Angenäm augusti

Augusti har bjudit på mycket välbehag, både väder- och hästmässigt.

Slutet av månaden har varit härligt varm (om dock för torr tills regnet kom i helgen) och det har bland annat inneburit att besöken på först Hovdala och sedan Skyrup blev trevliga upplevelser.

Hovdala International Horse Trials innebar fälttävlan på internationell nivå. Folk i trakterna runt Hässleholm tyckte uppenbart att Anna Wemlerths och Mattias Gårdlunds tilltag att ordna internationell fälttävlan med terrängritt i backarna runt slottet var trevligt. De kom nämligen strömmande både lördag och söndag och de trivdes. Anna Wemlerth räknade in drygt 5 000 människor på lördagen och det var inte färre på söndagen. Nyfikenhet, bra tävlingar och naturligtvis bra väder bidrog så klart.

Också ryttarna var väldigt positiva. Nu var startfälten i de internationella klasserna visserligen väldigt små men det utländska inslaget förgyllde, liksom att det också handlade om SM-titlar under tävlingarna. Lovorden var väldigt många av de tävlande, glädjen att få en ny, fin tävling i Sverige var påtagligt stor.

Det är ändå alltid svårt att få de bästa ryttarna till en ny tävling, och de nyss avslutade olympiska spelen bidrog också att utlänningarna, eller utlandsbaserade svenskar, inte var så många. Dessutom kom propositionen ut väldigt sent. Speciellt fälttävlansryttare vill kunna planera sin säsong redan i januari och då är det inte lätt att få till det när det plötsligt kommer en ny tävling i kalendern.

Men till nästa år ska FEI ha hunnit få in tävlingen i sin kalender i tid, samtidigt som förhoppningsvis ryktet om Hovdalas förträfflighet har spridit sig, inte minst ner till Tyskland.

Wemlerth och Gårdlund drabbades en vecka senare av nytt manfall. Då handlade det om elithoppningar på Skyrup CC. Antalet anmälda ekipage var väldigt litet, beroende på att det veckan innan ridits SM i Sundbyholm, och att det samtidigt pågick Champions of the Youngsters i Skövde. Vid dessa unghästtävlingar deltog som vanligt många av våra elitryttare med framtidens sporthästar.

Meed så få anmälda tog Anna Wemlerth först bort 1,50-klasserna men eftersom en dryg handfull ryttare ville hoppa på dessa höjder infördes de på nytt i programmet. Och trots få starter blev det väldigt roliga och spännande klasser – med Peter Eriksson som glad vinnare med sin Al Cendo i den avslutande Grand Prixen på söndagen.

Nästa år storsatsar Wemlerth på Skyrup igen, med tävlingar flera veckor i rad, och med fälttävlan på Hovdala senare på sommaren.

Mellan tripperna upp till norra Skåne for jag tvärs över landskapet på andra hållet och var med och firade Peder Fredricson när han kom hem till Grevlunda med OS-silvret runt halsen. Hela ridhuset var fullt av gratulanter, Peder såg tagen ut, alla var strålande glada och bjudmaten tog slut på ett nafs. Det kunde inte vara bättre, individuellt silver på ett OS är stort, alla var där och många har senare berättat att det var fantastiskt roligt att få vara med och fira Peder.

Kommande helg vänds alla skånska blickar mot Vellinge. Det är Skånska Mästerskapen, och här nere handlar det inte om något vanligt distriktsmästerskap. Skånska Mästerskapen är uppbyggda på samma sätt som andra mästerskap, med första kval  (för seniorerna) i bedömning C (tidshoppning där nedslag innebär straffsekunder). Sedan ytterligare en kvalklass på söndagsförmiddagen innan det är dags för final.

Också ponnyryttare (även i lag), juniorer och young riders rider om mästerskapstitlarna. Det är Vellinge Hästsportförening som åter står för värdskapet – och initiativet. Det är en ytterst rolig tävling, och det är massor av prestige inblandat. Vilket inte minst bevisas av att förra årets segrare, skånskfransosen Mathieu Boissonneau återkommer för att försvara titeln på Glria Gaynor.

Ett OS-silver med guldglans

Det finns bara ett ord: världsklass!

OS-silver i hoppning! Peder Fredricson och All In skrev idrottshistoria där ute i Deodoro.

Det var utklassning. Inte ens guldvinnaren Nick Skelton var bättre egentligen. För Skelton rev ett hinder på vägen till finalen. Det gjorde inte Peder och ”Allan”.

Jag har aldrig upplevt något så genuint bra (åtminstone inte i hästvärlden) som det Peder gjorde i Rio. Sex(!) rundor utan att ens vara i närheten av att riva ett hinder. Det är stort.

Det vi fick se var inte bara världsklassig ridning, vi fick också se en Peder Fredricson som genomgått en förvandling. Minns konstnärssjälen Peder, lite disträ, ibland virrig, utan riktig koll på tillvaron. Han fick redan för några år sedan hjälp med att organisera sitt ryttarliv och jag minns en gång när jag var ute på Grevlunda och han visade hur han antecknade allt det han skulle göra och det han gjort. Det var en lite bit på vägen men han var fortfarande inte riktigt ”där” mentalt.

Peder Fredricson-All In2 Peder och All In.

Men det är han nu, många år och råd senare. Peder har utvecklat sin mentala styrka, nästan i takt med att han utvecklat All In. Det var just när All In kom till stallet för tre år sedan som Peder påbörjade sin mentala resa mot Rio. Och i takt med att sinnets väg stakats ut har Peders ridskicklighet fått möjlighet att riktigt blomma ut.

Jag såg Peders och Allans genrep i Varberg och jag fick en pratstund med Peder bakom stallarna där. Det kändes i luften, det här skulle bli något riktigt stort. Peder koncentrerad, hästen vinnare av Varbergs GP på ett sätt som fick konkurrenterna att se ut som ponnyer.

Jag har följt Peder sedan han som junior började med fälttävlan och under hela vägen sett hans känsla för hästarna. Nu fick han sin belöning, inte bara för sitt hårda slit, utan för den kärlek han ger All In – och den kärlek han får tillbaka.

Stort grattis till silvret, Peder!

Kraschade drömmar

Stackars Anna Nilsson.

I många, många år har hon kämpat för att komma till de stora mästerskapen, och ett olympiskt spel har alltid varit hennes stora dröm.

Så lyckan var total för 54-åringen från Tågarp när hon blev uttagen till Rio-OS. Och så blir det inget, trots allt. Hennes 17-årige valack Luron blev snuvig under flygresan och hade slem i luftvägarna dagen efter landningen. Förbundskaptenen och veterinären Staffan Lidbeck hoppades/trodde att Luron skulle kunna kureras, men det blev inte så. När den officiella veterinärbesiktningen genomfördes på fredagen fanns inte Luron och Anna med, i stället reserven Linda Algotsson med Fairnet.

Anna tvingades än en gång stå vid sidan.

Det verkar helt som förgjort för Anna och frågan är om hon orkar satsa en gång till. Bra yngre hästar finns visserligen hemma i stallet, men fyra år till nästa gång är lång tid.

Apropå framtiden, så besökte jag ponny-SM på Ribersborg på fredagen. Det fattas en del av ponnyeliten i startlistorna eftersom de förbereder sig för EM, men det var många bra ritter ändå. Och stora startfält. På senare år har man sänkt kvalgränserna, så fler kan vara med, och det är bra att så många som möjligt får chansen att testa sig. Finalkvalen går i medelsvår B och själva finalen i medelsvår A. Risken att någon som inte är färdig för medelsvår A skulle nå dit är minimal, det syntes på Ribersborg. Bara tre dubbelnollor i kategori D och fyra i kategori C är talande nog. Det ger dem som inte lyckades något att tänka på, att det krävs mer, och mer träning. Jag vet inte om banbyggare Jonas Holmberg byggt för svårt, men ett mästerskap är alltid ett mästerskap och det ingår i barnens utbildning att inse det.

Det var många känslor runt tävlingsbanan, där jubelrop blandades med tårar. Så nog fanns det anledning för en del att tänka efter.

Ribersborgs tävlingsbana är alldeles utmärkt och det är väldigt trist att den inte utnyttjas vid fler tillfällen. Malmö kommun har lagt ner fem miljoner kronor på fibersandsunderlaget. Det borde vara minst tio tävlingar här under utomhussäsongen, av varierande status. Banan och tävlingsplatsen håller både internationell och nationell elitstatus. Det är exempelvis helt klart en bana och en plats för SM för stora hästar och för de nationella Grand Prix-serierna. I Varberg bygger man varje år upp en tävlingsplats från grunden på ett rekreationsområde, på Ribersborg finns redan det mesta.

Det handlar om vilja och problemet är just det att intresset för arrangemang i flera av Malmös fem ridklubbar är litet. En idé vore att ordna tio ordentliga tävlingar per säsong och låta ridklubbarna ansvara för två av dem vardera. Men få vill ta på sig jobbet, några säger blankt nej. Borde inte Malmö kommun ställa större krav på klubbarna när den nu gjort den stora investeringen av banan? Eller är lösningen att bilda en klubbövergripande tävlingsorganisation och engagera funktionärer från hela landet?

Synd och skam och slöseri med resurser är det i alla fall att låta Ribersborgsbanan stå oanvänd större delen av året.

OS är snubblande nära

Det var lite mystiskt, det som hände i Varberg i helgen.

Malin Baryard-Johnsson skulle OS-genrepa med Cue Channa men hux flux var såväl hon som hästskötare och hästar borta. Malin hade stukat foten och kunde inte rida, var förklaringen.

Lite senare får jag höra att Cue Channa snubblat till rejält när hon longerades ute på den lilla ridbanan utanför stallarna. Det lär oroväckande, så jag kollade med vår olympiske headcoach, Sylve Söderstrand.

– Cue Channa snubblade bara, det var allt. Hon är pigg och fräsch, sa han och berättade att Cue Channa genrepar på Sundbyholm Summer Games i dagarna i stället. Och Malin har tejpat sin fot och kan rida igen.

Det gjorde Malin för övrigt så bra att hon på onsdagen vann en 1,35-hoppning med Second Chans och var sexa i samma klass med Indiana. Jag kunde dock inte se någon start med Cue Channa…

Borta från Rio kommer optimistiska rapporter om läget. Såväl fälttävlans som dressyrhästar har landat efter lugna, men långa, flygresor och uppges trivas väldigt bra i stallarna. De svenska fälttävlanshästarna har fått galoppera i omgivningarna och alla är fräscha. Lördag/söndag ska de gå sina dressyrtest och på måndag är det terrängprovet. Det visas på tv och börjar klockan 15,00 svensk tid och det tänker i alla fall inte jag missa.

 

Laddat för OS på hemmaplan

Jag måste erkänna, det suger lite i OS-tarmen.

Nu när det drar ihop sig i Rio känns det lite extra att inte vara där, så här dagarna före inte vara med och utforska systemet; hur bussarna går, hur det stora mediacentret är uppbyggt, hur logistiken kring arenorna ser ut, förhandspresskonferensen med möten med de aktiva som ska i elden de första dagarna, den speciella välkomstproceduren i OS-byn – ja, det är så mycket som händer i samband med ett olympiskt spel.

Jag har varit på sex sommarspel i rad, började med Barcelona 1992. Den här gången har jag alltså valt att stanna hemma och det jag glädjer mig åt, trots allt, är att jag nu verkligen ska få se ett OS. Är man på plats far man runt så mycket att man ofta bara kan följa de olika svenskarnas prestationer fragmentariskt. Inte ens ridsporten har jag haft tid att kunna följa ordentligt, speciellt inte dressyren, som ju tar så lång tid.

Men jag ska inte klaga, jag har fått uppleva så fantastiskt mycket vid de sex OS jag följt. Usain Bolt på nära håll, svenska handbollsherrarnas raider, Stefan Holm, Christian Olsson, Jan-Ove Waldner, Pia Hansen, Mikael Ljungberg – rader av superstjärnor jag mött kan bli hur lång som helst.

Det som jag kanske mest retar mig på att jag inte kommer att få uppleva på plats (förutom simningens Sarah Sjöström) är Peder Fredricson och hans All In i hoppningen. I helgen reste jag till Varbergs trestjärniga internationella hoppning enbart för att träffa Peder och för att se honom OS-genrepa med den brune valacken.

Peder Fredricson-All In2 Peder Fredricson och All In.

Det var fullständigt och totalt imponerande. Jag har aldrig sett All In hoppa så bra, och jag har aldrig sett Peder rida så bra. I total balans, i full harmoni med den spänstiga hästen. När konkurrenterna kämpade sig runt Grand Prixen lekte Peder och All In över hindren. Jag vet att konkurrensen i Rio är mördande – ändå vågar jag utse Peder och All In till klara medaljkandidater. Det hade varit väldigt roligt att få uppleva på plats.

Här hemma har jag njutit av värmen och svettats under ridpassen. Förra veckan var det (dressyr)träning för en tysk tränare och alltså lite mera svett och allvar. Men oj vad det var roligt, särskilt som min ”prinsessa” just den dagen beslutat sig för att vara exemplarisk. Så för mig var det i stort sett bara att sitta still i sadeln och njuta av hennes uppvisning.

”Mina” bönder tröskar för fullt på fälten, så äntligen blir det härliga stubbåkrar att galoppera på. Det är jättebra variation i träningen, jag riktigt känner hur hästen tycker det är skönt att galoppera rakt fram dagen efter ett tuff dressyrpass. Snart drar det igång med hopptävlingar igen för henne, men först är det ponny-SM i hoppning på Ribersborg som gäller för mig. Det drar igång i helgen, läge för publikfest. Det är framtidens ryttarstjärnor som finns bland de många duktiga ponnyungdomarna.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×