Hela EM-laget rider på Flyinge

Finalen av Volkswagen Grand Prix-serien på Flyinge om två veckor kommer att bli en riktig höjdare. Vi visste ju sedan tidigare att Rolf-Göran Bengtsson, liksom i fjor kommer hem till  Flyinge, och att han tar med sig fyra hästar.

Nu är det också klart att Angelica Augustsson kommer – och Henrik von Eckermann. Det blir Henriks första framträdande nationellt för hans nya klubb, Flyinge Hästsportförening.

Dessutom har Jens Fredricson i kraft av spetstruppsryttare fått en fribiljett till den penningstinna finalen. Med andra ord så kommer hela EM-bronslaget att finnas på plats. Snacka om sportslig godbit.

Men först ska höstlovsveckan i Helsingborg klaras av. HFRK bjuder in såväl hästar som ponnyer, från de allra lägsta klasserna, så alla kan vara med, till medelsvår klass för dem som kommit lite längre. Helsingborgarna uppmanades av kommunen att utnyttja anläggningen till fler tävlingar. Det har Thomas Hammar och hans stab verkligen tagit till sig. Swedish Riders Tour hade premiär här i september, nu är det alltså höstlovsmeeting och i december kommer det att bli stor, TV-sänd final i Swedish Riders Tour.

Själv har jag tagit höst- och hästledigt i fyra dagar. Ganska skönt med en andningspaus efter stormen och få vandra ”in the streets of London”. Sedan blir det full fart igen, särskilt som femåringen mot många odds är tillräckligt återställd i sin bakkota för att hålla förssiktig igångsättning.

För övrigt kan jag berätta att julskyltningen är i full gång i London. Suck.

Svensk hoppsport lyfter

Tidig morgon och snabb mockning, sedan bar det iväg till Skövde. Jag hade bara varit på Grevagården en gång tidigare, vid något inomhus-SM för en massa år sedan, så det var trevligt att återvända till den tävlingsanläggning som så många ryttare talar gott om.

Jag blev inte besviken. Visserligen var det Varbergs Ridklubb som stod som arrangör för detta meeting, innehållande delfinaler i både Swedish Riders Trophy och Volkswagen Grand Prix, men det spelade ingen roll. Det var ett smidigt arrangemang vid en bra anläggning och med bra banbyggare, skånska Maria Alfredsson.

Trean i  VW-GP:n, rutinerade Helena Persson, träffade huvudet på spiken när hon sa, att med den här GP-serien behöver de svenska ryttarna inte resa utomlands med sina hästar. Nu finns det banor som är tillräckligt utmanande här på hemmaplan, och dessutom rejäla prispengar. ”Det här var som en trestjärnig tävling internationellt”, påpekade Helena.

Sponsorn från Volkswagen såg också väldigt nöjd ut och lovade, nästan på stående fot, att fortsätta sitt åtagande. Det gynnar på alla sätt svensk hoppsport eftersom många fler, till mindre egen kostnad, kan tävla ”på riktigt”. Det stimulerar också såväl återväxten som uppfödningen och ryttarnas ambition att bli bättre.

Det kan man också se i den andra serietävlingen, Swedish Riders Trophy. I Skövde reds fjärde deltävlingen, direktsänd i TV. Här handlar det om final i 1,40-hoppning, alltså lite lägre nivå. Även denna kan leda till utveckling av ryttarna. Särskilt alla de som tagit sig vatten över huvudet och som tvingats inse att de nog måste hem och träna flitigare.

Publikintresset är stort, det var fullsatt på läktaren i Skövde och, vad jag hört från den sändande TV-kanalen Horse!, så är tittarsiffrorna också väldigt bra.

Finalen av Swedish Riders Trophy går i Helsingborg i december. Men redan om två veckor får vi se alla de svenska toppryttarna, inklusive Rolf-Göran Bengtsson, i VW-GP-finalen på Flyinge.

Att vända dumhet till något klokare

Stjärntränaren och f d assisterande förbundskaptenen i hoppning Pether Markne åkte fast för rattfylleri i somras.

Det är en tragedi.

Dels för honom själv, för eftersom han annars är en klok man inser han att det aldrig är ursäktligt att sätta sig bakom ratten när man druckit alkohol. Det är han den förste att understryka.

Dels också för trovärdigheten gentemot eleverna. Att döma av reaktionerna på Facebook är fördömandena många. Markne har alltid varit den förste att plädera nolltolerans för alkohol för sina elever och nu har han själv visat dåligt omdöme.

Markne har oerhört många träningsuppdrag i hela landet och jag tror inte de blir färre efter den 13 november när han får sin dom av tingsrätten. Han vill utnyttja varje tillfälle han får att vända sin egen dumhet till något bra. Han tänker nämligen ta sig själv som exempel och berätta för de unga hur lätt sinnena förställs när man fått alkohol i kroppen, hur enkelt det är att via påverkat omdöme komma i konflikt med sig själv.

Andra inom idrotten har gjort på samma sätt, och även folk i det ”vanliga” samhället. Raden av före detta alkoholister, drog- och spelmissbrukare som åker runt och håller föredrag med sig själva som varnande exempel är många. Markne är ingen alkoholist, men i somras körde han bil med drygt en promille alkohol i blodet och det är illa nog, sett både från samhällets sida, omgivningen och honom själv. Han har ofrånkomligt fått en Kain-stämpel, den hoppas han genom öppenhet så småningom kunna tvätta bort.

Super-Malin hoppar högt

Inga större ridtävlingar i närområdet i helgen– då fick det bli toppsport via de nya medierna.

Och vilka upplevelser det blev. Jag såg världscupdressyren från Odense på lördagen via mobiltelefonen och på söndagen blev det WC-hoppningen från Helsingfors på ”paddan”.

Det var lite svårt att se alla dressyrdetaljer på den lilla telefonskärmen men det gick i alla fall att konstatera att både Minna Teldes Santana och Tinne Vilhelmson Silfvéns Don Auriello var minst lika bra som konkurrenthästarna och det betalade sig ju, Tinne var tvåa i den poänggivande küren på söndagen och Minna femma. Svenska dressyrryttare satsar  tufft numera, och de siktar högt.

Den svenska kritiken har ju varit stenhård mot hoppvärldscuparrangörerna i Oslo och Helsingfors för deras ovilja att bjuda in svenska ryttare. I och med att Rolf-Göran Bengtsson numera inte ligger topp-tio i världen blir det bara en svensk plats i världscupkvalen – om inte arrangörerna bjuder in. Det gjorde alltså inte våra tidigare så generösa nordiska grannar i år. Sent om sidor (i tisdags) fick i alla fall Angelica Augustsson ett wild card till Helsingfors. Tyvärr blev det inga nya poäng, till skillnad från i Oslo (där hon var tia) hamnade hon nu längre nere i prislistan efter två nedslag.

Malin Baryard-Johnsson däremot red precis så bra som Malin kan rida. Och hon gjorde det på en comebackande Tornesch som jag nog aldrig sett hoppa så bra. Hingsten har ju nyligen genomgått en ögonoperation (ett dåligt öga togs bort) men det räcker uppenbarligen med ett fungerande öga, Tornesch hoppade så spänstigt och med sådan glädje att det var en fröjd att se honom. Att han skulle vara en av de felfria kändes nästan som självklart och till slut blev det (efter en jättefin omhoppning) en fjärdeplats. Jättekul att Tornesch är tillbaka på tävlingsbanorna. Nu är Malin så väl beriden att man hoppas att hon får rida varenda världscupkval, hela vintern.

Och kanske kan hon krypa in bland topp-tio på rankningslistan.

En liten rolig grej: vet ni var Tornesch är? Jo, det är en liten, liten ort i norra Tyskland. Det upptäckte jag, och fotograf Loitta Gyllensten, när vi förra året var på reportageturné inför OS i London. Plötsligen kom vi till ett litet samhälle, med välkomstskylt ”Tornesch”. Eftersom det är ett tyskt namn ska uttalet nog vara så att betoningen ligger på första stavelsen. Alltså inte på sista, som vi säger i Sverige.

Vaknade på måndagsmorgonen till nyheten att det åter brunnit hos Klagshamns Ryttarförening. Vilken mardröm. Som tur är kom varken hästar eller människor till skada, men ändå, eld och hästar är rena skräcken. Min gamla vän Birgitta Magnusson, ridhuschef i Klagshamn, har jobbat och kämpat i många, många år. Man kunde önska att denna eldsjäl fick lite lugn och ro någon gång.

Veckan som gick innebar hästklippning. Man kan ju inte säga annat än att de nu ”nakna” hästarna får en mjuk tillvänjning, så milt som det är.  Skönt. Och så har ju regnet äntligen kommit. Välbehövligt för naturen, men kanske inte lika skönt när det kryper långt in under kläderna på ridturerna. Men, som sagt, det är ju milt.

Nu är nestorn på gång igen

Stortävlingarna i hoppning drog vidare från Skåne till Södertälje och utan godbitar som Volkswagen Grand Prix eller Swedish Riders Tour på hemmaplan fick det bli mera tid till mina egna hästar. Det innebar bland annat en tur till Ted Velanders fina terrängbana utanför Södra Sandby där åttaåringen nu, äntligen, börjar upptäcka hur roligt det är att hoppa. Och hur lätt han har för det. Det är ett nöje att se hur han med glitter i ögonen och spetsade öron galopperar fram med Karro på ryggen.

Samtidigt var det hopptävlingar hemma på Lillhagens Ridklubb, med hyfsat bra startfält. Peter Eriksson brukar ta med sig några hästar och han kom även i år. Med i lastbilen hade han No Worries och med den hästen gjorde han en mycket fin start i 1,20-hoppning.

Känns namnet No Worries igen? Jodå, det är Katri Wäyrynens hingst som framför allt Piia Pantsu hoppade tidigare. Det var med honom hon stupade i trekombinationen i Skyrup  förra året och skadade sig. Men som hon, och make Fredrik Jönsson, också haft fina framgångar med. Peter är väldigt förtjust i hingsten, jämför honom lite med sin VM-häst Electro, och vädrar en ny karriär. Peter är ju vår meste mästerskapsryttare (debuterade på OS redan 1982 i Los Angeles med Imperator och han har ett OS-lagsilver med Cardento)) och nog har han sneglat mot en comeback på de stora banorna. Orkar han komma igen och satsa? Gör han det får svenska landslaget en jättefin förstärkning!

SvT storsatsar på att sända säsongens världscuptävlingar och det är jättertrevligt. Det verkar som att SvT anar hur konkurrerande kanaler flåsar i nacken och har insett att man ”måste” göra denna satsning. Horse1, Clipmyhorse, Equipe, FEI TV – numera finns det många sätt att följa ridsport, via tv eller internet. Det är ju självklart till stor glädje för den hästintresserade  och kvaliteten på sändningarna blir allt bättre.

Hoppas bara att de svenska ryttarna får fler platser till världscupdeltävlingarna. I Oslo i helgen, och Helsingfors nästa helg, verkar inte svenskar vara välkomna. Arrangörerna har använt de fria platser de har till förfogande till att bjuda in folk från hela världen – utom svenskar. I Oslo fick Angelica Augustsson en plats tack vare ett norskt återbud, tackade för förtroendet med en tiondeplats och sju WC-poäng, medan ordinarie svensk Rolf-Göran Bengtsson hade två nedslag på Quintero Ask. I Helsingfors kommer bara Malin Barýard-Johnsson att få rida. Låt oss hoppas att arrangörerna på kontinenten är mera generösa, speciellt RGB behöver får rida så många tävlingar som möjligt om han ska kunna avancera upp till topp-tio-listan i världen igen. Gör han det har Sverige automatiskt ytterligare en plats i världscupkvalen.

En stjärna köper svenskt

Apropå mitt förra inlägg om att sälja rätt: Har man häst med i Svenskt Avels- och Sportchampionat på Flyinge har man alla möjligheter att presentera den på allra bästa sätt.

Det drog en potentiell köpare nytta av, nämligen ingen mindre än amerikanska stjärnan Rich Fellers, världscupvinnare i fjor . Jag tog ett snack med Fellers (sedan han ramlat av Carl Dyrendals häst som han testat). Fellers hade flugit från Montana i USA med sällskap enbart för att titta på hästar på Flyinge. Han sa, att han aldrig tidigare varit på ett unghästmästerskap men att han gillade svenska hästar. Hans fru rider ju en Quite Easy-Robin Z-avkomma på 1,60-nivå, och nu var han nyfiken på vad som fanns i resten av landet. Sverige kunde bli en ny marknad för honom, särskilt som hästarna på Irland tycks ha tagit slut.

Fellers anlände redan i torsdags, har suttit på läktarna och studerat, han var med på auktionen på lördagskvällen (dock utan att lägga egna bud) och han provgred massor av hästar innan han på måndagen åker tillbaka till USA. Han hittade minst en handfull hästar, så går de genom veterinärbesiktning och exportröntgen, så kommer det att bli affär av. Intressant, och läge för fler svenskfödda hästar i världscirkusen.

Årets Breedersmeeting är över och trots att det var ganska publikfattigt och nästan lite avslaget på söndagen, så kunde man sammanfatta evenemanget i positiva ordalag. Många framgångar för svenskfödda hästar och bra sport över lag. Dessutom ganska positiv auktion på utvalda treåriga hopphästar, där stoet Attitude blev klart dyrast med 520 000 kronor.

Tillbaka till vardagen, alltså, men för hoppryttarna blir det i veckan färd till Södertälje för andra omgången av Swedish Riders Trophy och VW-Grand Prix.

Själv ska jag glädja mig åt att min ridbana blir klar.

Konsten att sälja rätt

Vill man uppleva mycket häst ska man bege sig till Flyinge den här helgen. Svenskt Avels- och Sportchampionat har, som vanligt, dragit allt vad som finns i landet av bra unghästar, från tre till sju år.

Breeders, som evenemanget kallas i folkmun, började redan i tisdags, och redan då var det mycket folk. På lördagen var det ännu fler, när finalerna för de fyra- och femåriga hopphästarna och de sex- och fyraåriga dressyrhästarna avgjordes. Vår Tysklandsbaserade mästerskapsryttare Patrik Kittel var testpilot på fyraåringarna, och det lockade naturligtvis extra mycket publik  i Crafordhallen. Och när det på kvällen var auktion på 29 treåriga hopptalanger, då var det en stämning som påminde om hur det var på reorna förr i tiden. Folk nästan slogs om platserna på läktaren, och det talades om publikrekord.

Strax innan hade Hopphästklubbens ordförande Ingvar Fredricson kallat till möte i Flyinges aula och diskussionerna gick höga. Ämnet var: hur ska man få upp priserna på de svenska hästarna. Utomlands bollas det med miljonerna, man är så högt uppe som hundra miljoner kronor för riktiga topphästar, medan man här hemma ligger långt efter i prisutvecklingen. En bra början att bli mera attraktiva på marknaden är att sköta marknadsföringen bättre.

”Man ska inte tro att man får några miljoner om man leder ut en raggig häst ur stallet” påpekade Ingvar Fredricson,

Och visst är det så, svensken är ofta för mesig, uppfostrad i den luteranska andan att man inte ska förhäva sig. Men det är nya tider, kaxighet betalar sig, och svenska uppfödare/hästägare har anledning att sticka ut hakorna. Svenska hästar  skördar allt fler framgångar på de stora tävlingsbanorna, med utländska ryttare. Medan jag satt på läktaren på Flyinge kopplade jag upp datorn och såg clipmyhorse.tv:s direktsändning från femåringarnas hoppfinal. Den kunnige brittiske kommentatorn berömde oavbrutet de svenska hästarna.

Men även om många vill ha meriten att sälja en egen uppfödd häst för stora pengar till någon känd utländsk ryttare så är självklart förhoppningen att de bästa hästarna ska stanna i Sverige och förgylla det svenska landslaget. Då blir det andra diskussioner, för i Sverige finns inte de traditioner inom ridsporten med konsortiebildning som kan generera tillräckligt med pengar. Det är ännu ett ämne för Hopphästklubben.

Unghästarna har magisk dragningskraft

Hade det varit en vanlig hopptävling, även på elitnivå, så hade det inte varit en bråkdel så mycket folk.

Men när det drar ihop sig till Svenskt Avels- och Sportchampionat, Breeders i vanligt folks mun, då vallfärdar folk till Flyinge (och Falsterbo också, för den delen, när det är unghästchampionat där). På torsdagen var det till trängsel fyllt på läktare, i gångar och vid näringsställen – trots att det var en helt vanlig vardagseftermiddag i början av oktober.

Hoppningen tilldrar sig som vanligt mest uppmärksamhet, men även dressyrläktaren var proppfull och dessa åskådare fick se ovanligt bra, svenskfödda unghästar. Svensk uppfödning blir allt mer konkurrenskraftig. Det har vi redan sett i hoppningen med stora framgångar på de internationella banorna, med internationella ryttare. Ska bli intressant att se hur detta påverkar priserna på auktionen i morgon (lördag) kväll, på treåriga, speciellt utvalda talanger. Inte minst sedan en häst, osåld på auktion för några år sedan, nu vunnit internationellt.

Det ska också bli intressant att se hur den ekonomiska situationen i världen påverkar hästbeståndert. Att det minskar vet vi, i Holland har det varit 40 procents nedgång av betäckningssiffrorna de senaste åren. Kullarna blir därmed mindre, men förhoppningsvis blir kvaliteten högre när uppfödarna väljer att endast betäcka de riktigt bra stona. Priserna på ”vuxna” hästar är redan klart annorlunda än för några år sedan. Då fick man bedala en kvarts miljon eller mer för en häst som gick 1,30-hoppning. Idag kan man köpa en liknande häst för 100 000 kronor.

Lördag och söndag blir det mycket Flyinge för mig. Förhoppningsvis har förkylningsbomullen runt min skalle försvunnit då.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×