Jessicas finalplats – en framgång för jämställdheten i mello?

En kritik som ofta riktas mot Melodifestivalen är jämställdhetsproblematiken när det kommer till Kvinnliga låtskrivare och artister, och den diskussionen pågår även i år. Inför deltävlingen i Malmö hade endast manliga akter gått direkt till final medan dem kvinnliga akterna abonnerade på andra chansen. Många började ställa sig frågan ”Blir finalen bara en manlig uppgörelse?”. Så när det i lördags stod klart att Jessica Andersson tog en finalplats drog media en lättandes suck. Men innan vi ropar hej bör vi se lördagens resultat med andra perspektiv. Även om Jessica Andersson är en kvinnlig artist, och att hon har varit med i låtprocessen, så är det tre väletablerade manliga kompositörer (Fredrik Kempe,  David Kreuger och Niklas Karlsson) som har skrivit ”Party voice”. Det stora problemet är inte att folket röstar fram manliga akter till final, den riktiga knäckfrågan är andelen kvinnliga låtskrivare i tävlingen. Statistik från Melodifestivalens mediehandbok visar att i Melodifestivalen 2018 är hela 76% av låtskrivarna män vilket jag anser är ett könsmönster som måste brytas.

Om vi tar låtskrivare perspektivet istället, hur ser bilden ut då? Av samtliga bidrag som är finalklara (6) finns kvinnliga låtskrivare representerade i fyra av dessa. Martin Almgrens ”A bitter Lullaby” är skriven av Josefin Glenmark och Märta Grauers exempelvis. Ett bidrag består nästan alltid av ett team med många personer där artisten blir den som syns utåt. Därför blir det ofta så att media på ett eller annat sätt lägger allt fokus på artisten och glömmer låtskrivarna. På så sätt ”hjälper” media till att sprida en snedvriden bild av hur jämställd finalen, och hela tävlingen, egentligen är.

Om vi lämnar jämställdhetsperspektivet för denna gången och istället riktar vår blickar mot själva tävlingsmomentet så vågar jag påstå att den tredje deltävlingen bjöd på dramatik. Såväl oddsen som publikundersökningen siade om att topp fyra skulle bli en match mellan Mendez, Martin Almgren, Dotter och Jessica Andersson. Men lördagskvällen hade en del skrällar att bjuda på vilket Dotter fick erfara. Hennes suggestiva poplåt ”Cry” anser jag var värd att gå till final men svenska folket verkade mer förtjusta i fiolgubbar och Cubra libre. Tydligen kände Dotter redan tidigare under lördagen att hon skulle hamna sist i deltävlingen, vilket hon sa i en intervju med mig efteråt. Däremot fick hon en fantastisk möjlighet att synas inför miljonpublik och skapa sig en bredare publik. Även om man inte lyckas i Melodifestivalen så behöver det inte betyda att artistkarriären är över, den kan ha startat.

Det var också veteranernas afton då Jessica Andersson för femte gången i sin karriär gick till final i Melodifestivalen med ett schlagerdoftande bidrag. Mendez gjorde comeback efter femton års frånvaro. Hans största succé i mellosammanhang är hans debut 2002 då han kom tvåa med partylåten ”Adrenaline”. Mendez latinamerikanska musikstil passade perfekt efter en sommar full med ”Despacito” och andra chansen var ett faktum. Enligt min mening får han gärna dansa vidare till final om två veckor.

×