En studie i horsemanship

Fortsatt strålande väder i södra Florida, trots att det är värsta vinterstormarna och köld så långt ner som i Georgia. Solen strålade och det var nästan 30 grader varmt när jag körde ut till Equestrian Center i Wellington.

Det var inga tävlingar men jag skulle träffa några svenskar och så ville jag titta på hur amerikanarna red sitt dagliga arbete med hästarna. Den här förmiddagen användes främst två huntingbanor med dess hinder av stark naturkaraktär. Det handlade egentligen om en sorts pay-and-jump, för det var framridning på banorna vid sidan om. Man anmälde sig med namn och hästnummer och kallades in vartefter som någon annan red ut. Ungefär tio ekipage fanns samtidigt på banan och man hoppade så länge man ville.

Det var påfallande lugnt, trots att massor av hästar fanns med. Hänsynstagande, inte ett hetsigt ord, lugn och trevlig behandling av hästarna – det var en synnerligen behaglig upplevelse. Enda incidenten var när en häst gick omkull strax efter landningen efter ett av de ganska små hindren. Ryttaren fick hästen över ena benet, men klagade mest på att ena tummen fått sig en ordentlig törn. I samma ögonblick olyckan skedde avstannade all träning och folk rusade till den skadade. Det tog heller inte mer än någon minut förrän sjukvårdspersonal fanns på plats. Organiserat, var ordet. Kan också tillägga att alla, och då menar jag alla, rider med hjälm.

Hästarnas utrustning skiljde sig också en del från det man är van vid hemma. Nästan alla gick med vanlig engelsk nosgrimma (alltså utan den nedre remmen) och bett med fasta ringar var vanligast. Jag såg en del fasta martingalar (förbjudna i Sverige) men annars hörde hjälptyglar till ovanligheterna. Många red också utan strykkappor, kanske beroende på värmen.

Kul att se hur det går till i den här delen av världen. Allt är kanske inte bra, men det finns mycket som svensk hoppsport kunde lära här. Den mjuka stilen exempelvis.

Inspirerad hästfri söndag i solen

Söndagen fick bli hästfri, eller, åtminstone fri från själva hästarna. Däremot träffade vi ett helt gäng unga svenskar som tagit sig till hästmetropolen Wellington här i Florida för att arbeta.

Flickorna jobbade mest som hästskötare medan Christoffer (som tidigare varit hos Jens och Lisen Fredricson) enbart red. Han arbetar för irländaren Shane Sweetnam och han kunde förklara varför svenske Cyklon (tidigare riden av Niklas Arvidsson) rivit så många hinder när vi såg honom i en 1,45-hoppning härom kvällen.

– En del av tränset gick sönder redan i början av banan, så Shane var chanslös, berättade Christoffer.

– Annars är vi jättennöjda med hästen. Shane har vunnit hur mycket som helst med honom.

Såväl flickorna som Christoffer var väldigt belåtna med sin arbetssituation, även om det hierkiska systemet i amerikanskt arbetsliv begränsade flickornas möjligheter att ta egna initiativ. Det var lite frustrerande, tyckte de, men i övrigt kunde de berätta om att de fick hyfsat betalt och bodde bra.

Alla kombinerade sina jobb med studier och de intygade att de skötte dem, trots ett livligt umgänge efter arbetstiden.

Eftersom det inte var så mycket av svenskintresse på tävlingsbanorna passade vi på att under dagen se lite av Palm Beach. Men vi började på förmiddagen med att följa Maharajas segertåg i Paris och det gav en riktigt kick. Vilket lopp hästen gick, och vilken fantastisk styrning Örjan Kihlström stod för! Så stärkta av detta körde vi över bron från West Palm Beach och kom rakt in i den ultimat välbeställda delen. Där låg villorna, eller snarare palatsen, på rad, den ena större och vackrare än den andra.

Den vita sandstranden sträckte sig så långt ögat nådde, i båda riktningarna, med livvaktartorn som tagna ur Baywatch, och ett kluckande, knallblått hav. Med 25 grader i luften och strålande sol kunde vi helt enkelt inte låta bli att stanna en timme, trots att vi inte hade några badkläder med. Där kändes det välgörande långt till kylan och snön där hemma.

I morgon blir det hästar igen. Av vilket slag, det får vi se.

Andraplatsen ohotad

Sverige kommer att ligga på andra plats i EM i fälttävlan, oavsett hur det går för lagets fjärderyttare, Ludwig Svennerstål.

För efter Frida Andersén och Niklas Lindbäck red Sara Algotsson-Ostholt precis lika bra som sina lagkamrater i terrängen, felfritt och inom tiden. Alla tre svenskarna, och även de som endast rider individuellt, har tagit sig an uppgifterna på ett otroligt självklart sätt.

– Vi är så här bra, och nu har vi fått visa det, sa Sara.

Själv var hon väldigt nervös, redan kvällen före terrängritten.

– Jag var så spänd på om min ”långa” häst skulle gå att svänga i kombinationerna. Det fungerade hur bra som helst, Reality var fantastisk, sa Sara, synbarligt lättad över att ha klarat pressen.

– Jag hörde publiken efter varje språng. Det var verkligen inspirerande. Att det började ösregna precis innan jag skulle rida vände jag till något positivt. Reality hade börjat hetsa upp sig och svettas, så jag tänkte att regnet kylde ner henne.

En ryttare kvar för laget, Ludwig kan rida avslappnat.

 

Konsten att hitta rätt

Det är inte lätt att vara ryttare, så många vägar som det måste hållas reda på.

Angelica Augustsson tog ju fel hinder i hoppningen och idag red en handfull av världens bästa dressyryttare fel väg i Grand Prix Special. Kollega Anders Engman påpekade syrligt, att det borde ju inte vara så svårt, de red ju efter GPS-programmet…

Unga brittiskan (28 år) Charlotte Dujardin är en frisk fläkt i dressyrvärlden. Hon bjöd på stor show redan i fjor efter sitt OS-guld och idag var det samma sak. På presskonferensen efter EM-guldet i ”specialen” med charmige Valegro, skojade hon friskt över det faktum att hon, liksom de andra medaljörerna, inte kunnat hålla reda på vägarna. Mest rädd var hon för att hennes tränare (och hästägare) Carl Hester ”skulle mörda mig”.

Bronsmedaljör Adelinde Cornelisen grät floder, men det var nog inte bara för att hon gjort ett misstag. Det handlade också om lättnad eftersom hennes Parzival inte så långt innan EM måst genomgå en liten operation, men ändå läkte så snbbt att han kunde gå mästerskapet i Herning.

Förklaringen till alla felridningarna fanns i att i fjor reds en sorts specialvariant inför OS. I år är man tillbaka till det gamla specialen-programmet, dock med visa modereringar.

Den som retade sig mest över sin tankelapsus var nog svenske Patrik Kittel. Hade han inte gjort det hade han varit i final. Eftersom holländarna måste stryka ett ekipage (varje land får bara ha tre ekipage med) hamnade han på 16:e plats med Toy Story. 15 stycken rider kürfinalen. Väldigt roligt ändå med två svenskar, Tinne Vilhelmson Silfvén, som väntat, men även Minna Telde på Santana. Det lär knappast bli någon medalj för någon av damerna men bra både för svensk dressyr och för deras individuella utveckling.

Svenskarna är fortfarande en lite bit efter de allra bästa. Kvaliteten på Europatoppen är otroligt hög. Att se hur Valegro lekande enkelt och full av glädje dansar på banan med Charlotte Dujardin i sadeln är ren njutning. Helen Langehanenberg med Damon Hill, Edward Gal med Undercover (fyra idag) och flera andra bjuder på dressyrridning på skyhög nivå.

Fredagens EM-tävlingar är klara för dagen här i Herning men det pågår fler aktiviteter. Hasse Hoffmann undervisar publiken i hur man tränar dressyrhästar, Rolf-Göran Bengtsson ska hålla en liten clinic om hur man blir världsbäst i hoppning och det ska bli handikappdressyr, juniorhoppning och, med start klockan 21 i kväll, trestjärnig hoppning. Rolf-Göran Bengtsson ska vara med på Quintero Ask.

Men då hoppas jag och kollegorna att vi sitter på någon restaurang i Silkeborg med en god bit mat framför oss.

Showigt glitter med lite svinn

Av tradition är det julmatiné i Globen på lördagseftermiddagen. Det är ren show, riktad till hela familjer. Owe Sandström är show director sedan Globentävlingarna startade och han förvånar ständigt.

Tänk er själva, det är inte så lätt att hitta på nytt, hästar har trots allt sin begränsning. Men på uppmaning av ”Mr Globen” själv, Ulf Rosengren, lyckas Sandström år från år. Så till den grad, faktiskt, att folket bakom Eurovisionsschlagerfestivalen velat knyta honom till sig.

I år, lagom till ridsportförbundets 100-årsjubileum och Globentävlingarnas 20-årsfirande, var temat (även av ekonomiska skäl) svenskt. Det var dalahästar och hästforor, lössläppta gotlandsruss och 20-spann med shetlandsponnyer (med KG Svensson vid tömmarna). Men det var även shettisgalopp och riddarspel, båda av det vilda slaget. Här blev det faktiskt lite skador, både på en liten jockey och en överriden funktionär och i riddarspelet försvann en av hästarna snabbt in i kulisserna. Av vad jag fick veta blev ingen allvarligt skadad, och, som någon skojade, lite svinn får man räkna med.

Allra vildast var en fransk grupp som gjorde de mest våghalsiga övningar på, vid sidan och under hästar i full galopp. Att de klarade sig helskinnade var rena miraklet.

Charmen bjöd fransyskan Mélie Philippot för med sitt shettislejon och sina åsnor. Jag kan ju säga så här, att det där talessättet att åsnor är envisa, det stämmer. Bra show blev det i alla fall och det omdömet kommer från en som sett väldigt mycket genom åren.

Lördagen var annars lugn i Globen, där Grand Prix-dressyren inledde och där Tinne Vilhelmson-Silfvén inte bara vann med Don Auriello, hon satte också nytt svenskt poängrekord i Grand Prix. Tinnes prestation var strålande, och det går för några av de andra deltagarna också. Men sanningen att säga så är det inte mycket till startfält i Stockholm, inte om man jämför med världscupdeltävlingarna nere på kontinenten. En enda tyska, en enda holländare (som dessutom blev diskad eftersom hans häst visade spår av blod i munnen efter uppvisningen) och ingen från regerande OS-landet England finns med.

Hoppningen har ett och annat toppnamn men här handlar det om ett trestjärnigt inbjudningsmeeting och därmed begränsade startfält. Ryttarna gör gärna den extremlånga resan till Stockholm, men så är ju alltid många sugna på att vinna någon av de fyra bilar som det lockas med i prispotten.

Dags att tänka om helt kring SM

Diskussionerna kring SM fortsatte under hela mästerskapshelgen på Henriksdal.

Ämnet var så klart deltagarlistan, den som var så mager att arrangörerna, helt enligt reglementet, tvingades halvera prissumman, så att segraren, Daniel Zetterman, bara fick 17 500 kronor. Efter tre tuffa klasser!

Hur ska man locka de bästa till mästerskapen? Stora pengar är naturligtvis ett mycket bra sätt. Men inte ens 100 000 kronor och en bil var tillräckligt attraktivt, påpekade Thomas Hammar som arrangerade ett inomhusmästerskap i Helsingborg härförleden.

Bättre banor? De vi har i Sverige är tillräckligt bra med hindermaterial och underlag som står sig väldigt bra internationellt.

Banbyggnad? Fredrik Malm visade att vi redan har banbyggare av världsklass. Och det var svårt nog, bara ett enda ekipage var felfritt i seniorernas final (Viveca Lundbäck).

Tidpunkt? Ja, där går det att göra något. SM bör gå på våren, i början av maj (som Henriksdalsarrangören Ragnar Bengtsson från början ville ha det).

Men kanske ska vi tänka om helt. Lägga ute-SM i samband med Falsterbotävlingarna? Sedan två år rids det under den första helgen om två platser i de internationella tävlingarna. Varför inte utöka Falsterbo med två dagar, inleda på torsdagen med SM-kval 1, fortsätta på fredagen med kval 2, låta amatörtouren regera på lördagen och sedan ha SM-finalerna på söndagen? I prispotten kan ju de där två platserna till internationellt tävlande ligga kvar.

De tyska ryttarna måste delta i sitt mästerskap för att komma ifråga i lagsammanhang och mästerskap – inför samma tvingande regel för svenskarna! Går SM i Falsterbo kommer tvånget att kännas lätt, alla ska ju ändå dit.

Till helgen är det dressyr-SM på Flyinge. Startlistan är lika tunn som den på Henriksdal. En enda OS-ryttare, Minna Telde, men nu på Deinhardt…

OS slut – nu startar hästhösten

Nu börjar jag andas igen.

OS är över, resväskan uppackad och smutskläderna tvättade efter nästan tre veckors arbete i London.

Det var tre fina veckor, omgivna av mycket vänliga människor och ett välordnat jättevenemang. Engelsmännen klarade sitt OS mycket bättre än jag väntat med trafik som flöt och ett uppbåd av militärer, poliser och säkerhetsfolk som inget annat hade att göra än att kolla våra ackrediteringsbrickor. Och skönt var det, det hade  varit förskräckligt om någon terrorist hade utfört något dåd.

Hästtävlingarna var utspridda så de täckte i stort sett alla OS-dagarna. Jag åkte till Greenwick Park vid de tillfällen det var intressant och fick se en massa bra sport. Att komma ut till Londons äldsta park var som att få andas. Grönskan, den relativa stillheten och lukten av häst stod i skön kontrast till hetsen i innerstaden och det betydligt högre tempot i OS huvudområde Olympic Park.

Hemma igen hämtade jag åttaåringen hos Karro och kunde knappt vänta tills jag kom upp i sadeln igen. Det blev en härlig återförening mellan häst och mig. Karro har gjort ett bra jobb under min frånvaro och det kändes lika bekvämt att rida åttaåringen som innan jag åkte.

Stubbåkrarna sträcker ut sig och bjuder in till sköna galopper. Man är ju inte särskilt bortskämd med att kunna rulla i mjuk galopp långa sträckor, så jag passar på att njuta och galoppera bort några kilo hästmage.

Alla hästarna är hemma från sommarbetet. Gräset är inte särskilt näringsrikt längre och hästarna började få tråkigt. Särskilt fyraåringen, som sprudlade av glädje när han fick komma hem. Nu  har han fått skor på igen, så nu ska han snart börja skolan igen.

Kolla eller inte kolla – det är frågan

Var i Dagstorp i helgen där  åttaåringen tävlade.

Hon gick endast 1,15-klassen och ”slapp” därmed veterinärbesiktning. Däremot måste alla som avsåg att hoppa den efterföljande 1,20-klassen klä av sina hästar alla benskydd och sadel och visas för besiktning, trots att hästarna redan tävlat en klass.

Det fick mig naturligtvis att undra: är det okej att tävla en ofräsch häst i lägre klasser? Och hur agera om en häst som redan gått en klass inte klarar veterinärbesiktningen inför nästa start?

Då måste det vara bättre att göra som i, exempelvis, Trelleborg, det vill säga låta veterinären kolla samtliga hästar som ska starta, oavsett klass. Dessutom är det nog så att hästar på verklig amatörnivå kan vara i större behov av en veterinärkoll än hästar i professionell träning.

I helgen är det fälttävlan i Tågarp, premiär för en ny nationell cup med många pengar. Det är på tiden att prissummorna höjs inom fälttävlan. Ryttarna här är inte bortskämda med några stora prischeckar, trots att de utövar en komplex och mångfacetterad gren.

Smolk i glädjebägaren i juletider

Juletid – och tid att glädjas.

Och jodå, man kan glädja sig åt att det (delvis) löst sig för Flyinge, när nu Paul Schockemöhle meddelat att han öppnar filial där.

Men glädjen smolkas när jag tänker på den Youtube-film som spridits, och som visar ett synnerligen raffinerat djurplågeri i Argentina. Jag började titta men orkade inte se mer än någon stund på hur hästar jagades mellan två män som höll ett tunt rep mellan sig. I full fart kom hästarna – och snubblade på repet. Många föll handlöst och slog, till åskådarnas hörbara jubel, flera volter innan de försökte trassla sig fria.

I Argentina kallas det tydligen sport, och om så är fallet tycker jag att FEI (internationella ridsportförbundet) ska utesluta landet tills argentinarna kan garantera att ”sporten” förbjuds. I hela ridsportvärlden arbetar man för bra hästhållning, för justa villkor, för sportmanship och man är stenhård när det gäller dopning. Det är knappt man vill använda salva eller tillskottsfoder inför risken att dopa sin häst. Och så är det på vissa håll i världen tillåtet att spänna upp snubbelrep och medvetet fälla hästar.

Det är så man mår illa.

Då är det roligare att kunna konstatera att Flyingechefen Marianne Lilja Wittbom lyckats ro i land ett samarbete med nestorn Paul Schockemöhle. Den smått legendariske tysken har stort inflytande på sport och avel i främst Tyskland och nu vill han sprida sina gracer till Sverige och Flyinge. Schockemöhle avser att stationera fem hingstar (alla godkända för avel i Sverige) här och förhoppningsvis innebär det kvalitetsökning. Om han nu inte tar hit sådana hingstar som ”blivit över” i Tyskland. Vi vill inte ha fler Jaguar Mail-are (som visserligen var fransk).

Men den risken tar han nog inte, det är han en för smart affärsman för. Dessutom kommer han att erbjuda övriga hingstar i sitt stall till de svenska stoägarna.

Alla problem är inte lösta på Flyinge med Schockemöhle-kontraktet, men chefen Marianne kan i alla fall få en något glädjefullare jul. Skulle varit skönt om de anställda som blivit uppsagda också fått det.

Hur som helst: God Jul alla bloggläsare.

Man kan alltid lita på Malin

Malin Baryard-Johnsson var först ut av svenskarna i EM-inledningen.

Och, som vanligt, gick det att lita på Malin. Hon red utan fel och snabbt med Tornesch, på 84,72. Det gör att hon, när 22 av 67 startanade ridit, ligger runt sjunde plats. Men det är inte placeringen som är det viktiga, snarare avståndet till ledaren.

I ledningen så här långt ligger schweizaren Beat Mändli med Louis, men avståndet till Malin är bara två fel. Så, så här långt, ser det väldigt bra ut, Malins fina inledning påverkar naturligtvis resten av laget positivt.

Mändlis landsman Steve Guerdat kunde ha gjort Mändli sällskap i toppen, men Guerdat fick ett missförstånd på den kombination där ryttarna kan välja väg till b-hindret. Den snabbare vägen, i vinkel mot a-hindret innebär också att hästarna måste ta ett större språng. Schweizarna har uppenbarligen kommit överens om att rida så, men för Guerdat slutade det med en vägran.

Malin valde, liksom de flesta andra, den längre vägen och det ska, enligt förbundskapten Söderstrand, även de andra göra.

Den inledande EM-hoppningen tar väldigt lång tid att genomföra. En timme och en kvart tog man på sig för de första 22 ryttarna och sedan hölls en nästan timmeslång paus. Hoppningen beräknas inte vara klar förrän framåt åtta i kväll.

Många svenskar har kommit till Madrid. En särskild resebyrå för hästresor har 30 personer i sitt sällskap, så det har blivit en hel svensksektion på läktarna.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×