Hårt eller mjukt – en ren smaksak

Tre dagar har gått av de tio i Helsingborg Horse Week.

Och det som började med en massa klagomål har blivit hur bra som helst. Några hektoliter vatten och en bra trumla – och så var underlaget fixat.

Under söndagens hoppningar stod jag och pratade med Linnea Ericsson-Caryes pappa Christer Ericsson om just underlag. Han tyckte att allt är relativt, att det var individuellt hur underlagets kvalitet uppfattades av olika hästar. Han drog en jämförelse med galoppen där det är väldigt påtagligt hur beskaffenheten på underlag som gillas eller ogillas av olika hästar. Vissa älskar tungt, andra vill ha stenhårt. Ligger mycket i det.

Hur som helst, lördag och söndag har Helsingborgs Fältrittklubb och dess funktionärer kunnat erbjuda bästa möjliga konsistens på det nya fibersandsunderlag som lagts i Helsingborg Arena. Så ingen kan skylla en dålig prestation på underlaget.

Det är roligt att besöka arenan i Helsingborg. Omgivningen är så helt annorlunda än man är van vid vid ”vanliga” tävlingar. Här kommer ryttare som man brukar se vid diverse banor och ridhus runt om i landskapet plötsligen gående i en arena, ofta lite vilsna eftersom det tar ett tag att hitta rätta dörrar och utgångar. Omdömena är uteslutande positiva, alla älskar att tävla på en riktigt arena, precis som de internationella ryttarna brukar göra. Här kan de se snabbrepriser på sina ritter på tv-skärmar överallt och det är en service som är väldigt speciell. Det är festligare, seriösare och alla känner att de blir tagna på allvar.

I morgon fortsätter hästveckan, nu med järn- och bronstourerna, lite högre klasser däremellan och sedan avslutas veckan med internationell hoppning.

Lokaltävling på hög höjd

Ryttarna har skrikit efter flera internationella tävlingar på svensk mark. Tävlingar som är lite mindre än femstjärniga Falsterbo och Göteborg.

Nu har de fått dem. Först Varberg i somras, och nu Helsingborg, inomhus i den nya, fina arenan.

Tävlingsledare är HFRK:s Tomas Hammar och han beskriver sitt tvåstjärniga evenemang som ”lokaltävling för våra internationella ryttare”. Det är ganska på pricken, för han håller klasserna öppna, till och med 1,45-Grand Prixen. Det är bara att anmäla sig, exempelvis om man har en yngre häst som behöver skaffa sig lite rutin.

Trots allt är ryttare från 14 nationer anmälda, även om man ska vara lite skeptisk till den siffran. Många av de utländska ryttarna bor och verkar i Sverige och Danmark och är välkända på våra tävlingsbanor här nere i Skåne. Ta irländaren Shane Carey,exempelvis,. Han bor tillsammans med sin fru Linnea Ericsson Carey i Skurup. Linnea tävlar för Danmark.

Men det spelar ingen roll, tävlingarna i Helsingborg blir väldigt intressanta. Konceptet är alldeles utmärkt, för Tomas Hammar och projektledare Bertil Alm bjuder in alla sorters ryttare. Helsingborg Horse Week varar nämligen tio dagar och de första sex är det klasser ända från 1,10-hoppning, upp till 1,40. Det ger vardagsryttaren chansen att tävla i en riktig showarena, och det är mig veterligen första gången det sker.

Tomas Hammar hade förhoppningar om att svenske superstjärnan Rolf-Göran Bengtsson skulle komma, men när jag ringde RGB dementerade han och sa att han kommer att skicka ett gäng andra ryttare från sitt stall. Bland dem försteberidaren Andreas Erni, som vi ju sett tidigare i Sverige, inte minst i samband med Breeders på Flyinge.

Jag har gått runt och tittat lite på logistiken i Helsingborg. Tävlingsbanan är jättefin, tillräckligt stor och intim med publiken nära. Också framhoppningen är bra, även om den inte är så stor och bara tolv ekipage i taget kommer att tillåtas. Men sedan är det slut med ridmöjligheter, förutom på stigar runt stallområdet på Fredriksdal. Ska bli intressant att se hur det kommer att fungera. Utomlands gör det det, där är ryttarna inte vana vid en massa banor och extra ridhus.

Hur som helst så kommer det att bli en rejäl hästfest i dagarna tio i Helsingborg, med häst-. och ponnyhoppningar, uppvisningar, islandshästar, riddarspel och invigningssång av hästintresserade sångerskan Velvet. Helsingborgs stads, arenans och Tomas Hammars initiativ är bra, det är bara att hoppas att allt lyckas.

Jens är ridkonstens beskyddare

”Det enkla är det genialiska” hade jag som rubrik i mitt förra blogginlägg. Och just de orden passar på pricken in på det Jens Fredricson förkunnade när han höll clinic på Flyinge i lördags.

Denna clinic var mest riktad till ponnyryttare och ungdomar men var öppen för alla. Tyvärr hade påbudet inte gått ut till tillräckligt många, bara mittsektionerna i stora ridhuset var besatta. Jag kan säga, att de som inte kom till den här clinicen, de missade verkligen något.

Jens var tydlig när han inledde med att själv sätta sig på en av Flyinges skolhästar. Från hästryggen sa han att det finns mycket att tala om i hoppteknik, anridning mot hinder och så vidare. Men den här gången skulle han enbart inrikta sig på ryttarens sits.

Som sagt, jag önskar att fler hade lyssnat på Jens, för på ett ibland väldigt roligt och hela tiden instruktivt sätt, visade han, berättade han, instruerade han om sitsen betydelse. Han fick inte bara ”sin” häst att bli kvar i samma tempo när han släppte tyglarna, han fick hela publiken att ställa sig upp och känna efter hur axlar och höfter i samverkan påverkar helheten. Som grädde på moset avslutade han med att hoppa en linje på allt från fyra till åtta galoppsprång.

Jens är en beundrare av ridkonst – och landets viktigaste profet i ämnet!

Jag åkte direkt från Flyinge till Lillhagens nationella hopptävlingar och med Jens ord i minnet studerade jag ryttarna lite extra i dagens 1,30-hoppning. Det var uppenbart hur de mera skickliga och/eller erfarna använde sin sits på ”Jens-vis” och hur mycket mera i balans deras hästar var.

Och apropå skicklighet, det är väl läge att gratulera Douglas Lindelöw till andraplatsen i Kiels Grand Prix med trogna Talina.

Här hemma är det full fart, för alla mina fyra hästar är hemma nu. Fyraåringen säsongsavslutade på Lillhagen på söndagen med felfri runda, så nu ska bakskorna av, och hon ska få gå i stor gräshage tillsammans med sin ettåriga lillasyster och den gamle. Fyraåringen har varit hos Karro sedan i början av augusti och utvecklats massor, och därför är det dags för vila. Jag håller på att vila är viktigt, fyraåringen mår fantastiskt bra och älskar att bli riden och jobba, men det hjälps inte, hennes unga kropp behöver ta igen sig nu ett par månader.

Elvaåringen har fått hoppa för första gången sedan juni och hon var överlycklig. Äntligen har jag tillbaka min glada, ibland bitska och alltid ambitiösa vän.

Och stubbåkrarna ligger kvar – bättre än någonsin.

Det enkla är det genialiska

Den meteorologiska hösten har visserligen inte kommit till oss här i sydvästligaste delen av landet, men nog märks det att sommaren är över. Det har visserligen inte regnat på jättelänge (det är snarare snustorrt) men ibland biter det lite i kinderna när vinden står på.

Ovanligt många stubbåkrar ligger orörda, och eftersom det är torrt är de alldeles utmärkta att rida på. Vi har fått flera bonusveckor för trav- och galopparbete på stora ytor. Ridhusen får gärna vänta ett tag till.

Inomhussäsongen på tävlingsfronten är dock definitivt här och det tycker jag är ganska bra. Efter att ha varit ute en hel del med elvaåringen de senaste två åren tycker jag mig kunna konstatera att underlagen generellt sett är bättre inne än ute.

Vid Breedersveckan på Flyinge blev det en del diskussioner om underlagen. Melonbanan, som som vanligt användes som framridning för hopphästarna, var lika stum som när vi var där med fyraåringen vid championatskvalet två veckor tidigare. Gamla ridhuset, som fungerade som sista framhoppning, var också lika svårbemästrat som tidigare för de unga hästarna.

Många klagade och det var berättigat, och jag pratade med tävlingsledare Tomas Torgersen om problemet. Han hade en rätt enkel, och inte alltför dyr lösning, på det hela. ”Bäst vore att lägga ett modernt underlag på Melonbanan och sedan bygga ett tak över. Då blir det inte så påverkat av väder och vind,” sa han.

Genialiskt. Det är bara att sätta igång. För att flytta Breeders till Elmia i Jönköping vore förödande. Snacka om kostnader för E. Swede Horse. Elmia är ingen permanent ridsportanläggning, så det måste läggas underlag för flera banor (hoppning och dressyr går ju parallellt), byggas läktare och uppstallning. För mig verkar det orimligt när man har en anläggning som Flyinge. Visserligen i behov av vissa uppdateringar, men trots allt väldigt värdigt att hysa Svenskt Avels- och Sportchampionat.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×