Tävling med förhinder

När ska man lära sig att räkna med marginaler?

Idag (onsdag) var det dags för åttaåringen att tävla vid Helsingborgs Fältrittklubbs lång-långa meeting. Klassen började nio och hon hade sent startnummer, så Karro (som tävlar henne) och jag kom överens om att det räckte om jag var på plats med hästen strax före nio. Alltså skulle avfärd hemifrån halv åtta vara perfekt.

Sagt och gjort, samtidigt som halvåttanyheterna drog igång på radion rullade jag ut från gården, riktning Helsingborg.

Då plingade det till extra och man gick ut och varnade för trafikolycka, på E6:an  norrgående söder om Helsingborg, och långa köer. Ah ja, tänkte jag, det hinner nog lösa upp sig på en timme. Det gjorde det, bilarna från olyckan forslades snabbt bort. Det var bara det, att kvar på motorvägen stod en lastbil som gått sönder – och stoppade upp trafiken. Precis innan Rydebäcksavfarten började köerna. Jag hann precis svänga av där och snirklade mig, med hästen på släp, genom Råå och Helsingborg och kom faktiskt fram till ridhusanläggningen vid Filborna precis när klassen började.

Karro däremot hade missat. Hon satt fast i köerna och, liksom jah, förbannade sig själv för att hon inte kört hemifrån med åtm,instone en kvarts extra marginal i planeringen.

Nu blev det bra ändå, tack vare en fantastiskt förstående och tillmötesgående tävlingsledning som lät Karro få den tid till framridning hon behövde och rida in på banan när hon var klar. ”Det är en hel del av både tävlande och funktionärer som fastnat i köerna, så vi hjälper till så mycket vi kan”, resonerade man.

Tack så väldigt mycket. Det blev enkelt att köra hem efter allt vänligt bemötande. Att det dessutom blev en prisrosett gjorde inte det hela sämre.

Tävlingarna i Helsingborg går vidare i helgen med lite högre klasser. Det ska bli kul att se inte minst 1,50-hoppningen på söndag. Hoppas det kommer mycket folk, både tävlande och publik. Det är arrangörerna värda.

Eriksson-godis på gång

Det finns de som rider bra.

Och så finns det de som rider extremt bra. De som alltid får hästarna är göra sitt bästa, som aldrig lämnar något åt slumpen, som gör upp en plan och håller sig till den med milimeterprecis exakthet.

Peter Eriksson är en sådan extremt bra ryttare. Han har varit borta från tävlingsbanorna några år, av olika anledningar – och jag har saknat honom. Det har alltid varit en njutning att se när han lotsat runt hästarna på tävlingsbanorna. Så när han varit borta har det liksom saknats en dimension. Visst har vi många skickliga ryttare, men Peter, liksom Rolf-Göran Bengtsson, Malin Baryard och några till, har lite mer, ligger på en lite högre nivå än de flesta andra.

Jag har i höst sett att Peter funnits med i start- och resultatlistor. Han vann en 1,35-hoppning på min hemmaplan i Höllviken för några veckor sedan – och nu vann han i Helsingborg. Visserligen ”bara” en 1,30-hoppning men han var med och han var bäst – igen. Efter hans seger i Helsingborg gick jag ut på stallplanen och pratade med Peter och det var en spelevinklig och glad Peter som stod där i solskenet och nöjt diskuterade med sina nya hästägare. Det gläder mig oerhört att Peter fått tillbaka lusten att tävla, att han kommit över sin svåra period och åter gör det han är så suverän på: att hoppa med hästar.

Så nu ser jag fram emot många upplevelser på tävlingsplatserna runt om i Skåne.

Helsingborgs Fältrittklubb bjuder på ett lång-långt meeting. Man började i fredags och körde hela helgen. Måndagen ägnas åt Ridskolans dag med massor av fina priser (till ett sammanlagt värde av 50 000 kronor meddelade chefen Tomas Hammar) till dem som är med och som på kvällen får njuta av en clinic med bröderna Daniel och Alexander Zetterman. Tisdag-onsdag är det tävlingar igen och nästa helg blir det nationellt med Grand Prix. Digert, ambitiöst och roligt – och det ska bli intressant att se hur många ryttare som kommer. Den här helgen har det varit stor konkurrens från VW-GP i Billdal utanför Göteborg och två helger efter Helsingborg är det final på Flyinge i GP-serien, med 180 000 kronor till vinnaren.

Förresten – tänk om Peter Eriksson hade haft en GP-häst nu. Det hade varit mumma att se duellen mellan honom och Rolf-Göran Bengtsson på Flyinge.

Träffade Maria Gretzer i Helsingborg. Hon tävlade sin Fineman (tvåa i 1,45-klassen) och hon var strålande glad. Inte så konstigt, när hon berättade om Finemans äventyr var det lätt att förstå henne. Fineman blev akut dålig i juni och måste transporteras till djursjukhuset i Helsingborg. Buköppning var enda alternativet, något som man som hästägare fasar över att behöva se sin häst genomgå (jag vet, jag har upplevt det). Men med nya metoder och modern teknik behöver det uppenbarligen inte vara så ödesdigert och riskfyllt som tidigare. Fineman är helt återställd och han har inte ens synliga ärr av ingreppet, trots att han syddes ihop med minst 50 stygn.

Jag hann prata en hel del med OS-ryttaren (i fälttävlan) Niklas Lindbäck också på läktaren i Helsingborg. Både han och hans Mister Pooh är i fin form. Mister Pooh fick på lördagen göra sin första tävlingsstart efter London-OS och han vann direkt, en 1,25-hoppning, med nästan fem sekunder. Han följde upp det med en tredjeplats i söndagens 1,30-hoppning. Det ska bli fler hoppstarter i höst och sedan mera hopp- och dressyrträning. ”Jag vill utvecklas ytterligare en nivå”, förklarade Niklas, som redan är i världstopp med sin häst. Låter ytterst lovande, så det är bara att hålla tummarna att det i framtiden ska fungera för Niklas på de stora mästerskapen. Kanske redan till EM nästa år?

Själv är jag igång igen på allvar efter diskbråcket och en regnig semestervecka i Spanien. Tränade med åttaåringen i lördags och det var hur roligt som helst, både för att jag själv fungerade och för att hästen kändes kanonfin. Söndagen blev det en skrittrunda i minst sagt behaglig oktobersol. Ibland är livet rätt skönt.

En stor liten krigares snara farväl

Medan de svenska elitryttarna tävlade i Oslo och på Strömsholm i helgen var det, lite i skymundan nationella hoppningar på Lillhagens Ridklubb.

Vädret var väl inte det roligaste men eftersom det var framridning inomhus (och naturligtvis också tävling under tak) så fungerade det bra. Lillhagen bjöd på väldigt bra underlag och därmed jussta förutsättningar för hästarna. Det som gladde mest var att Peter Eriksson vann den avslutande 1,40-klassen. Om jag inte misstar mig helt, så var det Peters första seger sedan ”comebacken”

Apropå våra storryttare, så hade jag ett samtal med Rolf-Göran Bengtsson i måndags. Han var nyss hemkommen från Oslo där han världscupdebuterat Carusso la Silla. RGB sa att han var väldigt nöjd med hästens felfria runda i grundomgången och det kunde man förstå. Men han underströk också att det fanns en del att fila på i omhoppningsridningen. Och det såg man tydligt, att orutinen att hoppa snabb på höga hinder, i lägen där hästen på ett annat sätt måste hjälpa till och lösa de snabbt uppkomna situationerna, fallerade. Men hoppning tillräckligt finns i Carusso, så visst har RGB en framtidhäst i den nästan svarta hästen.

Det ska också bli väldigt roligt att se Corsega la Silla. Den tar RGB troligen med sig till Grand Prix-finalen i Flyinge. Corsega är en häst jag gillar väldigt mycket, så den tänker jag hålla ett extra öga på.

Däremot är risken stor att vi inte kommer att se mer av OS-silver och EM-guldhästen Ninja la Silla. Fuxen är ännu inte helt återställd efter den infektion den fick på hemresan från Doha i våras, och åldern börjar ge sig till känna. RGB sa att han inte tänkte ”släpa runt” Ninja på tävlingar om han inte är fullt frisk och i full form. Det gav en antydan att RGB är beredd att låta Ninja vara. Risken är att den stora lilla stjärnan har gjort sitt på tävlingsbanorna.

Men RGB själv – han fortsätter att toppa väldsrankningen.

Dags att skilja på dressyr och hoppning

Härom veckan var jag och träffade landets meste unghästryttare, Jörgen Larsson från Helsingborg.

Vi satt och diskuterade förhållandena för framtidens hopphästar på de svenska tävlingsbanorna. Han var i stort sett nöjd, men skulle vilja se lite annorlunda banbyggnad. Mindre hinder, men fler, ansåg han var det bästa eftersom det ger hästarna möjlighet att hinna slappna av inne på banan.

Många håller med Jörgen, men efter femåringarnas final under Sveriges Avels- och Sportchampionat på Flyinge hörde jag andra åsikter. Bland andra Douglas Lindelöw ville ha lite högre hinder och fler tekniska svårigheter. Jag köper Douglas resonemang också – när det som här handlade om en final med de bästa hästarna.

Men generellt, i alla unghästklasser runt om i landet, är Jörgens åsikt att bygga banor på tyskt vis, bra. Det kan möjligen också befrämja ridningen och det behövs. Det brister fortfarande en hel del i skicklighet hos många av dem som tävlar unga hästar. Kvaliteten på hästarna i championatet är hög, så det är ytterst synd att de inte får en chans att visa vad de kan, på grund av dålig ryttare. Man kan bara hoppas att de här hästarna säljs, till folk som rider bättre.

Årets Avels- och Sportchampionat flyter på ungefär som tidigare år. Men den här gången är ordet ”flyter” mer berättigat än någonsin. Framridningen för hopphästarna är rena lervällingen och den har fått åtskillig och berättigad kritik. Problemet är att det inte finns någon annanstans att rida fram innan man får tillgång till sista förberedelsen inne i gamla ridhuset. Knappast optimalt för så unga hästar.

En lösning vore att lägga om programmet för championatsveckan helt. Börja med dressyren lördag till tisdag och då kanske köra parallellt i stora ridhuset och Crafoord-hallen. Onsdag till söndag kunde hopphästarna ta vid och då hade Crafoord-hallen kunnat användas som framhoppningsarena.

Man har redan skiljt fälttävlanschampionaten från hoppningen och dressyren, varför inte dela på dressyr och hoppning?

 

Varför inte välja det bästa?

Så är det igång, Svenskt Avels- och Sportchampionat, eller Breeders som det heter i folkmun, på Flyinge.

Alla är där. Elitryttare, vardasryttare, ägare, uppfödare. sportfolk, avelsfolk, uppköpare, alla samlas de den här veckan på Flyinge. Det är som ett enda stort happening, med den framtida sporthästen i fokus.

Antalet starter slår också rekord i flera av klasserna. På gott och ont.

Gott – därför att svensk avel tack vare inblandning av europeiskt toppblod hävdar sig väl i den internationella konkurrensen.

Ont – därför att en hel del av de unga hästarna helt enkelt inte är färdiga för en så stor prövning att resa, sova borta, och tävla i en så ovan omgivning som Flyinge i högtidsskrud trots allt är.

Hur som helst så är det väldigt roligt att besöka Flyinge de här dagarna. Silver-Sara, Sara Algotson-Ostholt som ju tog medalj i fälttävlan i London, ska hålla clinic på fredagskvällen. Och på lördagskvällen blir det kvalitetsauktion på treåriga hopphästar. Där om någonstans kommer vi att få ett svar på hur svenska hästar står sig internationellt. Av vad jag sett på filmerna närt hästarna löshoppar, så är det en samling hästar med ovanligt stor potential som kommer att gå under klubban. Till vettiga priser.

I söndags var jag i Helsingborg och såg den nationella 1,45-hoppningen. Antalet starter var ganska stort, men några av de bästa hade åkt till Gävle för att rida den första deltävlingen i den nya Grand Prix-serien. Gävle??? Med framridning utomhus? Jag förstår alla dem som frågade sig varför inte denna Grand Prix kunde gått i Helsingborg i stället. Anläggningen där motsvarar de krav som måste ställas på ett GP-arrangemang. Jag vet att motiveringen att lägga GP:n i Gävle var att någon deltävling bör gå i Norrland. Det argumentet kan jag köpa  men inte när det sker på bekostnad av de sportsliga förutsättningarna.

Här hemma gläds jag, och många med mig, åt den hittills fantastiskt sköna hösten. 15-16 grader och sol, vad mer kan man önska sig. Hästarna kan fortfarande gå utan täcken och de står och njuter i solskenet. Det gör knappast ont med en ridtur heller. Det går väldigt bra att trimma på rakt spår – det lär bli ridhus snart nog ändå.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×