Sockersött på allvar

Det låter sött, och det är det också – Sugar Cup.

Med en betfortillverkare som påhejare har fälttävlanssporten, läs: Ted och Pernilla Velander, hittat en fantastisk form för introduktion och utbildning av ponnyryttare.

Terrängridning kan vara farligt, dödsolyckorna har varit ganska många genom åren. Och även om det inte går så långt som till rena dödsfall, så kan skadorna vara allvarliga. Fråga Anna Hassö och Anna Nilsson.

Förutom att bygga banor och hinder på ett genomtänkt sätt finns det egentligen bara ett sätt att arbeta förebyggande: utbildning. Det är det som Ted och Pernilla Velander tagit fasta på. Ted har ridit fälttävlan i hela sitt liv, Pernilla är ”omvänd” sedan minst 15 år. De såg hur de många olyckorna på terrängbanorna skrämde bort ryttarna, och inte minst ponnybarnens föräldrar som av naturliga skäl inte ville att deras telningar skulle syssla med en så farlig ridsportgren.

Så föddes idén med Sugar Cup. Ted och Pernilla skapade en träningsserie. Med hinderhöjder upp till maximalt 60 centimeter erbjöds barnen att under säkra former få träning och utbildning i terrängridning. Två obligatoriska träningar (utom för de som redan har fälttävlanskort), bangenomgång till häst och sedan ”tävling”, med stilbedömning. Allt sker oerhört lugnt, barnen får tid på sig även om ponnyn krånglar och efter varje ritt får barnet ett muntlig omdöme med beröm för det som var bra och med med tips på förbättringar på det som var mindre bra.

I söndags red första Sugar Cup (av tre) på Teds terrängbana vid Revinge och det var verkligen en avslappnad stämning. Hela 40 ekipage var med. Klart att barnen var spända inför sina ritter, men alla var nöjda när det var klart. Och framför allt, alla intygade att de lärt sig jättemycket. De var hur söta som helst, ponnyekipagen, som fulla av självförtroende och nyvunnen kunskap i djup koncentration guppade fram i solskenet, skuttade över de små hindren, skumpade över banken och till och med (i de flesta fall) galopperade igenom vattenhindret.

Sugar Cup har blivit så populär att också andra distrikt vill vara med. I söndags hade Ted sällskap i domartornet av en handfull fälttävlansintresserade från hela mellan-Sverige som lyssnade och lärde för att kunna arrangera cupen på sin egen hemmaplan.

Det ska bli jättekul att se hur mycket barnen hinner lära sig på ”lektionerna” under sommaren. Examen blir nämligen på Ribersborg i år.

Den här helgen är det premiär för 7Star Spring Tour. Sundbyholm utanför Eskilstuna är premiärplats. Där är det lika fullt i startlistorna som på de övriga sex tävlingarna. Det låter bra, men är lite av en chimär. Ryttarna anmäler alla hästar i alla klasser, för att vara säger på att komma med. Det innebär att man sedan efterhand stryker hästar i klasser de inte ska gå. Vilket i sin tur kan betyda att antalet starter inte är maximalt i framför allt de stora klasserna.

Det kan inte heller vara riktigt att ryttarna måste sitta framför sina datorer exakt klockan 18 när anmälan öppnas och att klasserna är fulltecknade på knappt två minuter. Anmälningssystemet till de allra mest populära tävlingarna (7Stars och Swedish Riders Trophy exempelvis) måste göras om.

Glädjande nog kommer alla sju tävlingarna (1-4 maj, Sundbyholm Horse Center, 9-11 maj, Hammarö Horse Show, 15-18 maj, Skyrup Country club, 29 maj-1 juni, Norrköping Horse Show, 5-8 juni, Grevlundagården, 5-8 juni, Nationaldagstävlingarna på Strömsholm, 12-15 juni, Runsten Equestrian Games) att TV-sändas, via Equisport.tv. Dessutom tänker man göra inspelningar och producera en programserie i sju avsnitt.

Ännu en stjärna lämnar landet

Lisen Bratt-Fredricson har sålt topphästen Fendi. – Det är väldigt stimulerande att ta fram unga, svenskfödda, hästar och sedan upptäcka att intresset från utlandet är stort, säger Lisen. Fendi är efter For Feeling-Corland och har på senare år tävlats mycket framgångsrikt av Lisens stalljockey Stephanie Holm’en. – Det har inte varit vår plan att sälja Fendi. Vi skulle matchat honom mot allt större uppgifter men efterfrågan på hästen har varit stor länge och nu kunde vi inte längre tacka nej, säger Lisen. Köpare är ingen mindre än tyskamerikanskan Meredith Michaels-Beerbaum, en av världens bästa ryttare. Meredith stod i det närmaste utan topphäst eftersom hon nyligen sålts sitt stora sto Belladonna. Stephanie får nu ägna sig åt matchningen av hingsten Thriller P och stallets kommande stjärnor. För svensk hoppsport är det väldigt trist att ytterligare en stjärna försvinner ur landet. Men man kan trösta sig att nya alltid föds. Exempelvis har nu Madick, som gick mästerskap med Helena Lundbäck, fått sitt första föl, efter Contant Q. Och hemma hos Maria Gretzer föddes i natt  en hingstunge e Baltimore och med Madonna som mamma.

När vi ändå är inne på hästhoppning så kan jag ju nämna en riktig värsting i gamet, saudin Abdullah A Sharbatly. Han har köpt Andrea från Holland, de före detta Eurocommerce-hästarna Tobalio, Sacramento och svenskbekante Callahan och dessutom Chilli Pepper från Belgien. Sharbatly har imponerat med sin fina ridning, så räkna med saudiern i VM!

Mycket häst på programmet här i Skåne i helgen. Det kan nog bli en kombo med fälttävlan på Revinge och hoppning hos Romeleåsen. Bra väder ska det ju också bli.

Tre gånger fyra är inte tretton

En sak är i alla fall lätt att konstatera: tar man upp ponnyfrågor, då kan man räkna med reaktioner.

Till min stora glädje var det många som höll med mig i min kritik av ridningen hos många ponnyekipage och efterlyste, precis som jag gör, obligatorisk stilbedömning med en enhetlighet och konsekvens hos de som ska utbildas till stildomare.

Jag vill inte skylla all dålig ridning på de barn och ungdomar som hoppar ponny. Det största ansvaret ligger självklart på tränarna.  Och i det här fallet skulle man kunna sätta likhetstecken mellan tränare och lärare. En lärare i skolan kan inte ge godkänt och en klapp på axeln till den elev som får tre gånger fyra att bli tretton. Läraren vill ha rätt svar innan eleven får godkänt och tillåtelse att gå vidare. På samma sätt borde det vara inom ponnyhoppningen. Det ska vara riktig ridning innan eleven får gå vidare.

Jag tycker inte att spretande skänklar och alltför skarpa bett är okej, jag tycker inte det är godkänd ridning. Det är inte alls säkert att  barnen själva inte förstår att det är fel, så därför måste det finnas en tränare som talar om det och rättar till. Och en duktig stildomare på tävling.

För den som påstår att stil inte har någon betydelse för framgång och resultat (vilket jag sett att någon tycker i olika kommentarer), så rekommenderar jag varmt en titt på topptrion i årets världscupfinal, Daniel Deusser på Cornet d’Amour, Ludger Beerbaum på Chiara och Scott Brash på Ursula. Och inte fyran Marcus Ehning att förglömma. Alla fyra red en fantastisk final som sent ska glömmas och Ehnings sistarunda med Cornado var så vacker och perfekt att man nästan blev tårögd av glädje.

Fälttävlanssporten har tagit tag i stilbedömning på ett bra sätt. Eller rättare sagt, Ted Velander och Pernilla Linder Velander har gjort det. För några år sedan startade de Sugar Cup och efter mycket slit har de nu äntligen fått tävlingen landsomfattande. Att deras arbete gett resultat är bevisat: större delen av de ponnyekipage som finns på banorna idag har sin bas i Sugar Cups utbildande upplägg.

Rolf-Görean Bengtsson ska bli ambassadör för Falsterbo Horse Show. ”Ett bra sätt att få de aktivas åsikter om tävlingen och tips på förbättringar”, menar tävlingsledare Jana Wannius. Därmed tar Falsterbo efter Globen, som ju engagerat Malin Baryard-Johnsson på ungefär samma sätt.

RGB berättar för övrigt för ridsportförbundet att det är Casall Ask som han matchar för VM. Knappast överraskande, men han lät också förstå att han varken räknar Clarimo eller Unita som reserver eftersom de är lite för unga/oerfarna. Så vi får hålla tummarna att Casall håller sig frisk och fräsch. RGB är fantastisk duktig på att matcha sina hästar rätt, så bör inte bli några problem.

Global Champions Tour är det RGB siktar in sig på, med start kommande helg i Antwerpen. Det blir litet av en nystart, RGB har inte tävlat på ett tag utan ägnat mycket av sin tid till fortsatt rehab-träning av sin skadade (men läkta) muskelfäste.

Nu när våren är här (fast man kan undra idag, här nere i sydväst-Skåne blåser det tufft och regnar) drar utomhussäsongen igång. Det innebär bland annat att den nya 7-Star-serien i hoppning inleds. I 15-18 maj blir det Skyrup som står som värd och den 5-8 juni är det Grevlunda på Österlen, hos ”Ryttareliten”-paret Lisen Bratt Fredricson och Peder Fredricson.

Apropå Ryttareliten – det skriks på en fortsättning av serien och en betal-TV-kanal har spelat in några avsnitt, bland annat hos fälttävlansryttaren Anna Hassö. Det är inte så lätt att göra uppföljningar, de sex avsnitt som visades i SvT tog ett år att spela in och de har arbetats fram genom fantastiskt fint foto och oerhört skicklig klippning.

En aning för mycket, kanske

Helgen har varit minst sagt intensiv i Skåne.

I Tågarp var det i lördags årets första internationella fälttävlan. Strålande solsken och utmärkta banförhållanden förmörkades bara av en otäck kullridning som krävde ambulansfärd och en timmes fördröjning av ett redan ansträngt tävlingsprogram. Huvudsaken var naturligtvis ändå att tjejen som skadade sig fick snabb omvårdnad.

Anna Nilsson, med hemmaklubb Tågarp, sken nästan intensivare än solen. Hon vann den internationella tvåstjärniga kjlassen med sin Luron, och sedan var hon också främst i den första av de två enstjärniga avdelningarna. Bara att sälla sig till hyllningshorderna, det är lätt att glädjas med Anna som kämpar så hårt. Formbesked gav också Niklas Lindbäck, trea med sin mästerskapshäst Mister Pooh. Johan Lundin, också han i landslaget, liksom Anna Hassö, var de som gjorde dem sällskap i toppen.

I Helsingborg kombinerade man hoppning för ponny och stor häst. Jag var där på söndagen med min tioåring och jag var där i alldeles för god tid. Det innebar att jag kunde ägna en dryg timme åt att titta på den medelsvåra klassen. Det var synnerligen nyttigt att med egna ögon se hur standarden är på ponnyryttarna, särskilt som det (enligt tävlingsledare Tomas Hammar) handlade om SM-kval.

Vad jag såg var en orgie i dålig ridning. Jag blev förfärad över alla dessa barn på heta, importerade ”hoppmaskiner” där väldigt få visade någon som helst riktig ridning. Det handlade mest om att dra i tyglarna, utan skänkelunderstöd, och skärrade ponnyer. Intrycken i Helsingborg spädde ytterligare på min mening att stilbedömning borde bli ett obligatorium för ponnyekipagen. Det behövs grundutbildning av barnen och jag hoppas att hoppningens måldokument ”Hoppsporten Vill” verkligen når ner i ponnyleden.

Tomas Hammar och hans Helsingborgs Fältrittklubb tog nog i en aning för häftigt i helgen. På söndagen började tävlingarna klockan åtta, med ponnyklasserna, vid fyratiden på eftermiddagen var det dags för de stora hästarna och den sista gick inte i mål förrän närmare halv tolv på kvällen. Femton timmars intensiva tävlingar, det sliter på funktionärerna. Tack och liv har Helsingborg en anläggning som gör så långdragna tävlingar okej för deltagarna, och såväl underlag som bansträckningar var bra. Men ändå, 450 starter på en dag, det blev lite mäktigt.

Jag hann åka med två och ett halvtåringen på löshoppningsträning på söndagsförmiddagen. Mikael Nolin håller i dem på Yddinge Farm och det är synnerligen trevlig att se hans och hans funktionärer arbete med de unga hästarna. Min lilla grålla var där för andra gången och njöt i fulla drag. Superstart på en (förhoppningsvis fin) hoppkarriär!

Känsligt kring Ryttareliten

En sak kan man i alla fall säga om TV-serien Ryttareliten: den skapar uppmärksamhet.

Inom ridvärlden är den det stora samtalsämnet, nu när äntligen ridsporten kommit i fokus, på bästa sändningstid. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang man möter hästfolk, alla vill prata om serien – och alla hart åsikter. Det är jättebra, men ännu viktigare är nog att folk utanför hästkretsarna får en inblick i ryttarnas vardag, bortom strålkastarljus, välputsade stövlar och champagneflaskor.

Jag tycker nog inte att verkligheten har kommit fram riktigt: skiten, de långa timmarna i sadeln på alla hästar som måste ridas, kylan, regnet,  veterinärbesöken, hovslagarna och allt annat som en elitryttare måste arbeta med, jag tycker inte att det kommer fram riktigt.

I stället späs lyxfaktorn på en del, exempelvis när Charlotte Haid-Bondergaards man Rasmus kör hem hästbussen från Frankrike och hon själv får skjuts med brorsan – i hans privatplan. Jag hoppas inte folk tror att alla har egna flygplan, för så vitt jag vet är det bara Haids som har det så. Jo, Hans Lundbäck, Helenas pappa, flög sitt eget plan får några år sedan, men det var mera på hobbynivå. De flesta måste sätta sig bakom ratten, antingen i hästlastbilen eller i vanlig bil. Jag minns hur Rolf-Göran Bengtsson hade det när han arbetade hos Jan Tops. På söndagskvällen, efter tävlingarna, var det RGB som körde hem hästlastbilen. Ingen lyx där inte.

I stort tycker jag att serien är bra och det är massor av igenkänningsfaktorer. Jag visste att serien spelades in för jag har sett filmteamet, och gått i vägen för det, på åtskilliga tävlingsplatser under det dryga år inspelningen pågick. Daniel och Lisens tårar när det måste sälja sina bästa hästar berörde och då kändes det som mest äkta. Här visades livet bakom strålkastarna, naket och fint, en underbar dokumentering av de känslor som många ryttare har för sina hästar.

Undrar förresten om det var TV-serien som fick tidningen Expressen att vakna. På onsdagen hade tidningen nämligen en bilaga om hästar och ridning. En hästindustri som årligen omsätter nästan 23 miljarder kronor kan man inte bara negligera.

Svenska Ridsportförbundet meddelar stolt den här veckan att över ett hundra svenskar tävlar utomlands just nu. De flesta är i italienska Arezzo, inklusive landslaget, eftersom förbundskapten Sylve Söderstrand, som tidigare år, kör ett säsongsstartläger där. En hel del ryttare finns också i Oliva i Spanien. Med så många svenska ryttare borta innebär det problem för de svenska arrangörerna, som naturligtvis inte får så stora startfält i de lite högre klasserna. Och inte heller i unghästklasser, i Halmstad hölls ett unghästmeeting i helgen och det var det skrämmande få startande. Okej, det är tidigt på året, i alla fall för de yngsta hästarna, men när det bara var tre starter i vissa klasser, så blir man ledsen. Jörgen Larsson var ende elitryttaren där och han vann allt. Han ansåg självklart att något måste göras och han föreslog att Halmstadstävlingen på något sätt  kopplas ihop med Champions of the Youngsters på Grevagården i Skövde. Bra tanke.

Utlandstävlandet ska vara utvecklande, men jag tror att minst hälften av dem som flytt till värmen har gjort det för att det är lite status i att ha tävlat utomlands. Underlag och banbyggandet i Sverige är väl så bra som någon annanstans, skillnaden på att rida en 1,25- eller 1,30-hoppning här eller i Oliva är marginell.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×