Allt kom på en gång

Först ingenting, sedan nästan ingenting och sedan – allt på en gång. Helgen som gick var minst sagt intensiv, med elithoppningar i Helsingborg och nationellt i Åstorp, bara några mil därifrån.
I Helsingborg byggde Fredrik Malm banorna och han gjorde det fantastiskt bra. Den största uppgiften var att designa årets första 1,50-hoppning och Fredrik prickade helt rätt. Berömmen kom från alla håll över den lagom höga men tekniskt utmanande hindersträckningen, och klassen blev också oerhört underhållande för alla på läktarna. Den som hade en lydig häst, framme för skänkeln och lagom i handen klarade banan utan större besvär.
Många ungdomar, ute efter poäng inför finalerna i de olika ungdomscuperna i Scandinavium, startade och här fanns ytterligare en noterbar faktor. En hel del av dem red nämligen på tok för fort in i trekombinationen. Kombinationen bestod av oxer-räcke-räcke och flera unga ryttare höll alltför högt tempo mot inledningsoxern, med påföljd att hästarna inte hade en chans att hinna klara de två räckena, särskilt inte det sista.
Det blev en erfarenhet för många och förhoppningsvis kan flertalet se sin ritt på film efteråt och ta lärdom av misstagen.
Samtidigt som tävlingarna pågick i Helsingborg arrangerades nationellt meeting i Åstorp, bara några mil därifrån. Också här var startfälten jättestora. Dels var det inte lika dyrt att starta där, dels är det alltid bra förutsättningar och dels var här också garanterat bra banor eftersom Jonas Holmberg byggde. Åstorp kunde också ståta med Grand Prix, på 1,40-höjd och här vann Joel Andersson från Tingsryd.
Själv delade jag på gracerna, var i Helsingborg fredag och söndag och i Åstorp med tolvåringen på lördagen. Det var årsdebut för henne, så det blev endast en 1,15-hoppning. Hon gjorde det väldigt bra, så det var inget att bry sig om att det blev ett stopp efter en ”omöjlig” sväng i omhoppningen. Själv var hon ytterst nöjd med det hela och lekte som vanligt världsmästare när hon kom hem.
Kan också notera att våren kommer allt mer, även om det var isigt kyligt idag. Gravänderna simmar på Öresundssidan och en och annan trana har börjat ge lärkorna konkurrens där de trumpetar högt uppe i skyn.

Dags att galoppera vidare

Jag har följt vinterns turer kring Douglas Lindelöw på ganska nära håll.

Först cirkusen kring försäljningen av hans bästa häst Casello (som ju som bekant hamnade hos Ludger Beerbaum till slut). Och sedan avstängningen som han fick av ridsportens disciplinnämnd som bedömde att han ridit en av sina hästar för hårt vid tävlingar i Helsingborg i höstas.

Douglas, som intygar att han alltid agerar för hästens bästa, överklagade domen till RIN, riksidrottsnämnden – och fick rätt på alla punkter. Jag kan inte se det som annat än att ridsportens disciplinnämnd mer eller mindre diskvalificerades och det är inte riktigt bra. Nämnden behövs, för det finns andra fall som är betydligt grövre. Ridsporten behöver en instans som via sitt granskande sätter nivån på hur handhavande och tävlande av häst utförs. Det vill säga, att alla håller sig inom reglerna.

För några år sedan satte den (kvinnliga) chefen på Flyinge ner foten och fick stopp på ”gubbsnusket” där.  Den aktuelle läraren entledigades från sin tjänst, fick den hjälp han behövde och är nu tillbaka inom sporten, stärkt, starkare och mycket uppskattad. Nyligen fick ytterligare en ledare i Skåne lämna sitt jobb. ”I överenskommelse med styrelsen”, som det hette. Det var ett smidigt sätt att lösa problemet, utåt sett, inga skandaler eller uthängningar. Saken behandlas dock vidare, i andra instanser, och det är bra.

Gubbsnusk har förekommit så långt jag kan minnas, det vill säga ridlärare som utnyttjar unga elever/stallflickor. Det var så på min tid på ridskolan, det var ännu värre de år jag jobbade inom galoppen, jag vet vad flickor som arbetar utomlands på många håll förväntas stå till tjänst med och så vidare, och så vidare. Jag vet också att det arbetas hårt för att komma till rätta med problemet och, kanske, kanske, blir båda parter (såväl ridläraren som, faktiskt också, flickorna) snart medvetna om att det finns gränser. Det är inte okej att utnyttja sin ställning som lärare/tränare – men det är en rättighet för flickorna att säga nej, utan att drabbas av följder, det vill säga repressalier från ridläraren.

Det var tunga ämnen – dags att lätta upp det med att konstatera att från och med den 23 februari är det vår här nere på Falsterbonäset. Officiellt! Vi har nämligen haft fem dygn i sträck med temperatur över noll grader. Fåglarna har tagit ut våren i förskott, för lärkan har varit här ett tag och jag ser en massa andra fåglar som nyss kommit hit.

Tolvåringen fortsätter att träna på allra bästa sätt, både hoppning och dressyr och i helgen blir det årsdebut i hoppning i Åstorp. Den gamle är piggare än någonsin och älskar travrundorna på grusvägarna. Ett och ett halvtåringen tycker det är trist att inte få springa i den stora gräshagen, men om det ska bli något att beta av till våren måste den få vila. Men hon går å andra sidan” i skolan” då och då och får därmed en del att lära och ta in. Löshoppningen är avklarad, hon har tränat på att gå in i hästlastbilen, hon står fint i uppbindningarna på stallgången och även longeringsträning är påbörjad.

Vårformstest och poängnöd

Så smått har den rullat igång, tävlingssäsongen.

Den gångna helgen bjöd Lillhagens Ridklubb in till regionala och nationella hoppklasser. Väldigt många passade på att lufta sina bättre hästar, i både 1,30- och 1,40-klassen.

Jag följde 1,40-hoppningen från första till sista ekipage och det var lätt att konstatera att hästarna har övervintrat väl och är förberedda för tuffare uppgifter. Väldigt roligt var det att se Jacob Hellströms Happy Day Ter Putte, Putte kallad, som lekte sig över hindren. Han gick aldrig omhoppningen, för som Jacob resonerade, så är inte storhopparen Putte världens snabbaste och det fanns ingen anledning att slita på hästen.

Jacobs andra stjärna, Varchi, såg jag inte eftersom han startade i 1,30-klassen. Här handlade det om comeback. Hingsten skadade sig vid de internationella tävlingarna i Varberg i somras men rapporterna sa att han är ordentligt på gång.

Jacob kom dessutom på nya Hansa Kredit Obelix, en häst som tidigare reds, även internationellt, av Emma Emanuelsson. Emma har gjort det bra, men i mina ögon passar den 1,82 m höge och yvige valacken bättre till en manlig ryttare. Jacob var hur som helst väldigt förtjust i hästen. Så det lär bli en intensiv säsong för Jacob, för det är inte bara det att han själv har tre topphästar att tävla, han ingår ju också i ledningen för alla de unga landslagen.

I lördags blev det också, senare på kvällen, att testa simultankapaciteten ordentligt. Melodifestival på tv och världscuphoppning i Bordeaux på paddan krävde dubbel uppmärksamhet. Det gick bra (mellolåtarna var inte alltför komplicerade eller engagerande) och jag kunde konstatera att banan i Bordeaux inte var särskilt rolig, mest bara stora hinder och mindre krav på teknik. Henrik von Eckermann provade en ny hingst och fick känna på att hingstar ibland kan göra det oväntade (den här gången i form av dubbel tvärnit mellan två hinder). Men Henrik är redan kvalad till finalen i Göteborg i påsk, så att han inte fick några poäng gjorde inte så mycket.

Värre var det för Douglas Lindelöw som verkligen behövde poängen. Men två nedslag med Udermus kan ha blivit kostsamma. När de två amerikanerna på Europalistan är bortstrukna ligger Douglas på 20:e plats. Det krävs alltså två strykningar för att han ska kunna göra Henrik finalsällskap i Göteborg.

Noterar för övrigt att familjen Zetterman (mamma Aisling och sönerna Daniel och Alexander) ger sig in i fälttävlansbranschen. De gör det i form av att de ekonomiskt ska hjälpa Linda Algotsson fram till Rio-OS i sommar. Linda ingår inte i något SOK-program och har (hittills) på egen hand måst finansiera sin satsning. Intressant!

Till något sorgligare: på måndagen avled galopptränare Lennart Reuterskiöld. Lennart var en synnerligen behaglig och trevlig människa med stor kärlek till djuren. Med sin känsla för hästarna nådde han också stora framgångar och vann nog det mesta som går att vinna. Jag träffade Lennart (och fru Madeleine) första gången när de var ganska nyinflyttade i Skåne och jag var ute och gjorde reportage hos dem, och efter det har bekantskapen varit konstant.

Svenska hästar fortsätter att skörda framgångar med utländska ryttare. Ofta handlar det om Cardento-avkommor, som Nice Stephanie som vann en världscupförklass med Penelope Leprevost och i söndags vann Check Picobello Z en fyrstjärnig Grand Prix med Eric Lamaze på vintertouren i Wellington i Florida. Jag är inte helt säker, men jag tror att det är den Picobello (e Cardento-Orlando) som Johan Lundh tidigare red, men hur som helst, ytterligare en fin Cardento-avkomma är det.

Här hemma är femåringen igång igen. Hon har så lätt för sig att hon drabbades av träningsvärk i baken i sin iver att göra rätt. Lite massage och lagom motion så blir det snart bra. Tolvåringen tränar på, jag sköter markarbetet, Jörgen hoppar, och allt bara flyte. Ett och ett halvtåringen har fått löshoppa och jag kan inte låta bli att häpna över den enkelhet med vilken hon löser sina uppgifter. Idag band jag henne på gången för första gången, inga problem det heller. Det är så fantastiskt roligt med de unga hästarna. Jag har ju inte några mängder, men när jag då och då föder upp eller köper en, då är det lika roligt varje gång.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×