Lurad av en häst

Så var det dags igen – för dressyrtävling.

Ja, jag erkänner, jag har blivit biten. Eller rättare sagt, jag har funnit det vara synnerligen inspirerande tillvaro i dressyrens värld. Med ganska stor regelbundenhet har jag tränat och min häst har gått bättre och bättre. Nu vet hon vad som väntar när dressyrsadeln (och ibland kandaret) kommer på och blir en helt annan häst än när hon ska hoppa.

Tävlingen den här gången var på samma arena som EM i dressyr avgjordes i fjor, det vill säga Ribersborg. Banorna där är jättefina och det hade varit perfekt om de varit vattnade. Nu dammade det så förfärligt att man tuggade grus och var torr som fnöske (inte bara av nervositet) i munnen när det väl var dags att rida in inför domaren och försöka leverera.

Jag har tittat på dressyr och skrivit om det under alla mina år inom sportjournalistiken och jag har väl hela tiden haft ett hum om vad det handlar om. Ändå blir det helt annan sak, en helt annan insikt, när man själv testat. Många gånger har dressyrryttarna berättat om att de inte riktigt vet hur de skulle ladda sina hästar, hur hårt de vågade ”spänna bågen”. Jag har väl kanske tyckt att om man är på mästerskapsnivå så bör man veta.

Men nu förstår jag bättre. Inte för att jag på något sätt är på mästerskapsnivå men den här gången lurade min häst mig. Jag trodde att jag känner henne utan och innan eftersom jag själv fött upp henne och utbildat henne. På framridningen var hon elektrisk och så känslig att jag bara behövde tänka ”hjälperna” så reagerade hon. Hon gav mig en fantastisk känsla och mitt hopp om förbättring av de 61,8 procent jag fick i debuten steg.

Och så kommer jag in på banan och hon släpper allt, blir ”bekväm” och betydligt lägre i formen. Jag blev perplex och innan jag grundlurad kom för mig att gå på henne ordentligt hade vi hunnit till galoppdelen av programmet. Där blev det mycket bättre siffror, men då var det ju redan kört för att sätta personligt rekord.

Så nu förstår jag mycket bättre vad proffsen pratar om.

Trots dammet och min personliga besvikelse var det en fantastiskt trevlig och gemytlig tävling. ”Vanligt folk” stannade till och tittade under sina promenader i det fina försommarvädret, det var barn som fick uppleva häst på nära håll, picnic i gröngräset och trevlig samvaro. Liksom i fjor passade en hel massa fälttävlansryttare på att testa dressyrformen, bland andra Niklas Lindbäck med sin Mister Pooh. Det gick bra för Niklas, han vann medelsvår B:2-klassen, men innan han red passade han på att retas när han tog en bild när ”pressen” var inne och tävlade – och lade ut den på Facebook. En glimten-i-ögat-grej som jag mer än gärna bjuder på.

Ute i den stora (hopp)världen tvingas vi konstatera att Malin Baryard-Johnssons Baltimore tvingats avstå medverkan i det svenska nationslaget på grund av skada. Det är nationshoppning i St Gallen med den intressanta laguppställningen Emma Emanuelsson–Titan, Peder Fredricson–Sibon, Douglas Lindelöw–Casello och Niklas Jonsson– Caral, medan Rolf-Göran Bengtsson och Henrik von Eckermann tävlar i Hamburgs fina stora tävling den här helgen.

Aldrig för sent att bli omvänd

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det.

Jag har blivit dressyrtant i stället.

I takt med att min tioåriga hopphäst blivit allt lydigare och bättre och bättre på marken, har jag roat mig att rida för dressyrtränare, och utrústat hästen med både dressyrsadel och kandar. Jag började tänka att det där med dressyr ”på riktigt” nog var ganska kul, och började läsa dressyrprogram. Mest för att se vad som krävdes på olika nivåer.

Efter två dagars seriös träning för en som vet vad det handlar om anmälde jag till tävling. Till en medelsvår C:1 i Dagstorp. Eftersom jag inte tävlat sedan det gröna kortet infördes fick jag fixa ett sådant, och så klart tävlingslicens. Och ridjacka, plastrong, vita handskar och ett vitt schabrak till hästen.

Det blev hårdpluggning av programmet, och det kan jag säga, numera är det tufft att få in nya grejor i skallen. Men så småningom satt det, åtminstone när jag tränade hemma.

Hästen schamponerades, flätades och fick hovarna smorda, jag själv kände mig så ytterst prydlig i min dressyrutrustning – och så åkte vi iväg. Jag var nervös som bara den men jag hade fått rådet att inte glömma att andas så andas gjorde jag. När jag satt där och väntade på framridningen beslöt jag mig för att vi bara skulle rida in och ha roligt – och komma ihåg programmet.

Precis så gjorde vi. Min häst skötte sig jättebra, trots att hon aldrig tränat innanför vita dressyrstaket och aldrig sett en domarkur. När vi till slut (efter att ha ridit rätta vägar!) gjort halt och hälsat skrittade vi lugnt ut. Jag glad och min häst något förvånad. Jag fick en känsla av att hon undrade när vi skulle börja tävla. Var var hindren?

Trots att jag inte pressade min häst utan mest ville rida igenom programmet och se hur hon reagerade i de ovana omgivningarna hade jag som mål att nå över 60 poängprocent. Det gjorde vi, vi fick 61,8.

Förbundskapten Bo Jenå brukar retas med mig och säga att jag ägnar mig för lite åt dressyr, både i mitt journalistjobb och i mina tankar. Jag tror han kan räkna mig som omvänd nu, för ska jag vara ärlig fick jag lite blodad tand. Det var hur kul som helst att tävla, även om jag inte har någon flashig dressyrhäst med extrema gångarter. Så jag provar nog igen..!

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×