Dags att tänka om helt kring SM

Diskussionerna kring SM fortsatte under hela mästerskapshelgen på Henriksdal.

Ämnet var så klart deltagarlistan, den som var så mager att arrangörerna, helt enligt reglementet, tvingades halvera prissumman, så att segraren, Daniel Zetterman, bara fick 17 500 kronor. Efter tre tuffa klasser!

Hur ska man locka de bästa till mästerskapen? Stora pengar är naturligtvis ett mycket bra sätt. Men inte ens 100 000 kronor och en bil var tillräckligt attraktivt, påpekade Thomas Hammar som arrangerade ett inomhusmästerskap i Helsingborg härförleden.

Bättre banor? De vi har i Sverige är tillräckligt bra med hindermaterial och underlag som står sig väldigt bra internationellt.

Banbyggnad? Fredrik Malm visade att vi redan har banbyggare av världsklass. Och det var svårt nog, bara ett enda ekipage var felfritt i seniorernas final (Viveca Lundbäck).

Tidpunkt? Ja, där går det att göra något. SM bör gå på våren, i början av maj (som Henriksdalsarrangören Ragnar Bengtsson från början ville ha det).

Men kanske ska vi tänka om helt. Lägga ute-SM i samband med Falsterbotävlingarna? Sedan två år rids det under den första helgen om två platser i de internationella tävlingarna. Varför inte utöka Falsterbo med två dagar, inleda på torsdagen med SM-kval 1, fortsätta på fredagen med kval 2, låta amatörtouren regera på lördagen och sedan ha SM-finalerna på söndagen? I prispotten kan ju de där två platserna till internationellt tävlande ligga kvar.

De tyska ryttarna måste delta i sitt mästerskap för att komma ifråga i lagsammanhang och mästerskap – inför samma tvingande regel för svenskarna! Går SM i Falsterbo kommer tvånget att kännas lätt, alla ska ju ändå dit.

Till helgen är det dressyr-SM på Flyinge. Startlistan är lika tunn som den på Henriksdal. En enda OS-ryttare, Minna Telde, men nu på Deinhardt…

SM – vara eller icke vara

SM-tävlingarna i hoppning har börjat på Henriksdal utanför Veberöd.

Jag var där på torsdagen, dels som hästägare/hästskötare, dels som journalist. På Henriksdal tävlas det ju på parallella banor och det var på bana B som min åttaåring startade. Det gick väldigt bra i första klassen, trots att det var så ont om tid före start att vi inte hann brodda om. Men det gick utmärkt att tävla med bara blindbrodd.

Inne på stora banan handlade det om första kvalet i SM för juniorer, young riders och seniorer. De två yngre klasserna har hyfsat bra startfält men seniorklassen är bedrövling. Daniel Zetterman efteranmälde sig och därmed ökade han på procenten deltagande landslagryttare rejält.

Orsakerna till att seniorerna ratar SM är många. Några skyller på underlaget (medan andra berömmer den sandbottnade gräsbanan), några skyller på att prispengarna är för små medan andra menar att tävlingen ligger fel i tiden och konkurrerar med andra tävlingar och/eller är för nära OS och superligan.

Vilken än orsaken är måste man på förbundsnivå snart ta tag i SM-tävlingarna. Ska de vara kvar? Vilken status ska de ha? Ska man göra som i Tyskland och tvinga alla som vill rida i landslaget att ställa  upp?

Jag tycker att SM är viktigt och kan vara en rejäl reklampelare för svensk hoppsport. Inte minst befintliga och eventuellt framtida sponsorer vill kunna se våra bästa ekipage på hemmaplan. Då måste förbundet också ge arrangörerna riktlinjer, inte minst vad gäller prispengar. Denna gång får vinnaren 30 000 kronor och det är på tok för lite (och lika mycket som 1,50-segraren fick i Skyrup i söndags). Ingen ryttare vill göra tre tuffa rundor på sin häst för en i sammanhanget liten prissumma. Om jag inte minns fel, så var förstapriset uppe i 100 000 kronor för bara några år sedan, och det är på denna, internationellt gångbara, nivå man måste upp för att locka ryttarna.

Det är fantastiskt att köra genom det skånska landskapet just nu. Allt är guldgult, färgat av en halmskörd som säkert saknar motsvarighet. Det känns rikt, moget mättat. Och väldigt skånskt.

OS slut – nu startar hästhösten

Nu börjar jag andas igen.

OS är över, resväskan uppackad och smutskläderna tvättade efter nästan tre veckors arbete i London.

Det var tre fina veckor, omgivna av mycket vänliga människor och ett välordnat jättevenemang. Engelsmännen klarade sitt OS mycket bättre än jag väntat med trafik som flöt och ett uppbåd av militärer, poliser och säkerhetsfolk som inget annat hade att göra än att kolla våra ackrediteringsbrickor. Och skönt var det, det hade  varit förskräckligt om någon terrorist hade utfört något dåd.

Hästtävlingarna var utspridda så de täckte i stort sett alla OS-dagarna. Jag åkte till Greenwick Park vid de tillfällen det var intressant och fick se en massa bra sport. Att komma ut till Londons äldsta park var som att få andas. Grönskan, den relativa stillheten och lukten av häst stod i skön kontrast till hetsen i innerstaden och det betydligt högre tempot i OS huvudområde Olympic Park.

Hemma igen hämtade jag åttaåringen hos Karro och kunde knappt vänta tills jag kom upp i sadeln igen. Det blev en härlig återförening mellan häst och mig. Karro har gjort ett bra jobb under min frånvaro och det kändes lika bekvämt att rida åttaåringen som innan jag åkte.

Stubbåkrarna sträcker ut sig och bjuder in till sköna galopper. Man är ju inte särskilt bortskämd med att kunna rulla i mjuk galopp långa sträckor, så jag passar på att njuta och galoppera bort några kilo hästmage.

Alla hästarna är hemma från sommarbetet. Gräset är inte särskilt näringsrikt längre och hästarna började få tråkigt. Särskilt fyraåringen, som sprudlade av glädje när han fick komma hem. Nu  har han fått skor på igen, så nu ska han snart börja skolan igen.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×