Supersvenskarna!

Svensk hoppsport är inte enbart Rolf-Göran Bengtsson.

Det är Henrik von Eckermann också.

Och det är Jens Fredricson.

Väldigt mycket.

Henrik fick en dröm uppfylld på årets näst sista dag. Han vann i Mechelen och tog sin första världscupseger i karriären. Femteplatsen i EM i fjor är egentligen meritmässigt vassare men det tror jag inte Henke tänkte på idag. Oj, vad han längtat efter att kunna lyckas i just världscupen. Näven i luften efter den otroligt fina omhoppningen och ett leende från öra till öra, lyckan var så stor att den nästan gick att ta på.

– I morgon är det nyårsafton. Oj, vad jag ska fira, strålade han.

Och räkna med att han blir firad, inte minst av sina kamrater i team Beerbaum. Av chefen Ludger själv, förstås, han som lånade ut sin häst Gotha så att Henrik hade något konkurrensmässigt att tävla på, och av lagkompisarna Marco Kutscher och Philip Weisshaupt.

Jag var och träffade Henrik i hans vardagsmiljö i Tyskland i våras. Det var en Henrik som stenhårt siktade på OS-medalj men det var också en Henrik som utstrålade ödmjukhet, en nyvunnen tro på sig själv efter några tuffa år. Mellan raderna uppfattade jag trots allt en viss osäkerhet, kanske inte så konstigt i hans stentuffa och konkurrensstinna miljö.

De senaste månaderna, inte minst efter det faktum att han var den ende från teamet som var i OS-final, verkar Henrik fått ordentligt tro på sig själv, osäkerheten (och blygseln) är borta. Han vann en av de större klasserna i Globen för en månad sedan och nu var det alltså dags för en prestation som var så stor att SvT:s anrika Sportspegeln hade hans seger som förstanyhet. Det sättet Henrik red omhoppningen på i Mechelen strålade av självförtroende, målmedvetenhet och skicklighet.

Det är lätt att i segeryran glömma näst bäste svensk, ungefär som Henriks fenmteplats i EM  bleknade när Rolf-Göran vann. Men det var ju ännu en svensk på pallen i Mechelen, Jens Fredricson med Lunatic. Jag upphör aldrig att beundra samspelet mellan Jens och den lilla ettriga hästen. Det verkar inte finnas någon gräns för vilka stordåd de kan göra tillsammans.

Det kan bli en fantastisk final på världscupen i Göteborg i april. Några fler kvalpoäng till Henrik och Jens, Malin Baryard-Johnsson på gång och normal kvalutdelning för RGB – då har vi en superkvartett.

Och det lär bli samma kvartett till EM i Danmark senare på året – förhoppningsvis under ledning av Sylve Söderstrand.

 

Lågvatten och ryttarkrav

Så var alla julklappar öppnade.

Fick bland annat en hötjuga. Något oglamoröst kanske, men en typisk praktisk julklapp till en som håller på med hästar. Liksom skoborstarna. Nu kan jag skava av allt spån innan jag går in och slipper få in det i hallen.

Tack och lov regnade/smälte den snö vi fick lillejulafton bort snabbt. Juldagsridandet blev fantastiskt skönt, i svag vind, flera plusgrader och uppehåll. Inga problem med is eller snöklamp, vi behövde inte ens bekymra oss om broddar.

Vi red ner till Kämpingestranden och såg till vår förtjusning att det var extremt lågvatten. Så för första gången på länge, länge blev det lite strandgalopp. Den gamle (hästen) njöt och passade på att både dricka lite saltvatten och äta sjögräs. Det är sådant som är livskvalitet.

Bekymmer inom hästvärlden finns dock på andra håll. Jag tänker på hoppningen. I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten att ha en stark landslagskapten, när nu Sylve Söderstrand inte ville förlänga sitt kontrakt. Sedan dess har landslagsryttarna, med Lisen Bratt Fredricson, Malin Baryard-.Johnsson och inte minst Rolf-Göran Bengtsson i spetsen skrivit brev till förbundet om en önskan att få behålla Sylve.

Det är tungt. Det är inte ofta RGB lägger sig i debatten, men när han nu gör det är det ett utropstecken och ett bevis för hur mycket ryttarna vill ha kvar Sylve. Jag hoppas sannerligen förbundet, med ordförande Anders Mellberg i spetsen, gör sitt yttersta för att övertala Sylve att skriva på för ännu en period.

Sylve och hans partner Ivan firar jul på Kuba, men Sylve har låtit meddela därifrån att han ska fundera och att han ska ta tag i saken efter helgerna när han kommit hem.

Lått oss hoppas på ett gott nytt år.

Ska också bli spännande att se hur det blir med fälttävlan. Kontrakten går ut för Maria Gretzer (hopptränare), Elisabet Lundholm (dressyr) och Jan Jönsson (terräng) och förbundskapten Gunilla Fredriksson har avgått. Oavsett vem som blir ny förbundskapten måste det vara en självklar nödvändighet att behålla den meriterande tränartrion. De har gjort underverk med den svenska fälttävlanssporten, det vill säga, de har höjt kvaliteteten till konkurrenskraftig internationell nivå. SOK låg bakom tillsättandet av tränartrion. Jag kan inte tänka mig annat än att Saras silver i London förändrade något i SOK:s positiva inställning till fälttävlan. Ludwig Svennerstål blev ju dessutom nyss uttagen i gruppen som har Rio 2016 som mål.

Tränartrion själv vill fortsätta. Annat kan man inte tyda att ryttarna, nu efter OS, fortsätter att träna för såvälk Maria som Elisabet.

Som sagt, låt oss hoppas på ett gott nytt år.

Jag önskar mig en stark kapten

Hoppningens förbundskapten Sylve Söderstrand lämnar sin post vid årsskiftet.

Det var inte helt oväntat att han inte ville förlänga sitt kontrakt, Sylve har väldigt mycket på sin agenda med träningsverksamhet och även rättegången där han ska försvara sig mot TV-bonden Peters anklagelser för sexuellt trakasseri.

En förbundskapten är aldrig okontroversiell och Sylve är inget undantag. Det är många som viskat i buskarna om svågerpolitik och varit harmsna över att de inte blivit uttagna till utländska tävlingar. Ofta finns det en grund till att dessa ryttare inte får förtroende, men självkritik är ingen dygd som ryttare är betungade av. Men som sagt, ingen är felfri, inte ens en förbundskapten och uttagningar kan alltid diskuteras.

Under denna, sin andra ämbetspoeriod, har Sylve inte kunnat skörda samma enorma framgångar som i början av 2000-talet. Generationsväxlingen har varit för omfattande bland landslagets hästar, bland annat. Men han fick i alla fall ett EM-guld, Sveriges första, när RG Bengtsson triumferade i Madrid förra året.

Nu ska ridsportförbundets sportavdelning sätta sig ner och göra en ny organisation och fundera på hur hoppledningen ska se ut. Det pratas om närmande elit-bredd. Det är klart att ryttarna på lite lägre nivå ska uppmuntras, men jag blir alltid lite alarmerad när man försöker arbeta över det breda planet. Det gagnar aldrig eliten. Eliten måste särbehandlas, annars uteblir framgångarna, och det går inte att helt luta sig mot individuella satsningar.

Jag hoppas vi får en stark ny förbundskapten, en som har ryttarnas respekt och att denne/denna får en effektiv och målinriktad  organisation runt sig.

Snö – rena ungdomskuren

Så fick vi också lite snö.

Inte så mycket, men tillräckligt för att ställa till besvär. Det var broddar på men det hjälpte knappt, åttaåringen halkade rejält när jag skrittade till ridhus.

Tack och lov för ridhus vintertid.

Lite kul är det ändå med det vita – i alla fall tyckte 19-åringen det när han fick komma ut i sin hage. Han yrade runt som den värsta unghästen. Härligt att se hur fräsch han är, så fixar han bara att äta med sina gamla tänder så lär han hålla många år till.

Inte lika roligt med fyraåringen som efter tre veckors boxvila nu fått komma ut – och bröt sig ur sin hage. Han drog några repor till min förskräckelse, men verkade okej när jag fick stopp på honom.

Helgen har varit fantastisk i svensksynpunkt på tävlingsbanorna. Thomas Eriksson var på nytt tvåa i fyrspannskörningens världscup, RGB sjua i världscupen i hoppning (fast han önskat en högre placering eftersom han behöver poäng), Emma Emanuelsson vann en Grand Prix i Polen med fine Titan, Antonia Andersson finalen i U25-Grand Prix i Salzburg. Dessutom placeringar för Lisen Bratt-Fredricson med Matrix, Erika Lickhammer, John Hickey och många fler.

Synd bara att RGB tappat ytterligare på världsrankningen. Nu är han ”bara” sjua.

Nu kan man väl verkligen unna alla en skön julledighet. Fast jag vet att några ska vidare till Olympia i London. Den tävlingen kan man sannerligen kalla Christmas Show.

Hatten på för amerikanarna

Vardagen är tillbaka efter glittershowerna och den internationella sporten i Globen.

När jag lämnade Stockholm på söndagskvällen var det tolv grader kallt och tio när jag landade på Sturup. Allt gick smidigt med resan  – till jag skulle köra ut min bil på parkeringen utanför flygplatsen. Efter att ha grävt fram bilen ur decimeterhög snö var jag domnande kall om händerna (vantar hade jag ju glömt ta med) men jag kunde ändå lirka in betalkortet i apparaten vid utfarten. Kortet går ej att läsa stod det. Jag försökte igen, och igen, och igen – det ville inte. Förmodligen för kallt för tekniken att fungera. Till slut ringde jag det nummer som stod på lådan om man behövde söka hjälp. Och döm om min förvåning när en vänlig man svarade – och löste problemet ”manuellt” från sin dator i något kontrollrum.

I förmiddags var det härligt att komma upp på hästryggen igen, även om förutsättningar för det innebar ryggknäckarjobbet broddning. Men nu ska det bli mildare här nere i sydligaste Skåne och då blir vintern som vi sydskåningar vill ha den, mild och fuktig. Adventsljusen lyser som vackrast när de spelar genom regndropparna på fönstren…

Det kom ett mejl idag från arrangörerna av det stora dressyrmeetinget i Florida (dit Tinne Vilhelmson-Silfvén ska åka). Det kommer förresten sändigt mejl därifrån, amerikanarna är  infonördar, men den här gången var innehållet intressant och inte något meddelande om att tävlingarna fått någon ny sponsor. Nej, det handlade om att man har infört hjälmtvång. Det gäller hela tävlingsområdet, för alla, och för övrigt på alla tävlingsanläggningar i USA. Något för Europa och övriga världen att ta efter, samtidigt som amerikanarna borde ta efter den civiliserade världen i hästmedicineringsfrågor. Det är inte klokt, och dessutom barockt, att trav- och galopphästar fortfarande får starta med vissa medel i kroppen. Bara det informeras om det i programbladen, så är det okej.

Jag tycker inte det är okej.

Knallsuccé och svinkallt

Man kan inte kalla årets Stockholm Horse Show för annat än svensksuccé.

Det blev segrar i de fyra största klasserna, hoppningens 1,50-klass på lördagen och Grand Prixen på söndagen (Henrik von Eckermann och Malin Baryard-Johnsson), dressyrens Grand Prix och Grand Prix kür genom Tinne Vilhelmson-Silfvén.

Så visst var den 20:e upplagan av tävlingarna lyckad och hundraårsjubilerande ridsportförbundet fick en fin present.

Alla ryttare lovordar tävlingen och hoppryttaren Jur Vrieling så till den grad (och det var redan innan han vunnit meetingpriset) att han påstod att tävlingen har en speciellt betydelse för honom. Och visst har Stockholm Horse Show sin berättigade plats i den internationella tävlingsagendan, även om jag, som sagt, personligen skulle vilja ha mera tävling. Det är ändå fantastiskt att uppleva publiken när den spontant ställer sig upp och hyllar någon ryttare. Patrik Kittel fick erfara det efter sin världscupdressyr på söndagen och han lovade att håren stod upp på hans armar väldigt länge.

Efter dressyrklassen hyllades svenske domaren Eric Lette. Denne nestor inom sin gren dömde sin allra sista tävling igår och ha gjorde det som huvuddomare. Det är dags för de unga att ta över, ansåg han, men lovade samtidigt att han på intet sätt kommer att överge dressyren utan fortsätta som supervisor och FEI-funktionär. Så räkna med distingerade Lette även i Scandinavium i påsk och i Falsterbo till sommaren.

Nu är det snart dags att lämna Globen och bege sig hem till (ett förhoppningsvis mildare) Skåneland, där bulle är en bulle med smör och pålägg och inte en kanelsnäcka. Det ska bli skönt, även om det uppenbarligen är snöskoveln som väntar främst. Det har varit några fina dagar med Globenevenemanget men, som vanligt, var inte allt hundraprocentigt. Exempelvis var det många som klagade på att hästmässan flyttat, till ett tält vid Söderstadion. Folk hittade helt enkelt inte dit eftersom det var dåligt skytat och försäljarna klagade på en 40 procentig minskning av omsättningen. Och showhästarna ska inte behöva stå i tältstallar i tio minusgrader även om de rent fysiskt inte mår illa av det. Då är det värre för människorna runt dem.

Ett år återstår av tävlingar på Globen, sedan flyttar Sweden Horse Show (som det kommer att heta) till nya Friends arena. Det kan bli bra, Globen börjar bli för liten för det stora evenemanget. Men nästa års avslutning blir fin, med Top-Ten-finalen för världens tio bästa hoppryttare på schemat.

Iakttagelser från frukostbordet

Frukost på ett ryttarhotell är alltid lika intressant.

Här ser man ryttarna i avskalat tillstånd, med familjerna, med flick/pojkvännerna, hästskötare, ägare och en massa annat löst folk i hästcirkusen.

I hissen en av dagarna i Stockholm sprang jag på Angelica Augustsson som berättade att hon åkt hela den långa vägen från Tyskland med en enda häst, No One so Cool.

En morgon hamnade hela familjen Fredricson vid bordet bredvid mitt, Lisen, Peder och deras två pojkar, som glatt tagit för sig av pannkakorna på frukostbuffén.

I morse satt amerikanskan Brianne Goutal vid grannbordet. Hon såg väldigt sömning, nästan lite butter ut. Men den tjejen är allt annat än butter och var hon sömnig vid morgonkaffet så piggnade hon snabbt till. Någon timme senare satt hon upp på sin Ralvesther och tog tredje 1,40-segern av tre möjliga.

Annars är Globentävlingarna rätt trista för oss som är här för att skriva om dem. Det händer helt enkelt för lite. Man sitter i timmar och väntar på att en hoppklass ska börja, och sedan, med bara 16 startande, är den klar innan man vet ordet av. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det, men jag önskar att det skulle vara fler startande så det blir mera riktig tävling. Men så är det, det är Stockholm Horse Shows recept, att satsa på show och därmed skilja sig från Göteborg Horse Show och Falsterbo.

Lite får man väl trösta sig med att det åtminstone står mycket på spel när det verkligen är tävling: bilar i hoppningen, världscuppoäng (och bil) i dressyren och fyrspannskörningen.

Showigt glitter med lite svinn

Av tradition är det julmatiné i Globen på lördagseftermiddagen. Det är ren show, riktad till hela familjer. Owe Sandström är show director sedan Globentävlingarna startade och han förvånar ständigt.

Tänk er själva, det är inte så lätt att hitta på nytt, hästar har trots allt sin begränsning. Men på uppmaning av ”Mr Globen” själv, Ulf Rosengren, lyckas Sandström år från år. Så till den grad, faktiskt, att folket bakom Eurovisionsschlagerfestivalen velat knyta honom till sig.

I år, lagom till ridsportförbundets 100-årsjubileum och Globentävlingarnas 20-årsfirande, var temat (även av ekonomiska skäl) svenskt. Det var dalahästar och hästforor, lössläppta gotlandsruss och 20-spann med shetlandsponnyer (med KG Svensson vid tömmarna). Men det var även shettisgalopp och riddarspel, båda av det vilda slaget. Här blev det faktiskt lite skador, både på en liten jockey och en överriden funktionär och i riddarspelet försvann en av hästarna snabbt in i kulisserna. Av vad jag fick veta blev ingen allvarligt skadad, och, som någon skojade, lite svinn får man räkna med.

Allra vildast var en fransk grupp som gjorde de mest våghalsiga övningar på, vid sidan och under hästar i full galopp. Att de klarade sig helskinnade var rena miraklet.

Charmen bjöd fransyskan Mélie Philippot för med sitt shettislejon och sina åsnor. Jag kan ju säga så här, att det där talessättet att åsnor är envisa, det stämmer. Bra show blev det i alla fall och det omdömet kommer från en som sett väldigt mycket genom åren.

Lördagen var annars lugn i Globen, där Grand Prix-dressyren inledde och där Tinne Vilhelmson-Silfvén inte bara vann med Don Auriello, hon satte också nytt svenskt poängrekord i Grand Prix. Tinnes prestation var strålande, och det går för några av de andra deltagarna också. Men sanningen att säga så är det inte mycket till startfält i Stockholm, inte om man jämför med världscupdeltävlingarna nere på kontinenten. En enda tyska, en enda holländare (som dessutom blev diskad eftersom hans häst visade spår av blod i munnen efter uppvisningen) och ingen från regerande OS-landet England finns med.

Hoppningen har ett och annat toppnamn men här handlar det om ett trestjärnigt inbjudningsmeeting och därmed begränsade startfält. Ryttarna gör gärna den extremlånga resan till Stockholm, men så är ju alltid många sugna på att vinna någon av de fyra bilar som det lockas med i prispotten.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×