Han lämnade kvar Jerringpriset

Jerringpriset står där och tronar.

Inte hemma hos dess innehavare, Rolf-Göran Bengtsson i huset i Breitenburg.

Nej, det står i pressrummet på Globen.

Han har inte glömt det pris han tack vare folkets röster fick i januari i år. Men han kunde inte ta med den tunga pjäsen, en båtliknande sak i tjockt glas, efter utdelningen på banketten i onsdags i Stadshuset. Tillsammans med många glada svenska kamrater drog han nämligen vidare ut i Stockholms nattliv och tog därifrån direkt flyget till Paris och väntande stortävling på torsdagsmorgonen.

I sinom tid lär väl priset äntligen stå på den hylla som väntat på det i snart ett år.

På fredagskvällen, efter att Flyinge HSK fullständigt sopat banan med konkurrenterna i lag-SM-finalen, var det äntligen dags för första internationella hoppklassen. Daniel Zettermans flickvän, amerikanskan Brianne Goutal vann.

Sedan var det paus innan nästa hoppklass och då bjöds det på det roligaste shownummer jag sett på länge. Hoppas det visas så småningom i någon av SvT:s sändningar, så kommer ni att förstå vad jag menar. Det var fransyskan Mélie Philippot som gjorde en uppvisning med sin shetlandsponny. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men nu var det så att shettisen (en fux)var utklädd till lejon, med yvig man och allt, och den var så otroligt lejonlik att man blev alldeles förvillad. Stå med frambenen på ett podium och hoppa genom ringar kunde den också.

Dagen är inte slut än, ännu en hoppklass väntar. Och hela tiden fortsätter snön att vräka ner. Det skottas och sandas utanför Globen men på vissa ställen är det fortfarande extremt halt. Det fick en kollega känna på. Hon halkade så illa att hon bröt armen.

Patrik Kittel: Att stjäla är bra

Vår bästa dressyrryttare Patrik Kittel stjäl.

Han fuskar också.

Det erkände han i alla fall när han höll clinic i Globen på fredagseftermiddagen.

Men det han sa kom inte som någon överraskning. För visst stjäl vi alla – som en del i vår ambition att lyckas med våra hästar och vår ridning.

Vi stjäl, eller snarare tar efter, idéer och metoder, allt för att bli bättre. Och fuskar, som Patrik, gör vi när vi vill uppnå någon effekt som förbättrar vårt resultat. Smackar på hästen under en dressyruppvisning, exempelvis.

Patrik Kittel har humor och han gillar att visa upp sig och därmed blev hans clinic väldigt underhållande. Alla kan rida Grand Prix, påstod han och det var kanske lite överdrivet (vilket han erkände efteråt när jag pratade med honom). Men andemeningen var att alla kan nå längre än de tror är möjligt med vilja och ambition. Och stöld av andras idéer.

Kul var det i alla fall att lyssna på honom och se hur han ”lekte” fram alla svåra dressyrmoment på 15-åriga hästen Don’t Forget. Fuxen fick följa med hela vägen från Patriks stall i Tyskland bara för att gå clinicen. ”Och som resesällskap till Scandic”, lade Patrik till.

Hästshower innebär alltid att det är en mässa intill arenan och chans till shopping. I år har Globenarrangörerna flyttat ut mässområdet till ett stort uppvärmt tält vid sidan om Johanneshovs isstadion. Det var ett bra initiativ, det har blivit väldigt mycket mera plats för det av hävd shoppingsugna hästfolket.

Bara det bästa är gott nog

Jag hade tänkt gå en långpromenad nu på förmiddagen, innan det var dags att åter krypa in i Globen.

Men när jag från hotellrumsfönstret såg att det var rena snöstormen utanför skrinlade jag de planerna. Snö är som sagt inget för en urskåning, särskilt inte när gångvägarna inte hunnit sandas. Så det blev lite datorkoll och annat pyssel på förmiddagen.

Tävlingarna i Globen rullar på som de gjort de tidigare 19 åren. Det är trevligt, rörigt och ändå välorganiserat. Enkelt tar man sig ner till framridningarna bakom scenen och kan ta sig ett snack med ryttare, tränare, ledare och allt annat folk kring hästarna.

I går kväll hade arrangörerna dessutom ordnat ett get-together-party (som det heter på ren svenska) och bjudit in alla funktionärer, ryttare, skötare och till och med publik. Inne på arenan ställdes långbänkar och -bord fram. Alla med inträdesband fick en stämpel och en dryckesbiljett i handen och sedan var det bara att ta för sig av dricka och en landgång. Det blev hur trevligt som helst och väldigt god stämning.

Ett år till ska vi uppleva tävlingarna på Globen, 2013 blir det ju final i Top Ten där ju världens tio bästa ryttare gör upp i en penningstinn final. Men sedan, 2014, flyttas allt till nya Friends Arena och då kommer förmodligen allt att accelerera. Tävlingsledare Ulf Rosengren vill ha mer av unghästar och det har ju diskuterats en del kring förnyelse kring Breeders. Men att flytta Breeders till Stockholm är ingen bra idé. Här, vid Stockholm Horse Show, ska bara det bästa visas upp, det ska vara show och inte en massa långa kvalklasser med hundratals startande. Jag tycker nog att Breeders kan vara kvar som det är på Flyinge, men att man kan ta exempelvis de tio främst placerade i varje åldersklass som gör upp i ett Champions of the Winners. Ungefär som dressyren redan gör i Vinnarnas tävling.

 

Kvällen det glittrade om ridsporten

Den lilla svarta åkte på och det var fest i Stadshuset i Stockholm.

Svensk ridsport hade sin galakväll – med eftertryck på gala. Aldrig har jag sett så många festklädda hästmänniskor. Det var smokingar, långklänningar, glitter, bara axlar och alla hade med sig sina bästa humör.

Svenska Ridsportsförbundet fyller 100 år i år och därmed gjordes årets ryttargala extra festlig – och hedrades med drottning Silvias närvaro. Drottningen hade hur trevligt som helst och bjöd storligen på sig själv. Och som alla andra i den fullsatta Blå Hallen njöt hon av artistframträdandena och jublade när Lasse Berghagen drog sina välkända visor.

En sådan här kväll blev det också många som fick pris för insatser inom ridsporten. Ett hederstecken till dressyrnestorn Eric Lette satt lika bra som utmärkelsen Århundradets arrangör till Ulf Rosengren. Men om Rolf-Göran Bengtsson stal showen i fjor, så var det silver-Sara Algotsson-Ostholt som var huvudperson det här året. Hon strålade och tackade och tycks bli allt mer bekväm i rampljuset. ”Det har ju inte varit så lätt för en fräknig tjej från Småland med all uppmärksamhet”, förklarade hon.

Det blev en lång kväll, med start klockan sju och slut klockan elva. Det är ju så vid så här högtidliga tillfällen. Men det blev aldrig tråkigt. Jessica Almenäs är strålande som konferensier och hon såg till att allt gick smidigt, i lagom tempo. Och så är det alltid pampigt att sitta i Blå Hallen och se serveringspersonalen komma nerför trappan med maten. Precis som på Nobelmiddagarna.

Efter middagen var det mingel och dans, festen höll på till två på natten.Så det var nog tur att det var sovmorgon för de flesta på torsdagen. Vissa var dock uppe, för hela dagen genrepade man inne i Globen. Det var islandshästar och tömkörning och det var mjukridning för tävlingshästarna.

Och hela tiden vräkte snön ner utanför.

Rosa plastträns och grön tyllkjol

Jag lämnade ett grått, men milt och vindstilla Skåne och landade på onsdagsförmiddagen i ett regnigt Stockholm. Bara några få plusgrader och hällregn, hela dagen.

Det fanns alltså ingen anledning att vistas utomhus, så efter att ha checkat in på hotellet tog jag mig in på Globen. Precis som jag trodde, så pågick aktiviteter inne på arenan. Det var de så kallade stjärnorna som träningshoppade inför sin stora tävling.

Det var si och så med ridkunnandet och allra mest nybörjare är komikern Mårten Andersson. Jag måste beundra honom som vågar, eller så visste han inte vad han gav sig in på när han accepterade inbjudan. Det var inte mycket styrsel på hans häst eftersom han mest måste koncentrera sig på att hålla sig kvar. Ambition fanns det i alla fall mycket av, så då är väl mycket vunnet.

Caroline af Ugglas är glad för att utmärka sig, så att hon styrt ut sin häst i rosa plastträns och själv, i damsadel, var iklädd ljusgrön tyllkjol med många volanger var föga förvånande. Hon har i alla fall hästvana, rider varje dag och äger sin häst.

Också Musse Hasselvall, fjorårssegrare om jag inte missminner mig, tänker hoppa i damsadel i år. Jag kan tycka det är lite tramsigt med damsadel. Om man nu vill utmärka sig, så kan man ju i stället hoppa lite högre hinder under tävlingen i stället.

Jag håller tummarna för Sara Varga. Hon kanske inte är så van ryttare, men hon sjunger väldigt bra.

En annan Sara, Algotsson-Ostholt, gick också omkring i Globen. Det är en rar tjej, allas vår Silver-Sara, och väldigt trevlig att prata med. Hon är mest i Stockholm för att hyllas, och det kommer hon att bli, både i kväll på den stora banketten i Stadshuset, med drottning Silvia närvarande, och på fredag vid den pampiga invigningen.

På väg tillbaka från besöket inne i Globen sprang jag på vår idag största dressyrstjärna, Patrik Kittel. Den mannen är alltid lika glad och optimistisk. Det spelar ingen roll hur mörkt det är ute eller hur mycket regnet än öser ner, Patrik har väldigt nära till ett skratt. Han kommer att bjuda på show under dressyrpassen, var så säkra. Särskilt om han vinner världscupdeltävlingen med sin Scandic.

Hästfolk är nog inte riktigt kloka

Det finns två kategorier människor som inte är riktigt kloka: golfare och hästmänniskor.

När man beger sig ut en tidig, tidig sommarmorgon med hästen på släp i transporten, på väg till någon tävling, är det enbart golfare man ser som är uppe.

Men jag undrar om inte hästmänniskorna är lite tosigare än golfarna ändå. Idag, söndag, gapade golfbanorna jag passerade tomma. Golfarna höll sig klokt nog hemma i det minst sagt hemska novembervädret medan jag körde iväg i ösregnet och halv storm med åttaåringen till tävling i Anderslöv.

Trots att det var Karro som red och alltså fick ta den värsta blötan innan det var hennes tur att rida in i framridningshuset, så var jag våt ända in på kroppen, trots tjock vinterjacka, när jag åkte hem. Jag funderade en hel del på idiotin att resa ut med en häst i regn och kyla, klafsa omkring i vattenpölar och lera och kämpa med dyngsur utrustning, bara för en regional tävling. Var det verkligen värt det? Hade det inte varit skönt att stanna hemma och slöa med en bra bok i soffan?

Jag må vara lite konstig, men det var värt allt ihop. Åttaåringen visade sin avsky för regnet (hon ville till en början inte ens lämna stallet när hon såg hur det öste ner) men när det väl blev hoppning på det fina underlaget i Sydslättens ridhus, och på Fredrik Malms alltid utmärkta banor, då visade hon att det var värt varenda regndroppe innanför kragen. Hon dubbelnollade, och hon gjorde det på ett sådant övertygande sätt att vi nu fått riklig lön för allt det jobb hon fått under året.

Sådant är värt hur mycket som helst för en hästmänniska och då får det regna och blåsa hur mycket det vill.

Sydslätten var årets sista tävling, nu får åttaåringen gå i vintervila. I alla fall de fem dagar jag är i Stockholm för Globentävlingarna nästa vecka. Sedan ska vi fortsätta arbeta, så hon blir ännu bättre till nästa säsong.

Rolf-Göran Bengtsson behövde inte kämpa mot vädrets makter i helgen, för det var varmt nog i Abu Dhabi när han red finalen i Global Champions Tour. Han var inte helt nöjd ändå eftersom han inte kunde besegra Edwina Tops Alexander, men jag tror nog ändå att 1,6 miljoner kronor för andraplatsen hade en viss tröstande effekt.

Många vinnare lär det i alla fall bli på onsdag i Stadshuset i Stockholm. Då är det stor bankett med drottning Silvia som hedersgäst. Ridsportförbundet firar sitt 100 årsjubileum och samtidigt blir det ryttargala med utdelning av priser till alla de som gjort sig förtjänsta därav. Främst i ledet står naturligtvis Silver-Sara medan Skånes egen Petronella Andersson strider om priset till årets komet.

Mer om allt detta senare i veckan!

Det är på tiden det händer något

Nu är det dags att ta tag i arrangemangen av ridsporttävlingar, åtminstone de på lite högre nivå.

Ni kanske läste i söndagens papperstidning om Niklas Arvidssons förslag till roligare och för publiken mer underhållande klasser. Det är en väg att gå, att bjuda på show för att locka publik till tävlingsarenorna.

Men den allra viktigaste måste ändå vara att göra en tidsplan, med utsatta klockslag för när klasserna börjar – och att sedan hålla den. Det måste bli ett slut på nattiné-klasser vid de stora tävlingarna. Huvudklassen måste gå på eftermiddagen, när det känns lagom för publiken att spendera några timmar med god ridsportunderhållning på hög nivå. Sedan kan man lägga ”försörjningsklasser” efter huvudklassen och hålla på till midnatt med lägre klasser, och unghästklasser.

Den nationella tävlingssäsongen är i stort sett slut. Propositionerna för nästa år är i stort fastlagda, men inte dagsprogrammen. Jag hoppas att arrangörerna sätter sig ner och tar sig en funderare på hur de ska locka publik, så man slipper den ödslighet som, tyvärr, drabbade Grand Prix-hoppningen på Flyinge på söndagen. Jag kan heller inte tänka mig att eventuella sponsorer lockas av tomma läktare. Det ska vara fest, som i onsdags vid finalen i VW-Grand Prix (också det på Flyinge). Den finalen gick klockan sju på kvällen, men det var vardagskväll och då gäller andra förutsättningar.

Flyingetävlingarna kan för övrigt bli början på något nytt, och då handlar det inte om tidsprogram. Däremot om horsemanship. I onsdags kollades benskydden på samtliga hästar i de två högsta klasserna. Dessa kontroller, i jakten på nubb, platsbitar, liniment och annat otyg som stoppas in för att öka känsligheten på hästens ben, kommer att intensifieras. Det är synnerligen trist att det ska behövas, ända nere på nationell nivå. Men uppenbarligen är det en nödvändighet och ska det göras, på förekommen anledning.

RGB väckte hela Flyinge

Funderade häromdagen på Flyinge, och att så lite hörs därifrån. De olika utbildningarna där är i full gång och verksamheten i övrigt håller fortfarande på att omstruktureras och moderniseras. Men Flyinge finns sällan med i nyhetsflödet från den stora hästvärlden.

Tisdag-onsdag denna vecka blev det annorlunda. När bygdens son, OS-silvermedaljören, Jerringsprisvinnaren och regerande Europamästaren Rolf-Göran Bengtsson kom hem och tävlade på Flyinge för första gången sedan han flyttade utomlands, för drygt 16 år sedan.

Då slog mediateamen om honom. Hela tisdagen gjorde han intervjuer: via telefon (till och med från hästryggen), framför mikrofon och för skrivande journalister. ”Det har gått i ett hela dagen”, suckade han men han gjorde det med ett leende och han genomförde alla intervjuer med gott humör. Självklart visste han att hans närvaro på Flyinge skulle väcka stor uppmärksamhet, oavsett att han efter tio månader i topp måst lämna förstaplatsen på världsrankningslistan.

Trots Rolf-Görans deltagande i de flesta klasserna på Flyinge var det inte mycket folk på läktarna på tisdagen. Det förvånade mig lite. Visserligen har väl folk svårt att komma ifrån jobb och/eller skola en vanlig vardag, men fler borde ändå ha passat på tillfället att se denna fantastiska hästkarl skola sina unga hästar på tävlingsbanan. Ridfolk är en inlärningsvillig grupp och här fanns nu alla chanser att lära från den bäste. Dessutom gratis.

På onsdagen blev det inte så många starter eftersom det då nästan enbart handlade om Grand Prixen med Gazette Ask. Efter det var det slut på RGB:s framträdanden i Sverige. Han skippar Globentävlingarna om fjorton dagar (väljer Paris och världscupen i stället) och är inte tillbaka i sadeln på svensk mark förrän i slutet av april vid världscupfinalen i Göteborg.

Finalen i den nya och penningstinna nationella Grand Prix-serien avgjordes alltså en onsdag. Konstigt, kan man tycka. Men vill man att de bästa ska vara med, då får man anpassa sig. Så sponsorerna Volkswagen och arrangerande Flyinge konfererade med stjärnorna – och insåg att för att få dem att komma, för att de skulle kunna göra plats i respektive späckade tävlingsschema, då fick GP-finalen gå mitt i veckan.

Så fick det bli – och det blev bra. Aldrig tidigare har så mycket media varit på plats och det är utmärkt, för alla parter.

Tyvärr blev det bara de här två dagarna med RGB på Flyinge. För medan han själv tävlade här var Carusso la Silla och några hästar till redan på väg ner till Stuttgart för världscup i helgen. Men tävlingarna rullar på ändå, fredag, lördag och med Flyinge Grand Prix på söndag.

Hjältedåd i lågklassmiljö

Första helgen på länge utan någon ridsporttävling för mig, varken i min roll som journalist eller hästägare/skötare.

Däremot blev det galopp på Jägersro. Det var mest lågklassiga löpningar och som en följd av det inte ens 500 människor på plats. Men det blev intressant ändå. Först när jag fick se hur rådigt, lugnt och med stor känsla för hästarna de hade när allt inte gick riktigt enligt ritningarna. Vid ilastningen i startboxarna vid ett av loppen lade sig en häst ner och hamnade på tvären. Den hamnade mellan benen på sin boxgranne och risken var stor att det skulle uppstå panik. Då släppte startboxpersonalen lugnt och försiktigt ut boxgrannen och sedan de andra hästarna i fältet. Ungefär samtidigt fick den loss den liggande hästen. Löshästen infångades odramatiskt och så småningom kunde löpningen genomföras. Ingen häst kom till skada, trots all dramatik. Otroligt snyggt jobbat.

Och sedan vid en diskussion om kapplöpningssportens framtid med kollegor och vd Lars-Åke Mårtensson. Kan bara säga att det finns massor av ideer.

Dramatik, av det positiva slaget, hoppas vi att det blir på Flyinge i veckan också. Många av våra stjärnor, inklusive tiofaldige världsettan (dock fyra för närvarande) Rolf-Göran Bengtssson ska se till att det blir så när både VW-Grand Prix och Flyinge Grand Prix ska avgöras. 180 000 kronor till vinnaren att rida om i VW-GP:n!

Det blir klasser för ”vanliga” hästar också, så min åttaåring får vara med på fredag. Hon har äntligen hittat både sig själv och formen. Karro ska rida som vanligt men eftersom hon ska ha barn i vår har jag måst leta en framtida vikarie. Jörgen Larsson testade hästen i förra veckan…. och jag har bara ett ord: fantastiskt!

Passade också denna halvlediga helg på att titta till babyhästarna uppe i Hörby. Min lilla etttåring ville fortfarande inte låta sig klappas, men jag kunde smeka henne på nosvingarna. Hon trivs fantastiskt på sin lösdrift där hon leker och myser med sina många flickkamrater. Om ett år börjar allvaret för henne men än så länge njuter hon av sin lekistillvaro. Önskar att alla hästar fick växa upp i sådan miljö.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×