Funderingar en molnig dag

Egentligen borde man inte säga det. Men okej, jag vågar: äntligen är det en dag då solen inte skiner, en dag det inte är för varmt att göra annat än slöa i solen och bada.

När snön piskar i ansiktet och vinden viner runt knutarna i vinter kommer de här fantastiska sommarveckorna att bli sköna att plocka fram ur minnet. Just den här tiden när man stiger upp tidigt för att rida innan det blivit alltför hett.

Men det är ändå uppfriskande med en molnig mellandag. Det har kommit några regndroppar, dock inte mer än att dammet bundits lite. Det behövs väldigt mycket mer, så torrt och stenhårt som det är överallt.

Där jag bor finns det hästar överallt. De har dessutom blivit fler och fler, och ökningen består till största delen av islandshästar. I fjor byggdes en ny gård bredvid min, och familjen där har islandshästar. De är oerhört seriösa och tävlar på högsta internationella nivå, inklusive VM. Det är islandshästhållning i sin prydo.

Det kommer även andra former av islandshästar förbi allt som oftast, bland annat turridningar. Jag har insett att islandshästar ger massor av folk möjligheter att uppleva naturen och gemenskapen med hästen. Det är en väldigt bra sak och ryttarna ser väldigt lyckliga ut. Islandshästen ger också äldre ryttare och ryttare som blivit rädda en chans att fortsätta med hästar. Det är mycket positivt.

Vad jag däremot inte begriper är varför just islandshästen skulle vara så mycket starkare än andra hästar/ponnyer av motsvarande storlek. En människa på runt ett hundra kilo skulle inte drömma att sätta sig på en liten ponny  (många ridskolor har viktbegränsningar på eleverna), men på en islandshäst går det uppenbarligen bra.

Det verkar också som att islandshästen tål annan hästhållning än andra raser, läs: sämre hästhållning. Förklaringen/ursäkten brukar låta, att islänningen är en tåligare hästras. Jag köper inte det resonemanget.

Ta det inte som att jag inte gillar islandshästar. Läs det i stället som en uppmaning till bättre utbildning av alla. Det skulle minska belastningen på våra hästkliniker – och på islandshästarna.

Idag, torsdag, inleds SM i hoppning uppe på Sundbyholms travbana utanför Eskilstuna. Det är inledningen på en lång mästerskapsperiod. Hela augusti är ju fyllt med SM och EM, i Skåne och Danmark.

Tillbaka till vardagen

Vardag igen, efter nio intensiva dagar på Falsterbo Horse Show.

Det har varit mycket bra dagar, med strålande solsken, utom avslutningsdagen. Men då lyste Jens Fredricson upp tävlingen med sin Grand Prix-seger med Lunatic.

Intrycket i Falsterbo i år blev väldigt bra. Det var leende och nöjda människor vart man än gick och det bjöds på massor av goda sportsliga prestationer. Förutom Jens seger är det sjuåringarnas hoppfinal som främst fastnat i mitt minne. Jag tror aldrig jag sett så många bra sjuåringar i en och samma hoppning. Där fanns det många som kommer att hoppa Grand Prix inom några år.

Det fanns trots allt de som var lite mindre nöjda. Inte minst kretsen kring dressyrhingsten Sir Donnerhall II, numera riden av spanska Morgan Barbancon. Sir Donnerhall skadade sig i tävlingsboxen i stallområdet i Falsterbo och skrapade upp tre av benen ordentligt. Det ena så illa att det behövdes ganska många stygn.

Jag lägger 2013 års Falsterbo Horse Show till handlingarna och ser fram emot alla mästerskap i fälttävlan som väntar i Skåne (SM, EM och NM) och EM i dressyr och hoppning i Herning. Det ska också bli väldigt roligt att följa den intensifierade elitsatsningen som SOK uppmanat den svenska landslagsledningen till.

Mina egna hästar har fått stå lite åt sidan under Falsterboveckan, även om jag ridit nioåringen nästan varje morgon. Men det är inte lätt att få till någon vettig ridning utomhus just nu. Efter den extremt långa torkan här nere i det sydvästra hörnet (till och med Falsterbobanan var alltför torr, trots vattning) är det stenhårt i marken.

Väldresserad diplomati

Sista dagen av de nio av årets Falsterbo Horse Show.

Det känns ganska skönt, speciellt som det inte är så varmt väder. Men även om Falsterbotävlingarna alltid är väldigt jobbiga är det fantastiskt roligt att uppleva all bra sport och att se hur hela häst-Sverige samlats. För det är verkligen hela häst-Sverige, alla som äger, rider, tränar, köper, säljer – eller bara älskar hästar, är här.

Sportsligt sett fanns det en hel del att önska i dressyren. Inga holländare eller tyskar eftersom de antingen vilade sina hästar eller hade valt att tävla i Tyskland eller Österrike. Inga engelsmän eller irländare i hoppningen, men i den grenen fanns tillräckligt bra ryttare ändå för att klassen skulle bli väldigt hög.

Jag blev lite fundersam kring det här med WDM, World Dressage Masters, som Antonia Ax:son Jonsson instiftat. Det är en världsomspännande serietävling med fyra ”ben”: München, Mechelen,  Falsterbo och Florida.  Det är mycket pengar till totalvinnaren. Ändå tycks många ryttare inte bry sig om denna tävling som delvis hade som syfte att popularisera dressyren genom att införa ett nytt spänningsmoment. För om serien varit riktigt viktig, då hade ryttarna valt att komma till Falsterbo. Även om tyskarna älskar sitt Lingen och även om det var mycket pengar att rida om i Österrike.

Jag försökte få ryttarna att delge sina synpunkter, men alla tre svenskar vid presskonferensen efter küren var ytterst diplomatiska och höll inne med sina åsikter.

Apropå küren, vi på läktaren höll för en gångs skull med Patrik Kittel i hans ständiga kritik mot domarna. Med Scandic gjorde han sin bästa uppvisning på länge, men var ändå bakom Tinne Vilhelmson-Silfvén i prislistan. Tinnes häst Don Auriello, Anton, har en massa kvaliteter som alltid premieras, men många med mig tyckte ändå att Patrik och Scandic var bättre den här gången.

Jag har inte haft så mycket tid att gå runt i utställarområdet men av synintrycken att döma måste de haft ett väldigt bra Falsterbo i år. Det vimlade av folk där ute och alla bar på påsar. Falsterbo Horse Show är en folkfest, speciellt när Jana Wannius deltar i kaninhoppningen. Trots knäskada. Det stora diskussionsämnet på söndagsförmiddagen: var startordningen i kaninhoppningen riggad? Jana fick ju starta sist…

Fler tankar kring dressyr

Dags för fler tankar kring dressyr…

Jag pratade lite med vår förbundskapten Bo Jenå igår, om ponnydressyr.

Mina reflektioner efter att ha sett ponnyklassen i Falsterbo snurrade fortfarande i huvudet och jag beslöt att ge luft åt mina tankar till den som är expert.

Först och främst kunde vi konstatera att många av ponnyungdomarna är lite för stora för sina hästar. Dagens ungdomar är längre och större än de var på den tiden reglerna om ålder instiftades. Särskilt de som tävlar under svenska regler och alltså får hålla på tills de är 18 år. Internationellt är det lite bättre, där är övre åldersgränsen 16 år – men frågan är om det inte ligger i tiden att också den justeras. Bosse påpekade att internationellt är det inte alls ovanligt att se ponnyer med alltför storvuxna ryttare. Det hämmar synintrycket, harmonin i ekipaget, och det hämmar de yngre som ofta är chanslösa mot de som har några års mer erfarenhet.

Dessutom är det ju så, att ju snabbare barnen och ungdomarna går över till stor häst, desto fortare kommer de att utvecklas och få bra junior- och young rider-år.

Den andra funderingen jag hade var ungdomarnas sätt att rida. Jag studerade framridningen ganska länge och jag såg alldeles för många hårda händer. Sitsarna var bra, djupet och skänkellägena okej, men jag tyckte det var på tok för mycket ”handarbete”. Här anser jag att tränarna har mycket att göra, för hur det än är, all ridning, all hästens lösgjordhet och chans att arbeta igenom hela kroppen, grundar sig i framåtdrivande hjälper.

Ponnydressyr och Malin-sanningar

Det blev mest dressyr för mig i Falsterbo på tisdagen.

Jag är väl inte den som följt ponnydressyr särskilt mycken men den här gången såg jag de nio ekipagen i kvalet till ponnyernas kür-klass. Och det var roligt.

Det som slog mig var att just ponnyerna är så väldigt olika, till utseendet. Indiana Joe exempelvis var en holländsk, spräcklig ponny som kunde kallas både skäck och rödskimmel, Valdo var en vacker hingst med uttrycksfullt huvud och Kinski WE en ädel tysk ponny. Och alla gick bra, trots att flera av dem var tydligt påverkade av den ovana omgivningen.

Ovanligt var också engagemanget på läktarna  Anna Malin Lydén hade en egen hejaklack som jublade högt när hon ridit sitt program och Linnea Holmgrens föräldrar grät av glädje när dottern ridit.

Också de stora hästarna, i det här fallet femåringarna, orsakade många känsloutbrott. Delvis hästarna själva när de på olika sätt uttryckte sina känslor i den ovana omgivningen, men också folket runt omkring.  Så det var en händelserik och rolig dag på dressyrbanan.

Inne på hoppbanan var det full fart redan från klockan nio, när först femåringarna och sedan sexåringarna gick sitt andra kval. Än en gång måste jag konstatera vilken stor attraktionsförmåga dessa unga hästar har på folk. Tittar man i startlistorna är alla som betyder något (inom främst hoppning) på plats och publikt var det gigantisk tillströmning. Inte ens det strålande sommarvädret hindrade folk att välja hästarna. Jag sprang på massor av bekanta, inte minst Henrik Larsson (fotbollsspelaren) som ju tillsammans med sin fru Magdalena äger en bit av Baltimore, den hingst som är på väg att bli Malin Baryard-Johnssons nya topphoppare.

Apropå Malin Baryard-Johnsson, så pratade jag med Thomas Feldt som tillsammans med sin fru Helena äger Tornesch. Thomas var en aning besvärad över alla de rykten som florerat kring Tornesch: att han ska säljas, att han varit skadad. Thomas påpekade att hingsten alls inte haft någon skada, men att han egentligen inte skulle varit i Falsterbo eftersom hingstens avelssäsong i Holland inte var riktigt avslutad. Det var alltså det det handlade om när det basunerades ut att Tornesch inte skulle hoppa i Falsterbo. Nu ska han alltså ändå göra det, men i de mindre klasserna eftersom han inte är riktigt igång.

Om försäljningsryktena sa Thomas att han bara sagt, att om rätt köpare dyker upp, med rätt summa, då kunde de tänka sig att sälja.

Det kan låta konstigt att säga att Falsterbo-tävlingarna startar på allvar på onsdagen, med tanke på hur hett det varit redan. Men nu är det dags för finaler (för ponnydressyren och amatörerna) och det är Falsterbo Hunting, med bland andra Sara Algotsson-Ostholt. Då kommer ännu mera folk, men, som så många pratat om de här dagarna, hela arrangemanget blir bättre och bättre. Så det ska nog fungera.

Det kunde inte börja bättre

Falsterbo Horse Show har börjat.

Och inte bara börjat, det blev rivstart. Strålande solsken, en lagom fläktande vind, gott om folk och jättefin sport – det är precis som det ska vara.

Det var inte lika mycket folk som det brukar bli senare under veckan. Men det var full kommers i markandsområdet, förmodligen mest folk som (liksom jag) passade på att shoppa det man planerat, innan det blir alltför trångt.

All hoppningen på lördagen genomfördes inne på dressyrarenan. Anläggningen är fantastiskt bra och jag kom på mig att sitta och önska att det skulle hållas tävlingar där oftare. Undrar vad Jana Wannius skulle tycka om ett sådant förslag, men jag vet i alla fall att det skulle gynna ridsporten med tävlingar under de bästa förutsättningarna, både tävlingsbanan och framridningen håller högsta klass.

Även om allt som sagt drog igång igår (med fri entré) så bankades och krånglades det både här och var. Alla stallinredningar som skulle demonstreras var inte färdiguppsatta, inte alla tält heller. Men det som skulle vara där, det fanns på plats och det fungerade.

SvT:s kamerateam fortsätter att följa bröderna Zetterman. I Falsterbo var det Alexander som stod i centrum. Alex red det internationella kvalet och han visade prov på hur det går till att rida snabbt. Tyvärr föll en bom, annars hade han vunnit.

Idag hann jag rida, min alltför tjocka nioåring fick galoppjobba på ärtåkern för andra dagen i rad, men i morgon blir det vila. Tävlingarna i Falsterbo börjar redan klockan nio, och även om jag gillar att gå upp tidigt, så finns det gränser – hästen får vila i morgon.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×