Hitlistkollen 10/3

Vi har glömt att titta på Svenska hitlistan över de mest sålda och streamade låtarna i landet. Som det bör så dominerar Melodifestivalen listan och 20 låtar är representerade. På Heatseekerlistan finns det ytterligare fem Mellolåtar på listan. De enda bidrag som inte fått så mycket uppmärksamhet är Etzia, Charlotte Perrelli och Les Gordons. Storfavoriten Wiktoria ligger på tredje plats, det vill säga högst av alla Melodifestivalslåtar. Gamla räven Owe Thörnqvist är däremot den finallåt som klarat sig sämst på hitlistan, men mycket kan ändras när apprösterna får bestämma. Vem vet så kanske Owe har mer stöd än vad man tror? Loreen har dock det mest framgångsrika av de bidragen som inte gått till final då hon ligger på en trettonde plats, fyra plats över den än hennes konkurrent Anton Hagman. Siffran inom parentes visar högsta placering bidraget nått på Hitlistan respektive Heatseekerlistan.

Veckans Singellista:
#3. Wiktoria – As I Lay Me Down (#3)
#6. Robin Bengtsson – I Can’t Go On (#6)
#7. Nano – Hold On (#7)
#10. FO&O – Gotta Thing About You (#10)
#11. Benjamin Ingrosso – Good Lovin’ (#11)
#13. Loreen – Statemenets (#13)
#17. Anton Hagman – Kiss You Goodbye (#17)
#22. De Vet Du – Road Trip (#9)
#23. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia – En värld full av strider (#23)
#26. Mariette – A Million Year (#26)
#36. Lisa Ajax – I Don’t Give A (#25)
#41. Axel Schylström – När Ingen Ser (#41)
#51. Ace Wilder – Wild Child (#51)
#58. Bella & Filippa – Crucified (47)
#65. Boris René – Her Kiss (#65)
#74. Owe Thörnqvist – Boogieman Blues (#74)
#76. Adrijana – Amare (#52)
#82. Alice – Running With Lions (#82)
#87. Dinah Nah – One More Night (59)
#96. Jasmine Kara – Gravity (#57)

Veckans Heatseeker:
#3. Dismissed – Hearts Align (#3)
#7. Roger Pontare – Himmel och Hav (#4)
#12. Krista Siegfrids – Snurra min jord (#6)
#14. Sara Verga & Juha Mulari – Du får inte ändra på mig (#14)
#15. Allyawan – Vart har du (#15)

Ett försvarstal till gångna tider som flytt

Foto: Bertil Ericson / TT

Det fanns en tid, för inte så längesedan, ett Melodifestivalen som var underhållande. Anne-Lie Rydé hade en fjäderboa på scen, Arja Saijonmaa omgärdades av hunkar och After Dark sjöng sig till final. Det var glitter, det var glamour, men framförallt så var det ytligt. Ytan och det artificiella spelade en stor roll. Camp, som är ett engelskt uttryck, är en stil som går ut på att uppskatta dålig smak, ironi och förstorade gester. Det finns avsett camp såsom John Waters filmer och det finns oavsett camp som till exempel Zarah Leanders verk. Melodifestivalen har hela tiden legat på gränsen mellan avsett och oavsett. Tävlingen har länge haft som vana att driva med sig själv och göra allting större och galnare. After Darks (Åh När Ni) tar saken i egna händer var ganska en höjdpunkt i tävlingen camp-stil. Ironi genom ordspel, glitter, glamour och starka färger förstärkte numrets camp-värde. Som ni märker är camp oftast tätt förknippat med gayestetik. Melodifestivalens camputtryck har för mestadels kretsat kring det glättiga och ironiska till skillnad från Eurovisions mer melodramatiska uttryck à la Greta Garbo.

Alla som är gay gillar inte camp, men på många sätt har camp varit ett sätt för homosexuella förr att stå ut med en vardag där ens sexualitet varit och är olagligt. På 30-talet blev Trollkarlen från Oz en allegori för många bögar som då de drömde bort till en bättre plats. Filmens glädje, färger, sång och Judy Garland gjorde den till en evig gayfavorit och ”Friends of Dorothy” blev ett kodnamn använt av bögar. Camp kunde få människors gråa vardag att bli glad och man kunde få leva ut de känslor som man var tvungen att hålla inne. Detta stämde speciellt in med attityden i gaykretsar innan Stonewallupproret. Melodifestivalen har på många sätt varit en liknande tillflyktsplats för homosexuella. Där man kunde dansa i neon och sjunga dramatiska ballader om förlorad kärlek. Charlotte Perrelli, Carola, Siw Malmkvist, osv. Tävlingen var utskrattad, men det var så många som blev glada och underhållna av den. Något ändrades dock 2010. Helt plötsligt skulle man fokusera på texten. På ett år märkte man en förändring. Petra Mede, Malena Ernman och Alcazar år 2009 blev Salem Al Fakir, mörka färger och Anna Bergendahl. Det blev inte nödvändigtvis sämre låtar, men Melodifestivalen började nu svika sina tidigare ideal.

Schlagerdivans död är något som det skämtats mycket om på senare tid. Antingen blir man kallad konservativ av folk eller så får man förstå tiderna har ändrades och det är okej. Tävlingen har blivit mer inriktad att skapa hits för mainstreampublik. Om Melodifestivalen på 2000-talet styrde hitlistan så är det nu hitlistan som styr Melodifestivalen, men vad som provocerar mig är att tävlingen fortfarande försöka hålla ett skimmer av att den är gayvänlig. Visst, den är ju inte anti-gay, men attityden nuförtiden börjar kännas ”du får vara gay, men inte för gay”. Tänk Oscar Zia, Frans, Wiktoria osv. De är skickliga artister med gedigna låtar, men någonstans har tävlingen börjat ta sig själv för seriöst. Den har straightifierats med andra ord. Dismissed och Oscar Zia gör statements angående HBTQ-rättigheter. Jättebra. Det behövs förebilder för unga, men problemet blir att gayestetik inte 100% är hemma i tävlingens nyvunna heteroffiering. Om man tittade på QX-galan för några veckor sen så kunde man ana ett förgånget Melodifestivalen. Ett event där man firade livet och kärlek. Allas olikheter. I Melodifestivalen firar man mest ett homogent samhälle där man pratar om flyktingkris, allas lika rätt osv. men sanningen är den att rasifierade är underrepresenterade i tävlingen. Samma gäller transsexuella. De minoriteter jag nämnt nu har aldrig varit särskilt uppskattade i Melodifestivalen varken förr eller nu. Så tävlingens politik när det gäller detta ska inte förskönas av någon slags nostalgivision täckt av rosenskimmer. I Melodifestivalen anno 2017 firar man en vit, heterosexuell, ung kvinna eller man. Finns undantag, men de är inte många.

Roger Ebert skrev en gång om melodramafilmen Written on the Wind: ”To appreciate a film like “Written on the Wind” probably takes more sophistication than to understand one of Ingmar Bergman’s masterpieces, because Bergman’s themes are visible and underlined, while with Sirk the style conceals the message.”. Applicera detta citatet istället på Dismissed som i sin intervju berätta högt över att de stod för HBTQ-rättigheter och sen framförde en ljummen Yohio-kopia. Jämför med Melodifestivalen 2004 där Shirley Clamp, After Dark och Lena Ph stod på prispallen. De sistnämnda levererade kärlek, glädje och trots sina, på ytan, opolitiska låtar och framträdanden så lyckades de fängsla sin publik och uttryckte genom sina låtar och framträdanden acceptans.

I foajén i Friends Arena kommer det på lördag finnas barnfamiljer som är iklädda glitterhattar och rosafjäderboer, men när de väl kommer in i arenan och showen börjar så kommer Hasse, David och Clara Henry göra det klart för alla att tävlingen inte längre består av glitterhattar och rosafjäderboa. Utan en tävling där man är seriös, lågmäld, Hasse gör ett rocknummer, David Lindgren skämtar om pappakropp och Clara Henry vloggar. Schlagerdivans död var väntat att den skulle komma, men vad den har blivit ersatt av är inget jag ser som en positiv utveckling i Melodifestivalens historia.

OBS. Detta är inte någon kritik mot någon artisterna. De alla har sina egna artistiska uttryck, men nämner dem som en del av ett mönster.

Owes charmiga korvgubbe

Mannen som får avsluta kvällens finalrep är barnens nya favorit Owe Thörnqvist. Till sin hjälp har han en mycket charmerande ”korvgubbe” som sitter bland publiken med sin låda, för att få ”15 seconds of fame” när han fångar Owes korv i bild.

Foto: Pontus Källström

Det är verkligen drag i gubben, och herregud man blir ju på riktigt gott humör av denna låten. Owe må komma sist på lördag men han behövs definitivt i finalen hur som helst.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrosso har vuxit til sig

Man märker att Benjamin Ingrosso har övat på sina steg och kameravinklar framför spegeln i pojkrummet. Nu känns han inte alls lika valpigt som i Malmö, och sången sitter som en smäck. Bra jobbat Benjamin!

Foto: Claudio Bresciani / TT

Däremot är foliebollen kvar till min stora förtret. Även om det är trevligt med rekvisita så måste det se proffsigt ut. Ett förslag skulle vara att ha kvar introt där Ingrosso står i foliebollen, men sen ta bort den från scenen.

P.S. Lite pinsamt att jag trott att Ingrosso sjungit ”Can´t focus on mum” och inte ”Can’t focus I’m numb”. Men ja sånt är livet som dyslektiker… D.S.

Wiktoria sjöng playback

Under dagens repetition fick vi i pressen inte höra Wiktoria sjunga live. Istället uppträdde hon playback, detta för att spara på rösten. Men vad gör det när bidraget är så bra, värsta pyjamasparty låten!

Foto: Claudio Bresciani / TT 

 

Däremot visade Wiktoria upp sina nya scenkläder, nämligen en röd byxdress. De nya kläderna skriker EUROVISION så mycket mer än den gråa klänningen hon bar i Skellefteå. Jag vill verkligen se denna röda byxdress i Ukraina, bärandes enbart av Wiktoria såklart 😉

Från och med idag är jag #TEAMWiktoria

Risken med att skicka Nano till Eurovision

Det finns många element i Nanos framförande som borde göra mig tillfredställt. Låten är modern, Sångare är talangfull, kören är maffig, dansaren gör coola moves, och ljussättningen är effektiv. Men trots alla dessa spännande pusselbitar så blir ändå helheten ganska ljummen. Fråga mig inte varför, men jag känner att något saknas för att jag ska bli lyrisk. Kanske är det mitt ointresse för sjungande pappor som drar ner intrycket, kanske hade det behövts en diva i dramatisk outfit?

Foto: Claudio Bresciani / TT 

 

Hur som helst är jag lite skeptisk om Nano går och vinner, för vi kan riskera att dränka oss själva i ett balladträsk om vi skickar Nano till Eurovision. Det är tydligt att Ukrainas seger med 1944 fått en effekt på årets eurovisionbidrag. För att nämna några exempel har vi Finland, Storbritannien, Albanien och Georgien. Dessutom sa Christer Björkman till bland annat svt att många låtar i årets svenska uttagning tagit efter Frans koncept.

Så det kommer nog vara gott om lågt tempo denna våren, och just därför behöver vi något annat. Sverige bör sända ett bidrag med lite mer tempo och riv i sig, exempelvis Ace Wilder, Robin Bengtsson eller Wiktoria. De senaste åren har Sverige verkligen lyckats med tajmingen att tävla med låtar som sticker ut, och på så vis har vi skapat mer uppmärksamhet kring oss. Se bara på Loreen, Måns Zelmerlöw och nu senast Frans.

Så vill vi skicka ett bidrag som sticker ut hakan så ska vi INTE skicka Nano och Hold on, varningen är utfärdad!!

FO&O gör entré

Knatte, Fnatte och Tjatte går på autopilot under repet. De ler, de sjunger hyfsat och de dansar bra till en poppig midtempoballad med årets lökigaste text (delar den titeln med Anton Hagman). Det är väl inte så mycket nytt i numret so far. Om jag ska vara helt ärlig så saknar jag när de åkte upp över publikhavet och hade världens pyroshow. Nu är de inte lika innovativa, men refrängen är fortfarande så bra!

Hoppglädje i Mariettes nummer

Om det är något jag slås av när jag ser Mariettes nummer så är det att dansarna ser så lyckliga ut när de studsar omkring i sina rep. Till en början var jag lite skeptiskt till hela koreografin, men nu tycker jag det ger numret och låten en extra skjuts fram. Mariette är dessutom ett proffs och sjunger låten utan några snedsteg.

Foto: Claudio Bresciani / TT

Charmnivån är hög hos Anton!

Alltså ärligt talat, vad är grejen med söta killar som heter Anton? Hagmans charmnivån är så hög att man nästan glömmer att lyssna på låten, eller snarare att hans leende gör låten bättre (JA, jag vet att jag dreglar..). Den lättsmälta poplåten är dock inte med och spelar med de stora grabbarna, så någon topplacering är inte att tala om.

Foto: Claudio Bresciani / TT

Jon Henrik berör

Jon Henrik Fjällgren befinner sig i en liknande situation som 2015, då som nu är han med bland förhandsfavoriterna att vinna finalen. Kanske är vinstchanserna än större nu när finalfältet är mer jämt. Låten växer också hos mig när jag får höra den i arenan, det är något magiskt med Jon Henriks scennärvaro. Samspelet med Aninia är också väldigt genuint och varmt, man får verkligen känslan av att de gillar att sjunga ihop. Jag shippar dem två så mycket haha!

Foto: Claudio Bresciani / TT 

 

×