Dags att slopa unghästarna

Det har gått en hel del år sedan man införde obligatoriska unghästavdelningar i hoppklasser upp till och med 1,30-hoppning. Syftet var gott, att unga hästar inte skulle tävla, det vill säga inte ridas mot klockan under sin utbildningstid, utan få lugna och trevliga upplevelser på hoppbanan, till och med sin sexårssäsong.

Våra unghästar har mått gott av detta system och det bör finnas kvar. Men det är ändå tid för en ändring: att helt skilja unghästar från de äldre hästarna på tävling. Ett av syftena med unghästavdelningarna är ju att ge de framtida tävlingshästarna bra erfarenhet. Det är inte alltid de får det. Unghästarna hoppar ju på samma bansträckning som de äldre och ibland är en sådan bansträckning direkt olämplig. Som vid en bedömning A:0 exempelvis, där svängar och linjer inte sällan blir alltför svåra för de unga djuren. En unghästbana ska innehålla många hinder, med tilltalande vägar och bra avstånd mellan hindren.

Jag tycker alltså att det är dags att ta bort unghästavdelningarna, åtminstone på regionala, nationella och elittävlingar. Det är mycket bättre att göra rena unghästmeetings,och sådana förekommer redan på många platser. Eller att lägga klasser enbart för unghästar första dagen på ett meeting. Det finns redan eftermiddags/kvällstävlingar mitt i veckan för unghästar och dessa kan utvecklas och utökas. För arrangören betyder det ingen ekonomisk förlust, anmälningsavgifterna blir desamma. Det är nästan tvärt om, kraven på arrangörerna blir i stället något mindre, även om det sportsligt givetvis ska hållas samma nivå som tidigare, med bibehållen standard på banbyggare och domare.

Om unghästarna slipper åka med sina äldre kollegor blir det en win-win-situation också på så sätt att hästarna inte behöver stå på transporterna lika länge. Idag har vi en lag som säger att djur inte får transporteras mer än åtta timmar, men räknas det om transporten står stilla också?

De ”vuxna” tävlingshästarna får en fördel av att tiden mellan klasserna kan kortas när det inte måste klämmas in unghästavdelningar hela tiden. För även om det var trevligt i Helsingborgs i helgen kan det knappast gynna någon att tävlingar pågår i tolv timmar, med huvudklasser som avgörs framåt åtta på kvällen. 117 unghästar startade i Helsingborg lördag-söndag. Räknar man snällt,  med en och en halv minut per ekipage, så blir det tre timmars extra tävling, plus tid för bangång. Och då är knappast Helsingborg det värsta exemplet.

Och apropå unghästar, i morgon onsdag drar Svenskt Avels- & Sportchampionat igång på Flyinge. Det handlar om både de bästa hopp- och dressyrhästarna. Redan har jag hört kritik från dressyrfolket som menar att championatets minskning med en dag kommer att innebära att det blir en hel del tävlande sent på kvällen. Fortsättning lär följa i diskussionen men redan så här tidigt verkar det som att jag får vatten på min åsiktskvarn. Jag anser att det är dags att ge hopphästarna och dressyrhästarna var sin championatshelg.

Mitt alldeles egna jubileum

Idag är det den 25 september.

För mig innebär detta datum ett stort jubileum – det är nämligen exakt 50 år sedan jag för första gången satt på en häst.

Liksom många andra småflickor fascinerades jag av hästar men på den tiden var det inte självklart att man fick börja rida. Men efter massor av tjat, och tack vare bekantas bekanta till min mamma, fick jag följa med till Malmö Ridklubb och ta en ridlektion.

Jag minns när vi gick in genom dörren till ridhusbyggnaden, genom den och in i stallet. Jag kan inte påminna mig att jag var nervös, bara förväntansfull. Ridlärare var styckjunkare Otto Nilsson, en hjulbent, bestämd karl av den gamla sorten. Inget duttande, jag skrevs in i nybörjargruppen och blev utan preludier uppslängd på Brunette.

Brunette var säker, men lite het. Hon placerades alltid bakom Ullvi och med inspänningstyglarna på höll hon sig där och kunde gå med vilken nybörjare som helst. Styckjunkaren sa åt mig att hålla i inspänningstygeln och försöka ”rida lätt”. Jag minns fortfarande den fantastiska känslan när jag hittade rytmen. Den känslan, när man kommer rätt med en häst, på vilken nivå det än vara må, har följt mig under alla de 50 åren.

Den där första lektionen blev början på ett liv där allting egentligen har sin grund i hästen. Familj, barn, jobb – allt har kommit genom hästarna.

Det är jag dem evigt tacksam för!

Zettermansk inspiration på högvarv

Alexander Zetterman hann precis avsluta sitt ärevarv på Flecu efter segern i Skyrups Grand Prix när regnet började ösa ner.

Men det gjorde inget att det blev lite blött, för det kändes soligt ändå där uppe på sluttningen mot Finjasjön. En del berodde det på den höga klassen på tävlingarna, både hinder- och underlagsmässigt, men även på den goda sporten. Och på bröderna Zetterman.

Alexander berättade hur inspirerad han blivit av sitt deltagande på VM, hur han sett och lärt och tagit till sig efter att ha fått ridit bland och tävlat mot världens bästa ryttare.

Och Daniel pratade om sin nya satsning, tillsammans med en legendar:

Jag tyckte nog att mannen med den oranga täckjackan som gick runt vid tävlingarna såg bekant ut men ändå, ansiktet hörde inte riktigt hemma i de här omgivningarna. Så småningom, med lite hjälp, kom jag på att visst, det här var ju Eddie Macken, den legendariske irländaren som på 70-talet dominerade stort med fantastiska hästen Boomerang. Men vad gjorde han i Skyrup, på en svensk tävling? Visserligen en tävling med elitstatus, men ändå.

Förklaringen kom snabbt, Daniel Zetterman, stödd av sin arbetsgivare Håkan Björklund, har engagerat Macken som tränare, och nu var Macken här för att studera Daniel och hans hästar under tävling. Macken bor numera i Vancouver i Kanada men tillbringar mesta delen av vintern på meetinget i Wellington i Florida och det är där, under vintermånaderna, som Daniel ska få den hjälp han behöver för att åter ta sig in i landslaget.

Jag pratade en stund med nu 64-årige Macken och han var precis lika trevlig och tillgänglig som han var förr. Det ska bli oerhört intressant att se vad han kan göra för Daniel.

På vägen hem från Skyrup passade jag på att hämta hem min treåriga häst från hennes sommarbete. Jag upphör aldrig att förvånas över dessa fenomenala djur vi kallar hästar. Här har treåringen i nästan fyra månader gått i en stor sommarhage med sina kompisar, ute i skogstrakterna, långt från allt vad bilar, stall och transporter heter. Ändå klev hon utan omsvep upp i transporten, stod blickstilla hela vägen hem, trampade lugnt ur transporten när vi var framme och fann sig genast väl till rätta i sin box i stallet. De är kloka djur, de där hästarna.

I solskenet med Eriksson

Det kändes som två olika världar. Men ändå så lika.

Så sent som i söndags, för bara fyra dagar sedan, alltså, satt jag och såg världens fyra bästa ryttare göra upp i en VM-final, inför 21 000 åskådare och tv-kamreror som skickade bilder över hela världen.

Den här soliga torsdagen var det tillbaka till vardagen, eller i alla fall nästa. Jag åkte till Skyrup och elittävlingarna i hoppning där. Banan var ungefär densamma, med bästa möjliga underlag och ryttarprestationerna motsvarade också svårighetsgraden, precis som i Normandie. Men ändå, det var mera vardag. Och faktiskt, trivsammare. Det var väldigt gott humör hos alla, och en umgängeston som värmde.

Dessutom fick Skyrupstävlingarna en lite VM-käönsla, för Alexander Zetterman var där och red ett knippe yngre hästar. Lite nygammal VM-känsla fick jag också när jag pratade med Peter Eriksson och han med finurlig min berättade att, jo, han kan tänka sig att göra återtåg på de stora arenorna. Hans Al Cendo utvecklas mer och mer och Peter känner att det finns något stort i den sjuårshingst som har Al  Cantino som pappa och Cardento som morfar, hingstar som Peter ju tävlat framgångsrikt själv. Speciellt Cardento…

Peter är sig lik. Han vann med futtiga sex hundradelars marginal till Olof Smith och hann, medan han red in för prisutdelning, beskriva exakt hur mycket det avståndet var i centimeter. Peter var sig lik också i ridningen, för trots att omhoppningen gick snabbt märkte blott sjuårige Al Cendo knappt att han gåt en runda på tid. ”Jag bara längde hans galoppsprång lite, och vände upp lite tidigare på några räcken”, förklarade Peter. Känns det igen?

Nu väntar unghäst-VM i Zangersheide. Det ska bli intressant att följa hur det går för Peter och hans häst där. Och alla andra svenska deltagare också, förresten.

Utan medaljer åker vi nu hem

Nu är det slut. Nu åker vi hem från ett VM som bjöd på många bra svenska prestationer, men som saknade det speciella: en medalj.

Vi hade så stora förhoppningar, hemma i Sverige bänkade sig alla ridsportentusiaster och sportälskare framför tv-apparaterna för att se Rolf-Göran Bengtsson, professorn kallad, ta VM-guld.

Det dallrade av spänning och förhoppningar runt arenan. Tills den där bommen föll för Casalls hovar. Redan där kändes det, att det här kommer inte att gå. Det är inte Rolf-Görans dag.

Vi ville inte ge upp helt, om, vi sade om, Beezie Madden får åtta fel i sin sista runda, då skulle det i alla fall bli ett svenskt brons. Det blev inga åtta fel, bara fyra.

Jag har känt RGB sedan slutet av 70-talet, men jag har aldrig sett honom så besviken, så nära till tårar, som efter finalen igår.  Det kändes förfärligt hårt och man hade så väl unnat honom den enda medalj han saknar i sitt prisskåp.

Men, som sagt, nu åker vi hem. Mediatältet håller redan på att tömmas, alla kablar rullas ihop, de sista bilderna och texterna skickas hem.

Det ska bli underbart att själv få sitta till häst igen,

I väntan på den stora finalen

Sista dagen på VM – och den mest spännande.

Idag ska Rolf-Göran Bengtsson skriva svensk hopphistoria, och ta den första individuella hoppmedaljen i modern tid.

Hela Caen kokar i väntan på den stora, spektakulära VM-finalen, uppgörelsen mellan de fyra bästa hoppryttarna i världen och deras hästar. Jag har gått och lyssnat runt lite nu på förmiddagen och känt på stämningen. Det är många som pratar om RGB och det går nästan inte att komma ifrån, han är favorit till guldet hos många.

IMG_1793 Här är de fyra som gör upp idag,  fr v fransmannen Patrice Delaveau, amerikanskan Beezie Madden, svenske RGB och holländaren Jeroen Dubbeldam.

Också hemmasonen Patrice Delaveau är ett kärt samtalsämne. Han kommer från Le Pins, bara fyra mil från Caen, där VM:ets fälttävlan gick. Hans häst Orient Express (som vi för övrigt sett i Falsterbo några gånger) är född här. Patrice har haft press på sig hela året och ju närmre VM kommit desto större har trycket på honom varit. Han berättar att tv-teamen, radioreportrarna och tidningsjournalisterna har stått i kö de senaste månaderna. Så att han igår var lättad över att ha klarat största uppgiften, att gå till final, var inte så konstigt.

Som jag berättat tidigare släpps publiken inte in på arenan förrän kort före första start. Nu hörde jag att man öppnat grindarna lite tidigare. Men redan fyra timmar innan finalen i eftermiddag stod folk och köade framför Stade Michel d’Ornano.

Fyrpannstävlingens precisionskörning pågår och den ska vara klar innan det är hoppfinal. Men hur duktiga dessa hästkarlar än är har de den här gången hamnat helt i skuggan av hoppningen. Det får man skylla arrangörerna, hela körtävlingen kunde lagts onsdag till lördag i stället för att ha börjat på torsdagen. Vid tidigare VM har tävlingsgrenar inte krockat så fatalt som de gjort denna gång.

Det kan inte bli större, RGB!

Ett tag trodde jag att det var kört. Igen.

Casall gjorde något konstigt framför det fjärde hindret, en gigantisk oxer, och nästan ramlade igenom den.

Också Rolf-Göran Bengtsson höll på att tappa fattningen. Men eftersom han är just Rolf-Göran Bengtsson, så tog det bara bråkdelar aven sekund, så hade han ordning på både sig själv och hästen igen. Resten av framfarten över de enorma hindren gick utan minsta problem. Inklusive det allra sista, det som så många andra haft problem med.

Drömmen var uppfylld, det som RGB i minst 30 år gått och längtat efter, var verklighet: han är i VM-final, en av fyra ryttare som ska göra upp om en titel som i ryttarkretsar nästan är större än OS.

Att vara en av final-four, större kan det inte bli.

För mig som följt RGB sedan 70-talet känns det också stort, det är ju något som även jag, som reporter längtat efter att få skriva hem om.

Förmodligen var det också i grevens tid, för det är inte säkert att RGB:s sargade och slitna kropp orkar i fyra år till. Han rider redan med hårt tejpad ljumske och han klarar sig knappt utan sjukgymnast Per Rehn. Så skulle det ske, så skulle det ske nu. Och det gjorde det.

Så klart vill alla att det ska bli medalj i morgon, helst guld. Men, liksom Rolf-Göran själv sa, nu kan man slappna av, ett stort mål är nått. Nu blir det tid att njuta av en final som säkert kommer att bli väldigt spännande, men som man också kan betrakta något mera lugn sinne.

Galen kväll och svettigt danskt

Det var helt galet där, i Zénith arena i Caen.

Det var lagfinal för voltigen, med det kunde lika gärna varit cirkusföreställning eller rockgala. Ljudnivån, de två uppskruvade speakerna (enbart på franska), ljusspelet, publiken– det var trångt, det var varmt, det var så långt som det kan vara från det som vi är vana vid i ridsporten.

IMG_1787 Spektakulärt och underhållande, voltigen gav en skön andhämntningspaus i VM-hetsen.

Och vi bjöds på fantastisk akrobatik med team i balans på sina hästar, uppklädda i de mest fantastiska kreationer för att matcha sina teman. Fransmännen, men fyra killar i laget som bollade runt med sin ”flyer” högt, högt uppe i luften och utstrålade en attityd ingen kunde smita ifrån.

IMG_1786 Duktiga skånska tjejer på väg att slå rekord i voltige.

Mitt i allt detta det skånska laget, Team Svea. I svalt ljusblått, med norrskenet som tema. Här var inga vågligt överspekulativa moment, snarare noggrannhet och precision – och så blev det också succé. Tjejerna överträffade sig själva, fick hela 8,211 poäng och så vitt jag förstått så är det nytt svenskt rekord på internationellt mästerskap. Glädjen var så klart enorm efteråt i kaoset bakom scenen och inte blev det bättre när linförare Ronja Persson och hennes tjejer först inte fick besked vilken placering de fått. Först utropades de som fyra, sedan att de var femma, och sedan var det lite fram och tillbaka och kontrollräkning av resultaten, och till slut visade det sig att det blev en femteplats.

Men fyra eller femma, det spelade egentligen ingen roll. Svea Voltige visade att de håller världsklass, även om det fortfarande är en bit upp till topp tre, särskilt Tyskland, som fick fantastiska 9,058 poäng.

Voltigeunderhållningen denna fredagskväll bjöd på en skön paus i hetsen i detta något otrivsamma VM. Lite glitter och flärd och spontanunderhållning. Det var skönt att ha på näthinnan när jag sent om sidor kom tillbaka till hotellet. Ingen mat någonstans, ingenting att köpa – och sedan NCIS på tv, dubbat på franska.

Lördagen började med veterinärbesiktning av de hästar som ska hoppa semifinal i eftermiddag. de svenska hästarna Casall Ask och Cafino dansade lätt och spänstigt inför veterinärernas ögon, men för danske Sören Pedersen (tre totalt) blev det hela en pärs. Hans Esperanza de Rebel blev inte godkänd. Först efter en andra inspektion släppte veterinärerna och FEI-stewardarna, efter en del funderande, igenom hästen.

Alexander Zetterman kom, som ni vet vid det här laget, till semifinal till slut. Det gjorde han tack vare återbud. Ludger Beerbaum och Christian Ahlmann, Tyskland, har tackat nej, liksom Kent Farrington, USA, och kanadensarna Eric Lamaze och Yann Candele.

Just nu är fyrspannskuskarna ute och kör sin maraton på prärien, det vill säga området kring travbanan mitt i Caen. Underlaget är mestadels grus och mera lerbefriat lättravat än vad dessa hästar är vana vid. Ändå ser jag på tv-bilderna att många kuskar har problem i hindren, kanske kör de helt enkelt för fort. Vi får väl se och höra vad kuskarna tyckt, när det hela sammanfattas senare idag.

Självklart hade jag gärna varit på plats vid maratonkörningen, men eftersom fransmännen har haft den mindre goda smaken att lägga tidsprogrammet så att grenarna krockar, så får det bli som det blir.

Idag kom också en kommuniké om tillståndet för de två ryttare som skadat sig i VM. Claudia Romea Cachon från Costa Rica som red rakt in i ett träd i distansritten. Hon opererades direkt för benbrott och inre blödningar men är nu så återställd att hon fått lämna sjukhuset. Detsamma gäller chilenske hoppryttaren Tomas Couve Correa vars häst råkade trampa och sparka sin ryttare vid ett fall. Correa tillbringade en natt på sjukhus och skrevs sedan ut.

Semifinal på hästen ingen ville ha

När Alexander Zetterman inledde sin vistelse i Wellington i Florida i vintras lät han omgivningen förstå att Cafino var till salu.

Hästen ingick i det paket och affärsidé Alex haft med sitt Floridatävlande, att finansiera resan och vistelsen där genom att sälja en del av hästarna.

Men ingen var intresserad av den brune valacken, trots att priset, enligt Alex, var mycket måttfullt.

Idag är Alex självklart glad för att ingen var intresserad. Samtidigt som många andra ångrar sig att de inte lyssnade. Ännu fler har visat sitt intresse nu, men Alex är inte intresserad, trots att det handlar om summor på två till tre miljoner. Euro!

Som Alex situation är just nu behöver han inga miljoner på banken. Med Göteborgsföretagaren  Lennart Packendorf i ryggen klarar han att dra runt sin verksamhet ändå. I det här skedet i hans karriär är det ytterst värdefullt att ha tillgång till en bra häst. Som Alex själv sa, han är idrottsman i första hand, inte affärsman. Med en sådan häst som Cafino kan han utvecklas och han kan vara med i de stora mästerskapen. Nästa år är det EM, om två år OS, till dess har Alex och Cafino skaffat sig massor av rutin och kan börja ta över den huvudroll som Rolf-Göran Bengtsson så småningom, med ålderns rätt, måste lämna från sig.

I morgon rider Alex VM-semifinal med sin Cafino. Det är stort, på många sätt. Dels att finnas med bland världens 30 bästa ryttare. Dels att hindren blir just, stora. Det finns ingen chans till medalj, eller ens finalplats, men för både Alex och hans häst kommer det att ge massor av nyttig erfarenhet för framtiden.

Och apropå framtiden, eftersom Sverige fick klart med en OS-plats här i VM, får ny förbundskapten Söderstrand alla möjligheter att matcha framtidsnamnen i nästa års EM: Douglas Lindelöw med Casello, Alex med Cafino, Malin Baryard-Johnsson med Baltimore och Peder Fredricson med Sibon.

 

Trist med fusk, kul med körning

Inte en enda häst dopad i senaste VM för fyra år sedan eller i OS i London. Men i pågående VM i Caen har två hästars dopningstest visats positiva.

Det är den sydafrikanska distanshästen Tra Flama, riden av Giliese de Villiers, som hade spår av butazolidin i blodet, och franska fälttävlanshästen Qalao des Mers, riden av Maxime Livio, som hade lugnande medel i systemet. Qalao des Mers var femma i den individuella tävlingen och fyra med det franska laget. Nu ska b-proven undersökas och visar även dessa på spår av de otillåtna medlen diskas ekipagen.

Ridsporten har kommit långt i jakten på fuskare. Det visar de två senaste rena mästerskapen. Men uppenbarligen har sorgligt nog inte alla de som försöker ta genvägar gett upp. Det är inte ens ursäktligt om de otillåtna medlen ”råkar” ha tillförts hästen. Men kampen fortsätter, minst 20 procent av alla VM-hästarna testas, och förhoppningsvis är det inte fler som svärtar ner sporten, i alla fall inte i det här mästerskapet.

Fredagseftermiddagen tillbringade jag på Caens travbana. Den var ju skådeplats för paradressyren förra veckan och nu är det de breda grabbarna som dragit in med sina fyrspann. Omgivningarna är fantastiska, helt annorlunda än inne vid huvudarenan Stade Michel d’Ornano. Mera familjärt, tillgängligt och gemytligt.

IMG_1777 Axel Olin kör ett familjespann från Bollerup.

Jag pratade med Axel Olin, 28-åringen från Bollerup som ju kör ett spann helt producerat på just Bollerup. Han var ganska nöjd med sitt, men såg fram emot precisionskörningen, hans bästa gren. Tre av Axels hästar tillhör samma familj: mamman Demi, sonen Revolt, barnbarnet Franzesca och mamman Demis mamma är dessutom helsyster till mästerskapsdressyrhästen Amiral.

IMG_1773 Snyggt och disciplinerat, men inte lika bra som Tomas Eriksson hoppats på i VM.

Tomas Eriksson gjorde vad han kunde när han nu inte kunde använda halta dressyrspecialisten Don Pronto i sitt spann. Men 20-årige ”Rolle” skötte sig ovanligt bra. Tomas sa på förhand att utan Don Pronto skulle han nog tappa tio poäng och det var nog ungefär så det blev, han fick 55,75 och ligger på  20:e plats inför lördagens maraton. Fredrik Persson från Flyinge är bäst i det helskånska laget, med 51,54 straff på en tolfteplats.

I kväll är det stor finalföreställning i Zenith, voltigens lagfinal ska avgöras där. Det blir spektakulärt, och otroligt spännande med de skånska tjejerna, som ju inför avgörandet ligger på en femteplats.

 

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×