Alla vill egentligen vara med

Den nya svenska hoppserien Swedish Riders Tour är väldigt speciell.

Den går ”bara” i 1,35-1,40-hoppning, och alla vill vara med. Det gnälldes en del vid premiären i Helsingborg på lördagen, men det gör det ju alltid. I stället ska svensk hoppning vara tacksam för denna storsatsning via tv-kanalen Horse1 och initiativtagare Timothy Smart. Det finns en del att jobba med för att förbättra konceptet, men barnsjukdomar har alla nya projekt.

Och förresten gör det inget att det gnälls, tävlingen är attraktiv nog ändå. Som jag skrivit tidigare, så fylldes de 150 platserna i startlistan i Skövde på tre minuter. På söndagen i Helsingborg gjorde man tio minuters uppehåll, mellan fem i sex och fem minuter över sex, för att ryttarna skulle kunna sätta sig vid datorerna och hinna anmäla i tid till delfinalen i Flyinge, som öppnade sin anmälan klockan 18.00.

För Douglas Lindelöw blev Helsingborgstävlingarna en höjdare eftersom han ju vann både Swedish Riders Trophy-hoppningen och 1,45-Grand Prixen. Jag pratade en hel del med honom och han höll med om att hans många tävlingsstarter utomlands har gett honom värdefull rutin, inte minst på att rida snabbt. Men han sa också att det i olika länder finns olika sätt att rida fort. I Tyskland kan han vara med i kapplöpningen om tiondelarna, men i Frankrike trodde han att han skulle vara chanslös.

Apropå gnällande, är det något som det behövs arbetas med (igen) är det Ridsportallsvenskan. Åtta grundomgångar, några på vardagskvällar, är för många, särskilt som ingen utom de iblandade som tycks bry sig. Det är inte förrän det är dags för kvartsfinaler och sedan final i Globen som det blir riktigt roligt. Fredrik Jönsson, som tävlar i Flyinges lag (och var med och vann i Globen i fjor) tycker allsvenskan har sitt berättigande och jag är böjd att hålla med. Men förbundet måste hitta en bättre ordning för kvalen. Det sista i södra gruppen reds på söndagskvällen i Helsingborg, och då hade de flesta gått hem.

Innan söndagsfärden till Helsingborg hann jag med en ridtur hemma. Det var fantastiskt, precis så som man vill ha en perfekt höstdag. Krispig luft, solsken, nästan ingen vind och hästar som ystert njuter lika mycket som ryttarna.

Flygande start i Helsingborg

Den nya hoppserien Swedish Riders Trophy är igång – och alla som kan rida 1,35-,140-hoppning är laddade. Det märktes inte minst när anmälningarna till de olika deltävlingarna öppnades. Det tog tre minuter innan alla 150 platser var besatta.

Det är många som vill dela på de 1,2 miljoner kronorna som står på spel sammanlagt. Det är förståeligt, det är inte ofta det erbjuds några summor att tala om för dem som inte kommit upp på svår nivå.

Nu är det inte helt ärligt, startlistan vid premiären i Helsingborg innehåller en hel del som rider svår hoppning, både nationellt och internationellt. Douglas Lindelöw sadlade ut snabba Balahe (trea i första kvalet på fredagen), Alexander Zetterman, Pia Levin, Niklas Arvidsson och Fredrik Jönsson är exempel på andra ryttare som tävlar svår klass. Men det gör inget, bra ryttare på bra hästar förgyller, och de är dessutom inspirerande för (ofta yngre) ryttare att se, lära och jämföra sig med de bästa.

Helsingborgsmeetinget pågår i tre dagar, med delfinalen i Swedish Riders Trophy i morgon lördag och på söndag är det både regionfinal i Ridsportallsvenskan och Grand Prix. Det var tidig start på fredagen, det fick jag själv erfara. Första klassen började 8.00 och jag var där med min nioåring – som hade allra första startnumret! ASer man det ur mitt perspektiv så fick tävlingarna därmed en flygande start.

När det finstilta fick avgöra

Det pågick en semifinal i hoppning för de fyraåriga hästarna inne i ridhallen, men det var det ingen ute vid Hinderhagen som märkte något av. Här avgjordes i helgen NM i fälttävlan i en salig, glad och härlig mix av dansk, finsk, norsk och svensk gemenskap.

Söndagens hoppning blev som vanligt dramatisk med mycket nervdaller när det nu skulle avgöras för seniorerna. Det handlade bara om 1,20-hinder, men banan skulle ridas på hästar som kanske var lite sega i kroppen efter lördagens terrängprov och av ryttare som hade nerverna lite utanpå kroppen.

Det blev också en del omkastningar i prislistan. Vinnarskallen från Skurup, Therese Viklund, ledde men hennes Mocca rev inhoppet i trekombinationen och Therese fick nöja sig med bronset trots väldigt bra ridning. ”Bästa tävlingen i år”, tyckte Therese opch sa att hon var nöjd med Moccas hoppning.

Danska Diana Kramer, som låg tvåa, rev två hinder och fick tidsfel och ramlade ända ner till sjätte plats. Finska Sanna Siltakorpi låg fyra, Viktoria Carlerbäck trea och båda hoppade felfritt. Därmed gick de upp i ledningen och måste skiljas åt. Det blev inte lätt, vem av dem skulle få guldet? De hade samma dressyrpoäng, de red felfritt på exakt samma tid (sex minuter) i terrängen och båda var alltså nolla i banhoppningen. Till slut kom man via reglementet fram till att den som hade bäst tid i banhoppningen vann. Det var Sanna.

Surt för Viktoria, som haft stolpe ut hela säsongen och dessutom tappat sin förut givna plats i landslaget. Viktoria har gjort ett jättejobb med Volt af Källstorp, en häst som hennes mamma Marie (ordförande i Borås Fältrittklubb) köpte för att rida dressyr på när Viktoria for till England för att fälttävlansträna en tid. När Viktoria kom hem började hon hoppa Volt och hästen visade sig ha naturlig talang. Terränghinder var han dock rädd för, ända tills han fick tävla på Strömsholm där hindren låg på raka linjer och åskådarna hölls på behörigt avstånd. Volt har opererats för struppipning, han har magproblem, men på åtta starter i år har han sju placeringar, varav fyra i topp tre. Rätt bra, med andra ord.

Nivån på fälttävlansungdomarna var inte skyhög, vilket avslöjades obarmhärtigt,  i terrängen och ännu påtagligare  i banhoppningen där bara en enda red felfritt. Det finns ett stort glapp mellan de svenska seniorerna och juniorerna och det har sin förklaring. Nestorn och hippologiprofessorn Jan Jönsson påtalade att rekryteringen av ungdomar sjönk till en minimal nivå då för några år sedan, när det skedde en hel del dödsolyckor i sporten. Nu försöker man arbeta i kapp med gedigen utbildning och stort säkerhetstänk, men mycket arbete återstår.

Men att man med gott horsemanship och skicklighet kan hålla på länge såg vi två exempel på i Flyinge. Danske Johan Iversen, 75, var fyra i en avdelning av 100-klassen med egna uppfödningen Ocean. Den andra avdelning vanns av en annan dansk, Niels Haagensen på Ginger. Niels, 58 år, vann VM 1980 i Fontainbleau med sin Monaco. Han red OS ( i dressyr) 1976 och 1988. Sedan gick han över till fälttävlan och red OS 1992, 1996 och 2000. Där kan man snacka om meriter.Och vi hade ju exempel även på en svensk som hållit på länge, Livgardets Peter Rosén, 59, som var 15:e-placerad i NM:et. Han klättrade därmed från en 38:e-plats efter misslyckad dressyr, till 22:a efter terrängen och sedan alltså ytterligare en bit upp efter bara en rivning i banhoppningen med tjänstehästen Maison.

Än är fälttävlanssäsongen inte slut, det är tävlingar i Tågarp till helgen.

Och hur var det nu med fyraåringarnas hoppsemifinal inne i ridhallen på Flyinge? Jo, Niklas Arvidsson-ridne Cortino var bäst och vann semifinalen före Victor Santesson på Khaleesi och Katarina Torstensson på Heartcore.

Så snabbt fylls en startlista

Efter EM och Breeders Trophy är det dags för NM – det har, och är, osedvanligt mycket fälttävlan i Skåne den här hösten.

Men det är helt okej, särskilt när vädret är som det är. Nästan 20 grader, mest sol och vindstilla, då var det fantastiskt att stå och titta på fälttävlansdressyr och sedan ta en sväng tillsammans med prickhunden ute på terrängbanan. Hunden badade som vanligt i vattengraven men det var också det närmaste väta man kom den här fredagseftermiddagen på Flyinge.

Fälttävlansfolket är synnerligen lättsamt, så tiden går fort, trots att underhållningsvärdet kanske inte är det allra största på fälttävlansdressyren. Hjärtlighet och kamratskap dominerar umgängestonen bland folket i den här ridsportgrenen och här finns massor av horsemanship.

Så det gör inget att jag nu ”måste” bevaka den tredje lite större fälttävlan på relativt kort tid.

Tids nog är det dags att krypa inomhus. Eller rättare sagt, inomhustävlingarna har redan börjat. I Halmstad är det ett stort tredagarsmeeting, i Ljungby samlas det mesta som finns i ponnyväg och nästa vecka är det dags för premiär av Swedish Riders Trophy. Helsingborgs Fältrittklubb står som värd för denna nya, tv-sända, tävling med 150 000 kronor för ryttarna att rida om. Och det handlar om medelsvår(!) klass. Inte undra på att det tog tre minuter innan de 150 platserna i startlistan var fyllda i deltävling två. Det behövdes nog inte mycket lägre tid i Helsingborg.

Sensommarsol på framtidshästarna

Trots att det var årets sista sommardag kröp jag in i Flyinges stora ridhall på lördagseftermiddagen.

Det var dags för den sjätte upplagan av elitfölauktionen. Runt tusen personer hade gjort som jag och uppenbarligen var många av dem köpvilliga, för Jonas Engman hade inte så svårt att få fart på budgivningen. Särskilt inte i början från Jan Brinks bord. Brink tillsammans med Patrik Hannell och danska Anna Ziebrandsen köpte de tre första fölen och sedan ytterligare tre.

Precis som i fjor inhandlade dressyr-Brink en hopphäst, och han förklarade det med att han tyckte att fölet hade intressant härstamning och dessutom var väldigt rörlig. Han är lite road av hoppning också, den gode Brink.

De dressyrstammade fölen dominerade, (19 av 28) och det var inte så konstigt. Småttingarna med dressyrblod i ådrorna såg redan ut som små Grand Prix-hästar och de gillade att visa upp sig. De var också de som gick för de högsta priserna. Allra mest kostade stofölet Donna Antique (e Ampere-Don Schufro). Självklart var det Brink som låg bakom, och priset blev 160 000 kronor.

Jag har inte sett dessa fölauktioner förr men det var en fin upplevelse av ett proffsigt arrangemang och därmed ett fantastiskt fint skyltfönster för svenska uppfödare. Högre snittpris än vad danskarna hade, påpekade Jan Brink stolt.

Breeders Trophy-finalernas dressyr- och banhoppningsmoment avgjordes ett stenkast från ridhallen, vilket knappt märktes. Men i morgon söndag lär det bli bättre fart eftersom det ska ridas terrängprov. Dock en bit bort, på Ted Velanders fina bana.

Sommaren sjunger som bekant på sista versen men det blev en förmiddag att njuta, innan färden gick till Flyinge. Hästarna här hemma vaccinerades häromdagen så det blir bara skritt. Men både nioåringen och jag njöt i fulla drag av en långpromenad alldeles för oss själva på morgonkvisten. Inte en människa ute, strålande sol, värme , vindstilla och ett och annat pallat päron. Det är sånt man minns när vinden tjuter och snön yr om några månader.

Ett mästerskap som kan bli ännu bättre

Nyuppståndna Skånska Mästerskapen i hoppning blev en succé.

Ryttarna var väldigt belåtna med upplägget med två kval och en final för de bästa. ”Ett riktigt mästerskap”, tyckte de och uttalade också att det väldigt gärna får bli en tradition.

Bakom idén till återupplivningen av SkM ligger Vellinge Hästsportförening och det har godkänts av Skånes Ridsportförbund. Representanterna för båda verksamheterna kan glädja sig åt att tävlingen blev bra, men det återstår en del att finslipa. Vellinge HSF idé med två kval ville alla ha kvar. Däremot måste man hitta ett annat sätt att räkna ut ryttarnas poäng. Nu omvandlade man platssiffran till felpoäng och multiplicerade med 0,5. Det innebar att många fick väldigt höga felpoäng, trots att de varit felfri i båda kvalen, och valde därför att inte betala in de 700 kronorna som det kostade att delta i finalen, och i stället åka hem.

Någon sa, att då får väl alla försöka lite hårdare, rida lite fortare i kvalen (som avgjordes på tid), och det ligger så klart något i det också, men startlistan till finalen måste bli mera kompakt. Fler måste ha chans att avancera. Nu blev det bara nio startande. Väldigt bra hoppning visserligen, och av hög klass, men det hade varit väl så spännande med dubbelt så många deltagare där fler kunde varit med och slagits om medaljerna.

Runt den utmärkta gräsbanan i Vellinge diskuterades det även svårighetsgrad. Skånska Mästerskapet går redan i 1,40-hoppning (mot 1,30 i övriga landet) men man skulle mycket väl kunna höja seniorklassen till 1,50, med kvalen i 1,45.

Det gäller i ännu högre grad för ungdomsryttarna (mellan 18 och 21 år). Väldigt få av alla de duktiga som finns här i Skåne startade i mästerskapet, beroende på att många helt enkelt inte ville tävla sina hästar på 1,25-1,30-nivå.

Lite att fundera över, alltså, för Vellinges Jonas Holmberg (hyllad banbyggare dessutom) och hans stab. Och de kan göra det med en positiv utgångspunkt efter erfarenheterna av årets evenemang.

Kul blev det i alla fall hela vägen. Till och med prisutdelningen bjöd på lite extra, när halmbalar byggt upp till prispall och ryttarna fick kliva av hästarna och upp på ”pallen” för att få medaljer av Skånes Ridsportförbunds Gun Kristoffersson och blommor av sponsorn Jan Telde.

Skånska mästerskapet inget vanligt DM

Ett DM är ett DM.

Men inte i Skåne.

Här är DM ett Skånskt Mästerskap, något att ta på allvar.

I många år, minst tio-femton, har skånska mästerskapet deklasserats och varit just ett – DM. Lika prestigelöst som vilket annat distriktsmästerskap som helst i övriga landet.

Men från och med i år, och förhoppningsvis även kommande år, har mästerskapet lyfts fram igen. Nu är det som det var förr, när det begav sig. Med svårigheter, det vill säga hinderhöjderna högre och bansträckningen svårare  än på övriga DM.

Förr kunde vi uppleva oförglömliga kamper mellan Peter Eriksson, Rolf-Göran Bengtsson, Ulrika Hedin och de andra storheterna. Nu får vi se bröderna Zetterman, Stephanie Holmén, Anna Persson och inte minst Niklas Arvidsson ta fram de riktigt bra hästarna och fajtas om hundradelarna.

Det kan vi tacka Vellinge Hästsportförening för. Det är de som väckt liv i Skånska Mästerskapen och skrivit ut det med två kval och en final, där förstapriset till seniorerna är hela 20 000 kronor. Självklart är det pengarna som lockar, men det må så vara, på Vellinges fina gräsbana och med Jonas Holmbergs banbyggande är det garantier för mycket bra sport. Det är bara att hoppas att det kommer mycket folk till söndagens finaler. Vädret kan i alla fall ingen klaga på.

Träffade Maria Gretzer under Vellingetävlingarnas första dag, fredagen. Hon tävlade själv och hade då ingen aning om dramatiken som utspelades hemma på Pihle gård. Hennes 27-årige hingst Feliciano lade sig i hagen och for iväg till de evigt gröna ängarna. Feliciano gav Maria en världscupseger, bland annat, och han är far till 134 hopphästar i svår klass, inte minst Isaac och Hip Hop. ”Fille” var väldigt pigg och fräsch ända till sitt sista andetag och njöt av sin nio år långa pension. Han tävlade tills han var 18.

Veckan har varit en sorts återhämtning efter de tre EM-tävlingarna. Man kan inte annat än må bra när man som svensk tänker tillbaka på det som var. Hoppbronset i Herning, fälttävlanssilvret i Malmö och synnerligen bra arrangerade tävlingar gör gott för sinnet – och inspirerar till planering för nästa års VM.

Fantastiska veckor men många vill mer

Det har varit två fantastiska veckor av toppsport. Två veckors EM i de tre olympiska ridsportgrenarna.

Två lagmedaljer och två individuella fjärdeplatser för svenskarna är ett facit som är enastående av ett hästmässigt miniland som Sverige.

Men som jag tidigare berömt hoppledningen för, så är det långsiktigt arbete och stort ledarskap, som också ligger bakom fälttävlansframgångarna. Gunilla Fredriksson skapade den modell som Staffan Lidbeck behållt och utvecklat, en modell som är så bra att britterna med alla sina årliga bidragsmiljoner tagit efter.

Unge Ludwig Svennerstål hade svårt att smälta att hans två banhoppningsrivningar kostat honom en medalj. Hans blick var nästan svart och han såg ut som om han ville kasta något hårt omkring sig. Hans uppfostran förbjöd honom, men det var tydligt att nästa gång, då tänker han minsann ta medalj. Det är bra med sådana vinnarskallar. Och nästa gång det är mästerskap, då är det VM, i Frankrike.

Ludwig tänker utveckla sina hästar Alexander och Shamwari ännu mer. Det måste han, för några nya har han inte råd att skaffa. Han har det knappast lika bra förspänt som britten William Fox-Ptt som kan vraka mellan minst åtta svårklasshästar när det är dags för mästerskapsbataljer.

Fälttävlansfolket är fantastiskt med sin öppenhet och sin vägran att tycka något är för svårt eller besvärligt. Det mesta kring dem är jordnära och tillgängligt – och det fick jag ett fantastiskt bevis på när jag efter alla prisceremonier på EM gick längs cykelbanan på Ribersborg för att hämta min bil. Bakom mig kom en man cyklande och på pakethållaren bakom honom satt mästermedaljören, tysken Michael Jung med segerbanderollerna  i kors över kroppen och medaljerna (guld plus guld) fladdrande för vinden. Här är det ingen som kräver någon Porsche.

Nu ska det avgöras

Idag ska det avgöras, medaljerna ska fördelas. Förhoppningsvis till en massa svenskar.

De som enbart rider den individuella tävlingen, och de som låg sämst till, har redan gjort sin banhoppning. Där imponerade Anna Hassö igen, med felfri runda. En som vi däremot inte fick se var Linda Algotsson som beslöt att stryka La Fair i morse. Stoet var lite stelt, och eftersom Linda inte hade någon chans till framskjuten placering, så drog hon sig ur tävlingen.

Jag tyckte det var ganska lite folk under terrängprovet i går lördag. Idag, däremot, vimlar det av folk runt hoppbanan. Vädret är också, i alla fall hittills, mycket bättre än vad som förutspåddes, så vi ser fram emot en riktigt bra eftermiddag.

 

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×