Schlagerhörnan önskar gott nytt år!

Vi på schlagerhörnan vill tacka alla er som följ våran blogg under det gångna året, det är ett sant nöje för både mig och Jesper att jobba med denna schlagerkarusell. Vi ser fram emot fler schlageräventyr 2016 med såväl Melodifestival som Eurovision. GOTT NYTT ÅR!!

Foto: Pontus Källström
Foto: Pontus Källström

Den stora besvikelsen!

Att delta som artist i Melodifestivalen har mer och mer börjat handla om att göra reklam för sig själv, mer än att vinna själva tävlingen. Många artister, gamla som nya, påpekar dessutom att de inte ser det som en tävling utan mer som ett forum för att öka sin fanskara, samt sälja mer musik. Men när stundens allvar infinner sig, när den klassiska melodislingan förkunnar om att ”NU har resultatet kommit in!”, ja då sätter tävlingsmänniskan igång hos de flesta deltagarna. När det inte går som planerat, succén uteblir, ja då hittar man ofta sura miner bland förlorarna. För att illustrera denna besvikelse har jag valt ut två praktexempel på situationer då artistens bitterhet är svår att undvika.

1. Måns döda ansikte under röstningen 2009!

Inför folkets röst ledde Måns Zelmerlöw finalen med bidraget ”Hope and glory”. Juryn hade tilldelat honom 96 poäng och Moskva kändes nära för Måns som storsatsat för att ta hem segern. Men när folket skulle säga sitt fick han endast 48 poäng (03.09 in i klippet). Jag har nog aldrig sett ett så dött ansikte från Måns någonsin. Men som vi alla vet gick det desto bättre för lundapågen 2015 då han tog hem hela Eurovision.

2. Dannys stora besvikelse 2012!

De stora favoriterna i Melodifestivalen 2012 var Loreen och Danny. Året innan hade Danny blivit slagen på fingrarna av konkurrenten Eric Saade. För att ta revansch gjorde Danny comeback med popdängan ”Amazing” där han dessutom hade skapat ett scennummer som publiken sällan skådat tidigare. Men åt Loreen hjälpte inte ens lysrörsdans, Danny fick se sig slagen igen (5,45 in i klippet). Besvikelsen var total och Danny sprang ifrån greenrom av ren ilska. Förhoppningsvis kan Molly skrapa fram den där vinsten som Danny suktat så länge efter, fast då som låtskrivare.

 

När comebacken inte blir som man hoppats!

Då och då i Melodifestivalen återkommer gamla favoriter från tävlingen för att upprepa sina lyckade prestationer. I vissa fall blir comebacken en stor succé där det till och med kan räcka hela vägen. Några praktexempel på det är Carola, Loreen och Måns som alla tre vann Eurovison song contest på andra eller tredje försöket. Men för andra har det gått desto sämre.

Cecilia Vennersten tävlade 1995 med balladen Det vackraste som trots att den inte vann (för det gjorde Se på mig med Jan Johansen) blev en megahit i Sverige, och låten är än idag vanligt förekommande på bröllop. Tio år efter triumfen framförde Cecilia en ny ballad Var mig nära i Melodifestivalen 2005. Dessvärre var bidraget aldrig nära att gå vidare från sin deltävling.

 

Shirley Clamp kammade hem andraplatsen efter Lena Philipsson i 2004 års festival. Låten hette Min kärlek och den kom att bli en riktig schlagerklassisker. Året därpå var Shirley en av favoriterna att ta hem segern med bidraget Att älska dig, men kom på fjärdeplats. Efter det tog hon en längre paus från schlagern för att sedan göra comeback 2009, återigen med en svulsten ballad. Men se att detta gick skepp rätt åt skogen och Shirley kom på sista plats i sin deltävling.

 

Charlotte Perrelli är en av Sveriges stora schlagerdrottningar som både vunnit Eurovision song contest 1999 med ”Take me to your heaven” och Melodifestivalen 2008 med Hero. Nu tänker ni säkert att ”ja men hon gjorde ju comeback och vann?!” och det är absolut sant. Men glöm inte att Charlotte också deltog 2012 med popdängan The Girl.  Inför tävlingen hade Charlotte fått uppsydd en dyr klänning, hon hade danskoreografi, samt införskaffat sig en stor projektionsduk. Men trots de stora investeringarna fick hon lämna deltävlingen tomhänt.

 

Afro-Dite var kvinnotrion som glittrade mest under 2002 års Melodifestival, så pass att de till och med gick och vann. För att fira tioårsjubileet av vinsten beslöt sig gruppen för att återförenas igen genom låten The Boy can dance. Firandet fick dock ett abrupt slut och Afro-Dite fick se sig utslagna redan i deltävlingen.

 

Linda Bengtzing är en av mina absoluta schlagerfavoriter genom tiderna med hits som Alla flickor och Jag ljuger så bra. Sammanlagt har denna jänta deltagit i schlagersammanhang fem gånger. Bengtzing har dessutom gjort en låt som heter värsta schlagern vilket säger en hel om hennes relation till tävlingen. För även om Linda aldrig kommit topp tre i Mello har hennes bidrag blivit klassiker, alla utom en kanske. Förra året gjorde nämligen Linda comeback för vad hon själv kallade för en uppdatering av henne som artist. Soundet lät annorlunda, schlagertonerna hade ersatts av rockslingor. Men Linda 2.0 var ingen framgång och hon åkte ut i deltävlingen.

 

 

Dagens (schlager)mattelektion

Det har varit lite tyst om Melodifestivalen här på bloggen nu ett tag. Sanningen är väl att verkligheten hinner ikapp för både mig och Pontus, nämligen skolan. Det betyder dock inte att bloggen ska slutas uppdateras så här kommer ett nytt inlägg och en påminnelse om en lätt matteformel, men även viktig livsläxa. Nämligen att 1 + 1 = 2, sjungen av Bel Air i Melodifestivalen 1985. De åkte dock ut under första omgången, men den har blivit lite av en kultklassiker.

 

Throwback Thursday: U GOT ROBBED CLIFF

”FEL LÅT VANN” har det skanderats X antal gånger under schlagerns historia och speciellt under tiden då juryn hade makten. Ett av de första exemplen var när Storbritannien, med Cliff Richard i spetsen, förlorade Eurovision Song Contest 1968 mot Spaniens Massiel, som sjöng La La La. Spaniens låt var förvisso en trallvänlig liten historia som blev en hyfsad hit i Europa, men att vinna mot Cliff Richard var  en stor skandal… och detta bara med ett poäng som skiljde dem åt. I Storbritannien började man hojta om att Francos Spanien hade mutat jurygrupper för att rösta på deras bidrag. Kritiken mot Eurovision blev stor och skulle bara förvärras året efter då fyra länder vann, vilket ledde till att tävlingens trovärdighet minskades och 1970 var det många länder som valde att hoppa av (Sverige bland annat).

Men allt blev ju gott till slut, för snart 50 år efter är tävlingen fortfarande lika stor, om inte större. Cliff Richard fick en stor hit med Congratulations och är fortfarande en av de mest välkända låtarna från tävlingens historia. Han skulle återvända 5 år senare till tävlingen, men fick då se sig hamna på en tredje plats.

Flashback Friday: France Gall – Poupée De Cire, Poupée de Son

Schlagerhörnan tänker återuppta rutinen ”Throwback Thursday” där vi djupdyker i arkivet och uppmärksammar specifika år, låter, artister, länder, ja you name it! Det var tänkt att det skulle komma igång igår, men på grund av att eders troliga hamnade i temporär koma efter att sett ett klipp från Madonnas nya turné, så får ni nöja er med en ”flashback friday”. För att rivstarta denna återkommande serie tänker jag presentera mitt favoritbidrag genom tiderna, nämligen France Galls Poupée de Cire, Poupée de Son från 1965.

Innan 1965 hade Eurovision Song Contest mestadels bestått av chansons och schlagers. Man hade fastnat i 50-talets överdådiga och smöriga musikstilar i en tid då radiovågorna dominerades av The Beatles och The Rolling Stones. Ingen av vinnarlåtarna hade heller blivit någon riktig hit utanför tävlingen. Då bestämde sig Luxemburg att göra någonting så olikt dem som att skicka en helskuren yé-yé-låt skriven av genrens mästare Serge Gainsbourg.

Kompositören Serge Gainsbourg hade precis påbörjat sin karriär när han skrev låten till France Gall, som även hon var nykomling. Han skulle senare bli en kultfigur med ikoniska låtar såsom Je T’aime… moi non plus och vars liv det gjorts film om. France Gall skulle även hon bli mycket stor i framtiden, men mestadels i de franskspråkiga delarna av Europa. Deras samarbete varade i några år tills unga France Gall förstod att hon blev utnyttjad av honom för att sjunga låtar med sexuella innuendon, såsom Les Succétes, som handlar om oralsex. Hon bröt kontakten med honom och har under lång tid valt att totalt ignorera den delen av sin karriär (hon uppmärksammar knappt sin Eurovisionvinst heller).

Tillbaks till 1965. Luxemburg valde genom en intern uttagning ut France Gall att sjunga Poupée de Cire, Poupée de Son. Det sägs att den under repetitionerna blev utbuad då den irrade bort från den musik som vanligen deltog i tävlingen. Trots detta och trots att France Gall inte sjöng helt rent lyckades låten ta hem hela tävlingen och blev en stor hit i Europa efter det. Det var även efter France Galls vinst som fler popinflueradelåtar började sippra upp till ytan och det cementerades kraftigt när Sandie Shaw vann två år senare.

Låtens text, likt många andra av Serge Gainsbourg, har en dubbelbottnad betydelse. Den reflekterar kring hur den tonårspop som ungdomar lyssnar på för att upptäcka livet är sjungna av artister som, likt sin publik, inte har tillräckligt med erfarenhet för att ha upplevt det de sjunger om. Den är självreferentiell då France Gall enbart var 18 år när hon sjöng låten som handlar om just det ovannämnda. Men att sätta låten i kontexten France Gall/Serge Gainsbourg kan också ses som att han försöker bygga upp en slags Svengalidynamik i texten där han utnyttjar henne för att nå maximum effekt genom naiva poplåtar som i grund och botten handlar om sexuella koncept. Hon är hans ”singing doll” eller ”poupée de son” som sjunger det han vill att hon ska sjunga. En företeelse som ständigt har återkommit i popmusiken och en bra parallell kan dras till hur Britney Spears sjöng ”…Baby One More Time” skriven av Max Martin. En låt som mycket väl kan tolkas handlar om ett destruktivt förhållande, någonting Spears själv troligen inte var medveten om eller reflekterade kring när hon spelade in låten.

 

×