Vett och etikett på ridbanan

En av de intressanta sakerna med hästar och ridsport är att det är så många som är engagerade, och som har åsikter. Alltid är det någon fråga som är aktuell.

Just nu diskuteras ridhusvett på många håll. Jag är uppfostrad i den vanliga skolan, att skritta gör man innanför spåret, trav och galopp rids på spåret, den som gör en volt rider innanför och det är högerregeln som gäller. Reglerna är väldigt viktiga, speciellt på tävling.

Det är frågan om var skritten ska ridas som är det stora samtalsämnet och det visar sig att Sverige är det enda land (eller åtminstone ett av få) där det skrittas innanför spåret. Nu är det många som vill ändra på det och jag håller med, det är mera logiskt att de som vill hålla lågt tempo håller sig vid sidan. Det skapar större utrymme för dem som jobbar sina hästar i snabbare gångarter.

En annan vett och etikett-fråga är framridningar (och då menar jag inom hoppningen). På flera platser får man endast rida i ett varv. Min första reaktion är att det är helt förkastligt, man vill ju ha en liksidig häst och få en chans att jobba med den ordentligt innan tävlingsstart. Men många av de mera etablerade ryttarna är av annan åsikt, de tycker det är bra att framhoppningen går i endast ett varv. ”Trimma hästen kan man göra på en annan bana” menar de. Det argumentet köper jag, på villkor att det finns en annan bra bana att rida på. Debatten lär fortsätta och viktigast är att de sportsliga och säkerhetsmässiga förhållandena blir så bra som möjligt.

Att äga och hålla djur kräver ansvar. Det är alltid djuren först i alla lägen. Har man kunnat köpa en häst, hund, katt eller annat djur, då måste man också kunna (och ha råd) att sköta och fodra det. Man måste också kunna ta beslut att avliva det när det är dags. Det är lätt att skriva, men särskilt det sista, att ta beslut att avliva djuret, är svårt. I höst har jag själv fått känna på det. Min egenuppfödda sexåring har varit halt på en bakkota länge. Han opererades för ett år sedan, men han blev inte bra, broskskadorna bland annat, var för stora.

Problemet har varit att hästen hade en uppsyn och ett utseende som fick ”alla” att hajja till när de såg honom. Nästan svart, med bläs och fyra vita strumpor, små pigga öron och ögon alltid fulla med bus fick vem som helst att smälta. Det var en häst som älskade att bli riden och att få hoppa. Han ville vara med, alltid, där det hände. Och under mellantiden hittade han, alltid, på något hyss.

Men det gick inte, bakbenet besvärade honom ständigt. Hur mycket jag än inte ville se att han var halt, så gick det inte att undvika. Nu har han fått sluta sina dagar och kan galoppera runt och busa uppe i himlen, utan att ha ont och utan att bli vettskrämd av sopbilen en gång i veckan.

Det gör ont i mitt hjärta, men det känns skönt i själen.

Till helgen kommer legendariske tränaren, amerikanen George Morris till Flyinge och håller clinic. Alltid intressant att lyssna, den mannen vet vad han talar om. Problemet är att hans ibland elaka sätt mot vissa elever runt om i världen har blivit följetonger i sociala medier, så det blir spännande att se vilket humör han är på när han nu gästar Sverige. Vi får hoppas han blir positiv när han ser vilka som blir hans adepter på Flyinge, för listan på ryttare innehåller VM-ryttare som Alexander Zetterman, och där finns Jörgen Larsson och Stephanie Holmén, bland andra.

Sekundkapning och Södertäljedominans

Douglas Lindelöw nådde inte riktigt ända fram till årets mål eftersom det inte blev något VM för honom. Det var självklart en stor besvikelse för honom eftersom det var mot Normandie han siktade.

Men nu har han skakat av sig förtreten och tagit nya tag. Det är världscupen i vinter som gäller. Och det kunde inte börjat bättre, Douglas och hans Casall-son Casello var sjua i världscuppremiären i Oslo.

Douglas var nöjd med sina två felfria rundor men måste också inse att det var ganska långt fram till segraren Jur Vrieling. Douglas har tagit för vana att vinna, eller plocka höga placeringar, i tidshoppningar, främst med Balahe, och han brukar också vara vindsnabb med Tamina. Men när det kommer till riktigt viktiga klasser, som på de stora hindren i världscupen, då är konkurrenterna ett strå vassare.

Douglas hoppas får rida många världscupdeltävlingar, men konkurrensen från kollegorna är hård eftersom Sverige bara får enstaka platser på de olika deltävlingarna och det är många som vill vara med. Men för varje WC-start får Douglas påspädning på erfarenhetskontot och möjlighet att komma de där sekunderna närmare täten, och det är ytterst värdefullt för en ryttare som anses vara framtiden.

Niklas Arvidsson sopade rent i Södertälje i helgen. Precis som i fjor vann han VW-Grand Prixdeltävlingen med Click and Cash och av bara farten tog han hem många av de andra stora klasserna med sina andra hästar också. Drygt 100 000 kronor blev det på kontot. Det kan man kalla lönsamt helgjobb.

Till kommande helg hoppar Niklas på hemmaplan i Helsingborg. Där gäller en deltävling i Swedish Riders Trophy (SRT) och deltagarantalet är gigantiskt, speciellt som man också lagt in ponnyversionen av SRT i programmet. 7,30 är starttid för tävlingarna på lördagen, på fredagen blir det sovmorgon för då startar man inte förrän klockan 8…

Här hemma har det varit lika jobbigt som på alla andra håll med de stora regnmängderna. Vi överraskades i söndags av hällregn, när vi var som längst hemifrån. Det såg fint ut när vi red ut, så jag tog inga regnplagg, men sedan öppnade sig himlen. Som tur var så var det inte så kallt, men jag tror det var nytt rekord för mig i blöta. Sadeln är fortfarande inte riktigt torr. Hästarna gillar förstås inte att bli så blöta men de finner sig oväntat bra  i situationen.

Undrar förresten hur hård vinter vi kommer att få. Ska man döma av hästarna blir det tufft, de har satt ovanligt mycket vinterpäls. Jag klippte tioåringen för tio dagar sedan men hon ser redan lurvig ut igen. Hoppas innerligt att det bara är falskt alarm.

Hopptävling för en spottstyver

I helgen som gick var det hopptävlingar på Lillhagens Ridklubb i Höllviken. Många av våra bättre ryttare sökte sig dit på lördagen när det var nationella klasser. Deras ambition var att förbereda sina hästar inför VW-Grand Prix i Södertälje kommande helg och Lillhagens Ridklubb var ett ypperligt tillfälle att tävla. Här finns bra underlag, bra framridning och i Jonas Holmberg en bra banbyggare.

Och bra blev det, sportsligt sett, men när ryttarna anmälde tänkte de nog inte så mycket på vilka prispengar som erbjöds. Väl där, och väl i prislistorna, blev de minst sagt förvånade. Det handlade om enbart småpengar. En tusenlapp till vinnaren av den 92 ekipage stora 1,30-klassen, 1500 till vinnaren i 1,40-hoppningen och från femte till sista placering fick ryttarna 220 kronor.

Lillhagen är inte värst, jag tog den tävlingen bara som ett i tiden närliggande exempel. Det finns en hel del arrangörer som snålar in på prispengar och det är ett ofog. Arrangerar man tävling med nationell status måste nivån även på prispengarna ligga rätt. Ryttare och hästägare lägger ner massor av pengar för att utbilda och ta fram hästar till den här klassen, hästarna utgör ett stort kapital i sig, liksom allt annat som krävs för att kunna tävla på nationell nivå.

Jag pratade med en del ryttare och de flesta skakade bara uppgivet på huvudet. Men några hade också förslag på att det från förbundshåll kanske är dags att skriva ut regler som bestämmer minimipriser, beroende på svårighetsgrad på tävlingen, och antalet starter. Det nya tävlingsreglementet har ju kommit i dagarna, så det är nog läge att lägga till några punkter.

Jag ska inte gå för djupt in i det nya reglementet men jag tycker det är bra att det till och med 1,15-höjd ska bli tillåtet med tre vägringar innan diskvalifikation (förut var det två) och att maxgräns för antal fel på hinder ändras från 20 till 16. I de allra flesta fall indikerar fyra rivningar (och/eller vägringar) att hästen alternativt ryttaren inte är färdig för den klass den ställt upp i.

Till helgen blir det stor hästfest i Södertälje, inför Sveriges mest entusiastiska publik. Helgen efter tar Helsingborg vid, med en delfinal i Swedish Riders Trophy. Alltid något att glädja sig åt när regnet öser ner och ens treåring inte vill ha en på ryggen.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×