Äntligen blir det slut på hästbytet

Det rör sig i ridsportvärlden. FEI, internationella förbundets, årliga Sports Forum, är samlat och diskuterar hur ridsportens mästerskap och OS ska se ut i framtiden.

Jag har varit kritisk tidigare mot VM-finalens hästbyte. De fyra finalryttarna rider ju varandras hästar, vilket är ytterst påfrestande för dessa hästar, som ju redan gjort fantastiska och krävande prestationer för att nå final. Dessutom är det numera inte särskilt spektakulärt eftersom ryttarna är så skickliga och hästarna så välskolade.

FEI:s Sports Forum är visserligen inte beslutande utan ett diskussion- och åsiktsforum, men det ser ändå ut som att hästbytarfinalen, tack och lov, är ett minne blott. Hoppkommittén är nämligen väldigt angelägen att ta bort den, inte minst dess ordförande John Madden som ju varit med två gånger och coachat sin hustru Beezie, och alltså på riktigt nära håll upplevt den.

Ett samlat ridsport-VM blev verklighet 1990, i Stockholm. Mästerskapet blev synnerligen lyckat. Alla sju grenarna (nu åtta) fanns geografiskt samlade så publiken på ett enkelt sätt, till och med till fots, kunde ta sig mellan de olika arenorna.

Sedan dess har vi haft ryttar-VM i Haag, Rom, Jerez, Aachen, Lexington (Kentucky) och nu senast, i fjor, i Caen i franska Normandie. Ingen av platserna har riktigt kunnat leva upp till arrangemang och stämning som Stockholm. Tvärt om, VM:et har växt till gigant. Kostnaderna för Lexington-tävlingarna uppgick till 400 miljoner dollar (enligt en utredning som gjorts av konsulter), i Caen var grenarna så utspridda att man helt tappade känslan för ett samlat VM.

När det handlar om de olympiska spelen hänger ridsporten lös på programmet eftersom den anses dyr (fälttävlan främst) och för långsam (dressyren). Sedan länge finns det också en uppfattning om att det inte ska gå att få två medaljer för en prestation, vilket ju är fallet för lagryttarna. Förslag ligger att lagen endast ska innehålla tre ryttare (nu är det fyra) och att de rider trestjärnigt, och att de individuella ryttarna tävlar på fyrstjärnig nivå.

Tre i stället för fyra lagryttare (där allas resultat räknas) är även förslag i de två andra olympiska grenarna. Dressyren måste få ett mera kompakt tävlingsformat, klädsel bli mindre strikt och programmet Grand Prix Special skrotas.

Apropå dressyr, så träffade jag hästkarlen Alf Doreslius från Svedala på Jägersrogaloppen i måndags. Alf är 75 år gammal men det hindrar honom inte från att vara i fullgång. Han rider sina galopphästar i träning och berättade att han dagen innan ridit ett snabbjobb på en av dem. Han har också dragit på sig tävlingsstövlarna igen och tävlar en av sina fullblodshästar i dressyr, så högt upp som i medelsvår. Dessutom har han i några månader underhållit formen på dotter Cecilias landslagshäst Lennox, när Cecilia vari gravid.

Jag är full av beundran.

Nu i helgen håller vi tummarna för det svenska nationslaget i hoppning med Douglas Lindelöw i spetsen. Det är säsongpremiär för Nations Cup i Lummen.

Här hemma drar Romeleåsens Sportryttare igång andra helgen, samtidigt som det på Sundbyholmstravet är dags för den första av 7-Stars-tävlingarna, den nationella serie  på elitnivå som blev så succéfylld i fjor.

Häftig häst släcker stjärntörst

Det spelade ingen roll vilken hästsportgren man var intresserad av – den underhållning det bjöds på Jägersrogaloppen på måndagskvällen var något för alla som gillar skönhet, djur och stor prestation.

Store, brune valacken Volatile har, trots sina tre år, redan blivit en stjärna. Seger med över 16 längder i debuten som tvååring, fin placering i England och seger i en storlöpning i Dubai är nästan overkliga prestationer, särskilt av en svenskfödd galoppör. Tränare Jessica Long på Stall Rancho har själv fött upp hästen och hon har sedan sålt den i 20 andelar.

Alla ägarna försöker vara på plats varhelst hästen startar. När det nu blev framträdande på Jägersro blev det trångt i vinnarcirkeln, för visst vann Volatile. Kanske inte så överlägset som väntat men det gjorde inget. Det blev en upplevelse ändå när Jacob Johansen lät hästen springa på som han ville mitt i loppet. Då bara försvann han från sina konkurrenter. På slutet var hästen lite trött, men det var inte så konstigt, loppet var inlagt som ett träningsjobb och skulle fungera som den fina formskärpning som det säkert blev. Att det dessutom blev 100 000 kronor på kontot till alla delägarna gjorde ju inte ont.

Törsten efter en profilhäst inom galoppen illustrerades påtagligt. Det spelar ingen roll om arrangörerna på Jägersro försöker locka med ”American Day”, fashionabla bilar, sångstjärnor eller annat – det är när det kommer fram en riktigt bra häst som folk tar sig till banan. Över 1 500 personer kom nu, en helt vanlig måndagskväll, och trängdes runt ledvolt och vinnarcirkel. När Volatile sprang ut ur startboxarna var det knäpptyst, när han sköt ifrån sina konkurrenter steg jublet och ännu högre jublades det när hästen galopperade fram mot sin seger på upploppet.

Det är bara att hoppas att Volatile får en lång, och framgångsrik, karriär. Och att det skrivs ut löpningar som passar.

Visste ni förresten att namnet, Volatile, betyder flyktig, häftig, hetlevrad på engelska?

I helgen besökte jag Romeleåsens tävling. Härlig gräsbana och mysig stämning runtomkring men det var påtaglig ovana vid underlaget bland hästarna. Ovanligt många drog på sig fel, inte minst vägringar. Kommande helg är det nationell status på Romeleåstävlingen, och förhoppningsvis blir det lite bättre då.

Helgen innebar även första omgången av Global Champions Tour. Rolf-Göran Bengtsson red felfritt i första omgången med Casall Ask men rev ett i andra och slutade tia. Jag kan inte tänka mig att han var helt nöjd men det blev i alla fall poäng i den här premiären. Henrik von Eckermann var också med, på For Sale, och klarade de båda omgångarna med ett nedslag i varje.

Finalen tillbaka där den hör hemma

Nästa år går världscupfinalerna i dressyr och hoppning i Göteborg.

Det är skönt, det. För hur glittrigt och upphaussat det än är i Las Vegas, så inte ger staden rätt känsla för en final, som man gärna kan ge digniteten inomhus-VM. Det är väldigt mycket show (med glyttiga prisutdelningar enligt Douglas Lindelöw) och det hjälpte inte att Lady Gaga invigningssjöng, Las Vegas är för ”ohästigt”, ur alla synvinklar.

Arenan i den ökenheta spelstaden i Nevada,  Las Vegas, är för liten, särskilt när hindren blir riktigt stora. Det var ingen riktig glädje med att se hoppningarna, inte när hästarna, trots att de ansträngde sig till det yttersta, inte fick en sportslig chans att klara hindren. Många hästar gav helt enkelt upp.

Inte heller underlaget höll finalstatus, och det är än märkligare idag, när forskningen på tävlingsunderlag kommit så långt, och det är jämn hög standard på de flesta andra internationella inomhusarenorna.

Banbyggare Anthony d’Ambrosio, USA, lär förhoppningsvis inte få förtroende att bygga någon final igen. Kritiken mot honom var hård och det är lätt att förstå. Det sätt han byggde andra rundan i finalen på var inte bra. Särskilt inte att placera ett räcke på kortsidan som nästan gjorde anridningen till trekombinationen på långsidan med oxer-oxer-räcke omöjlig. ”Mördarkombination” döptes trippelserien snabbt till.

Mitt i detta inferno fanns unge Douglas Lindelöw från Fulltofta utanför Hörby. Nog visste vi att Douglas är en mästare på att fokusera och hålla sig inskall, men att han var s-å bra kunde vi inte ana. Han lät sig helt enkelt inte påverkas av något eller någon, han höll sin plan. Till och med när alla i finalens första runda före honom rivit, och rivit grovt. Douglas red helt enkelt in, hade sin Casello där han ville ha honom – och red felfritt. Den prestationen gav genklang, och den (och hela finalseriens genomförande) fixade alldeles säkert en EM-biljett åt honom.

Att det blir så gick att höra på förbundskapten Sylve Söderstrand som gav idel beröm. Sylve var på plats i Las Vegas och såg med egna ögon vad Douglas duger till och konstaterade alldeles säkert inom sig att här har han en säker EM-ryttare. Casello är dessutom ännu bättre utomhus…

Vårt skånska dressyrhopp Paulinda Friberg inledde bra med personbästa i Grand Prix. Men i finalen blev det inte riktigt lika bra. Paulinda var oroad sedan Di Lapponia till och från haft lättare feber, och när det nu gällde som mest, då hade inte det svarta stoet de krafter som behövdes. Men en stor erfarenhet rikare blev det, både Paulinda och Di Lapponia.

Medan man hoppade inomhus i hettan i Las Vegas inleddes utomhussäsongen här hemma i helgen. Det var fälttävlan i Flyinge och hoppning på grusbana i Eslöv. Nästa helg inleder Romeleåsens sin dubbelhelg, på gräsbana!

Med nya idéer för framtids segrar

I lördags var det fälttävlanspremiär på allvar. I absolut fantastiskt vårväder genomförde Tågarpsortens Ryttarförening såväl två- och enstjärniga som lättare klasser.

På plats fanns naturligtvis förbundskapten Staffan Lidbeck, som bland annat kunde konstatera att Viktoria Carlerbäck var så till den grad bra tillbaka från sin allvarliga hälseneskada att hon vann den tvåstjärniga klassen.

Den 15-17 maj blir det stora tävlingar hemma hos Staffan och hans Lisa vid deras gård i Löberöd. Då kommer Staffan att presentera en nyhet, en klass för fyra- till sexåriga hästar, i en helt ny form. De börjar med att hoppa cirka åtta banhoppningshinder, fortsätter direkt på tre terränghinder (som alltså står inne på hoppbanan), galopperar ut på en slinga där det bland annat finns vattenhinder, kommer tillbaka in på banan och hoppar tre-fyra terränghinder. Därefter går de ner i trav och ryttaren visar tempoväxlingar innan han/hon saktar av till skritt och skrittar ut på långa tyglar. Två stildomare dömer sedan hästens förmåga, lämplighet för fälttävlan, ridbarhet med mera.

– Jag tycker fälttävlans-Breeders inte utvecklats och detta är ett alternativ för unga hästar. Det är enkelt, menar Staffan.

Staffan har fått dispens för denna tävlingsform men han hoppas att fler kommer att ta till sig idén och arrangera den.

– Man kan ha den på olika höjder och den är lätt att arrangera. Jag skulle vilja ha sådana här klasser så att alla kan vara med. Det är ett väldigt bra sätt att introducera fälttävlan för många ryttare, menar han.

Varför inte, tävlingsformen kan bli ett sätt för många att ha kul med sin häst. Alla kommer inte upp i svår klass, varken i hoppning eller dressyr, så detta ser ut att vara ett vettigt tävlingsalternativ för väldigt många.

Två omgångar av Ridsportallsvenskans elit har ridits, den tredje och sista avgörs i helgen. Grundomgångarna har genomförts under nästan total tystnad och engagemanget rapporteras vara svagt i många klubbar, och bland ryttarna. Det är si och så med uttagningarna och sammanhållningen finns bara på pappret. Det är länge sedan busslaster med fans åkte till arenorna för att hålla på sitt klubblag.

Ridsportallsvenskan form och dess berättigande har diskuterats fram och tillbaka många år. I och med att man lade finalen i Falsterbo blev det en viss statushöjning men jag tror inte det räcker i en sport där man ansluter till en viss klubb antingen för att man blir värvad eller för att man helt enkelt måste ha en klubbtillhörighet för att få ha licens.

Kanske kan man titta på cykelsporten och omvandla Ridsportallsvenskan till en team-tävling. Låta ryttarna gå ihop i team (att jämföra med cykelns stall), själva skaffa sponsorer och skapa egenvald lagkänsla. Då skulle statushöjningen bli gigantiskt mycket högre och serien betyda något från början. Förslagsvis skulle man då även göra fler kvalomgångar och dessa kunde ridas på ”vanliga” tävlingsplatser. Dagens tre kvalomgångar innebär att misslyckas man redan i första, då är finalplatsen körd.

Självklart kan juniorer och ungdomar komma i kläm med det nya systemet, men det kan avhjälpas genom att man inrättar en ungdomsallsvenska, med ungdomar som tillhör seniorteamen och alltså kan dra nytta och lärdom av de äldre förebilderna? Ett teams sponsor kan bidra inte enbart med utrustning utan även med träningstillfällen för hela teamet.

Den här veckan håller vi tummarna för våra skånska deltagare i världscupfinalerna i Las Vegas, Paulinda Friberg och Di Lapponia i dressyren och Douglas Lindelöw och Casello i hoppningen.

Finbesök och dressyrkritik

Knappt har man hunnit svälja påskäggen förrän det är dags för nästa fest. Onsdagen den 8 mars kommer vår svenska världsstjärna Rolf-Göran Bengtsson till Laholm.

RGB ska besöka ortens ridhus för att visa upp ett tiotal holsteinerhingstar. RGB har ju sedan många år samarbete med det nordtyska avelsförbundet (som bland andra äger Casall Ask). Hur mycket han själv tänker rida vid uppvisningen är inte riktigt klart men han ska presentera hingstarna inför publiken och intresserade stoägare.

Påsken har för mig gått i gemenskapens tecken men på påskaftons eftermiddag ägnade jag mig åt mig själv och min elvaåriga häst. Vi åkte på dressyrtävling. Efter massor av träning under vintern var jag ganska nöjd med vår uppvisning (fast jag nog kunde ha plockat fram mer ur min häst). Däremot blev jag ledsen när jag läste kritiken. Trots hyfsade poäng (åtminstone på vissa moment) fanns inte ett enda positivt ord.

Jag har hört och läst reaktioner även från andra som gett sig in i dressyrvärlden, att det bara levereras negativ kritik. Många av oss som tävlar är amatörer och vi tävlar för vårt nöjes skull, för att testa det vi lärt oss och vår häst och för oss hade det räckt med bara någon enstaka positiv kommentar för att få den riktiga kicken att satsa vidare. Det är ju inte bara bland heltidsryttarna stjärnor föds, även från amatörleden kan det komma något stort. Och även dressyren är ju förtjänt av att ha breddsport. Om inte annat så gynnar det utbildningsviljan.

En klapp på axeln betyder så mycket.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×