Sverige halkar sig nog med ändå

Sverige ramlade ur superligan i hoppning. Det krävdes seger i kvalomgången i Barcelona men det blev bara en andraplats. Det var dock inte där Sverige tappade fotfästet, man halkade omkring lite här och var med alltför många dåliga resultat under säsongen, speciellt i andrarundorna på alltför många tävlingar.

Det kan ses som en brist i tränings- och tävlingsupplägget eftersom flera av hästarna inte verkade orka gå två tuffa rundor samma dag. Alla är överens om att Sverige behöver vara med i hoppningens högsta liga för att ekipagen kontinuerligt ska kunna få tävla mot de bästa på de bästa tävlingsbanorna. Självklart är det så, femstjärnigt tävlande är bästa förberedelsen för de stora internationella mästerskapen.

Men samtidigt måste man vara fullt förberedd för de tuffa lagtävlingarna också. Vi, och många andra nationer med oss, har en smal topp som det måste hushållas med. Det konstaterandet får man dock inte gömma sig bakom utan maximera tränings- och tävlingsupplägget, och via detta även slussa in nya hästar/ryttare.

Nu verkar det som att Sverige trots allt får rida högsta ligan i alla fall nästa år. En omstrukturering av upplägget har varit på gång länge, där man velat involvera fler nationer (läs penningstinna nationer som exempelvis Saudiarabien). Ligan kommer enligt framlagt förslag att utökas med två nationer, från åtta till tio lag och det skulle innebära att både Belgien och Sverige är med. Varje lag får välja sex tävlingsplatser, med andra ord, inte rida alla tävlingarna och det ska bli öppet för arrangörerna att dela ut ett wild card. Det är via detta som nationer som Saudiarabien ska få tillträde till superligan (eller vad den kommer att heta i framtiden).

Ännu en effekt om Sverige blir kvar är att det fortsatt blir superliga, och därmed starka startfält, i Falsterbo!

Ridsporten växer sig starkare än någonsin i Sverige. Intresset ökar på alla fronter. En undersökning visar att sju procent av tillfrågade aktieägande svenskar kan tänka sig att investera i Rolf-Göran Bengtsson. Sara Algotsson-Ostholt drar fulla hus efter sitt OS-silver samtidigt som strömmen av nyfrälsta fälttävlansentusiaster blir allt stridare. När biljetterna till 2013 års Göteborg Horse Show (med världscupfinaler i båda hoppning och dressyr) släpptes i veckan såldes fler biljetter än någonsin förr redan denna första dag.

Nu gäller det att det 100-årsjubilerande ridsportförbundet tar tillvara på och förvaltar allt detta ökande intresse. Det är arbete på alla fronter som krävs, sportsligt, sponsormässigt, arrangörsmässigt, massmedialt, ekonomiskt.

Varning för rött i TDB

Nu är det höst på allvar. Inte för att det känns så farligt eftersom det är ganska milt och skönt ute. Men hästtävlingarna har flyttat inomhus.

Sydslätten stod för lite av säsongspremiär i helgen och kommande helg är det dags för tävlingar i Helsingborg. Bra startfält dessutom, med hela 44 ekipage anmälda i 1,45-hoppningen.

Tävlingar i Helsingborg lockar, det tog inte många dagar sedan anmälningarna öppnats innan klasserna var fyllda och man måste börja inrätta reservlistor. Det är oerhört positivt, för så har det inte sett ut på andra håll. Går man in på TDB,  det speciella tävlingsdatasystemet, är det väldigt rött, det vill säga, många tävlingar är inställda. Om det beror på dålig ekonomi hos arrangerande klubbarna, för få anmälningar eller något annat vet jag inte. Men det är synnerligen sorgligt. Det måste vara en uppgift för förbundet att ta kontakt med klubbar som ställt in, förhöra sig om orsakerna, sammanställa och utreda och göra insatser.

Ett rikt utbud på tävlingar behövs.

Nästa vecka är det Svenskt Avels- och Sportchampionat i hoppning och dressyr på Flyinge. Då samlas de flesta med intresse för sporthästar i Sverige. Många hästar kommer förmodligen också att säljas till utländska uppköpare. Affärer med hästarna som deltar i championaten görs ofta bakom kulisserna. Helt öppet är det däremot vid kvalitetsauktionen på hopphästar nästa lördag. Jag har sett hästarna på UTube och det är verkligen en samling högkvalitativa treåringar som ska gå under klubban. Det är bara att hoppas att många stannar kvar i Sverige, det vill säga, hittar svenska köpare. Och att priserna blir bra. Det finns ett köpsug, det såg vi inte minst på elitfölauktionen nyligen där fem föl gick för över 100 000 och snittpriset blev hela 98 000 kronor, högst i Europa.

Här hemma kan jag glädja mig åt att kunna rida igen. Det var inte ischiasnerven som ställde till problem för mig, utan diskbråck. Inte så trevligt det heller, men sedan sjukgymnast Anna-Lena perforerat mig med nålar så har de flesta smärtorna försvunnit.

I stället har åttaåringen haft problem. Det var vaccinationsdags och läge för kombinerat influensa/stelkrampsvaccin. Åttaåringens hals blev så stel och öm efter injektionen att hon inte kunde böja sig till marken så hon fick äta hö ur hönät. Jag förstod först inte varför hon var så stel och vad det var hon reagerade på, men så drog jag mig till minnes att hon har reagerat förut på sprutorna, när den innehållit tetanus-vaccin.

Tack och lov är hon okej nu och känns faktiskt superfin, till glädje för en matte som är lycklig att kunna rida igen.

Tävlingsridning i förändring

Aldrig tidigare har väl stubbåkrarna fått ligga så länge som i år. I alla fall inte så länge jag kan minnnas.

Förstå då min frustration att knappt kunna rida alls. Ryggen fortsätter att protestera. Det hjälper inte att man nu konstaterat att det inte är ischiasnerven utan någon annan nerv som sitter i kläm, det gör lika förbaskat ont, både i rygg och sinne.

Inte desto mindre så var jag med två hästar på Örestads tävlingar i helgen. Sjuåringen fick göra comeback efter att varit borta sedan tidigt i våras. Han har fått en ”helrenovering”, fått gå på bete, och nu verkar lusten att hoppa vara tillbaka. Det var en ren glädje att se honom leka sig runt på banan. Åttaåringen fick gå rakt in i 1,20 och fick godkänt.

ÖRS bjöd på bra förhållanden. Klubbens gräsbana har tidigare fått kritik för att vara för stum men det var helt okej, inte minst med tanke på hur torrt det är och har varit. Det som däremot slagit mig på senare tid är att det på varje tävlingsplats är samma människor som varit funktionärer sedan urminnes tider. Var är ungdomarna? Var är de som ska  ta efter? Hörde med någon som varit på en träff för tävlingsfunktionärer och som kontaterat att där knappt fanns några ur den yngre generationen. Det är alarmerande.

Men kanske kommer det att utveckla sig så att pay-and-jump (som kräver minimal bemanning) blir det som gäller och att därmed vanliga lokala och regionala, även nationella, tävlingar försvinner. Kvar skulle bara de större meeetingen finnas, arrangerade av professionella tävlingsorganisationer. Vill vi ha det så?

Låt hästen vara häst

På fredagen åkte jag ned åttaåringen till Åstorps tävlingar.

Jättefin anläggning, något som uppenbarligen de flesta här i södra regionen vet, för många av våra nuvarande och före detta landslagsryttare fanns på plats, med unga och ed rutinerade hästar.

De äldre hästarna tävlade på stora gräsbanan. Den var jättefin, men ännu mer imponerad blev jag av framhoppningsbanan. Enorm, och med ett fantastiskt bra grus/flis-underlag. Åttaåringen riktigt dansade fram, och då ska man veta att lilla fröken är väldigt känslig för underlag.

Det var verkligen lönt att åka den där en och en halv timmen för att tävla där. Att det sedan bara gick bra i första klassen kan man lämna därhän…

På vägen upp passerade jag massor av hagar med hästar och än en gång blev jag bedrövad över den där täckeshysterin som råder i det här landet. Hästar behöver sannerligen inga täcken när det är nästan 20 grader varmt, bara för att det råkar vara molnigt. De dör heller inte av att få några enstaka regndroppar på sig. När ska svenska hästägare inse att en häst är en häst – och låta den vara en häst.

SM-statusfrågan hoppar över till dressyren

En var på bröllop, en annan laddade för stor sponsortävling i Tyskland, några vilade sina hästar – SM i dressyr på Flyinge blev lika fritt från deltagande av OS-ekipage som hoppningens mästerskap för en vecka sedan.

Det avspeglade sig naturligtvis på resultaten där bara ett fåtal ekipage nådde över 70 procentgränsen och inget var helt utan någon malör.

Det öppnar naturligtvis för samma frågeställning som för hopparna om vilken status det ska vara på ett svenskt mästerskap.

I dressyren är dock situationen lite annorlunda. Det är klart, hade Patrik Kittel, Tinne Vilhelmson-Silfvén, Minna Telde och Rose Mathisen ställt upp, och om Cecilia Dorselius och Kristian von Krusenstierna haft friska hästar, då hade det kunnat bli en högklassig kamp med poängprocent väl över 70. Men nu blev det inte så och då blottlades det problem som svensk dressyr har: resursbrist. Det vill säga, inte tillräckligt många bra hästar. Ryttare finns av hög kvalitet men, som alla vet, ingen ryttare är bättre än sin häst. Det blir något för dressyrkommitténs alldeles nytillträdda ordförande, moderaten Lotta Finstorp, att ta tag i. En annan viktig uppgift för henne: se till att ungdomarna verkligen tävlar när tillfälle bjuds. Bara fem(!) ungdomar ställde upp i sin speciella klass på söndagen.

Nu blev det trots allt ett väldigt underhållande SM på Kastanjegården på Flyinge. I stort sett alla i finalfältet hade vinnarchans efter första dagens resultatmässigt måttliga Grand Prix. Inte förrän sista ryttaren gjort sin halt var det klart. Och när man räknat och räknat och kollat alla siffror, då stod den 52-åriga mästerskapsdebutanten Eva Ulf från Djursholm som segrare. Eva var så glad, så glad och kunde knappt fatta att det var sant. Och det verkade som om alla konkurrenterna gladdes med henne, för varken ridskolechefskollegan från Vallentuna Malin Hamilton eller bronsmedaljören, eleganta Maria von Essen kunde annat än klappa om henne och utdela hjärtliga kramar. Eva och Malin började till och med fundera på att skicka hem hästar och grejor med hästskötarna och själva stanna kvar och fira. ”SM borde gå en lördag så man fick tid att fira”, tyckte Malin.  Nu blev det nog inte så, men jag gissar att inte minst Eva kommer att hyllas rejält hemma på ridskolan på Djursholm i veckan.

SM i dressyr var trevligt. Inte så välbesökt (konstigt nog med tanke på det stora dressyrintresset i det här landet), men det var god stämning. Och det regnade inte.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×