Hästen, ett välmående sportredskap

Såg en insändare i Sydsvenskan idag, undertecknat representanter för Djurens Rätt. De menade att hästar inte bör användas som sportredskap, att de inte ska tvingas hoppa, gå dressyr eller springa fort.

Jag blir beklämd över den okunskap som ligger bakom de åsikterna. För det första: Antalet hästar hade varit minimalt idag om inte hästen använts i sporten. Vilken funktion skulle den haft idag, om den inte används i sportsammanhang? Vi kan ju bara se tillbaka till 60-talet, hur antalet hästar minskat radikalt när dess betydelse för krigsinsatsen försvunnit, när den ersatts av maskiner i jordbruket, och när ridsporten inte kommit igång riktigt.

För det andra: De hästar vi har idag, och som vi tävlar med, är helt annorlunda än den som fanns förr. Det är bara att bläddra i Ingvar Fredricsons tegelstenstjocka epos om Flyinge och dess historia, så ser man hur hästarna förädlats, från brukshästar till sporthästar, framavlade och ämnade för respektive gren.

För det tredje: ”Sportredskapen” hästarna tas om hand på ypperligt sätt, mycket bättre än människan. Hade humanvården varit lika bra som veterinärvården hade vi inte haft några sjukvårdsproblem. Hästarna får komma till samma ”doktor” varje gång, de behöver aldrig vänta åtta timmar på en överfull akutmottagning, de får tillgång till röntgenundersökning utan några dröjsmål och deras hälsa står i ständig fokus hos hästägare/ryttare. Klart det finns undantag med mindre seriösa hästägare, men dessa uppmärksammas ofta av allmänhet och tillsynsmyndighet. Dagens hästar är knappast heller överansträngda, ofta tvärt om. En timmes arbete om dagen är en vanlig dos, resten av tiden får de tillbringa i hage/stall.

För det fjärde: Det går a-l-d-r-i-g att tvinga en häst att hoppa eller göra dressyrrörelser. Klart man kan piska upp en häst och tvinga den att hoppa några hinder, men resultatet blir alltid synnerligen kortsiktigt och leder aldrig till några framgångar. Samma med dressyrhästen, det blir inga poäng för en spänd eller motvillig häst inne på banan.

Den som inte sett, eller suttit på, en häst som spetsar öronen när den får syn på ett hinder, den kan inte fatta hur gärna hästar hoppar. Den begriper heller inte hur mycket hästar njuter av att stå i fokus. Jag kan ta ett närliggande exempel med min 21-åring. Han har inte varit någon elithäst, men varit ute en del på hopptävlingar. Han är numera självklart pensionär, men när han inte rids, eller blir borstad, blir han deprimerad och äter dåligt. Men när han ibland får hoppa några språng, och till och med få gå upp i transporten, då lyser han av lycka.

På dressyrsidan är det likadant. Så sent som i helgen berättade Sofie Lexner hur mallig 18-årige Charming Boy var när han fick tävla och trots att hans ganska slitna kropp gnällde så gjorde Charming Boy allt han kunde för att i sin sista tävling på bästa sätt dansa runt på banan.

Hästar är sportredskap, javisst, men de tas om hand på bästa sätt – och de trivs med det.

Hoppframgångar och fälttävlanstragedier

Ägnade lördagen åt dubbelseende.

Nä, det var inte så illa som det låter, utan jag dubblerade tittandet genom att kombinera fotbolls-VM och Global Champions Tour från Cannes med Rolf-Göran Bengtsson i startlistan.

När tävlingen startade ösregnade det så till den grad att ryttarna tilläts rida i regnkläder. Fibersandsbanan blev som en sjö och det ställde till problem. Många hästar var inte alls bekväma med situationen och fick ryttarna att inse att det var bättre att utgå.

När Rolf-Göran, sent startande, red in var det fortfarande väldigt blött, men Casall Ask brydde sig inte ett dugg. Tvärt om, den nu 15-årige hingsten hoppade bättre än någonsin. Jag blev djupt imponerad och mina förhoppningar på ett riktigt bra VM för RGB stärktes ordentligt.. Casall Ask gjorde bara ett enda misstag på tre tuffa rundor, och det var efter en lång galoppsträcka mot sista hindret i omhoppningen. Ur den vinkeln jag såg det verkade det som att han inte riktigt orkade/hann återställa balansen, för han kom inte upp i språnget på ett optimalt sätt. ”Skit också”, tyckte RGB när jag kontaktade honom och det är bara att hålla med. I stället för en andraplats fick han nu nöja sig med en sjundeplacering, men i totalen i den prestige- och penningstinna Global Champions Touren ligger han fyra.

Hur som helst, håller Casall formen, och Rolf-Göran själv håller ihop sin sargade kropp, då kan det bli ett riktigt, riktigt roligt VM.

I Årsta-Runsten utanför Stockholm avslutades 7-Star-Grand Prix-serien med att Fredrik Linell fick in en välförtjänt fullträff med fina Tornado i 1,50-klassen. Totalen vann Linda Heed från Trosa med Chausett Polo, en(!) poäng före Royne Zetterman. Niklas Arvidsson vann både klassen och totalen i  1,40-serien med snabbe Cobolt, men blev snuvad i 1,30-avdelningen eftersom han var oplacerad med Aquad’Or medan Petra Österblom gjorde precis det som hon behövde, tog en andraplats så att hon var en(!) poäng före Niklas.

7-Star Grand Prix-serien är därmed avslutad och det är bara att gratulera de sju arrangörerna till ett mycket lyckat koncept som alldeles säkert kommer att bli en tradition.

Fälttävlanssporten kunde fått ett roligare genrep inför VM. För just VM-förberedelse som räknades tävlingarna i Luhmühlen i Tyskland av många länder. En ryttare omkom och en häst förolyckades, och dessutom inträffade ett dödsfall på en ryttare samma dag i England. En svart lördag för en fälttävlanssport som arbetat mycket hårt med förbättringar och förebyggande åtgärder just för att förhindra olyckor. Minnet från ett nyligen genomfört och olycksdrabbat Badminton, som av många ansågs alldeles för svårt, gör inte saken lättare för grenens förespråkare och utövare.

En sport  i ganska högt tempo över fasta hinder innebär självklart risker, särskilt som den utförs på det ibland oberäkneliga djuret hästen, men vårens och försommarens händelser innebär tyvärr ett bakslag i det arbete som såg så lovande ut och som, faktiskt, de senaste åren gjort sporten ”säkrare”. EM i Malmö i höstas var helt befriat från större incidenter. Det genomfördes på en skickligt byggt bana som premierade bra hästar och bra ridning, utan att någon behövde ta onödiga risker. Det var ett exempel på modern terrängbanebyggnad.

Låt oss hoppas att det som hände i lördags var ”olyckliga omständigheter” och ”otur”, så att man kan titta på fälttävlan utan klump i magen och ryttarna kan genomföra den på ett (relativt) tryggt sätt.

En dag som gjord för fälttävlan

Söndagen var som gjord för fälttävlan, så jag styrde kosan till Dagstorp och meetinget där.

Dagstorp är en ganska gammal anläggning, men allt är precis som det ska vara. Här finns ingen modern fibersandsbana för dressyr- och hopprov, utan det är grus respektive gräs som gäller. Och det håller hur bra som helst. Terrängbanan bjöd på flera nykonstruerade hinder och ett alldeles utmärkt underlag. Kombinationen sand-jord är ju optimalt och är bra att rida på även om det, som nu, var torrt.

Dagstorp har också kvar sin gamla sekretariatsbod och sin serveringsbyggnad. Det är trä och det knarrar – och det är både trevligt och fortfarande ändamålsenligt. Det är en speciell känsla att vistas där, bland ryttare, publik, anhöriga, tränare och supportrar i en avslappnad, gemytlig miljö och samtidigt känna kontrasten av tävlingsmoment med stora prestationer i hög fart på kluriga och tekniska terränghinder bara några meter bredvid.

Hur trevligt det var i Norrköping vet jag inte, men för Marcus Westergren från Strömsholm var det i alla fall tipp-topp. Han vann två klasser på söndagen, först 1,40-klassen på morgonen och sedan denna 7Star Grand Prix-tävlings 1,50-hoppning med Casa de la Marta Bay, nästan fem sekunder snabbare än Anders Lidbeck från Flyinge på Candescens Kitt. Det blev skånsk seger också under dagen, som vanligt genom Niklas Arvidsson, i meetingets allra sista klass, en 1,30-hoppning, med Aquad’Or.

Kul också att konstatera att Malin Baryard-Johnsson blev en vinnare, när hon lotsade Second Chance till seger.

Nästa helg drar 7Star-tävlingarna till Skåne, närmare bestämt hem till Lisen och Peder Fredricson på Grevlunda på Österlen. Den tävlingen brukar locka mycket folk, inte minst folk från trakten som trivs att sitta i backen och fika, titta på den vackra utsikten över Hanöbukten och med bra ridsport framför näsan.

Måste också passa på att gratulera Sofie Lexner, dressyrryttaren som skadade sig så svårt i nacke och rygg förra hösten. Sofie tävlade i Borås i helgen, och vann båda sina starter med Highlander.

Och här hemma fortsätter jag att traggla på med dressyrträning, varvat så klart med uteritter. Vid den här årstiden får man sannerligen belöning för alla de storm- och regnturer man tvingas genomlida under vinterhalvåret. Vallen börjar bli hög och får vi bara lite regn de närmaste dagarna kan det bli läge att hugga nästa vecka.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×