Jag kör hem med ett leende

Jag passar på att skriva sista bloggen från Göteborg medan prisutdelningen i världscupfinalen pågår, för sedan blir det hektiskt med presskonferens och en massa skrivande.

Årets tävlingar har varit bra med en väloljad organisation bakom. Ende plumpen var ungdomshoppningen där startfältet på ett något konstigt sätt plötsligt utökades från stadgade 16 ekipage till 18. Protester har lagts in och hunnit bli avslagna, men sista ordet är inte sagt ännu.

Hur som helst har vi fått se fantastiskt bra sport, både hoppning och dressyr på världsnivå, vilket underströk att världscuperna står sig väl i konkurrensen från andra, privata och penningstinna tävlingsserier.

Dags att återvända till vardagen och det är inte så dumt, nu när det kanske äntligen blir vår på riktigt. Längtar efter mina egna hästar och prickhunden.

Och på onsdag börjar Henriksdalstävlingarna.

Perfekt sätt att fira en söndagsmorgon

I fjor kom Rolf-Göran Bengtsson till Göteborg som nybliven Jerringprisvinnare och var hetare än någonsin. Då gick det inte så bra. Vi minns hans försök att vinna med Ninja la Silla och hans nästan vettlösa ritt i omhoppningen och den grova rivningen. Han själv log lite snett vid minnet när vi pratade om det igår.

I år verkar han ha fått lite distans till sin popularitet och tycks kunna hantera det på ett bättre sätt. Framgångarna har kommit på löpande band i Göteborg och på söndagsmorgonen fick han den seger han varit ute efter, i speedfinalen med Corcega la Silla. Över 100 000 kronor i prispengar, inte en dum lön en söndagsmorgon i april.

Ritten var hans sista på en tävlingsbana med dottern till Casall. Efter Göteborgstävlingarna åker hon tillsammans med Ninja och de andra La Silla-hästarna till Mexiko och till en ny ryttare. Det är synd, Rolf-Göran har utvecklat stoet och det är nu framgångarna skulle kommit. Hon var tvåa i en större hoppning i Norge sent i höstas, hon har fått vintern på sig och är nu redo för större uppgifter. Men det blir, som sagt, en annan ryttare som får skörda det Rolf-Göran sått.

Jag vaknade till en grå söndagsmorgon i Göteborg men vädret spelar ingen roll. Det är finaldag. Jag kommer att få se sport på högsta nivå, och sedan dra hemåt. Det känns att det i år är en extra tävlingsdag, många är trötta. Ett glas morgon-champagne från arrangörerna från Lyon, nästa års finalvärd, gjorde det lättare.

Lugnaste laddningen i pressrummet

Jens Fredricson tittade in till oss i pressrummet i eftermiddag. Det är inte helt ovanligt att ryttarna kommer in och tar en kopp kaffe och en macka. Hos oss får de vara relativt ostörda, i alla fall i jämförelse med hur det är ”där ute”. På mässan kan de definitivt inte röra sig, där är det alltid packat med folk och igenkänningsfaktorn gigantisk.

Jens kopplade av och berättade lite om sitt tänk inför avslutningshoppningarna i världscupen i morgon. Hans utgångsläge är bara halvhyfsat efter de två nedslagen i fredagshoppningen men han ville ändå revanschera sig lite och klättra från sin 15:e-plats upp till topp-tio. Han kunde berätta att Lunatic varit yster i överkant på lördagens veterinärbesiktning och försökt ta sig några tuggor i Jens arm.

Men han retar sig på de två fredagsnedslagen, det var fler än han hoppats/räknat med. Han hade en förklaring: hinder ett och två var räcken som det var tvunget att rida försiktigt på. Han kunde därför inte rida i det tämligen höga tempo som Lunatic gillar och trivs bäst med. Inte förrän efter knappt halva banan var hästen ordentligt igång, och då hade han redan gjort de där två rivningarna.

I morgon blir det tuffare framhoppning, inte minst över en rejäl oxer, så Lunatic får stretcha ut ordentligt innan han går in på banan.

Medan vi stod och pratade ringde Jens telefon och när han avslutat samtalet sa han: – Det är sådant här samtal jag väntat på. Den som ringde var nämligen tävlingsledare för meetinget i Monte Carlo. Han gav Jens en inbjudan till Global Champions Tour som går där nere veckan före Falsterbo. Sjöälv vill inget hellre öän att tacka ja, men först måste han konferera med och få okej från förbundskapten Sylve Söderstrand. Det ordnar sig nog.

Vid 45 års ålder är Jens nu en fullfjädrad tävlingsryttare. Under säsongen är han den mesta av sin tid ute på tävlingar runt om i världen. Sitt jobb på Strömsholm sköter han tre dagar varannan vecka, några dagar i månaden är han i Skåne (på väg att flytta från Malmö till Österlen) – resten är han på väg till eller ifrån, eller på, tävlingsplatser.

 

En kick för ungdomshoppningen

Lördagsmorgon.

Rivstart direkt, hann knappt äta hotellfrukost eftersom young riderna red sin final klockan 9. Men jag är glad att jag kom i tid till hoppningen för det blev dramatiskt direkt med gamla rutinerade Linda Heed-hästen Thunderbird som vägrade hoppa ett enda hinder med första startande Caroline Frisch.

Sedan föll bommarna stadigt som ett milt sommarregn för efterföljande ekipage. Ända tills alltid säkre Karl-Jakob Ingvarsson och rutinerade Victoria Wallenstam kom in. Det blev alltså omhoppning dem emellan, och även nu blev det dramatik. Karl-Jakobs Cafino var fräschare än jag någonsin sett hästen och den skojade till det med en så häftig bakutspark så ena bakskon flög långt upp på läktaren. Som tur var träffade den ingen men klangen hördes lång väg. Och det var inte nog, efter det kråkhoppade hästen ett räcke efter ett missförstånd med ryttaren. Det var mer eller mindre ett mirakel att Karl-Jakob satt kvar – och att Cafino klarade hindret.

För Victoria Wallenstam och hennes mycket tilltalande hingst Capitano Paul Z blev det därmed rena straffsparken till segern.

Young rider-hoppningen blev inte helt okontroversiell. Reglerna säger att det är de 16 bästa från kvalen runt om i landet som får rida finalen. Startfältet innehöll 18 ekipage. Uppgifterna är att Göteborg Horse Shows tävlingsledning, med Tomas Torgersen i spetsen, tyckte att man hade plats för ytterligare två ekipage och bjöd alltså in dessa. Victoria Wallenstam var en av dem. Protester lär ha lämnats in av vissa föräldrar. I eftermiddag får vi se hur det blir, då ska förbundet behandla protesterna.

Vi kommer aldrig att glömma Ninja

Det blev väldigt känslosamt, avtackningen av Ninja la Silla.

Den lilla fuxen har varit en del av svensk ridsport på högsta nivå i hela sex år. Han har alltid varit att räkna med, alltid levererat under Rolf-Gölran Bengtsson. Det har varit de två, den lilla hästen och den så oerhört skicklige ryttaren.

Man har suckat tillsammans med dem, som när Ninja skyggade för de där delfinerna på hindret i EM i Mannheim 2007, eller när en bom föll för bakbenen och en mycket förkyld Rolf-Göran missade VM-finalen med minsta möjliga marginal.

Man har jublat av lycka när det blev OS-silver i Hongkong och när det blev EM-guld 2011 i Madrid.

Sista gången vi jublade var i Falsterbo i somras, när Ninja levererade två felfria rundor i nationshoppningen och det blev seger. De starterna blev de sista på svensk mark – och nästan någonsin. Ninja blev aldrig helt fräsch efter infektionen han drabbades av i Doha för snart ett år sedan. Att starta Ninja i mindre klasser var aldrig aktuellt. ”Ovärdigt en häst som denna”, tyckte Rolf-Göran. Och som vanligt tycker jag han hade rätt. Nu får vi behålla minnet av en kämpe som alltid presterade på allra högsta nivå.

Det såg ut som att Ninja förstod allt vid avtackningen. Han uppförde sig oerhört värdigt och tycktes njuta av uppmärksamheten, även om han först verkade förvånad när det inte stod några hinder på arnan. Men han fann sig och tog en ordentlig titt på det guldskimrande täcke han fått genom radioreportern som gjorde Ninja känd för hela svenska folket vid EM, Christian Olsson.

Pengarna tickar för ryttarna

Tiden står inte stilla.

Särskilt inte för klockmakarföretaget Rolex.

Den exklusiva klocktillverkaren har varit hoppningens (läs världscupens) huvudsponsor i flera år nu, men nyligen beslöt internationella ridsportförbundet FEI att kasta ut företaget och i stället bjuda in Longines. Det handlar förstås om bättre villkor, och mer pengar, till FEI.

Men Rolex låter sig inte stoppas och idag presenterade Rolex sitt motdrag. De har skapa en egen hästhoppningsliga, Rolex Grand Slam of Show Jumping med sammanlagt en miljon Euro i prispengar. Tävlingsplatser blir Aachen, tSpruce Meadows i Kanada och Geneva. Om en ryttare vinner alla tre hoppningarna får han/hon en miljon Euro i bonus.

Ryttarna applåderar i bakgrunden…

Fredagseftermiddagen blev låååång med flera timmar utan aktiviteter inne i Scandinavium. På mässan var det desto livligare. Jag tror inte Sveriges hästar och ryttare någonsin kommer att vara så väl utrustade som efter den här helgen.

Själv ägnade jag mig åt att prata med ryskan Anna Gromzina. Hon rider ju skånskfödda Pimlico, ett sto med Cardento som far och med fullblod på mödernet. Jag slog upp hästen i avelsföreningens register och insåg att Pimlicos mormor hette Sound of Music. Henne red jag när hon var i träning som två- och treåring. Snacka om liten värld.

Hyllningar till en stor liten mästare

I kväll ska Ninja la Silla få göra sitt sista stora framträdande. Inför sin mest trogna publik ska han avtackas och hyllas efter alla sina många år med framgångar, spänning och vilja att alltid göra sitt bästa. Sedan väntar de gröna ängarna i Mexiko och en värdig pensionärstillvaro för 18-åringen.

Nu på förmiddagen fick vi journalister tillfälle att träffa Ninja och Rolf-Göran nere vid framridningen bakom Scandinavium. RGB trimmade den lilla fuxen lite och sedan red han fram till oss. Kamerorna smattrade – och Ninja njöt av uppmärksamheten.

– Han vet att det är han som beundras, skrattade RGB.

Det kommer att bli känslosamt inne på arenan i kväll men RGB påstod att han inte skulle fälla någon tår. Men jag undrar om han verkligen kan hålla känslorna tillbaka. Redan nu erkände han att han kommer att sakna sin lilla fux, den som burit honom i sex mästerskap, gett honom ett OS-silver och ett EM-guld.

Ninjas ständiga skötare Cilia Rijntjes berättade att Ninja var överlycklig när han insåg att han äntligen fick åka lastbil igen. Han hade ju inte varit ute på tävlingar sedan förra sommaren. Ninja var dock en aning förvånad när han väl kom till Göteborg och märkte att han inte fick tävla.

– Men Ninja är en klok häst och var nöjd ändå, intygade Cilia, som var väldigt bestämd på en punkt: hon tänker åka med i flygplanet när Ninja ska resa till sitt pensionärsboende på La Silla i Mexiko .

Vädret i Göteborg är riktigt trevligt idag, så efter att inte ha sett dagsljus sedan jag kom hit i onsdag tog jag en skön promenad innan det var dags att krypa in i Scandinavium igen. Kan förresten också rapportera att det var lugnt på kvällen i nedre baren på hotellet, där ryttarna brukar varva ner. Det står mycket på spel i världscupfinalen och det vill ingen slarva bort.

Lägger mitt tips på kvällens vinnare i världscupdeltävlingen på Christian Ahlmann. Han är helt säkert ute efter revansch för missen i första rundan.

Hemliga landslaget tänker långt

I förra veckan fick jag nys om att hopplandslaget hade träning hemma hos Lisen och Peder Fredricson i Vitaby. Jag var självklart sugen på att åka dit och skriva lite inför Scandinaviumtävlingarna.

Men träningen var stängd, trots att det var landslagstränaren Henk Nooren som var där. Jag blev lite ilsken, försökte, förgäves, få tag i förbundskapten Sylve Söderstrand och beslöt att konfrontera honom på plats i Göteborg.

Idag mötte jag Sylve, och han gav förklaringen – och det var argument jag defintivt kunde godta. Sylve har länge försökt skapa tid och medel att anlita en mental coach till ryttarna. Inte en coach för gruppsamtal, utan en som tar sig an ryttarna och jobbar med dem individuellt. Nu har han funnit denna, i schweiziskan Ethel Müllern. Så inför Scandinaviumtävlingarna samlades hela ryttargänget i Grevlunda hos Lisen och Peder. Saknades gjorde bara Henrik von Eckermann som inte kom loss från Beerbaums i Tyskland, samt Rolf-Göran Bengtsson och Malin Baryard-Johnsson som träffat Müllern redan vid tävlingarna i Paris härom veckan.

Utfallet blev så bra som alla hoppats. I lugn och ro umgicks ryttarna, de tränade med sina hästar för Nooren och träffade sedan Müllern. Sverige är redan en stark hoppnation med fantastiska resultat trots litet befolkningsunderlag och förhållandevis få hästar (fyra svenskar i världscupfinalen exempelvis) och nu är man redo att ta ytterligare ett steg.

Vi får väl den här helgen se hur långt det räcker.

Att hamna på undantag

Det var ganska glest på läktarna när juniorerna gjorde upp i sin final i Future Winners. men det var inte så konstigt, en torsdagsförmiddag en vanlig skol- och arbetsvecka som det var.

Både de och deras äldre kollegor, ungdomsryttarna, har varit lite kritiska till det tävlingsschema som tilldelats dem under årets Scandinaviumtävlingar. Juniorerna fick komma tidigast klockan elva i onsdags, klockan 15 var det veterinärbesiktning och klockan 18 började deras kval. Finalen reds dagen efter klockan 10 på förmiddagen och därefter måste de lämna tävlingsstallarna. Ungdomarna har fått liknande tajt schema. Många menade att det kändes som att vara inbjuden med armbågen och att de ville få möjligheten att rida inför stor publik och själva kunna uppleva och lära från de internationella ryttarna.

Jag kan förstå deras synpunkter, men samtidigt måste ungdomarna ett år som detta finna sig i att hamna lite på undantag. Det är ju världscupfinaler i både hoppning och dressyr och det är dessa tävlingar som tar all uppmärksamhet och det är det folk betalar dyra pengar för att se. Det blir troligen bättre villkor nästa år, när det ”bara” handlar om WC-kval och tävlingarna är tillbaka på numera vanlig tid, månadsskiftet februari-mars.

Precis som i fjor vann Louise Torgersen juniorfinalen, och hon gjorde det på ett synnerligen självklart sätt. Men finalens bästa häst var tveklöst Columba, ett storväxt sto som såg ut att kunna hoppa hur stort som helst. Columba är efter Cagancho, hingsten som Lene Nissen-Lembke importerade till Sverige. Han tävlades av Niklas Arvidsson och såldes sedan utomlands.

För Vellinge ridgymnasium blev juniorfinalen en fin framgång. Rebecca Hallberg-Fischer var trea med Urco d’Hoyo och Clara Hornbek på Wiper F kom femma. Rebecca berättade att hennes mål var att komma bland de fyra bästa (för att förbättra femteplatsen från inne-SM i mars) och det målet nådde hon ju. Rebecca tränar för Alexander Zetterman och eftersom Alex sent om sidor fick klartecken att själv tävla i Scandinavium kunde han nu hjälpa henne med förberedelserna.

Första kvällen i Göteborg brukar betyda räkmacka king seize i restaurangen högst uppe på hotellet. Men eftersom vi fick berg av räkor i pressrummet under dagen kändes det som att man fått nog av skaldjur för en dag. Så det blev en köttbit i stället (inte häst, tror jag) och den satt som den skulle. Alla bord var som vanligt bokade men det var ändå förvånansvärt lugnt där uppe på 23:e våningen. Killen som underhöll med sång och keyboard fick sjunga mest för sig själv och inför ett ganska tomt golv i baren. Det lär bli betydligt trängre från och ned i kväll, nu när allt har kommit igång på allvar.

Rivstart i Göteborg

På plats i Göteborg efter en mycket smidig bilresa de nästan 30 milen norrut på onsdagsförmiddagen. Till och med den ibland svåra konsten att bli av med bilen gick lekande lätt.

Hästarna och allt folk runt omkring dem har mycket påtagligt intagit Scandinavium, inklusive Hotel Gothia Towers där alla som haft tur att få rum bor. Jag hann knappt hämta andan efter att ha checkat in förrän jag befann mig i en hiss tillsammans med dressyrens världsstjärna Isabell Werth och sedan fyllde det på med idel hästkändisar och -bekanta.

Pressrummet ligger där det brukar, bakom sektion M i Scandinavium, precis bredvid Mässan. Det är bra utrymme och stort tillräckligt, och med samma personal som tjänstgjort de senaste decennierna. Det känns alltid lika välkommet och i år blev det bättre än någonsin. Brödet till pressmackorna hade nämligen tagit slut – så i stället fick vi gigantiska portioner räkor med majonnäs och ägg och allt annat som hör till. Det var ingen som saknade brödet…

Det mesta är sig alltså likt. En förändring är dock gjord och den är vi inte så glada över. Vi har alltid kunnat gå direkt från pressläktaren, ner i ryttargången och där kunnat få tag på ryttarna direkt efter avslutade ritter. Det får vi inte i år. Av säkerhetsskäl vill arrangörerna inte ha folk i den trånga ryttargången, och det är fullt förståeligt. Olycksrisken är uppenbar när nervösa och spralluiga hästar ska in i eller kommer ut från arenan. Men ändå, den nya väg vi måste ta oss för att komma ner till framridningen är både lång och krånglig och tar alltför lång tid att gå. Vi arbetar på att åtminstone några av oss ska få specialpass till ryttargången.

Det hoppades två klasser på onsdagsförmiddagen och den ena vanns av Cyklon, hingsten e Cardento-Cortus som tidigare reds och delvis ägdes av Niklas Arvidsson. Hingsten såldes till amerikanen Shane Sweetnam och han har haft minst lika stora framgångar på Cyklon i vinter som Niklas hade.

 

Också Daniel Zettermans Glory Days (även han e Cardento) finns på plats med ny ryttare, amerikanskan Katherine Dinan. Katherine har vunnit med skimmeln på Florida-touren i vinter men nu blev det fyra fel i omhoppningen. Kul att se svenskfött på toppnivå.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×