredvid bänken i gästrummet.
I samma sekund som mina ögon landade på säcken mindes jag hur jag förra julen kapitulerat inför röran på kallvindarna och helt sonika ställt säcken bredvid kallvindens lucka i gästrummet. Gissningsvis hade jag tänkt gräva in den vid ett senare tillfälle, men det glömde jag givetvis. Mitt minne är, som jag mången gång upprepat, inte det allra skarpaste.

Nu är det adventsfint här hemma. Jag är ärligt talat ganska noga med traditioner. Hos mig ser du inte en adventsljusstaken två veckor innan första advent. Inte heller äter jag fastlagsbullar på juldagen eller drick must annat än på påsk och jul. Jag tycker om traditioner, kanske just för att de är traditioner..för att jag upprepat dem gång på gång. Jag vet vad som väntas.

Spettkaksbak

Det är bråda dagar i tomteverkstaden nu minsann. Följaktligen har vi ett och annat att göra, till och med lite mer än så. Förutom att ha ägnat mig åt den säsongsbetonade kampen med att hitta trasiga lampor i adventsljusstakarna så har vi bakat idag. Huruvida min värkade rygg och känsellösa fingertoppar beror på bakningen eller mina balansövningar på stolen när jag skulle hänga upp advenstsstjärnan låter jag vara osagt. Jag biter ihop och låtsas som om jag inte vet vad jag själv jiddrar om. Jag har inte tid att ha ont någonstans. Intet tid alls.  

För övrigt gjorde jag rotfruktsgryta med kålrot i ikväll, så nu ligger jag här och känner hur kålroten hoppar rundor i magen. Kålrötter har den inverkan på min mage, men det bryr jag mig inte om. Jag älskar kålrötter.

Jag har egentligen mycket att skriva ikväll men jag orkar faktiskt inte. För första gången på väldigt länge är jag riktigt riktigt trött. Vet ni vad, jag tror banne mig jag kommer att kunna somna rätt kvickt.

Natti natti hörrni

Jakten på de försvunna adventsljusstakarna

En desperat jakt startar idag hemma hos mig i Billinge. Jakten på de försvunna adventsljusstakarna.
Detta smått hysteriska äventyr återkommer årligen, och spänningen är alltid lika olidlig. Nerverna ligger utan på kroppen, ögonen flackar och och jag gräver tills fingertopparna blöder.
I högra kallvinden? Vänstra?
På översta hyllan i min garderob? I ungarnas? Kamikazepilotens?
Under trappan i hallen?
I källaren?

Advent

Gräva, gräva, gräva…

Till skillnad från vad många tror så är min röra inte särskilt mycket värre än någon annans. Detta har jag konstaterat. Jag har träffat många diagnoslösa människor som har det långt mer rörigt och ostrukturerat i gömmorna än vad jag har det. Detta hör dock egentligen inte hit eftersom det knappast påverkar det faktum att jag sliter mitt hår innan första advent varje år.

Var i helskotta lade jag adventsljusstakarna?!

Kamikazepiloten har duktig sinnesnärvaro varje tjugondagknut minsann. ”Nu skriver jag upp här var vi lägger adventsljusstakarna”, säger han och klappar sig för bröstet, ”så slipper vi leta nästa jul.”

Någon som tror att vi minns var vi skrev? Nä, detta har ännu inte hänt. Kalendrar tappas bort och byts ut, och lappar (lappar och jag är inte bästisar tyvärr) hinner försvinna tretton gånger om innan första avdent återkommer. Något som faktiskt är ett resultat av mina diagnoser är mitt extremt dåliga arbetsminne. Oviktiga saker, som var jag lagt adventsljusstakarna, fastnar inte i teflonet. Och trots att jag borde veta att jag inte kommer att minnas så lyckas jag varje år intala mig själv att jag givetvis kommer att veta eftersom jag lagt ledtrådarna på ett bra ställe.
Jag har många bra ställen. Synd bara att jag aldrig minns var de är.

Jag har i alla fall en adventsljusstake. En ny tjusig en med riktigt kitschiga fejk-kristaller i orange plast. Jupp, jag är nöjd.
Huruvida jag lyckas med mitt adventsäventyr eller ej i år återstår att se, men med tanke på att jag är envisare än synden så tror jag faktiskt att ni gör klokare i att sätta pengarna på mig än på mina lömska garderober.

Men nu ska jag hämta nya glasögon, och inhandla nya täckbyxor till Solskenet.
Täckbyxor är tjocka vinterbyxor. Täckbyxor är nederdelen till täckjackor.
I Skåne säger man inte täckbyxor. I Skåne säger man termobyxor.
Men jag är ju ursprungligen norrländska så jag kör vidare på täckbyxor. Eller varför inte täckbraller, ännu bättre. Och kom ihåg att Ä:et verkligen uttalas Ä. Alltså ÄÄÄÄÄÄÄ. Täääääckbraller. Inte brallOR, utan brallER. Och L:en ska vara tjocka, släng ut tunga lite.
Och som jag brukar säga till Kamikaze och alla andra skåningar som mobbar mig för min dialekt; ”Det här med dialekter. Du är skåning…..kanske borde du inte yttra dig i ärendet?”
Mer än så behöver jag inte säga. De förstår.

Fridens liljor hörrni.

Från illamående till illamående. Och en antologi också.

Så här såg jag ut igår. Bedrövlig på det stora hela..
Urk på burk

Jag tyckte oerhört synd om mig själv, och mådde illa så där ni vet som när man inte tror att man någonsin ska bli bättre.
Imorse var dock såväl illamående som kallsvettningar som bortblåsta. Tack och lov.
Jag skulle nog inte påstå att jag kände mig pigg men jag kände ändå att jag troligtvis skulle överleva dagen.
Efter att ha ätit ett kokt ägg och en halv smörgås med philadelphiaost blev jag så hämtad av min uppdragsgivare från Linnéuniversitetet.
Det är verkligen vinter i Växjö. Kylan hade en uppiggande effekt på mig, och när vinden blåste snö i mitt ansikte kände jag mig nästan pigg.

Vinterkyla = räddningen
Föreläsningen ägde rum på Futurm, vilket är en väldigt fin konferensanläggning med ett rätt intressant förflutet. Feel free to google…
Det satt runt 120 intresserade och vetgiriga personer i publiken. En kanonpublik helt enkelt, engagerade och frågvisa. Mina favoriter. Känns härligt att veta att samtliga faktiskt också är yrkesverksamma inom psykiatrin. Yrkesverksamma och ändå vetgiriga och nyfikna. Det finns faktiskt forskning som påvisar att en av förutsättningar för att ett gott bemötande skall vara en verklighet i verksamheterna, just är att de yrkesverksamma fortfarande finner sitt yrke spännande.
Jag ser verkligen fram emot att träffa den andra gruppen imorgon.
Fick också veta idag att jag ska skriva 10 sidor i en antologi. Exakt om vad jag ska skriva avslöjar jag när det är skrivet och tryckt. ”Tror du att du hinner skriva klart på två veckor?” frågade den ansvarige. Jag log för mig själv, för jag vet att jag snarare kommer att ha svårt att begränsa mig till tio sidor. Men jag ska nog reda ut det också. Jag brukar reda ut det jag tar mig för. Envisheten personifierad, det är jag.
För övrigt ligger jag här som en däst padda. Det händer lite då och då faktiskt. Jag åt en mycket god oxburgare på Växjö stadshotell tillsammans med Hjärnkolls projektledare Rickard Bracken för ett tag sedan, och tryckte sedan i mig en påse godis hemma på hotellrummet. Nu mår jag alltså inte längre illa av maginfluensa, nu mår jag bara illa av överätning. Så mycket bättre så…
När jag kommer hem ska jag börja motionera minsann. Nu ska latmasken fördrivas och låren trimmas. Jajjemensan. Lagom till alla julbord. Troligt?
Härlig utsikt, eller hur!
Nu ska jag fortsätta titta på Criminal Minds här, och sedan är det natten. Tveklöst.
Natti natti hörrni

Jag spyr!!

Jag menar det. Helt ärligt. Jag spyr.

Efter bekväm tågresa på bara strax över en timme slängde jag mig i en rätt skön säng på Best Western Hotel i Växjö.
Kl 18:22 gick tåget från Höör, och kl 19:55 satt jag på hotellsängen i Växjö. Det är banne mig inte dåligt.

Fyrtio minuter senare låg jag kallsvettig i fosterställning och trodde att jag skulle döden döööö. Huruvida jag drabbats av plötslig magsjuka eller om den lilla hamburgaren jag åt en stund innan innehöll otrevliga baciller har jag ingen aning om, men illa mådde jag.
Illa mår jag än, även om det känns aningen bättre än för några timmar sedan.
Hur som helst så lär det inte finnas ens en mikroskopisk bit hamburgare kvar i magen längre. Varför så är fallet framgår av inläggets rubrik men jag tror inte vi går närmare in på det ämnet. För allas vår trevnad.

Hade planerat att lägga in en tyck-synd-om-mig-bild här men av någon anledning fungerar uppenbarligen inte den fuktionen för tillfället. Måhända har kameran skrämts en aning av min inte allt för pigga och fräscha uppsyn.

Och nu håller vi tummarna för att jag vaknar frisk. Kl 08:30 imorgon bitti ska jag stå inför 135 studenter och föreläsa om stigmatisering. Japp..det är kul nästan jämt.

Urk hörrni!

Växjö, glada gubbar och missförstånd

Idag åker jag till Växjö. Jag ska föreläsa i stigmatisering på Linnéuniversitetet i två dagar, OCH passa på att träffa en väninna jag inte sett på länge. Låt oss hålla tummarna för att tågen inte förfrusit sig i snön.
Tänkte dock inte skriva om stigmatisering idag utan kommunikation, skriftlig sådan.

Att uttrycka sig i skrift är inte alltid helt enkelt. Att tolka det som skrivits är inte heller alltid helt enkelt. Att den som skriver och den som läser har samma bild av det som förmedlas är med andra ord definitivt inte alltid helt säkert.
Jag har alltid älskat att skriva, och har varit en frekvent skrivare ända sedan barnsben. Jag tror mig vara relativt bra på att beskriva känslor i skrift. Ärligt talat så är jag nog bra mycket bättre på att skriva ner mina känslor än att uttrycka dem verbalt. Dock har jag med åren erfarit att det är mycket svårare att förmedla fakta och synpunkter i skrift än vad det är att beskriva känslan ”lycka”.
Låt mig förklara…

I ett tidigare yrke satt jag ofta i olika möten. Många gånger var det också jag som var protokollföraren, och följaktligen också den som ansvarade för att alla beslut som tagits under mötena förmedlades i skrift till alla inblandade.
Jag är en rak människa. Framförallt när det handlar om möten, dagordningar och beslutsfattande.
Om jag sitter i ett möte, där en agenda finns, vill jag att agendan följs. Jag vill att punkterna prickas av efter hand, och att relevanta saker diskuteras. Vad man åt till frukost imorse, eller vart man vill åka på semester nästa år, är ämnen jag inte anser hör hemma i dessa diskussioner. (Ja, så vida mötet inte handlar om de anställdas frukost- eller semestervanor då givetvis..fast det är nog rätt ovanligt)
Jag är alltså en rak, håll-dig-till-ämnet-människa när jag sitter i dylika möten. Följaktligen blir protokollen därefter. Jag punktar upp de olika frågorna, samt vilka beslut som fattats. Jag skriver det relevanta helt enkelt. Hårda fakta.
Jag har alltid haft goda relationer till mina medarbetare, vilket inneburit att de inte pratat bakom min rygg (tror jag i alla fall, och ja..har de pratat bakom min rygg så har jag i alla fall inte märkt det eftersom jag inte direkt tillhör världseliten när det gäller att uppfatta subtila, icke uttalade, signaler) utan istället framfört sina synpunkter till mig.
”Oj, är du lite arg på oss?”, sa en kollega till mig efter att hon fått ett av mina mejl. Eftersom jag inte alls var arg skrattade jag, sa nej och tänkte att hon kanske vaknat på fel sida. Men när dessa frågor kom upprepade gånger, från flera olika medarbetare, började jag inse att mina mejl uppfattades som inte helt muntra.

Det var dags för logiken med andra ord! Dags att plocka fram den analytiska förmågan.
Jag började läsa igenom mina mejl och jämföra dem med andras mejl. Relativt snabbt insåg jag skillnaden; mina mejl var utan artighetsfraser, OCH utan glada gubbar.
Stolt och nöjd över min upptäckt ägnade jag relativt lång tid med att försöka pluppa in glada gubbar på strategiska platser i nästa mejl. När mejlet var översållat med glada gubbar kände jag att jag ändå ville göra ett förtydligande, för säkerhets skull liksom, så jag avslutade mitt mejl med tillägget; Jag är alltså inte arg alls, utan vill bara förtydliga arbetsordningen. 🙂
Med ett nöjt leende på läpparna tryckte jag på skicka.

Döm av min förvåning när jag dagen efter pratade med en av mina medarbetare och hon leende sa; ”Vi lovar att bättra oss. Vi märkte nog att du var lite arg på oss.”

Jag har fortfarande inte listat ut vad som skiljde mina mejl från de andras mejl. Jag har däremot accepterat läget. Jag är ingen mästare på krusiduller i arbetsrelaterade mejl. Jag har svårt att koppla samman det privatsociala med arbetsuppgifter helt enkelt. Tack och lov är jag mycket bättre på att prata med mina medarbetare än vad jag är på att mejla dem. Det hela har alltså inte blivit ett problem eftersom våra relationer varit så pass raka och ärliga att de vågat ifrågasätta mig.
Gissningsvis blir mejlkommunikationen med människor som inte känner mig inte lika enkel. Dock har ingen någonsin anmärkt på det. Fast å andra sidan känner de mig inte så de kanske inte vågar ifrågasätta mig?

Ja, hur som helst…kommunikation är en knivig sak det. Om du någon gång blir irriterad, ledsen eller bara allmänt frågande inför vad någon skriver så är mitt allra hetaste tips;
FRÅGA!
Det är så himla mycket enklare att förklara sig när man vet att det man uttryckt uppfattats på ett sätt som orsakat mottagaren huvudbry, än att försöka gissa sig till varför mottagaren muttrar och blänger. Har man dessutom någon form av autismspektrumstörning så blir ju gissningslekarna rätt avancerade också.

Vi hörs hörrni. From Växjö.  🙂 (Observera den glada gubben!)

Lisa Frick´s ovanliga shoppingäventyr. (Och lite unken lukt också..)

Gårdagens shoppingupplevelser var utan tvekan något utöver det vanliga.
Det hela började med händelserna jag berättade om igår; brandalarm på Coop Extra. Men låt oss spola tillbaka ytterligare någon timme..

Jag har hört att ett nytt apotek skall öppna i Eslöv. Personligen skulle jag gärna se att 43 nya apotek öppnade i Eslöv. För skulle det finnas 44 apotek i Eslöv skulle det nog innebära att köer på apoteket vore ett minne blott. Ingen vore lyckligare än jag. Jag avskyr att gå på apoteket. Avskyr!
Personalen är allt som oftast mycket trevliga, ingen skugga på dem, men köerna är definitivt inte ADHD-vänliga. Att vänta, och vänta, och vänta, och vänta….är inte min starkaste sida. Någonstans känns det som om apoteksväsendet byggt upp hela sitt system kring väntan, att det liksom hör till. Fanns det 44 apotek skulle nog det systemet falera. Japp..jag välkomnar fler apotek. Är kön för lång på ett ställe går jag bara vidare. Eureka..

När jag så äntligen hämtat ut medicinen, efter att rastlöst ha nött gropar i apoteksgolvet, åkte jag till Coop Extra för att handla. Jag hade lite bråttom, Coop ligger på vägen hem. ”Perfekt!”, tänkte jag.
Och resten vet nu…shoppa, shoppa, full kundvagn, köa lite, brandlarm, lämna kundvagn, ut, inga varor…ärende ogjort.

Billy Buddah sover på min fot..

Medan blåljusen snurrade utanför Coop åkte jag till ICA istället. Väl där gjorde jag om hela proceduren. Ut med kundvagn, plocka i alla varor och så kö..igen. Till saken hör också att jag inte längre hittar något på ICA varför shoppandet tar aningen längre än vanligt. Inget negativt åt ICAs håll dock, deras ombyggnad är säkert jättebra..den ska bara lägga sig till rätta i mitt huvud först.

När jag så står där i kassan, och kassörskan trycker ut kvitton, börjar lampor blinka och ett väldans tjutande sätter igång. 
Min första tanke; BRANDLARM! 
För ett ögonblick trodde jag att en attentatsman med ett ont öga till mataffärer anlagt små bränder på varje mataffär i området. Den tanken försvann dock av kassörskans glada utrop; ”Åh, du vann!”

Jag var fortfarande helt perplex eftersom jag för mitt liv inte kunde få ihop det hela. Vann? Jag hade ju inte köpt någon lott..
Jag antar kassörskan såg min förvirrade min så hon sa; ”Ja, du vann..på kvittot.”
”Oj”
, sa jag, ”Vad har jag vunnit?”
Människorna i kassorna bredvid tittade nyfiket åt mitt håll, och med bilder från amerikanska filmer i skallen väntade jag med spänning på min fantastiska vinst.
”Vi tittar på kvittot här”, sa kassörskan, ”nu ska vi se. Du har vunnit en burk sill.”
”En vad?”
, sa jag. 
”En burk sill”, sa kassörskan glatt.
Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen sill, och visst är det kul att få en burk gratis…men…
…någonstans kändes tjutande tutningar och blinkande lampor i kassan något överarbetat över en burk sill. 
Jag fick mig dock ett gott skratt, och det är inte så lite det. Och när jag kom hem och läste på kvittot insåg jag att jag kunde ha vunnit en bil eller en resa på kvittot också..då, hade de blinkande lamporna kanske kommit mer till sin rätt.

Han må vara söt, men hans fisar kan döda..

När jag väl kommit hem, en rätt lång stund senare än planerat, och skulle binda ihop den örtfyllda fläskfilé jag tillagat kunde jag inte hitta steksnöret. 
Jag letade överallt, vände upp och ner på köket, gick ut i bilen och letade. Jag mindes ju så väl att jag köpt en rulle. Rannsakade mig själv, tänkte tillbaka, och mindes hur jag gick runt en hylla och letade bland diverse stekpåsar tills jag hittade steksnören. Jag tog sedan steksnöret och lade det i kundvagnen….

…på Coop Extra.

Synd bara att jag inte betalade och packade ner alla varor på Coop utan på ICA,

Jag band ihop fläskfilén med ett skosnöre istället. Helt optimal var inte den lösningen, men ändock bättre än inget.
Som Kajsa Varg enligt uppgift faktiskt inte sa; ”Man tager vad man haver…”

Nu fes hunden här. Det luktar ruttet, död. Jag måste gå innan jag går hädan.

Ha en härlig dag nu hörrni. Och håll tummarna för att jag lyckas hitta en verkstad som kan laga spruttibangbang lite kvickt idag.

Brand på Coop Extra, Eslöv?

Nä, jag fattade inte vad som hände när larmet gick.
I godan ro strosade jag runt inne i affären med min kundvagn, rätt välfylld också märk väl, när brandlarmet gick. Det tjöt väldans och en myndig röst sa; ”En brand har utbrytit i byggnaden. Var vänlig lämna byggnaden genom närmaste utgång.”

Väntan..

Det kändes rätt overkligt att lämna byggnaden tillsammans med alla andra kunder. Ännu mer overkligt kändes det att stå utanför och höra sirener som närmade sig.

Kundvagnen med alla varor blev kvar där inne, och innan brandkåren anlänt, kontrollerat allt samt förklarat faran över hade jag redan svischat vidare till nästa affär. Jag ska ägna nästa inlägg åt denna ovanliga shoppingdag.

Varför brandlarmet gick, och om det ens brann någon gång, vet jag inte. Att det inte var någon större fara gissar jag mig till eftersom det hela var över relativt kvickt.

Nu ska här stekas fläskfilé…som inte är köpt på Coop då..

Blue lights..

Jag vill också ge en eloge till Coop Extra.  Deras säkerhetssystem fungerar uppenbarligen, och deras personal behöll lugnet.
Good work!! 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....
×