Välgörande svensk fälttävlanskritik

33:a och 34:a, Dag Albert med Tubber Rebel och Malin Petersen med Sofarsogood kunde knappast skryta med några medaljer efter VM-tävlingarna i fälttävlan.

Det kunde ha varit bättre, om ”om” inte funnits. Dags skimmelvalack har inte dressyr som sitt främsta ämne och när straffpoängen var för höga, samtidigt som Anna Hilton med sitt fall med Matrix spräckte laget, då hade han ingen anledning att pressa sin häst på det tunga underlaget i terrängen. Och om inte Malins häst fått en utbrytning på det där sista vattenhindret, då hade hon med sin fina tid varit med, åtminstone på topp-tio-listan.

Så medan tyskar, britter och holländare gladdes åt medaljer inför de 21 000 åskådarna på ett fullsatt stadion i Caen (särskilt holländarna som aldrig tidigare tagit lagmedalj i VM), då stod vi i media med den lilla svenska landslagstruppen utanför arenan och diskuterade allt möjligt kring fälttävlanssporten.

Det lät på Staffan Lidbeck som att han har lust att förlänga sitt kontrakt när det går ut vid årsskiftet. Nästa år hägrar EM-medaljer och många av de nu skadade hästarna är på väg tillbaka.

Han svarade också på en del frågor kring uttagningen av Anna Hilton och Matrix. Fuxvalacken gjorde i VM sin första fyrstjärniga tävling och det har undrats en del kring detta. Staffan förklarade att, till skillnad från många andra debutanter, hade Matrix gått en handfull långa trestjärniga tävlingar tidigare och dessa utgör bästa möjliga förberedelser inför en fyrstjärnestart. Dessutom påpekade han, att mästerskap är bra debutantplatser eftersom det ofta byggs många alternativvägar på de svåraste hindren då. För att mindre rutinerade lagryttare ska kunna komma igenom banan.

Staffan var inte nöjd med det svenska resultatet i VM. Bara två ryttare genomförde, och detta i en gren som i fjor tog EM-silver i lag och som i början av året hade stora medaljförväntningar. Men som allteftersom månaderna gick urholkades, nästan förintades, av skador och annat.

Att han dessutom uttalade kritik mot svenskarnas dressyrinsatser kändes rättfram och ärligt. Han pratade om att smärtgränsen på 50 straffpoäng måste klaras, minst. Annars är ryttarna chanslösa att komma med i konkurrensen om medaljerna.

Staffan kritiserade även trögheten hos FEI och motståndet mot att införa obligatoriska säkerhetshållare på vissa former av terränghinder. Mest oxrar och rättuppstående med stockar. Det är på dessa hinder risken för förödande rotationsfall finns.  ”Kom ut ur bubblan och betrakta sporten utifrån}, var hans budskap, både till FEI och svenska förbundet.

Nu kan vi lägga dressyr, fälttävlan, distansritt, paradressyr och reining åt sidan. Dessa grenar har haft sin VM-vecka. Nu har hopphästarna rullat in, liksom voltigefolket. Kuskarna är på gång med sina hästar och vagnar. Så nu tar vi nya tag.

Armbrott och genombrott

Som vanligt var vi i media de sista som lämnade tävlingarna. Så när vi traskade upp för backen hade alla 35 000 åskådare lämnat Haras du Pins leriga omgivningar. Vi kunde summera en VM-terrängdag med gott humör bland de många åskådarna men med sportsligt mycket tveksamma omständigheter. Underlaget var under alla kritik, och det var som många ryttare sa, att hade det varit så här hemma så skulle de aldrig ens fundera att galoppera på det. Eller om det varit en vanlig tävling, så hade de inte ställt upp.

En häst skadades i en bakkota, en annan häst dog. Den brittiska häst som kollapsade efter målgång ska obduceras men varken ryttaren Harry Meade eller hans landslagsteam ville skylla på den tunga banan. Kanske rätt, det händer att hästar bara faller ihop och dör, ibland hemma på stallgången, det har jag erfarit vid flera tillfällen. men det går inte att  bortse från att maximalansträngningen över nästan 7000 meters tung gräsbana och hopp över drygt 30 hinder spelade roll. Vi får svaret efter obduktionen.

På vägen hem från Haras du Pin var vi rätt möra, och precis när vi började slappna av nåddes vi av nyheten att Anna Hilton brutit armen. Ännu en allvarlig skada orsakad av den eländiga terrängen, alltså. Vi pratade med Anna direkt efter att hon gått omkull med Matrix X, men då påstod hon att hon bara var lite öm i ryggen och var okej i övrigt. Men det är så typiskt hästfolk, att inte känna efter ordentligt på sig själva. Så småningom märkte hon dock att armen gjorde ont och sedan tävlingsläkaren undersökt henne skickades hon till sjukhus där röntgen visade på underarmsbrott. Idag opereras hon.

Två svenskar kvar till eftermiddagens avslutande banhoppning, inne på arenan i Caen. Jag stod och pratade med hoppryttaren Peder Fredricson nu på morgonen när Dag Albert dök upp. Peder och han hälsade väldigt glatt på varandra.

– Vi red ju i samma lag, då på den tiden Peder höll på med ”riktig” ridsport, skojade Dag.

IMG_1652 Kärt återseende, forna lagkompisarna Dag Albert, fälttävlan, och Peder Fredricson, numera hoppryttare.

Det svenska hopplandslaget har anlänt till Caen. Humöret var på topp, även om reserven Malin Baryard-Johnsson berättade om en typisk upplevelse här i Frankrike. Hon blev, liksom alla ryttare, lovad skjuts från flygplatsen i Paris. Efter en timmes väntan kom bilen. Sedan väntade den på ytterligare passagerare en timme, innan den äntligen lämnade Paris. Men på vägen blev det massor av omvägar för att lämna/hämta andra. Så en färd som normalt tar två och en halv timme tog sex timmar.

 

IMG_1647 Boypower – den här gången består den svenska hopptruppen i VM av enbart killar, fr v Rolf-Göran Bengtsson, Alexander Zetterman, Peder Fredricson, Henrik von Eckermann.

Men annars är det, som sagt bra. Just Malin kunde berätta om den unika svenska lagandan. Hon har blivit lite ”mamma” för nykomlingen Alexander Zetterman. Och Alex vittnade gärna om den trygghet han känner i laget och att han gärna vänder sig till Malin om det är något han undrar över.

Rolf-Göran Bengtsson tilldrog sig som vanligt mycket uppmärksamhet. Han var idel solsken, nybliven pappa som han är. Det är han som har störst förväntningar på sig, särskilt i den individuella tävlingen, men han verkade inte ett dugg bekymrad över detta faktum.

IMG_1628 Peder visar Sibon vid veterinärbesiktningen.

 

Peder Fredricson var i sedvanlig stil avslappnad och berättade att hans fru Lisen kommer ner till Frankrike i dagarna, med nyfödde sonen Bill Ingvar. Peders häst Sibon gör mästerskapsdebut men får i första klassen sitt favoritämne: att hoppa snabbt.

Och det ska ni veta: alla svenskarna kommer att ge järnet i VM:s första klass,tidshoppningen.

– Alla ska satsa. Vi vill vara ned från början, sa Peder.

VM-terrängen fick trist efterspel

Vi trodde att vi kunde lämna 2014 års terrängprov i  VM bakom oss med gott mod. Tung och krävande bana, javisst, men inga svåra olyckor.

Och så nås vi, någon timme efter tävlingens avslutning, av beskedet att den brittiska hästen Wild Lone kollapsade efter målgång och dog. För ryttaren Harry Meade och ägaren Charlotte Opperman var det självklart oerhört tragiskt, och det var det även för hela tävlingen. Terrängritten fick en besk eftersmak, något man fått en antydan av redan när man såg trötta hästar kämpa mot leran.

Men det höll inte ryttaren Harry Meade med om.

– Jag vill inte skylla på banan eller underlaget. Min häst kändes fantastiskt bra, så bra att jag vid målgången nästan ångrade att jag inte ridit fortare, sa han på presskonferensen efteråt.

– Wild Lone var en fantastisk häst. Jag har haft honom sedan han var fyra år och redan tidigt insåg jag att han skulle bli en mästerskapshäst. Det här känns fruktansvärt tungt.

Nu ska hästen obduceras och först efter full undersökning kommer dödsorsaken att kunna konstateras.

Ytterligare en häst for illa efter terrängprovet. Det var Lully des Aulnes, riden av belgaren Joris van Springel som föll på hinder nummer 30. Man befarade att hästen brutit ett ben, men röntgenundersökning visade att så illa var det inte. Däremot hade hästen skadat en bakkota och fick omedelbar behandling på en närliggande veterinärklinik.

Fullträff för seg lerbrottning

En lång och tuff terrängdag är till ända.

För arrangörerna här i Frankrike måtte det ha varit en fullträff. Man pratade först om en publiksiffra på 50 000 men officiellt sa man senare 35 000. Det är tillräckligt mycket, markerna kring vackra statsstuteriet Haras du Pins var täckta med folk. Och bilar. 10 000 bilar och 44 bussar forslade ut folk till evenemanget.

Jag gick några rundor och upplevde hela tiden bra stämning, gott humör och engagemang, självklart mest när de franska ryttarna red. Folk tycktes trivas, särskilt som det för en gångs skull inte kom något regn.

Då hade hästar och ryttare det värre. Jag vet inte vad det är med leran i Haras du Pin, men den är segare än jag någonsin upplevt.  Jag märkte det när jag skulle tvätta fötterna efter närkontakt med den häromkvällen. Det gällde att jobba hårt för att gnugga av den. För hästarna blev den en mardröm under terrängen. Både Anna Hilton och Dag Albert vittnade om att de aldrig upplevt något sådant, och då är båda vana vid regnvåta banor eftersom de bor i England sedan många år.

När vi summerade terrängritten upptäckte vi att inte ett enda ekipage klarat optimaltiden. Med facit i hand är det väldigt tur att arrangörerna beslöt att ta bort två hinder och korta banan med en minuts ridtid. Annars hade det skett betydligt fler olyckor. Det var ju inte enbart konstruktionen av sista vattenhindret som var svår, det faktum att hästarna var möra när de kom dit spelade också stor roll. 27 ekipage av de 90 startande tvingades bryta, det vill säga nästa en tredjedel.

Återstår att se hur många av hästarna som finns med på den konvoj som ska frakta in dem till det avslutande banhoppningsprovet inne på huvudarenan i Caen i morgon. Det är veterinärbesiktningen i morgon bitti och stallpersonalen lär få mycket att göra med sina hästar under kvällen och natten.

Så nära en fullträff för Malin

DSCN0237 Full fart i VM-terrängen, här en spansk ryttare.

DSCN0245 Fransk supporter. Fransmännen hejade vilt fram sina ekipage i terrängen.

DSCN0242 Det var trångt, lerig men trevligt när 50 000 människor trängdes i Haras du Pin.

Första svenska ryttaren är i mål. Malin Petersen och Sofarsogood klarade sig igenom alla svårigheter i på den tuffa och utslagsgivande VM-terrängen.

Nästan perfekt.

Det såg så fantastiskt ut, Sofie galopperade lätt genom lera och över alla hinder. Till sista, svåra, vattenkombinationen. Utan förvarning till Malin sprang Sofie till höger efter upphoppet ur vattnet, där det stod en häck.

Malin svor och svor.

– Dj-a skit. Allt kändes så rätt, Sofie gjorde inte ett enda misstag på hela vägen. Men hon överraskade mig, suckade Malin.

– Jag tittade på klockan under den långa galoppsträckan till vattnet. Hade jag inte fått den där utbrytningen och sedan tvingats rida långa vägen hade jag nog haft bästa tiden.

En tröst var i alla fall att hon gick i mål. Flera lag har redan splittrats, inte minst det amerikanska, och för Sverige, som ju bara har tre ryttare, är det viktigt att alla genomför denna ytterst svåra och händelserika terrängritt. Det är så tufft, så när ryttarna kommer fram till sista vattenhindret, så har de väldigt trötta hästar. Det fick förbundskapten Staffan Lidbeck att fundera på att råda de två kvarvarande svenskarna Anna Hilton och Dag Albert, att ta långa vägen där, från början.

Vi får väl se. Om några timmar vet vi hur det gick.

Trolsk morgon i tidig terräng

DSCN0230 Anna Hilton galoppjoggar Matrix W i morgondimman.

DSCN0234 Folk strömmade genom grindarna redan vid sjutiden på morgonen. 50 000 åskådare väntas till VM:äts fälttävlan.

DSCN0235 En liten del av terrängområdet. Här är både start och mål, övervakat av slottet i Haras du Pin.

Klockan var bara strax efter sju på morgonen när jag anlände till Haras du Pin. Tre timmar till första start för terrängtävlingen i VM:äts fälttävlan. Men jag och kollegorna var knappast först på plats, redan strömmade folk genom grindarna, bussar landade sina många passagerare, det var folkvandring från alla parkeringar.

50 000 biljetter är sålda till VM:s största publika evenemang.

När datorn var på plats, inkopplad, uppkopplad (efter en del vanligt strul) och klar och jag hittat en kopp kaffe, tog jag en promenad i området, bara för att insupa atmosfären. Med mediabricka på magen kan man röra sig bakom publikvägarna och just som jag strosade för mig själv i relativ tystnad hörde jag en häst som frustade. Där, bakom en häck, på en stor äng i morgondimman, satt Anna Hilton och galoppjoggade sin Matrix. Synen var slående vacker, titta själv på den översta bilden.

Det ligger en sorlande förväntan över hela terrängområdet. Folk från hela världen, alla iförda gummistövlar och regntåliga jackor, med flaggor, ansiktsmålningar och glatt humör, strosar över hela området, längs alla de 5 892 meterna terrängbana. Folk är här för att umgås, för att uppleva och för att se bra sport. Låt oss hålla alla tummar för att det inte blir några olyckor. 91 ekipage till start, risken är stor att många inte kommer i mål.

 

Raka rör från kaptenen

Dressyrens förbundskapten Bo Jenå har fattat galoppen. Han har insett att man måste vara bra från början och det tyckte han inte att hans svenska ryttare vid VM varit.

Det sa han rakt ut när han skulle summera den svenska VM-insatsen, och det rönte han stor beundran för. Både han och hoppningens Sylve Söderstrand gör numera som kaptener i de flesta andra sporter; de säger som det är, och har det inte varit bra, då hymlas det inte om det. Det är respekt.

När nu Tinne Vilhelmson-Silfvén inte lyckades blanda sig i medaljstriden i den avslutande küren så kunde vi ta oss tid att njuta av brittiskan Charlotte Dujardin med Valegro. Tittar man på henne ser det så enkelt ut, Valegro bara dansar och lyder och älskar att visa upp sig. Det är mjukhet, schvung och en fullständigt unik bakbensaktivitet. Jag tror att till och med den fantastiske Totilas hade haft svårt att hävda sig på Stad d’Ornolo, inför 21 000 entusiastiska åskådare, idag.

I morgon lördag blir det terrängritt ute i Haras du Pin för hela slanten. Idag på eftermiddagen beslöt sig arrangörerna för att ta bort två hinder och korta banan med en minut. Det kommer självklart att minska olycksrisken eftersom hästarna blir mindre trötta. Men svenske förbundskaptenen Staffan Lidbeck var inte nöjd, den långa, krävande ursprungliga bansträckningen ansåg han skulle gynna de svenska hästarna. dessa är ju bättre i terräng än på dressyrbanan. För tävlingen som helhet kan jag ändå tycka att man gjort rätt, för olyckor är det sista fälttävlanssporten behöver. Det räcker med att en häst redan dött under detta VM, i distansritten i går.

Ett glatt gäng i alla lägen

DSCN0220 Hela fälttävlansgänget, med Ludwig Svennerstål och förbundskapten Staffan Lidbeck i spetsen, efter Anna Hiltons dressyrprov. 

Hela gänget hänger med, hela tiden.

Fälttävlansfolket har många gånger påpekat att de gör allt tillsammans. De stöttar varandra igenom allt. Och det är sannerligen inte bara ord. Alla, verkligen alla, är med de här inledande dagarna när någon ur gänget ska in på dressyrbanan. Ludwig Svennerstål, vars häst Alexander inte klarade veterinärbesiktningen, är otroligt engagerad, alla hjälper varandra i förberedelser och sedan i stöttning.

När Anna Hilton kom ut efter dressyren med Matrix var hon jättebesviken. Men snabbt var förbundskapten Staffan Lidbeck där och pratade om personligt procentrekord för henne och Matrix. att det sedan handlade om debut för hästen i fyrstjärnigt var en annan sak, men Staffans påstående lättade upp stämningen på ett härligt sätt.

Idag var det inte lika mycket lera i Haras du Pin och håller vi tummarna riktigt hårt, så kanske det hinner torka uppe del till i morgon. Bra skor är i alla fall inköpta, för säkerhets skull.

Nu bär det iväg tillbaka till Caen, för dressyr på högre nivå: Grand Prix kür, med Tinne Vilhelmson Silfvén.

Kampen mot milen och leran

Det var inte ”bara” så att hästen Dorado fick sätta livet till i distanstävlingen vid ryttar-VM i Normandie. Hans ryttare Claudia Romero Chacon, 37, från Costa Rica, ganska ny i dessa sammanhang, skadades också allvarligt. Hon bröt lårbenet och fick inre blödningar. Hon opererades under dagen och tillståndet bedömdes som allvarligt men stabilt.

Ytterligare två ryttare skadades, och hur hästarna mår efter att ha sprungit 16 mil kan man bara ana. Visserligen såg Yamaha rätt fräsch ut när han med kronprinsen från Dubai galopperade i mål, men andra har nog inte den statusen.

Jag var som sagt inte vid distansritten utan kämpade i stället mot leran i Haras du Pin vid fälttävlansdressyren. Med lerkokor på fötter och ben tog jag mig senare till paradressyren, såg Anita Johnsson bemästra en orolig Nefertiti inne på banan och hörde sedan hur landslagsledare Agneta Aronsson försökte summera svenskarnas VM och prata om svensk paradressyrs tillstånd.

Med VM var hon ganska nöjd, Sverige hamnade inte sist i lagtävlingen och alla hade gjort sitt bästa. Problemet finns hemma, med alltför få aktiva, alltför få tävlingar och ständig brist på pengar. Men Agneta är alltid positiv, ser möjligheter och inte svårigheter. Och nu väntar nya uppgifter, SM i Örebro i oktober.

Torsdagen vid paradressyrarenan, det som till vardags är Caens kapplöpningsbana, avslutades med prisutdelning i de individuella klasserna.  I ett rejält åskregn.

Elva i grade 1a, för dem med svårast handikapp, var norskan Birgitte Reitan. Hon rider hästen Sno, som är en norsk fjordhäst. Sno uppför sig perfekt och han och Birgitte är väldigt charmiga ihop. Det roliga i det hela är att i startlistan betecknas Sno med siffrorna NWB: norskt varmblod.

Förbannelsen kan vara bruten

IMG_1618 Med blågula naglar och vägran att se svårigheter bröt Malin Petersen den svenska fälttävlansförbannelsen. Förhoppningsvis.

Det var nervöst att se Malin Petersen rida fälttävlans dressyrprov. Och inte blev det bättre när hon kom inridande på arenan på en häst som var vitlöddrig av svett.

Men Malin är proffs ut i fingerspetsarna, en riktig idrottsman. Hon såg inte svårigheterna, bara möjligheterna, struntade i att hennes Sofarsogood, Sofie, just flippat ut totalt när publiken applåderade åt en fransman som precis ridit.

Nej, Malin mindes de instruktioner hon fått av besvärliga-hästar-experten Tristan Tucker och gjorde precis som hon blivit tillrådd. Det fungerade, Sofie klarade första halten inne på banan, hon klarade ryggningen och allt annat svårt. Visserligen med nerver och muskler på helspänn, men hon klarade det.

Kanske bröt Malins och Sofies prestation den förbannelse som uppenbarligen legat över det svenska fälttävlanslandslaget. Ingen mer otur med oförutsedda hällor och olyckor och annat, i stället prestationer som överraskar och stärker. I morgon rider Dag Albert och Anna Hilton sina dressyrprov, och i alla fall från Anna, kan vi vänta något jättebra.

Från distansritten kommer en del bulletiner under dagen. Svenskan Maria Hagman Eriksson är inte längre kvar i tävlingen eftersom hennes häst Bwuagadugo var halt vid den tredje vetchecken.

Besked om den costa ricanska hästen Doledo som förolyckades har också kommit. Hästen sprang rakt in i ett träd, skadades i huvudet och dog omedelbart, medan ryttaren Claudia Romero Cauchon fördes till sjukhus. I täten efter halva distansen är inte oväntat shejken från Dubai.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×