Ge mig en anledning att vara medlem

När det är stora tävlingar och mycket mediafolk är samlat brukar arrangörer, organisationer och andra som vill ha fram sitt budskap passa på att ordna presskonferenser.

Årets Globentävlingar var inget undantag. Ridsportförbundet var ett som tog tillfället i akt, och denna gången handlade det om det kommande 100-årsjubileet. Det presenterades ett intressant program, med bland annat en jubileumsskrift med historisk bakgrund och stor fest i Stockholms Stadshus i samband med nästa års Globentävling.

Men på pressmötet kom vi också in på de sjunkande medlemssiffrorna, vilka naturligtvis oroar. Siffrorna kan te sig en aning konstiga när hästsektorn på andra sätt ständigt tycks öka, eller åtminstone håller sig konstant hög. Det vill säga, fler och fler satsar på en tillvaro med hästar.

En del av förklaringen till medlemstappet kan jag hitta på väldigt nära håll. Med andra ord, genom att titta på mig själv. Jag har fyra hästar och håller på med häst varje dag. Men jag är inte medlem i någon ridklubb. Det behöver jag inte vara eftersom jag inte längre tävlar och alltså inte är i behov av att lösa någon tävlingslicens.

Men jag borde vara klubbansluten. Det hade varit skönt att ha gemenskapen, tillhöra en förening och kunna ta del av verksamheten. Jag testade några år, men det gav inget och därför kändes det onödigt att kasta ut pengarna. Varför betala medlemsavgift när jag inte fick något tillbaka?

Så frågan klubbarna måste ställa sig är: vad kan de göra för medlemmarna? Inte: vad kan vi få ut av medlemmarna?

Jag är helt övertygad om att om föreningarna/klubbarna ändrar tillvägagångssätt och inställning, då finns det många nya medlemmar att värva.

För jag är inte ensam.

Mästarklass på mästaren

I Stockholm ösregnar det, hemma i Skåne är det full storm.

Det är nog tur att det är så, och inte omvänt, för det hade varit förfärligt tråkigt om planet med Rolf-Göran Bengtsson inte hade kunnat landa på Arlanda.

Nu dunsade han i alla fall ner, faktiskt lite tidigare än beräknat, och kunde ta en kopp kaffe och kramas av mamma Elsa innan han satt upp på Kiara la Silla för att rida Grand Prixen.

Jag ställde den dumma frågan till RGB om han verkligen kunde koncentrera sig på tävlingen efter Champions Tourfinal i Abu Dhabi och lång flygresa hela natten och blev strängt tillrättavisad av Malin Baryard-Johnsson: ”Det är Rolf-Göran vi pratar om”.

Självklart, RGB är mästare i konsten att fokusera, och det har vi sett massor av gånger. Ritten i Globen gick ju därför som den skulle, felfritt. Dessutom var RGB härligt avslappnad och glad och såg ut att njuta av all uppmärksamhet.

Måste också berätta att Sofie Lexner gjorde en jättefin debut-kür i världscupdressyren med Charming Boy. 71,725 poängprocent är minsann inte dåligt.

För oss som befinner oss i Stockholm oroar blåsten hemma i Skåne, särskilt för de av oss som ämnar flyga hem. Det kan bli lite skumpigt, om det går alls.

Han har en miljon anledningar att glädjas

Rolf-Göran Bengtsson försökte, men han blev ”bara” fyra i Global Champions Tour.

I mitt tycke var han den moraliske vinnaren, med överlägset bäst ridning. Särskilt i jämförelse med vinnaren, Roger-Yves Bost som har, om man så säger, en annorlunda stil.

En miljon kronor fick han i alla fall, RGB, för fjärdeplats både i finalen och i touren totalt.

Det ska bli intressant att höra vad Rolf-Göran har att berätta om tävlingen när vi träffar honom i morgon söndag. Om nu flygplanet kan landa i stormen.

Spännande var det att följa tävlingen via datorskärmen, en enorm krydda på en ganska trist eftermiddag i Globen där man mest ägnade sig åt matinéföreställning med barnshower. Fast jag kunde inte låta bli att fascineras av Lorenzo och hans frihetsdressyr med tolv(!) hästar. Dert han gör kan i sanning kallas horsemanship.

Rolf-Göran på gång igen

Rolf-Göran Bengtsson var felfri i första omgången i finalen i Global Champions Tour i Abu Dhabi.

Han lotsade Casall la Silla säkert över den mycket svåra banan.  Därmed kommer han helt säkert att vara bland de 18 som får rida andra omgången i kväll.

I pressrummet i Globen avstannade all verksamhet när Rolf-Göran var inne på banan. Via tävlingens egen hemsida kunde vi följa tävlingen på våra datorer och jag kan tala om att det jublades högt när han galopperade i mål felfritt.

I morgon ska Europamästare Bengtsson tävla här i Globen, nu har han chans att komma hem som dubbel hjälte.

Charmig debut med mersmak

Nu har Sofie Lexner från Torna Hällestad gjort sin internationella seniordebut. Och hon gjorde den med beröm godkänt.

Sofie gick ut som nummer två i världscupdressyrens Grand Prix i Globen. Charming Boy dansade in på banan, med till synes skräckblandad förtjusning. Han gillade att det satt så mycket folk på läktarna men samtidigt blev han lite skrämd av alla juldekorationerna runt banan.

Han satte i alla fall allt i sitt program och passagen och piaffen var luftiga och fina. Det blev 65,70 poäng och det var Sofie rätt nöjd med. ”Men det var lite svårt att komma ut på långsidorna och diagonalerna eftersom han tittade utåt hela tiden”, beskrev hon.

Poängen kommer att räcka, Sofie finns med all sannolikhet med i den världscuppoänggivande küren i morgon söndag.

Innan seniorerna började sin tävling var det ponnykür. Det blev trippelskånskt och trippeltriumf för Willands RF med Amanda Svanberg som överlägsen vinnare med Jarno. 71,95 procent fick hon när hon visade sin skicklighet att tackla svårigheterna när ponnyn blir lite spänd.

Fredagskvällens hoppföreställning slutade med att Angelica Augustsson till publikens stora förtjusning vann 1,45-klassen, före Jens Fredricson. Det, och den internationella hoppklassen var den kvällens sportsliga höjdpunkter och det var skönt att det slutade så. Även på lördagsmorgonen kände vi en något fadd eftersmak från det som hänt kvällen innan. Många på plats i Globen var överens om att John Hickey inte borde tagit in sin häst igen i höjdhoppningen efter att den tappat en sko och haltat ut. Vi hade heller inte behövt se höjdhoppningshästarna i den efterföljande 1,40-hoppningen. Samtliga som någon timme tidigare tagit sig över muren på runt två meter såg trötta och stela ut.

Men det fanns roliga saker också, som beskedet att Henrik von Eckermann får behålla EM-hästen Coupe de Coeur över OS. Och att det är en ny topphäst på väg till Patrik Kittel. I Kittels fall talas det om en ung supertalang. ”Överjordisk”, säger han själv utan att vilja berätta om vilken häst det är.

Stockholmarna ställer troget upp för sina Globentävlingar. I år är det 19:e gången de hålls och trots att biljettpriserna är gigantiska är det välfyllt på läktarna. Och runt omkring arenan ser det ut som det brukar göra på stora hästtävlingar – full kommers. Går man däremot ut från själva området är det rena kaoset. Det byggs en ny stor arena (som ska ersätta Söderstadion), så det är byggställningar, kranar och avstängningar överallt.

Ridsporten rustar för fest

Svenska Ridsportförbundet fyller 100 år 2012.

Och det kommer att firas rejält. Det blir budkavleritt (av distansryttare) från Ystad till Luleå (eller längre), det ska festas på ridskolorna, det ska ges ut en jubileumsbok där ridsportens historia tecknas av en hästintresserad historiker, Susanna Hedenborg, och det ska bli en rejäl jubileumsfest i Stockholms Stadshus den 24 november.

Men framför allt ska det skapas en jubileumsstiftelse. Ambitionen är att få in så mycket pengar till stiftelsen att det årligen ska kunna delas ut ett till tre stipendium på några hundratusen kronor. Dessa stipendium ska gå till ryttare strax under landslagsnivå, i syfte att öka bredden på den svenska ridsporteliten.

Vice ordförandet i Ridsportförbundet Gunilla Wikman påpekar att den svenska ridsporten är bättre än någonsin, och att den förekommer mer än någonsin i media. Hon har rätt, och det gäller att flyta på framgångsvågen.

Och därmed kunde ju jubileumsåret inte kommit lägligare i tiden.

I Globen ägnades eftermiddagen åt finaler i Agriahoppet och Stockholm Trophy. Den sistnämnda tävlingen, för lokala ryttare på 1,10-1,30-nivå var mest pinsam och tillförde inte mycket mer än att ryttarna som deltog var överlyckliga över att få rida i Globen.

Agriahoppet med sin stilbedömning höll större värde, speciellt som paret Maria Gretzer och Björn Carlsson fungerade som stildomare och gjorde sina bedömningar inför öppna mikrofoner. Däremot kändes det smått överdrivet att förstapriset var en bil, särskilt som många av deltagarna inte ens hade åldern inne för körkort.

Full fart mot Globen

Stockholm Horse Show i Globen är i gång.

Ja, evenemanget tjuvstartade redan på torsdagen med några kvaltävlingar men jag åkte upp på fredagsmiddagen. Det måtte ha varit en rekordsnabb flygresa mellan Sturup och Arlanda, medvinden gjorde att vi landade en kvart före utsatt tid, och det på en resa som brukar ta 55 minuter. Det kan man kalla att ha medvind.

Fick höra när jag kom upp att Ida Larsson från Ringsjön haft lite otur när hon skulle rida omhoppning i Agriahopp-kvalet och gick omkull med sin Gazelle des Bois. Ida klarade sig bra men hästen fick en lite skada.

Jag hann knappt in på Globenområdet innan jag sprang på en massa glada dressyrmänniskor. För även om hoppningen och körningen är intressant och showerna många så är det, sportsligt sett, trots allt dressyren med sitt världscupkval som är det tyngsta. Minna Telde från Veberöd stod med barnvagn utanför Globen Hotel och sken och det var inte så konstigt. Hon vann nämligen fredagsförmiddagens dressyrklass Champions of Winners för de hästar som vunnit de olika unghästchampionaten under säsongen. Med Isac var hon lika överlägsen som hon varit tidigare och fick hela 84,8 poäng. Tvåa var för övrigt också en skåning, Anna Svanberg från Gärds på Bellman.

I kväll börjar den internationella hoppningen,  och shower. Full fart direkt.

Fin form på folk och fä

Elittävlingarna på Flyinge i helgen bjöd på många trevliga möten  – och bra sport.

För att ta sporten först, Björn Carlsson ställde sannerligen deltagarna, inte minst ungdomarna, på tuffa prov och det gjorde han rätt i. Elittävling är sista steget mot internationellt deltagande. Det såg väldigt bra ut på många håll. De etablerade landslagsryttarna hade sina hästar i fin form och bland andra kunde Svante Johansson meddela att Saint Amour är på väg tillbaka. Sakta, men dock. Jens Fredricson sparade på Lunatic som bara fick gå de mindre klasserna men var synnerligen fräsch. Peder Fredricsons Arctic Aurora Borealis har sällan setts så elastisk. Niklas Arvidsson har jobbat med Click and Cash, som, undantaget första hindret i GP:n, nog var den häst som hoppade bäst i klassen. Niklas vann det han ställde upp i med Cyklon men resten av året ska Cyklon få ta det lite lugnare, i lägre klasser, nu när ”Clicken” och Miss Jacson är tillbaka på allvar.

Möten med människor blev det mycket av och det är alltid lika trevlig. Helena Lundbäcks pojkvän Robert Cristofoletti är en trevlig kille som dessutom börjar förstå en hel del svenska. Roberto var på plats i Verona och tävlade i det världscupkval där världsstjärnan Hickstead dog. Han berättade om känslorna och bestörtningen (allra mest hos Meredith Michaels Beerbaum) och om hur ryttarna gick in på arenan och talade till publiken.

Han berättadse också att FEI inte sanktionerade att tävlingen ställdes in men att ryttarna var överens om att det var rätt beslut. ”Ingen ville vara den förste att rida in på banan efter den tragiska händelsen”, påpekade han.

Fullt förståeligt.

Det fanns en del saker som inte var bra med tävlingen på Flyinge. Startfälten var på tok för stora, men det är ett problem många arrangörer, inte bara i Sverige, brottas med. Någon publik att tala om fanns inte, naturligtvis en följd av de stora startfälten men också för att tävlingen inte marknadsförts. Dessutom borde man begränsat i finalen så att ryttarna bara fick rida en häst. Bara en miss i propositionen?

Andra helgen i mars ska inne-SM gå på Flyinge. Till dess har förhoppningsvis Flyinge AB fått ordning på ekonomi och struktur på framtida verksamhet (travhäst-semin?) och organisationen kring tävlingarna fungera bättre. Inte minst måste datakommunikationen fungera, ett grundläggande krav år 2011. Ett bra SM finns det i alla fall förutsättningar att bli, ridhallen, underlaget och hindermaterialet håller högsta standard.

Förresten, det var inte bara i Flyinge det hoppades högt i helgen. Också Helsingborgs Fältrittklubb bjöd på tävlingar. Jörgen Larsson, dubbelsegrare i Flyinge i torsdags, fick nöja sig med andraplatsen i 1,50-klassen med Lucky Point bakom Victoria Almgren på Cormena.

… och plötsligt ligger man där.

Man planerar sin vardag och träningen av hästarna och förväntar sig att det mesta ska gå som man planerat.

Men alla som håller på med djur i allmänhet och hästar i synnerhet vet att saker och ting kan ändras, snabbt.

I onsdags var jag och en väninna i det närbelägna ridhuset och arbetade våra hästar. Jag satt på sexåringen, hon på sitt ganska nyinköpta sto och hon behövde lite hjälp, så vi höll på lite längre än vi räknat med. När vi kom ut såg vi att det börjat skymma men skrittvägen hem är bara sju minuter så det var okej. Hästarna var lugna och fina och skrittade avslappnat på långa tyglar.

Vad som sedan hände vet fortfarande ingen av oss. Min sexåring exploderade och sedan blev allt svart. Jag vaknade inte förrän väninnan stod över och försökte få liv i mig. Även hon hade ramlat av men bara slagit sig lite. Så småningom kom jag till sans och jag stapplade med hennes hjälp upp på fötter. Hästarna hade sprungit hem vid det laget och, oskadda, tagits om hand. För mig blev det sjukhusbesök och man konstaterade brutet nyckelben och en hel del knäckta revben. Tack och lov inga smällar i huvudet (hjälm!!!!).

Två dagar i sängen (med hunden troget vaktande vid min sida) blev det – i stället för träningar och sköna uteritter. När jag kunde linka utomhus igen tittade hästarna lite förvånat på mig, som om de undrade var jag hållit hus.

Olyckan har fått mig att fundera:  så otroligt bräcklig man är, och hjälplös när man skadas. Det understryker  också hur noga man alltid ska vara när man har med så stora djur som hästar att göra. Jag är rutinerad nog att alltid undvika slarv men man vet som sagt aldrig. Jag har själv fött upp sexåringen och känner honom alltså utan och innan. Ändå kunde han överraska mig.

Alltid svårt att greppa plötslig död

Hästen Hicksteads död har berört oändligt många.

Inte minst mig, särskilt som det kom som en väldigt plötslig händelse.

Jag satt i Helsingborg och SM-finalen i dressyr hade börjat. Jag visste att SvTPlay sände direkt från Verona och jag kunde följa dressyr och hoppning parallellt. Jag hade tagit fram startlistan på skärmen så jag hade koll på ekipagen i Verona. När det var dags för Eric Lamaze med Hickstead tittade jag självklart lite extra. Ett ekipage som vunnit OS och varit i VM-final är ju alltid speciellt.

Därmed fick jag direkt, lika oförberedd som alla andra, se hur Hickstead började vingla, falla ihop och dö omedelbart. Det var bara ryckningarna i benen kvar.

Det är svårt att beskriva känslorna men jag kan säga att det berörde oerhört djupt. Uppenbarligen kände folk på plats likadant, och naturligtvis ännu starkare. Jag förstår att ryttarna inte ville fortsätta klassen efter händelsen. Det var också oerhört fint att se deras manifestation, deras tårar och deras hyllning till hästen när de vandrade in på banan och talade till publiken.

Hickstead ska naturligtvis obduceras och man kan, innan resultatet därifrån kommer, spekulera i orsakerna till hans död. Ofta beror sådana plötsliga dödsfall på att kroppspulsådern brustit. Jag har sett det tidigare, främst på kapplöpningsbanorna och även i fälttävlan, men jag har också hört talas om unga hästar som helt enkelt fallit ihop på stallgolvet. Det är väldigt tragiskt när sådant händer, men man kan i alla fall trösta sig med att hästen inte behöver lida.

Ryttaren Eric Lamaze var självklart bedrövad över att ha mist den häst som han kallar världens bästa. Och nog var Hickstead en sporthäst av yppersta kvalitet. Däremot har han enligt uppgift inte lyckats särskilt bra i aveln, i alla fall inte med de avkommor som hittills nått tävlingsbar ålder.

Ridsportvärlden är ett toppekipage fattigare och det är bara att beklaga.

Stämningen i Helsingborg dog en aning när ryktet om Hicksteads död snabbt spred sig. Ändå blev det ett väldigt bra SM, av toppkvalitet. Ärligt talat saknade man inte njurstensdrabbade Patrik Kittel så väldigt, inte när Tinne Vilhelmson-Silfvén dansade sin kür med ”Anton”. Här har Sverige fått ett nytt toppekipage, definitivt klart för att konkurrera i OS nästa år.

Det kommer att bli bra med Cecilia Dorselius och hennes Lennox också. Det blev inte så bra i SM-finalen och Cecilia var arg och besviken på sig själv. Men hon kom direkt från tre veckors träning för Kyra Kyrklund i England med många nya riddetaljer att tänka på, och Lennox hade rest långt och länge. Får hon biljett till Globen lär publiken få se andra takter där!

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×