Hon har en vinnarskalle av guld

”Guldläge för ungdomarna” skrev jag härom dagen.

Och visst blev det guld i NM. För laget på lördagen, och för Antonia Andersson individuellt på söndagen.

Antonia klagade inte på underlaget, inget kunde stoppa henne och Ouganda la Silla den här eftermiddagen. Antonia plockade fram allt hon har i sin starka vinnarskalle och red iskallt, helt innesluten i sin tävlingsbubbla. Det var inte förrän efteråt, när allt var klart, som känslorna syntes i glädjetårarna och hennes tacksamhet till hästen.

Jag hörde faktiskt ingen som klagade på Flyinge, trots allt regnet vräkte ner under finalerna. Några hästar halkade inne på gräsbanan, men de flesta bemästrade underlaget på ett alldeles utmärkt sätt.

För Antonia väntade överraskningsfest på kvällen. Och efter hennes dubbla NM-guld fanns det väl extra många som ville fira den nyblivna 20-åringen. Även svensk hoppsport hade anledning att höja champagneglaset. Antonia har beslutat sig för att satsa helt, åtminstone de närmaste två-tre åren. I sitt stall har hon och lillebror Gabriel elva egna hästar. I Ouganda la Silla och Canon Ask har hon två topphästar men hon har också Canon Asks femåriga helsyster Heidi och en av Gunilla Persson-Bergs många klassiga uppfödningar, Santiago, 6. IOch ytterligare en bra häst kan vara på gång, om jag kunde läsa pappa Kristers antydningar rätt.

Hur som helst väntar nu ungdoms-Grand Prixen i Falsterbo, sedan SM och därefter tänker Antonia åka till EM-tävlingarna i danska Herning och hoppa kringklasserna.

Parallellt med ungdoms-NM gjorde juniorerna upp i sitt mästerskap. Medan ungdomstruppen är så stark att förbundskapten Henrik Lannér inför stundande EM kunde spara toppnamnen nu i NM, så är det betydligt svagare på juniorsidan. Laget var sist och individuellt kom bästa svensk, Viggo Björklund från Gärsnäs, på sjunde plats.

Helt klart är att en stor del av 16-18-åringarna ”glömts bort”. Eller så har de curlats bort. För att nå framgång gäller hårt arbete och vilja att lära sig grunderna. Det tycks många unga ha missat. Särskilt de som inte har föräldrar som själva har varit i sporten på ett eller annat sätt, och som inte har insett vikten av en bred kunskapsgrund. Tack och lov ser det bättre ut bland de ännu yngre, ponnybarnen, som visade prov på bra ridning, och tog en del medaljer, under NM.

Apropå ponny, så hade jag inte en aning om att Rolf-Göran Bengtssons samarbetspartner Bo Krisoffersen har en dotter som rider dressyr. Men det blev jag varse när Bo stolt berättade att Sandra tog guld med laget i kategori II (de mindre ponnyerna) och sedan en individuell femteplats. Bo kunde också berätta att Rolf-Göran tar med sig Casall Ask, Clarimo och en sjuåring till Falsterbo. Det blir främst nationshoppning och kanske, kanske även Grand Prixen. Alltid roligt att se Rolf-Göran live, även om det för honom själv är en jobbig tävling med hela häst-Sverige på plats som vill hälsa på honom.

Nu är de nordiska mästerskapen avklarade och allt gick bra, trots de minst sagt usla väderförhållandena. Nu laddar jag för Falsterbo! Presskonferens redan på tisdag, och på lördag är det dags.

Guldläge för ungdomarna

Nordisk-Baltiska Mästerskapen för ponnyer, juniorer och ungdomsryttare, i både hoppning och dressyr. Det låter pampigt.

Och visst var det till ett finputsat och snyggt Flyinge jag kom när tävlingarna körde igång lite lugnt där på torsdagen. Det var tydliga resultatdisplayer, perfekta banor, snygga försäljningstält och effektiva funktionärer. Det jag blev lite besviken över var startlistorna, främst i hoppningen. Fast det borde jag ha räknat ut, att det inte skulle bli fler när bara sex ryttare från varje land får rida. Och eftersom det baltiska inslaget är noll i år, innebar det sex gånger fyra, alltså maximalt 24 startande.

Sverige är urstarkt i yuong rider-hoppningen. Det kan bli guld både i detta NM och i EM framöver. I NM deltar inga EM-ryttare eftersom de, enligt förbundskapten Henrik Lannér den här veckan pausar. Sedan blir det full fart med träningar fram till mästerskapet. Om Sverige någon gång ska ta lagguld i ett EM, så är det i år. Med tvillingbröderna Karl-Jakob och Karl-Filip Ingvarsson som bas i laget och med ytterligare toppryttare (inte helt klart vilka eftersom veterinärbesiktning av hästarna återstår) är svenskarna urstarka.

Till nästa år ser det förmodligen helt annorlunda ut. Bröderna Ingvarsson har klargjort att de satsar på sina juridikutbildningar och eftersom pappa Sven är hästhandlare är risken väldigt stor att hästarna säljs. Förbundskapten Henrik Lannér tycker självklart att det är trist att ekiupagen splittras men han har full förståelse. ”Det är mycket positivt att ungdomarna utbildar sig. Nya hästar finns alltid och ingen kan ta ifrån ungdomarna den kunskap och den rutin de fått från sin ponny-, junior- och ungdomstid”, menar Lannér och det är så otroligt klokt resonerat.

På juniorsidan är det inte lika roligt. Det verkar som om Sverige tappat ett par åldersgrupper i hoppningen, de som vuxit upp de år man inte tillräckligt fokuserade på barnens grundutbildning. Det är grunder som är ytterst svåra att lägga senare, när bristerna i ridningen redan blivit etablerade. Lyckligtvis ser det ut som att det är tillfälliga misstag, den organisation som numera har hand om hoppningen har ett betydligt bättre grepp och ser till att spilla ut utbildningsinitiativ på olika nivåer i hela landet.

Fälttävlan har varit bättre på ungdomsutbildningen. Relativt nya Sugar Cup, en stiltävling för barn och ungdomar, har gjort underverk och den har blivit så populär att deltagarantalet vuxit lavinartat. I mitten av juli är det semifinaler på Ted Velanders bana utanför S Sandby.

Apropå ungdomar så pågår just nu ett konfirmationsläger på Flyinge. Ungdomarna har läst för prästen i vinter och nu fortsätter de på Flyinge, samtidigt som de nu har med sig sina hästar. De får högkvalitativ utbildning i alla grenarna, för de bästa instruktörerna, exempelvis dressyr för Olof Axelsson, terrängträning för ovannämnde Ted Velander och tömkörningskurs för Bo Jenå.

Populärt? Otroligt! Nästa års konfiramtionsläger är mer eller mindre fullteckat redan.

De allvarsamma lekarna

Att vara förbundskapten låter glassigt. Det är inte alltid så, särskilt inte om man är det i de sporter som kallas mindre. Ridsporten exempelvis.

Bo Jenå är ansvarig för den svenska dressyren. Han tillbringade den gångna helgen på en av de stora arenorna, i Rotterdam, och umgicks med toppryttare och hästägare, rörde sig bland juvelerna och de vita dukarna.

På måndagen stod han på Lillhagens Ridklubb och höll i träningar – i sju timmar.

Självklart är det kärleken till sporten, ridkonsten och hästarna, som driver. Men den bistra verkligheten är också att det handlar om att försörja sig. Att vara förbundskapten för en liten gren som dressyren är inget heltidsjobb, inte på (löne)pappret i alla fall. Man kan inget annat än att beundra människor som Bo Jenå, som orkar pendla mellan världsklassport och den nakna vardagen – och ändå vara fokuserad och engagerad.

Jag blev själv ett vittne till detta eftersom jag var med och red ett pass för Jenå. Mitt första för övrigt för en riktig dressyrtränare och jag gjorde det på min hopphäst (mest för att kolla på vilken nivå hon står, sett med dressyrögon). Hästen och jag löddrade av svett efter 50 minuters intensivpass och det var värt varenda svettdroppe. För trots att det bara handlade om en amatör kändes Jenå fullt fokuserad på mitt ekipage, hela tiden. Det är beundransvärt.

Jag kanske blir ”dressyrtant” så småningom, trots allt – och jag behövde ingen som ledde mig och min häst in på banan..!

Redan kommande helg är Jenå tillbaka i  förbundskaptenskavaljen igen. Det är dags för de gigantiska tävlingarna i Aachen, och tio dagar senare är det Falsterbo Horse Show.

Liksom i så många andra sporter är det engagemang som håller igång ridsporten. I Lund i söndags fick jag ytterligare ett bevis på detta i form av Monica Arvidsson. Det var hon som initierat den föräldrar-barn-tävling som blev så otroligt uppskattad (jag skrev om den i den förra bloggen). Hon hade insett att det behövde göras något kul för barnen och fick gehör hos Markku Söderberg och hans stab i Lund som ordnade fram ponnyvagnar och funktionärer. Monica samlade ihop till prisbordet . Jag stod på publikplats och såg ”tävlingen”, tillsammans med ryttare och vana hopptävlingsbesökare. Alla har vi sett mycket, på många tävlingar, och alla insåg att det är sådant här som behövs ibland. Lite skoj på allvar och inspiration för den nya generationen. Ungarna tog det hela på största allvar och tävlade stenhårt – och föräldrarna såg ut att ha minst lika roligt. Med tanke på den babyboom som råder inom ridsporten kommer vi förhoppningsvis att få se fler sådana här som lekar framöver.

Rädda ryttare och räddning för ryttare

Att det råkar vara midsommar är inget som hindra ridsportfolket.

Här i Skåne är det två nationella meetings, dressyr i Everlöv och hoppning i Lund.

Som ni som följer den här bloggen vet, så ligger ridsportens ”fartgrenar” mig närmast om hjärtat. Men jag gillar dressyr också. Särskilt bra dressyr.

Så på midsommardagen, efter att jag trimmat igenom nioåringen, satte jag mig i bilen för en liten raid till tävlingsbanorna. Det fick bli Everlövsdressyren först.Tävlingsplatsen ligger granne med Henriksdal, där Ragnar och Paula just haft sitt dubbelmeeting i hoppning. Trots den geografiska närheten är det ganska skilda världar med en betydligt lugnar atmosfär och kanske lite annorlunda hästhantering bland dressyrfolket. Jag blir fortfarande förvånad när jag ser ryttare som ska rida sina hästar från transportparkeringen till framridningen och inte klarar det utan att ha någon bredvid som leder hästen. Och detta trots att hästen uppenbarligen är så välutbildad att den kan tävla i klasser som kräver kandar.

Är det ett sorgligt tecken på att dessa hästar är så ovana vid att ridas utomhus att de ”flippar ut” om de kommer utanför fyra väggar? Låt oss inte hoppas det, men jag ser det ändå som ett sorts varningstecken på att hästutbildningen/verksamheten på vissa håll blir alltför ”specialiserad”.

Hur som helst, även om jag inte var i Everlöv särskilt länge, så var det väldigt trevligt där. Snyggt, propert, genomtänkt och lite så där extra putsat som det kan vara på en dressyrtävling. Inga smutsiga hästjeans eller tovigt hår, och dessutom en inställning hos funktionärsstaben som lätt lockade fram leenden.

Från dressyren körde jag till Lund och hann se en större del av midsommardagens avslutningsklass, 1,40-hoppning. Banan där har visst rykte om sig att vara stum, men Lundachefen Markku Söderberg har i veckor vräkt ut vatten på gruset och det har gjort susen. Följdaktligen blev det bra hoppningar och spännande värre när båda racerryttarna Niklas Arvidsson och Jörgen Larsson fick stryk av estländaren Jüri Sokolovski. En dags spänning återstår och det ska bli hur kul som helst.

Startfälten innehåller fina namn. Douglas Lindelöw passade exempelvis på att matcha lite yngre hästar och samma gällde Jens Fredricson och idag tillkommer Fredrik Jönsson och Piia Pantsu medan Niklas A och Jörgen L säkert vill ha revansch på Jüri.

Tre av landslagsryttarna i fälttävlan, Anna Nilsson, Anna Hassö och Niklas Lindbäck fanns med i dressyren i Everlöv. Niklas topphäst Mister Pooh tände till lite i överkant i dressyrprovet i Luhmühlen förra veckan, så Niklas ville ”miljöträna” sin häst inför avresan till Aachen nästa vecka. Så mycket miljöträning i lugna Everlöv blev det nu inte, men Niklas var nöjd med en fjärdeplats i medelsvår B:2, med Anna Nilsson på Luron sexa.

Anna Hassö går en hård kamp mot internationella ridsportförbundet, FEI. Förbundet förbjöd i maj plötsligen hennes användande av specialstigbyglar i terrängprovet. Stigbyglarna fungerar ungefär som tramporna på en tävlingscykel. Skornas sulor fästs i bygeln, som löser ut i samband med avfallning. Funktionen innebär alltså att ryttaren slipper tappa stigbygeln om hästen exempelvis tar något konstigt språng, men förhindrar samtidigt ödesdigra skador vid avfallning eller omkullridning. Inom hoppningen är det många av toppryttarna, bland andra Rodrigo Pessoa och flertalet amerikaner, som redan sedan lång tid använder dessa stigbyglar. Och inom hoppningen är de tillåtna.

Enligt Anna har det inte skett en enda olycka med de nya stigbyglarna. Tvärt om, så har de varit räddningen för flera ryttare. Anna tänker strida vidare mot FEI, så fort säsongen tar slut. Just nu, med EM i fälttävlan i augusti på agendan, finns det helt enkelt inte tid.

Det är bara att önska Anna lycka till.

Avslutningsvis, en lite rolig scen i hästvärlden: Familjen Persson från Genarp måste vara den enda som hade medlemmar på båda de nationella tävlingarna i Skåne i helgen. Mamma Eva var med yngsta dottern, Sofia, 15, och tävlade medelsvår dressyr i Everlöv, medan Anna, 20, använde sin pojkvän och stallflicka som hästskötare när hon hoppade i Lund. Pappa Ronny fick dock stanna hemma och köra hö.

Kvalfylld ridsport

De ljumma vindarna och solen försvann och plötsligt blev den skånska sommarens nyckfullhet påtaglig igen.

Det blev knappast till gagn för Stävie Ryttarförening som höll sina nationella hopptävlingar i helgen. Det var inte mycket som talade för stackars Stävie i år. Tävlingarna har fått flytta fram några veckor eftersom Skyrup, Henriksdal och Grevlunda trängt sig före. Statusen har minskat, det handlar inte om några ryttarspel längre, som tävlingarna förut kallades. Borta var också sponsors- och försäljningstälten. Dessutom var det många ryttare som valt att tävla på elitmeetinget i Årsta-Runsten utanför Stockholm samma helg.

Inte blev det roligare av att regnet öst ner och gjort gräsbanan tung och svårgreppbar för hästarna, och framridningen måste göras inomhus, i ridhuset.

Ändå blev årets tävlingar hur bra som helst. Fina hinder, bra banbyggnad (Fredrik Malm) och ett underlag som de flesta hästarna hanterade bra. Med Alexander Zetterman, Peter Eriksson, Lisen Bratt Fredricson, Niklas Arvidsson, Olof Smith, Fredrik Linell och, inte minst, rankningspoängsugna elitungdomarna Stephanie Holmén och Anna Persson i startfälten, så blev det väldigt bra sport.

Många av ryttarna, speciellt de närmast under toppskiktet, har just nu mest Falsterbo i tankarna. Ambitionen är att kvala dit, och det kan man göra via kval, i Falsterbo. Men det gäller att kvala sig dit. Låter det krångligt? Det är det inte, det gäller bara att ha så många poäng att man är berättigad att rida de två kvalklasserna som går första Falsterbohelgen. De två bästa ekipagen därifrån får sedan vara med i den femstjärniga tävlingen påföljande vecka. Det återstår några tävlingar där man kan ta poäng, men snart får både vi och ryttarna veta hur det ser ut.

Apropå Falsterbo, så säger inte minst våra elitryttare att de älskar att tävla där. Ändå är risken att två av de bästa inte kommer i år, nämligen Rolf-Göran Bengtsson och Henrik von Eckermann, av olika anledningar. Men eftersom det ska avgöras en omgång av högsta nationshoppningsligan (där ju Sverige egentligen inte är med) vore det väldigt roligt om vi kunde ha toppat lag. Vi får väl se hur stor övertalningsförmåga herrar Wannius och Söderstrand har.

Det ombytliga vädret har inte medgett några fler vattengalopper i Skanör, men så fort det lugnar ner sig, och blir lite varmare, ska jag ner med hästarna igen. För nioåringen är det synnerligen nyttigt, så hon tappar några kilon runt magen, och bättre hästbantning kan man knappast tänka sig. Till och med den gamle tycker numera att det är roligt och galopperar så han stänker ner både sig och halva omgivningen.

Gamlingen (20 år) fick förresten hoppa lite idag. Han var så lycklig, och tyckte han var så duktig, så efteråt såg han ut som om han vunnit  VM. Minst.

Nästa helg är det ju midsommar. Det tar inte ridsporten någon hänsyn till. Det tävlas för fullt: dressyr i Everlöv och hoppning i Lund. Det gäller att vara snabb om man ska hinna inmundiga en sillarumpa och en nubbe.

Och vinnaren är – Grevlunda

Det är många arrangörer av hästtävlingar som kallar sin anläggning den vackraste.

Jag har varit på de flesta ställena och i mina ögon finns det en vinnare i denna ”tävling”: Grevlunda på Österlen.

Här står äppleträden i rader, inramade av  bokskog. Landskapet böljar som det bara kan göra på Österlen och ständigt kretsar någon vacker glada över markerna. Tävlingsbanan tycks ligga nedsänkt, sett från ridhuset, och dess placering har givit en alldeles perfekt sluttning längs ena långsidan för publiken att sitta i. Med serveringen och dess känsla av Ruuthsbostämning (om ni minns den forna tävlingsplatsen längs sydkusten) med himlastormande gott kaffe och hembakat, tävlingar av högsta klass och hela Hanöbukten i fonden finns ingen konkurrent i kampen om stämning, trivsel och skönhet. Enligt mig, och uppenbarligen av många andra. Det är sällan man ser så mycket publik.

Ryttarna tycktes hålla med. Även de premierade trivseln men de pekade också på rent faktiska saker som organisation, hindermaterial och banunderlag. ”Ingenting är omöjligt” är värdparet Peder och Lisen Fredricsons devis och enligt alla dem jag pratade med levde de upp till denna.

Anna Persson från Genarp hade en ny otroligt framgångsrik helg. Bland annat vann hon (för andra helgen i rad) ungdoms-Grand Prixen med Salman. Första vinsten, i Skyrup, gav henne en plats i ungdomarnas hoppningar i Falsterbo. Ett sådant pris låg i potten också på Grevlunda, men Anna kan ju inte tävla Salman dubbelt i Falsterbo. Många trodde att biljetten nu skulle gå till tvåan Antonia Andersson från Eslöv, men så var inte fallet, meddelade Falsterbochefen Jana Wannius, på plats vid tävlingarna. Däremot är Antonia välkommen att skicka in en ansökan till det wild card som nu blev ”ledigt”.

Det blir nog svårt för Jana att bortse från Antonia. För i normala fall hade hon nästan säkert varit inkvalad av egen kraft vid det här laget, men hennes Ouganda la Silla har varit opererad för tarmvred och inte kunnat vara med i kvalen tidigare.

Grevlundatävlingarna började redan i torsdag, med att Flyinge tog tredje raka (av tre) segrar i grundomgången av Ridsportallsvenskan.  Själv tillbringade jag halva fredagen i Munka Ljungby där nioåringen åter hoppade dubbelt felfritt och kom hem med en rosett. Hon är klar för större uppgifter nu, om hon bara kan bli av med drygt 50 kg överflöd runt magen. Men det vet ju alla, hur svårt det är att banta.

…och regnet det bara öste ner.

Det kan regna.

Och så kan det regna. 15 millimeter på en timme – då blir man blöt. Särskilt om man står med en häst i handen ute på en hopptävling och aningslöst åkt hemifrån i strålande solsken, iförd enbart shorts och en tunn tröja.

Det blev så illa att det inte ens blev någon start för nioåringen. Jockey Jörgen var inne på banan med henne när det brakade till över oss och tävlingsledningen beslöt att avbryta klassen en stund. Då tyckte Jörgen att det var bättre att avstå att starta, ville inte riskera att nioåringen skulle halka och krascha igenom något hinder. Synnerligen klokt.

Nioåringen såg dock en aning förvånad ut när det nu inte blev något hoppande, men jag kan lova att hon var tacksam över att få krypa in i den torra transporten.

Så vi tar nya tag i morgon – om det inte ösregnar.

I Skyrup utanför Hässleholm spelade vädret mindre roll, för där går tävlingarna, till skillnad mot i Vellinge, på väderokänsliga fibersand. Lördagen blev ändå en mellandag eftersom alla hästar som är klara för de tre finalerna i morgon vilade. Kul ändå med bröderna Ingvarsson, som rest från Varberg och vann 1,50-hoppningen (med bara tio startande) dubbelt. Det är fina grabbar det. De rider bra och har genom pappa Sven alla möjligheter att göra sig karriärer. Men i stället kommer de att välja juridikstudier i höst när de nu går ut gymnasiet.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×