Finemang Fineman

Det blev inga hästar under vår sista hela dag i Florida. Men jag kan ändå meddela att det var en liten svensk framgång eftersom irländaren Shane Sweetnam tog en fjortondeplats med fyra fel på Fineman.

Fineman kommer från Maria Gretzer och är en son till hennes hingst Feliciano. Det handlade om en 1,45-klass med en prissumma på 8 000 dollar (cirka 50 000 kronor).

Väderförhållandena var helt olika de vi varit vana vid här. Det var bara runt 20 grader och regnet öste stundtals ner. Men vi var i alla fall glada för detta, för bara 20 mil längre norrut var det ishalka och ännu en bit längre norr drabbades Atlanta (OS-stad 2000) av första snön någonsin (nästan). Problemet här var att här fanns ingen utrustning för snö- och halkbekämpning, varken salt eller plogbilar, vilket ju inte är så konstigt i en stat som Georgia som är känt för sin värme och för sina persikoodlingar. Att det blev fullständigt trafikkaos behöver väl knappast tilläggas.

Tidigt på förmiddagen tog vi bilen och styrde kosan västerut, mot Everglade. Vi ville se de enorma träskmarkerna. Det tog nästan två timmar, så hittade vi ettv ställe där vi kunde åka ut i sådana där flatbottnade flodbåtar med en stor drivande fläkt där bak. Rakt ut i träsket for vi och det dröjde inte länge förrän vi träffade på alligatorer. hemska bestar, men fascinerande, särskilt när man kom så nära dem, på bara en meters håll.

Väl tillbaka tog vi en rundvandring i den minimala djurparken som visade sig vara ett sorts räddningscenter för djur som farit illa eller bara lämnats bort. Där var pantrar och pumor och lokatter och skunkar, en himla massa ormar (enorma pytonormar bland annat), sköldpaddor och ödlor och lite till. Vi fick ett jättetrevligt snack med damen som skötte kattdjuren innan vi fortsatte mot seminoleindianernas reservat. Det låter exotiskt, men deras hak hade samma flottiga hamburgare som alla andra amerikaners. Skillnaden var kanske den utställning och försäljning av äkta indianskt hantverk som fanns i en lokal intill. En tur med en buggy rakt ut i vildmarken, genom vattendrag och tät skog, med regnet som vräkte ner över oss, och en del ganska intressanta djur blev ett muntert äventyr innan färden gick hemåt, längs Okeechobee-sjön, USA:s näst största efter Lake Michigan, med sina 1890 kvadratkilometer. Det ovanliga mned sjön är att den bara är tre meter djup.

En dag fylld med många, och ovanliga, äventyr. Men i morgon blir det nog tid för lite hästar igen, innan det är dags att åka hem på kvällen.

En studie i horsemanship

Fortsatt strålande väder i södra Florida, trots att det är värsta vinterstormarna och köld så långt ner som i Georgia. Solen strålade och det var nästan 30 grader varmt när jag körde ut till Equestrian Center i Wellington.

Det var inga tävlingar men jag skulle träffa några svenskar och så ville jag titta på hur amerikanarna red sitt dagliga arbete med hästarna. Den här förmiddagen användes främst två huntingbanor med dess hinder av stark naturkaraktär. Det handlade egentligen om en sorts pay-and-jump, för det var framridning på banorna vid sidan om. Man anmälde sig med namn och hästnummer och kallades in vartefter som någon annan red ut. Ungefär tio ekipage fanns samtidigt på banan och man hoppade så länge man ville.

Det var påfallande lugnt, trots att massor av hästar fanns med. Hänsynstagande, inte ett hetsigt ord, lugn och trevlig behandling av hästarna – det var en synnerligen behaglig upplevelse. Enda incidenten var när en häst gick omkull strax efter landningen efter ett av de ganska små hindren. Ryttaren fick hästen över ena benet, men klagade mest på att ena tummen fått sig en ordentlig törn. I samma ögonblick olyckan skedde avstannade all träning och folk rusade till den skadade. Det tog heller inte mer än någon minut förrän sjukvårdspersonal fanns på plats. Organiserat, var ordet. Kan också tillägga att alla, och då menar jag alla, rider med hjälm.

Hästarnas utrustning skiljde sig också en del från det man är van vid hemma. Nästan alla gick med vanlig engelsk nosgrimma (alltså utan den nedre remmen) och bett med fasta ringar var vanligast. Jag såg en del fasta martingalar (förbjudna i Sverige) men annars hörde hjälptyglar till ovanligheterna. Många red också utan strykkappor, kanske beroende på värmen.

Kul att se hur det går till i den här delen av världen. Allt är kanske inte bra, men det finns mycket som svensk hoppsport kunde lära här. Den mjuka stilen exempelvis.

Vi travar vidare i Florida

En i vårt gäng här i Florida gillar travhästar, så därför gick måndagsturen till Sunshine Meadows Equestrian Village ungefär en timmes bilresa från West Palm Beach.

Vi hamnade på ett 17 tunnland stort ställe med ett femtontal stallar, hagar och bostäder. Här fanns ridhästar och det fanns möjlighet till såväl lektioner som turridning, men huvuddelen av verksamheten kretsade kring travare och passgångare. Travtränare hyrde in sig och hade då tillgång till både hagar, en 1600-metersbana och en rakbana. Det här var deras vinterställe, på sommaren reste tillbaka norrut med alla hästarna, oftast till New York-trakten.

På ställets lite påvra matställe satt en rundlagd man och det visade sig att han hade full koll. Han berättade ivrigt att här fanns några av USA:s bästa travare och världsrekordhållare. Det var även relativt vanligt med svenskar, inte minst som hästskötare. Här fanns också Jonas, i JS Stables, som kommit från Sverige för att stanna sex månader. Det var för 20 år sedan och han har ett 60-tal hästar i träning.

Solen stekte, så när vi sett tillräckligt med hästar körde vi rakt österut och hamnade vid havet, i Delray. Det var ganska mycket folk på stranden, men få badade och vi fick förklaring till varför så många ratade det 24-gradiga vattnet: maneter. Vi såg några som flutit i land och där låg de, som blåa plastpåsar och med långa tentakler. Ett äldre par såg oss påta med maneterna och kom (på typiskt amerikanskt sätt) fram och började prata. De förklarade att maneternas trådar bränner en människa så illa att det oftast krävs sjukhusvård för att slippa de allra värsta följderna.

Paret hade bott i Delray i 50 år och i hälften av dem livnärt sig på att dyka och plocka snäckor. De hade åkt jorden runt på olika mässor och levt ganska gott på sin syssla. Men när internet kom var det slut, all tidigare handel med snäckor upphörde. Ganska nyligen sålde paret sin båt och nu funderade de till och med på att flytta från den stad som när de kom dit hade 6 000 invånare och idag har det tiodubbla.

I morgon blir det ridfolk igen, trots att det ska bli jättevarmt.

Inspirerad hästfri söndag i solen

Söndagen fick bli hästfri, eller, åtminstone fri från själva hästarna. Däremot träffade vi ett helt gäng unga svenskar som tagit sig till hästmetropolen Wellington här i Florida för att arbeta.

Flickorna jobbade mest som hästskötare medan Christoffer (som tidigare varit hos Jens och Lisen Fredricson) enbart red. Han arbetar för irländaren Shane Sweetnam och han kunde förklara varför svenske Cyklon (tidigare riden av Niklas Arvidsson) rivit så många hinder när vi såg honom i en 1,45-hoppning härom kvällen.

– En del av tränset gick sönder redan i början av banan, så Shane var chanslös, berättade Christoffer.

– Annars är vi jättennöjda med hästen. Shane har vunnit hur mycket som helst med honom.

Såväl flickorna som Christoffer var väldigt belåtna med sin arbetssituation, även om det hierkiska systemet i amerikanskt arbetsliv begränsade flickornas möjligheter att ta egna initiativ. Det var lite frustrerande, tyckte de, men i övrigt kunde de berätta om att de fick hyfsat betalt och bodde bra.

Alla kombinerade sina jobb med studier och de intygade att de skötte dem, trots ett livligt umgänge efter arbetstiden.

Eftersom det inte var så mycket av svenskintresse på tävlingsbanorna passade vi på att under dagen se lite av Palm Beach. Men vi började på förmiddagen med att följa Maharajas segertåg i Paris och det gav en riktigt kick. Vilket lopp hästen gick, och vilken fantastisk styrning Örjan Kihlström stod för! Så stärkta av detta körde vi över bron från West Palm Beach och kom rakt in i den ultimat välbeställda delen. Där låg villorna, eller snarare palatsen, på rad, den ena större och vackrare än den andra.

Den vita sandstranden sträckte sig så långt ögat nådde, i båda riktningarna, med livvaktartorn som tagna ur Baywatch, och ett kluckande, knallblått hav. Med 25 grader i luften och strålande sol kunde vi helt enkelt inte låta bli att stanna en timme, trots att vi inte hade några badkläder med. Där kändes det välgörande långt till kylan och snön där hemma.

I morgon blir det hästar igen. Av vilket slag, det får vi se.

Hästtävlingar på amerikanska

Utländska ryttare brukar berömma internationella tävlingar på svensk mark. Inte minst publiken applåderas.

Nu förstår jag varför, i alla fall om man jämför hur det går till i USA.

Vi såg att det gick att kombinera dressyr med hoppning, så dressyrbanan blev första anhalten. Tinne Vilhelmson-Silfvén skulle starta med Divertimento, eller Tim, som hästen kallas. Vi kom i lagom tid och fick se denna ängsliga och lite rädda häst uppföra sig exemplariskt, stöttad av sin ryttare, och vinna klassen, ganska komfortabelt.

Så där stod vi, ett litet svenskgäng, och hurrade så det hördes över hela banan. Vi var sammanlagt sex stycken och vi utgjorde nog en tredjedel av den sammanlagda publiken. Undantaget kanske de som frotterade sig vid VIP-borden. Dressyr en lördagseftermiddag verkar inte vara någon större publikmagnet i södra Florida.

Men trevligt var det och det blev en massa snack nere vid framridningen med förbundskapten Bo Jenå som håller träningar här i några veckor, och med Louise Nathhorst som även hon ska stanna ett tag till och hjälpa Tinne.

Tinne berättade dessutom att hon haft Divertimento sedan han var fem-sex år. Hästen är tyskfödd men hon köpte den av en spanjor när denne sålde alla sina hästar inför flytt till USA. Spanjoren hade visat upp hästen på gatan utanför sitt hus, på afalten, Lite ovanligt kanske, men det gick uppenbarligen bra och Tinne är förtjust i hästen. Så mycket tävlande i höst har det dock inte blivit, dels för att stallets stjärna Don Auriello kommit först och dels för att Divertimento tvingats vila efter att ha brutit underkäken.

Om det var glest med folk på dressyren så var det desto folkrikare vid hoppbanan. Daniel Zetterman berättade för några dagar sedan att lördagskvällen är veckans viktigaste och han hade helt rätt. Det var smockfullt av folk, många uppklädda till tänderna. Det var barn som åkte karusell och åt blå sockervadd, det var pizza, pommes frites, drinkar och öl och ett nästan översvämmande folkliv. Alla tycktes trivas förträffligt – men det var inte särskilt stort fokus på den fina sport som utspelades nere på banan (med Alexander Zetterman som fin femma med Cafino). En dam med ett stort fat pommes frites satte sig bredvid mig och började mumsa och när hon ätit klart vände hon sig till mig och sa: – Jag begriper inte ett dugg av allt detta.

Så därför förstår jag att utländska ryttare tycker det är underbart att tävla inför en kunnig och intresserad svensk publik.

Rikemanssport med löshår

Ganska kallt idag också, så det var kofta på här i Florida.

Men uppenbarligen räknades fredagens 20 grader som rena köldvågen bland (främst) amerikanerna. Det var tjocka mössor, dunjackor och till och med damer med enorma pälsar på tävlingsplatsen.

Vi svenskar nöjde oss med mera moderat klädsel, och det räckte som sagt med en kofta.

Tävlingsmässigt gick det sådär för svenskarna idag. Marcus Hägglund var trea i en 1,40-klass med Elena MM. Men svenska hingsten Cyklon, med irländaren Shane Sweetnam var inte riktigt i form utan rev hela tre hinder i en 1,45-klass. Däremot var det stor triumf för Daniel Zetterman på torsdagen. Han vann med Jolly Joker (en 1,35-klass) och dessutom sexårsklassen med Deauville.

Hur som helst så var det minst sagt fullt med aktiviteter på de många tävlingsbanorna. I USA finns det klasser för alla, exempelvis för ryttare mellan 18 och 35 år, både vanliga hoppklasser och hunterklasser. Det finns klasser för ryttare mellan 36 och 60 år, och klasser för ryttare över 60. Och så finns det klasser för enbart amatörer. Det finns talangletarklasser och ponnyklasser. Något för alla, med andra ord.

Nåja, alla och alla, i USA är ridning (förutom western) fortfarande en sport för dem som har råd. Jag fick det bekräftat genom följande lilla historia idag:

Jag var inne i en skoaffär och medan min kompis provade skor stod jag och pratade med (den manlige) expediten. Något överraskande frågade han mig om vi var hästmänniskor. Jag undrade varför han trodde det. ”Ni ser rika ut”, var hans förklaring.

Med andra ord, håller man på med ridsport i USA krävs det uppenbarligen att man är förmögen. I Sverige är det ju lite annorlunda, med den stora tillgången på ridskolor, och möjligheten att hålla egen häst till rimlig kostnad.

En annan liten notering: viktigaste utrustningsdetaljen för hunter-ekipage tycks vara lössvans (på hästen).

Apropå möjligheter att göra sig en förmögenhet, så skulle man slå sig på att införa det svenska datasystemet Equipe här. Då blir det svåra med information enkelt.

På dressyrbanan var det lugnt sett ur svensksynpunkt eftersom Tinne Vilhemson-Silfvén valde bort küren med Divertimento och i stället rider Grand Prix Special på lördagen.

Svenskarna sätter avtryck

Det är mycket svenskt  i Wellington i Florida.

Inte nog med att svenskfödde hingsten (e Cardento) Cyklon med Shane Sweetnam vann en 1,45-hoppning på onsdagskvällen, på torsdagen var Tinne Vilhelmson-Silfvén bäst i dressyrens Grand Prix.

Vi åkte till dressyranläggningen på förmiddagen eftersom vi visste att Tinne skulle starta. Någon startlista, allra minst på nätet, fanns som vanligt inte i detta, förvånande nog, underutvecklade dataland. Men vi fick på plats snabbt veta att Tinne skulle starta i slutet på dagen. Nu satt hon och skrittade Divertimento, eller Tim som valacken kallas, på framridningen.

– Han har inte tävlat på väldigt länge så han behöver skritta av sig spänningarna, förklarade Tinnes tränare Louise Nathhorst.

Det visade sig vara helt rätt metod, Tinne och Tim vann överlägset, på fina 75,0 procent. Tinne var givetvis väldigt glad men tyckte ändå att hästen varit lite spänd i början av programmet och inte helt slappnade av förrän det var dags för galoppen. Det handlade om en trestjärnig Grand Prix och nu blir hon jättefavorit till seger också i det fria programmet, küren, på fredagen, det som även ingår i världscupen.

På hoppanläggningen var det full fart, minst sagt. Vi ägnade oss mest åt aktiviteterna på stora banan, en 1,50-hoppning med startfält av minst sagt hög kvalitet. Hela 99 ekipage kom till start – och bland dem flera svensfödda hästar. Här fanns Kelvin Klein (e Cardento, riden av kanadensaren Jonathon Millar), Ohlala (e Orlando) och Reconnaissance (e Camaro M), båda ridna av USA:s Lauren Hough och Malou (e Maloubet de Pleville, riden av tyskamerikanska Meredith Michaels-Beerbaum. Alexander Zetterman var ende svenske ryttaren och han skötte sig med den äran med Cafino (e Cardento) som gjorde en strålande hoppning i grundomgången och var sedan även nolla i omhoppningen, med fin placering.

Men det fanns mer med svenskanknytning: Mic Mac du Tillard, som vann världscupen i Göteborg, var med i EM-bronslaget i augusti och i höstas segrade i VW-Grand Prix-finalen på Flyinge med Angelica Augustsson visade nu upp sig med sin nya ryttare, tysken David Will. Angelica har ju slutat sitt arbete i Tyskland och flytten till ny arbetsgivare i Belgien innebar att hon tvingades lämna kvar Mic Mac. Mic Mac såg ut att trivas alldeles utmärkt med sin nya ryttare. Jag studerade ekipaget länge på framhoppningen och intrycket var att det heta stoet uppträdde mera disciplinerat och ständigt uppmuntrades med diskreta klappar av David Will. Inne på banan gick det perfekt med felfri runda. Att det sedan blev ett nedslag i omhoppningen kan ju skyllas på att det är sådant som händer i jakten på tiondelarna.

Amerikanen Todd Minikus vann så småningom den stora klassen, på Quality Girl (e Quidam’s Rubin). Samme Minikus har förresten fått en extra bonus: 3 000 dollar (drygt 20 000 kronor) för att han red i en viss sponsors handskar! Så väldigt amerikanskt.

Dagens hederspris (om det funnits något) borde i alla fall gått till Checkmate. Med sin ständiga följeslagare Meredith Michaels-Beerbaum hoppade han den svåra banan felfritt, både grundomgång och omhoppning och såg oförskämt fräsch ut. Checkmate är 19 år!

Stilrent på amerikanska

Det var kallt idag. Eller jag kanske ska skriva ”kallt”, med citationstecken. Allt är ju relativt. Men om man befinner sig i södra Florida räknar man ju med att det ska vara varmt, åtminstone som under svensk högsommar. Det var det alltså inte, bara runt 15 grader, visserligen soligt, men vinden var så kall att det inte var fel med en tunn jacka.

Dressyren har sin egen anläggning i Wellington, fem minuter (med bil) från hopparna. Det första vi såg när vi kom dit var en jättelik träningsbana under tak, där det till och med stod små hinder som dressyrhästarna kunde leka med. Tävlingsbanan såg fin ut, men jag blev inte särskilt imponerad eftersom läktarkapaciteten inte verkade överdrivet stor. Det kan dock ha varit en synvilla.

Vi gick runt och tittade och hittade massor av träningsbanor där det fanns hästar med ryttare på olika nivåer och trimmade. Förvånande nog var det inga problem att bara strosa omkring, till och med vid stallarna. Inga staket, inga vakter, trots att det ju är ett internationellt tävlingsområde.

Just som vi tänkt åka vidare stötte vi på enda svenska deltagaren, Tinne Vilhelmson Silfvén och hennes tränare Louise ”Lussan” Nathhorst. Det blev kramar och lite snack, men Tinne såg stressad ut och förklarade snart att hon måste rida, hon höll på att missa sin träningstid. I morgon torsdag, tävlar hon, i trestjärnig Grand Prix, med andrahästen Divertimento.

Vi fortsatte till hoppanläggningen och där var det full fart, minst sagt. På de flesta av de många banorna pågick det tävling, i någon form. Precis när vi tittade in på huvudarenan hoppade Alexander Zetterman sin Flecu och det såg väldigt fint ut, men ännu bättre lite senare när han red Zidane som var sjundeplacerad i denna 1,45-klass. Nästan bredvid reds en 1,40-hoppning med ett startfält som definitivt imponerade: Ian Millar, Meredith Michaels-Beerbaum, Rodrigo Pessoa, Eric Lamaze, Ben Maher, Scott Brash, det fullständigt kryllade av olympiska guldmedaljörer och världscupvinnare.

Och mitt bland alla dessa hittade vi svenskarna. Inte bara Alexander Zetterman, också storebror Daniel (som fyllde 29 år den här dagen) och mamma Aisling som såg fram emot tårtkalas. Plötsligt var det en ryttare som stannade sin häst och ropade: ”Hej, är ni här? Välkomna.” Det var Marcus Hägglund, tidigare med bas utanför Höllviken, som hittat till Florida och nu är anställd hos en hästägare, med uppgift att enbart rida. Marcus invigde oss lite i hunter-klassernas mysterium. Det pågick nämligen en hunter-tävliong på en av banorna bredvid och vi var rätt förundrade.

Huntingen (har inget med jakt att göra) är en sorts uppvisningstävling. Man visar upp hästarna och de bedöms exteriört, sedan ska man hoppa en lite bana, så prydligt som möjligt och med hästarna i väldigt ”fri” form, och sedan avslutas tävlingen med att man skrittar, travar och galopperar (hela tiden i avdelning) enligt domarnas kommando. Den mest perfekta vinner.

Tävlingsformen är jättestor i USA och passar, som Marcus sa, jättebra till folk med gott om pengar som vill tävla och visa upp sig utan att behöva ge sig på stora hinder. Massor av europeiska hästar säljs till Amerika som hunters, för stora pengar. Dessutom är det ju faktiskt så, att just huntingen ligger bakom amerikanarnas fantastiskt stilrena ridning. Apropå den stildebatt som florerat i Sverige den senaste tiden.

Trots att det tävlades intensivt hela dagen saknades publik. Det kändes lite som att det hela handlade om klubben för inbördes beundran. Men Marcus lovade att det var bara för att det var mitt i veckan, framför allt på lördag blir det fest, med masor av folk. Återstå att se, men någon avsättning måtte ju alla försäljare av dyra kläder och ridutrustning hoppas på.

Ljummet klimat för heta hästar

Jag kan ju knappast påstå att det gjorde ont att lämna den isande och hårda vinden hemma på slätten och för att några dagar uppleva det betydligt trevligare klimatet i Florida.

Inte för att det var så varmt här heller den första dagen. ”Skitväder” kallade folket det här, men i jämförelse kändes 15-18 grader helt okej, trots att det även var molnigt och det stänkte lite då och då.

Allt i USA är uppbyggt kring bilen, så att hyra en bil var en självklarhet. Och tur var väl det, för från West Palm Beach där hotellet ligger, till Wellington där hästarna är, är det nästan 50 minuters körning.

Känslan var fantastisk under bilturen. Resan gick västerut, inåt landet. Ju närmare man kom Wellington, desto mera prydlig blev omgivningen. Wellington är en del av Palm Beach, en sorts förstad, en synnerligen priviligerad sådan. När man passerar ”gränsen” står två skyltar på var sin sida av vägen, uppbyggda på kullar med rabatter och nagelsaxklippta gräsmattor. Sedan bara fortsätter det. Här sticker inte minsta gren ut från någon häck, här finns inte ett visset blad eller torr gren, allt är minutiöst ansat och fixat.

Det man frågar sig är: var är hästarna? Det är kliniskt fritt från allt fyrfota, trots att stadsdelen Wellington har en häst med i sin ”stadslogga”. Men så  ser man plötsligt en grusbana vid sidan av vägen och, där är de. Hästarna, överallt, trots att när vi anländer så är det lugnt, inga tävlingar. Inne på huvudarenan har Candice King lektion för ett tiotal ryttare. Hon måtte ha en ängels tålamod, för ryttarna (de flesta på dyra eupopeiska hästar) är nästan på nybörjarstadiet.

På andra banor motionsrider tävlingsryttare och deras medhjälpare sina hästar. Och de har sannerligen banor att välja mellan. Området är gigantiskt, med minst ett dussin banor, alla med det bästa grusunderlag man kan hitta, och alla med ett hindermaterial som kan göra vem som helst avundsjuk. Stallområdet är vidsträckt med luftiga stallar med tälttak där varje ryttare har sin inmutning.

Restauranger, veterinärklinik, butiker kompletterar det hela på detta enorma område som egentligen bara används tre månader om året, januari till mars. Det är då frusna, och välbeställda, amerikanska hoppryttare flyr det kalla nordliga klimatet och drar till Florida och tävlar på The Winter Tour. Allt fler europeer, och svenskar, hittar också hit. Men mer om det i kommande bloggar.

Snöfritt och stilrent

Fy tusan vilket busväder vi har.

Det vi här nere i sydväst kan trösta oss med är att vi i alla fall (hittills) sluppit snö. Men regnblandad snöglopp på tvären i tuff vind är inget roligt det heller. Hästarna avskyr det och när de står i hagarna talar de mycket uttrycksfullt om det så fort de får syn på mig. Det gäller till och med (nyblivna) treåringen, som trots att hon gått på lösdrift hela sitt liv och nu också har täcke helst vill komma in. Hon är faktiskt tvåa i uppfordringskampen (dock långt slagen av tioåringen) med sitt högljudda kom-och-rädda-mig-gnägg.

Men tack vare att vi sluppit snö och kyla går det bra att hålla igång med ridningen. Det ska bli roligt när tävlingssäsongen kommer igång, för tioåringen känns bättre än någonsin, och, vem vet, kanske även sexåringen kan komma till start, nu när han verkar frisk från sin gamla skada.

Först ska jag dock åka iväg och titta på tävlingar. Florida, och vintertouren där, hägrar. Det är många svenskar på plats, så det ska bli hur kul som helst att åka dit och både se hur de har det och hur verksamheten fungerar. Jag lovar rapporter här i bloggen, med start någon gång i början av nästa vecka.

Rolf-Göran Bengtsson håller sig för det mesta i Europa och han har ju börjat året strålande, med seger i den stora Grand Prixen i Basel med Casall Ask. Det ligger nog lite i det som jag anade, att den ofrivilliga vilan för hästarna medan RGB gick skadad en dryg månad, gjorde dem gott. Honom själv också, för den delen, han var ju osedvanligt glad och taggad under sitt besök i samband med clinicen på Flyinge den 4 januari.

Sköna rankningspoäng gav segern och dessa behöver han sannerligen om han ska kliva uppåt från sin 17:e-plats.

Såg i tidningen Ridsport att stilbedömningen för B-ponnyer på SM ska bli kvar. Man hade också gjort en enkät bland utländska ryttare och dessa kunde berätta/bekräfta att just stilbedömningen är en enormt stor sak i hela övriga världen. I vissa länder  får man inte börja tävla eller avancera i svårighetsgrad förrän man nått ett visst resultat i stilbedömningsklasser. Jag hoppas att svenska ryttare läser och begrundar – och förstår.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×