Minna måste vara det självklara valet

När fotograf Lotta G och jag gjorde vår reportageresa förra veckan till OS-aktuella ridsportsvenskar hade vi många timmar i bil och vi kom självklart in på och diskuterade det svenska dressyrlaget.

Patrik Kittel och Tinne Vilhelmson-Silfvén är självklara namn. Men vilket ska bli det tredje?

Jag, och Lotta, tycker att svaret är självklart: Minna Telde.

Minna har flera hästar att välja mellan, men, framför allt har hon de egenskaper som behövs för ett OS. Hon älskar att stå i rampljuset och hon har OS-rutin.  Så för mig är valet självklart.

Apropå dressyr så verkar det som om holländarna har bekymmer. Anky van Grunsvens häst Salinero är inte helt frisk och även Adelinde Cornelissens Parzival har krämpor. Jag tror i stället att man i OS måste se upp med Tyskland (ingen skräll) och hemmanationen England som ju självklart rustar till tänderna.

Det är många som kämpar för att få rida i London. Tim Stockdale är i sadeln igen efter sin svåra skada, liksom fälttävlansryttaren Clayton Fredericks. Det börjar närma sig…

 

På tysk hästturné

I förra veckan var fotograf Lotta G och jag i Tyskland på reportageturné.

Vi träfffade en trio OS-aktuella ridsportsvenskar, något ni kommer att kunna läsa om i en tidning nära er. Det som var så trevligt, förutom att träffa ryttarna, var den lätthet det var att färdas i Tyskland. Jag hade min hund med mig och den var självklart välkommen överallt, vare sig det gällde hotellrum eller utomhusserveringar

Också miljön i stallarna var enkel. Ni ska inte tro att topphästarna lever i någon särskild lyxx. Nej, det var högst ordinära stallar på de flesta ställena och alla tycktes trivas. Till och med lille Ninja la Silla, i all sin blyghet

Hur bra hästar än har det, och hur stor omsorg man än har om dem, så kan de bli sjuka. Det tvingades jag erfara pingstafton, när åttaåringen plötsligt stod och skrapade i hagen.  ”Hon försöker väl bara sparka upp mer gräs” skojade min dotter, men så enkelt var det inte.. Efter drygt tre timmars longering, undersökning av jourhavande distriktsveterinär och behandling blev det färd till regiondjursjukhuset i Helsingborg.   Här fick de under natten bukt med tarmomvridningen och jag kunde hämta hem min häst dag måndag, en häst som var vid väldigt gott mod och pigg värre.

Lördagsmorgonen tillbringade jag hos Lomma RK och dess lokala tävling. Fyraåringen var ute för att skaffa sig erfarenhet och hade hur kul som helst tillsammans med Karro. I startfältet fanns massor av ryttare som nöjde sig med att hoppa 80 ceentimeter och det var underbart att studera deras glädje. Detta är också en form av tävling och umgänge med häst.

Det var  skönt attt slippa se vissa avarter av ridning som ibland förekommer på högre nivå. Särsskilt bland några av de yngre.  Jag diskuterade detta med en domare och hon påpekade att det delas ut varningar numera för det som i grunden är dålig ridning. Hoppas bara att de som fått detta gula kort begrundar varför.

Danskgemyt på annorlunda sätt

Ägnade fredagen åt att åka till Köpenhamn och Bernstorffsparken och den årliga nationshoppningen.

Det handlar inte om någon superliga, utan om division 1. Danskarna är mäkta stolta över sin tävling och det ska de så klart vara.

Men den är väldigt annorlunda, på danskt vis väldigt avslappnad. Ackrediteringen fixades några dagar före via ett enkelt mejl. Sedan var det bara att köra över bron, parkera där det fanns plats och gå in på tävlingsområdet.

Här finns allt som finns på alla andra ställen: tältrestaurang, försäljningstält och läktare. Men allt är liksom mindre, och mindre pretentiöst. Och väldigt trivsamt. Enda plumpen: underlaget. Grässvålen släppte, så det hjälpte inte hur långa broddar som skruvades i hästarenas skor. Många halkade, och till och med föll, i svängarna. Svenske Daniel Zetterman var en av dem som drabbades. Hans Glory Days hoppade strålande och var felfri till svängen mot de sista två hindren. Där gled bakbenen ifrån honom och det blev omöjligt att hoppa de återstående hindren utan att riva.

Hela 18 nationer ställde upp i laghoppningen, totalt fanns ryttare från 20 nationer på plats. Många kom i angeläget ärende: att kvala in till OS i London. Ska man vara riktigt ärlig, så var det en hel del som nog borde stannat hemma. En mexikanska exempelvis, som, trots fantastisk häst, helt enkelt inte behärskade hoppning över höga hinder. Gänget från Qatar kom på tyska och holländska superhästar och flera av ryttarna visade att de lärt mycket de senaste åren. Men, som sagt, alltför många kom med övertro på sin egen kapacitet.

Jag brukar åka över till Bernstorffsparken, mest för att det är så trevligt, men självklart också för att skriva om svenskarnas öden och äventyr. I år hade jag dock ytterligare en anledning, jag (och fotograf Lotta Gyllensten) skulle träffa superbrassen Rodrigo Pessoa. Han kom, så småningom, till vårt avtalade möte, och vi fick en lång pratstund där han berättade om sina funderingar kring livet, familjen, hästarna.

Jag minns honom från Scandinaviumtävlingarna, en lite parvel, välklädd och välkammad, alltid i hälarna på dåtidens stjärna, pappa Nelson. I år blir parveln 40 år..!

Dåliga signaler efter Kroon-domen

Så har domen kommit i Sofia Kroon-fallet.

Kroon blev friad. Det ansågs dels att hästarna tävlat vid några tillfällen efter karenstidens utgång och dels att Kroon inte blivit tillräckligt upplyst om vad hästarna behandlats med och därför valt att tävla (Helsingborg för några år sedan).

Jag deltog på en presskonferens, tror det är snart tre år sedan, i Malmö där Sofia Kroon gav sin förklaring till det inträffade. De intryck jag fick där, och de uppgifter jag fått och hört från andra håll, gör att jag måste säga att Kroon kom synnerligen lindrigt undan med den friande domen. Tyvärr skickar det ut dåliga signaler och måste kännas hämmande för alla dem som idogt arbetar för en dopningsfri hästsport.

Det är gott om nationella tävlingar här hemma. Samtidigt är väldigt många av våra bästa ryttare utomlands och tävlar. Ryttarna har i många år efterlyst kvalitetstävlingar på hemmaplan, nu när de finns så ratar de dem. I Skyrup i helgen var det inte bara perfekta förhållanden, det var också fina prispengar med 50 000 kronor till vinnaren av Grand Prixen. Kommande helg har Vellinge sina stora tävlingar på sin utmärkta gräsplanta. Antalet anmälningar är beklämmande litet, något fler är det i Frosta, som också har nationell status.

Undras om det inte  är dags att ranka svenska tävlingar.  Nationell med enbart en 1,40-hoppning kan få en stjärna, Henriksdal och Skyrup med flera svåra klasser och bra prispengar kan få fyra eller fem stjärnor, beroende på prissummornas storlek. En sådan uppdelning skulle givetvis också stimulera arrangörerna i deras jakt på spnsorer.

När ryttarna själva får välja

Ryttare är ett segt släkte.

Inte ens goda råd från läkare kan få dem att avstå från att sätta sig i (tävlings)sadeln.

Svante Johansson, vinnaren av världscupklassen i Göteborg med Saint Amour för några år sedan, bröt benet i mars. I helgen gjorde han tävlingscomeback, efter bara tio dagar utan gips.

Svante haltade när han gick, men i sadeln syntes inga krämpor.

Man kan kanske tycka att det är dumdristigt att utsätta sig för risker när läkare ordinerat vila. Men i det här fallet handlar det om en rutinerad och erfaren ryttare som nog kan göra sina egna bedömningar. Det hade varit en annan sak om det handlat om en huvudskada och inte, som i det här fallet, ett brott på vadbenet strax ovanför fotleden.

Svantes comeback skedde på Skyrup Country Clubs tävlingar och det är inte svårt att förstå att han inte ville avstå den tävlingen. Samtliga ryttare är lyriska över det holländska fibersandsunderlaget på den gigantiska banan. ”Världsklass” tyckte Royne Zetterman och hade velat ha årets SM här. Han kommer för övrigt i framtiden att ha väldigt nära till Skyrup eftersom han ska bygga nytt bara några hundra meter därifrån, vid Finjasjön.

Även om det är långt för mig att köra till Skyrup är det värt de nio milen (enkel väg). Det är inte bara de sportsliga betingelserna som är utmärkta, stämningen, gästfriheten och arrangemanget är väldigt tilltalande. Igår fredag hade Anna Wemlerth och hennes stab ordnat med en mat- och vinkväll med Carl.Jan Granqvist och det finns alla möjligheter att äta och trivas hela tävlingsdagarna.

Det har inte varit så många åskådare, kanske för att vädret varit lite knepigt fredag och lördag, men förhoppningsvis blir det fullt när finalerna avgörs under söndagen. Man kan förresten göra en tur till Skyrup till en totalupplevelse, för vägen dit går genom ljusgröna skogar med marken täckt av vitsippor.

Det blev ingen svensk framgång i premiären i nationshoppningens superliga i fredags i Lummen. Bara Jens Fredricson med härliga Lunatic var felfri, Linda Heed hade 19 fel med Bee Wonderful, Daniel Zetterman åtta med Glory Days och Peder Fredricson fyra jed Arctic Aurora Borealis. Förhoppningsvis blir det bättre i denna viktiga laghoppningsserie när de stora drakarna, RGB, Malin, Angelica och Henrik vE träder in.

I veckan kunde vi också glädja oss åt att de som bestämmer tycks ha tagit sitt förnuft till fånga. Den 96 timmars tävlingskarensregel som skulle införts den 1 maj för våra allra vanligaste liniment trädde aldrig i kraft. Travfolkets protester hade funnit gehör och ridsporten var snabb att hänga på. Nu får vi hoppas att de som bestämmer i frågan inte ändrar sig igen. Jag vill kunna använda Radital på mina hästar.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×